För bildtexter, titta på bildspelet i fullformat och välj ”show info” uppe i högra hörnet. Eller titta på bilderna direkt på Flickr.
I Niger ökar undernäringen på grund av oregelbundna regn och vacklande skördar. Landet har sedan tidigare en hög kronisk undernäring och är ett av de länder med högst barnadödlighet i världen.
UNICEF finns på plats för att hjälpa barn i katastrofområden, världen över. Vill du också vara med och hjälpa?
Haiti Earthquake Aftermath Montage from Khalid Mohtaseb on Vimeo.
Det är nu drygt fem månader sedan jordbävningen raserade det lilla landet Haiti men behoven är fortfarande enorma. UNICEF finns på plats för att hjälpa barnen som drabbades av jordbävningen. Läs om hur vi bygger upp landet och hur du kan hjälpa till.
Jag vill börja med att läsa Emmas blogg från början, del 1!
…
(Fortsättning på Transitskolor ger fattiga barn en chans till utbildning)
För att få en extra inblick i Zambias skolsystem så gjorde jag ett besök utöver programmet med FAWEZA. Jag besökte en så kallad Community school i Kalingalinga, som också stöttas av UNICEF, och lärde mig om hur friskolorna växte upp utan stöd av regeringen.
Friskolorna startades av volontärer, oftast outbildade lärare, som ville stötta barnen utanför regeringens skolor. De satt ofta samlade under träd, eftersom det inte fanns lokaler som de kunde använda, och försökte lära sig allt utan något som helst material.
Idag skulle förmodligen inte Zambia klara sig utan friskolorna men ändå är de inte riktigt accepterade. Regeringen ska stötta dem med 30 % av utbildningsbudgeten men enligt rektorn i Kalingalinga ser de ingenting av något statligt bidrag. Skolan fungerar, tackvare stöd från olika organisationer som utbildar lärare och bistår med material.
I klassrummen delar barnen på de få skrivböcker som finns och de var minst fyra elever som läste ur samma lärobok. Eleverna är välkomna utan skoluniformer och klasserna är indelade i kunskapsnivåer snarare än ålder.
Jag fick hälsa på i skolans alla klasser och berätta om mig själv och Sverige. Jag fick möjlighet att prata med eleverna och lyssna till deras drömmar om livet och önskningar i skolan. En pojke uttryckte stor oro över att kolen till ”skolköket” var slut och att de inte hade råd att köpa in ny, utan fick använda vanlig ved som bränsle. Han var rädd att de inte längre skulle få sin dagliga grötportion som för många är dagens enda föda. De drog med mig ut på skolgården där två kvinnliga volontärer stod och rörde i en stor gryta på rejäla vedklampar.
Det kokas gröt till lunchen
Jag skämdes genast över att ha klagat på skolmaten hemma i Sverige när jag såg vad den här skolans över 200 elever fick äta varje dag. Det gjorde ont i hjärtat att höra hur deras största bekymmer var om den lilla portionen gröt skulle försvinna eller has råd att ha kvar.
Efter veckan med utbildning i fokus är det många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag har sett hur eldsjälar sliter med minimala resurser för att förbereda Zambias barn för vuxenlivet, ändå är det alldeles för många som växer upp utan grundläggande kunskaper som att läsa, skriva och räkna. Jag personligen ser barnens utbildning som lösningen på många av landets problem och oroas djupt vid tanken på de enorma brister som finns.
Jag ser ett stort behov av hjälp från omvärlden som tyder på att Zambia som nation har en väldigt lång väg att vandra. Jag är glad över att UNICEF finns och pushar på utvecklingen för barnens rätt. Det känns tryggt att UNICEF håller ett öga på beslut som fattas och påminner makthavare om vikten av att ta hand om de små.
Under mina fyra veckor i Zambia är jag övertygad om att UNICEF behövs och i själva verket är livsviktigt för många barn. Jag hoppas att många av oss i trygga Sverige vill hjälpa till att lyfta de barn som behöver det. Jag hoppas att vi är många som väljer att göra en liten insats för våra medmänniskor runt om på jorden, det är först då vi kan leva i en bättre och mer rättvis värld. Varje insats räknas i det stora hela..
TACK Peace and Love som gjort denna resa möjlig, och tack UNICEF för att ni gjort min vistelse till något alldeles extra.
