Nadile, 4 år och Gill, 14 månader, krossade mitt hjärta i dag. Nadile såg på mig på ett sätt som var mycket svårt att värja sig mot. En öppen, klar, oförställd blick som liksom bar på en fråga. Som om hon ville veta om jag hade svaret på varför hon var helt inlindad i bandage och variga kompresser. Det kändes som om hennes blick bad mig se till att de kameror vi hade med oss och riktade mot henne och de andra barnen skulle göra nytta. Att de skulle förändra. Jag ville håla om henne men skadorna hon fått i branden efter jordbävningen gjorde att hon inte kan hållas om av någon på ett bra tag.
Jag gick vidare in i ett nutritionstält. Mödrar, barn och läkare i ett dovt myller. Inga gälla barnskrik, mera suckande utandningar, försiktiga vädjanden. Näring, näring, snälla vi dör annars.
Jag sitter på knä vid Gill, hon är 14 månader och väger som en svensk fyramånaders baby. Hon greppar min hand ömsom hårt vädjande, ömsom lätt som en fjäril. Hon ser mig i ögonen och ler. Andra barn ligger helt apatiska och vaggar med huvudena, halvvägs in i dimman. Ingen mamma ser oss i ögonen. I morgon åker vi hem. Jag och Allan och Anders. Barnen är kvar, kaoset likaså. Och regnet som är på väg. Gud hjälpe dem.
Jag kan inte se att det finns något viktigare arbete än det som alla dessa människor i alla dessa hjälporganisationer just här och nu utför. Varje dag. Dygnet runt. År efter år. Tills det förhoppningsvis någon gång i framtiden inte behövs längre.
/ Mikael
Tags: Mikael Persbrandt ambassadörer Haiti
Tweet
Tack, för att du hjälper till. Tack, för att alla ni, som har ett ansikte man känner igen, hjälper till. Det gör det lättare för alla oss andra, vi som bara är en i mängden, att också hjälpa till. Kan ni, så kan vi. Och alla kan. Alla kan hjälpa barnen, som inte ens har bett att få bli födda. Nu, när de är födda, har de ingenting att leva för. Vi måste hjälpa, det borde vara en självklarhet. Hjälpa alla ungar där ute. Alla, som inget har och som inte känner till någon framtid. Vi bara måste. Alla barn har rätt till en framtid. Alla.
Krossade hjärtan har vi nog envar av det som har hänt, men varför kan vi inte ta oss för att hjälpa dom som verkligen behöver hjälp. Varför sitter vi och håller hårt i våran lilla portmonä istället för att öppna den och betala in en liten summa på kontot för dom som behöver. Vakna upp och ge ditt bidrag. Hjälp till att få ordning på framtiden!
Du borde starta en blogg eller skriva krönikor. Du skriver fantastiskt bra, det du säger känns och berör.
Du är verkligen bäst Mikael! Du spelar fantastiskt i filmer och på scen, du verkar ha en underbar personlighet och du bryr dig om dem! Jag avgudar dig!
hej
det finns hopp även för lilla Gill men det krävs ett omhändertagande under många år framåt. Hur? På plats eller genom adoption? Spelar ingen roll vilket vara hon o alla andra ungar får hjälp. Har själv en adoptivdotter som en gång i tiden vägde 5 kg som 3-åring.
Idag fllt fungerande ung kvinna. Hopp finns men barnen behöver mat o kärlek och faktiskt även pedagoger för matbrikst i tidig ålder ger försenade prestationer men de kommer!
Ingrid
Oehört starkt och gripande.. träffar rakt där det ska, i hjärtat. Klart vi alla måste hjälpa till!!
En gripande beskrivning från ett Haiti i kris. Kan tänka mig att även känslor som maktlöshet, frustration m m infinner sig då man möts av det du beskriver.
Skapar hos mig ”nyttiga” reflektioner om våra egna så kallade I-landsproblem