I förrgår publicerade vi den första av hälsningar från Sara på plats i Kongo Kinshasa. Nu har det kommit en till, Sara har besökt HOPE – ett center för flickor som levt på gatan. Läs om samtalen med flickorna och om deras drömmar.
Hej!
Idag har vi besökt HOPE – en fristad för unga tjejer som tidigare levt det hårda livet på gatan. Många av dem är föräldralösa och har kanske bott en tid hos släktingar – ofta hos mormor, farmor eller en moster. När det inte längre fungerat har de gett sig av hemifrån och hamnat på gatan.
Där fångas de om de har tur upp av socialarbetarna på HOPE som kan erbjuda dem trygghet, stöd, hälsovård, mat och husrum.
De yngre får chans att gå tillbaka till skolan och de äldre en sömmerskeutbildning. HOPE driver även en liten specialskola för barn som inte alls gått i den vanliga skolan, här får de lära sig, läsa, räkna och skriva. Där går också barn från byn som inte bor på centret, men som inte heller fått chansen att gå i skolan. Glädjande är att cirka 40 procent av eleverna sedan läser vidare på högstadiet.
För de allra minsta har de en förskola där barnen får rita och leka, vilket är ett bra sätt för barnen att bearbeta svåra upplevelser.
Ida pussar ömt sin son Daniel sex månader
I de fall flickorna har familjer försöker man på HOPE att leta rätt på dem och ta reda på om det går att återupprätta kontakten. Ibland fungerar det, ibland inte.
HOPE har också ett team av fyra sjuksköterskor som hjälper både barnen på centret och de som fortfarande befinner sig på gatan. Det kan handla om behandlingar för allt ifrån skärsår, malaria och lunginflammation till tarmparasiter och könssjukdomar.
Vi fick under besöket möjlighet att prata med en del av tjejerna, bland annat en tjej som hette Ida. Ida är 18 år och bor på centret med sin son Daniel, 6 månader. Hennes högsta dröm är att kunna vara en bra mamma.
Ida återvände nyligen till centret efter att en tid varit återförenad med sin familj men sedan åter hamnat på gatan. Hon berättar att hennes pappa sedan länge är spårlöst försvunnen, att hennes mamma inte har jobb och inte kan försörja henne och hennes två bröderna. För att överleva hamnade Ida på gatan där hon började stjäla och prostituera sig. Efter ett tag blev hon gravid och bestämde sig för att förändra sitt liv. Nu bor hon och sonen Daniel på HOPE. Och hon utbildar sig till sömmerska för att kunna ge sin son en framtid.
Ida och Esperence
Jag träffade också artonåriga Esperence som bor på HOPE med sin lilla dotter Jemima sex månader. När Esperences mamma och pappa dog bodde hon ett tag hos sin mormor, men hon var för fattig för att Esperence skulle kunna bo kvar. Hon flyttade till sin farmor istället men det fungerade inte heller. Hennes sista utväg blev att ansluta sig till sina vänner på gatan och hon började att försörja sig genom prostitution och småstölder.
På HOPE har hon hittat hopp om framtiden igen. Nu satsar hon på att utbilda sig till sömmerska för att så småningom kunna ordna ett eget boende för sig och sin lilla dotter. Jag frågar vad som får henne att bli glad och hon svarar: Att gå ut med sina kompisar, precis som de allra flesta tonåringar skulle svara. Hon berättar också att det skulle vara roligt att kunna ge sin dotter lite leksaker och kanske en cykel. Jag får känslan av att hon själv skulle vilja lära sig cykla, kanske till och med få leka – för det har hon nog inte riktigt fått chansen att göra.
En annan tjej som jag fick möjlighet att prata med är Ariane. Ariane är en av de äldre tjejerna på HOPE och är snart färdigutbildad sömmerska. Om ett tag kommer hon att flytta från centret för att starta upp en egen verksamhet.
Ariane
Jag frågar vad hon drömmer om:
- Att bli modedesigner och få chansen att resa runt i världen, svarar hon och ler.
