Ligger och lyssnar bara. På gryningen. Vaknade 04.00 av tuppar, cikador, dieselgeneratorer och mina 17 rumskamrater i det tält vi blev tilldelade i går kväll. Det är svalare nu, men kläderna är fortfarande fuktiga.
Tänker på mina barn. Känner kärlek och en oerhörd tacksamhet. Tänker på mig själv som barn, bilder av ett 60-tal, rena isande, klara färger. Tall och betong. En babyblå Opel. En doft av framtid. Hopp och civilisation.
Barnen här, och det helvete som de befinner sig i blir en sådan kontrast. Vart tog deras drömmar vägen? Deras framtid? Vågar de någonsin tro på framtiden igen? Vågar de drömma? Måste gå ut och fråga dem, senare i dag.
/ Mikael
Läs även del 1 , del 3 . del 4 och del 5
Tags: Mikael Persbrandt ambassadörer Haiti
Tweet
[...] även del2 och [...]
Ja stackars barnen, det går knappt att tänka på ens för man blir så ledsen. Du är fett fin i alla fall som är där och bryr dig om!