Har du missat Emmas tidigare poster så hittar du dem alla här!
Fortsättning på gårdagens post: ”Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat”
…FAWEZA ser bristen på böcker som ett stort problem och har därför ett rullande bibliotek som åker runt till Lusakas alla skolor. The Mobile Library är som en bokbuss som kompletterar med läroböcker och annan litteratur. Jag fick följa med biblioteket till en flickskola där vi möttes av jubel och exalterade ansikten. Flickorna nästan slogs om böckerna och några lämnade oss besvikna, utan den lärobok de behövde för att klara examen.
I mina öron låter det ganska galet, att skolorna har prov på ämnen som de inte kan förse eleverna med tillräckligt mycket material för att klara av. Jag är van vid att elever i grund- och gymnasieskolan kuggar prov på grund av sin egen motivation, inte på grund av att de ej haft råd med böcker. Det känns orättvist och onödigt på något vis.
För att försöka hjälpa dem som hamnar utanför skolan eller som sliter ont för att kunna vara kvar, driver FAWEZA ett projekt som heter Back to Back, där elever, lärare, föräldrar och samhället tillsammans gör insatser för att stötta varandra. Som ett fan av entreprenörskap, företagsamhet och kreativitet älskar jag det här projektet!
Back to Back går ut på att lärare och elever får använda sina kunskaper, så som att läsa, skriva och räkna, och förmedla dem vidare till de outbildade föräldrarna. De vuxna får i gengäld lära barnen något som de själva har kunskap inom, t ex olika former av hantverk.
Back to Back-grupperna gör upp affärsidéer där de använder sina kunskaper tillsammans och pengarna som kommer in går till att stötta eleverna till fortsatt utbildning. FAWEZA bidrar med kunskap och resurser, t ex symaskiner, för att idéerna ska bli så framgångsrika som möjligt. På så vis sysselsätts de ofta arbetslösa föräldrarna, barnen får möjlighet att fortsätta sin utbildning och samhället får ta en aktiv roll i att stötta de olika affärsidéerna. De utbyter värdefull kunskap med varandra som de har nytta av för resten av livet.
Men som jag nämnde tidigare så är det många elever som tvingas hoppa av skolan i alla fall. Dessa barn försöker FAWEZA att fånga upp i så kallade transitskolor där barnen på eftermiddagarna får möjlighet till undervisning. Där finns inga krav på skoluniformer och klasserna delar på de resurser som finns.
Jag besökte en transitskola där barn i olika åldrar satt på golvet och trängdes på smala bänkar i ett mörkt klassrum. De hade alla halkat ur det vanliga skolsystemet och fick genom transitskolan möjlighet till att fortsätta utvecklas och kanske komma ifatt den vanliga skolan igen. Tack vare stöd från UNICEF kan lärare specialutbildas till att ha hand om transitklasserna och hjälpa barnen vidare i sin utveckling.
Barnen i transitskolan trängs vid de bänkar som finns...
...medans andra sitter på golvet.
Genom transitskolorna får de fattiga barnen, som hamnat utanför skolsystemet, en chans att fortsätta att utvecklas.
Fortsättning på gårdagens bloggpost: ”Flickor i Zambia står inför otroligt många faror, hinder och tuffa problem som påverkar deras skolgång negativt”
Flickorna i klubben SAFE-spaces
…På flickornas gymnasieskola, Kamulanga Centre of Excellence, pågår ett nytt projekt som berör många fler. 100 flickor som anses vara lite extra utsatta har tillsammans bildat en klubb, SAFE-spaces, där de minst en gång i veckan har möten för att utrustas med kunskaper som berör dem. De får bland annat träffa advokater som lär de unga kvinnorna om deras rättigheter och som kan hjälpa dem med juridiken i verkliga fall. FAWEZA har samlat ihop ett stort gäng nyckelroller som föreläser och undervisar tjejerna som ska växa upp till självständiga kvinnor.
FAWEZA bedriver också SAFE-club runt om på Zambias skolor. SAFE-club är ett öppet forum där både tjejer och killar träffas för att lära sig om HIV/AIDS, droger och andra viktiga ämnen. På en gymnasieskola fick jag delta under ett möte där dagens ämne handlade om alkohol. De hade heta diskussioner om hur skolan skulle få slut på öldrickandet bland elever och genom att dramatisera, sjunga och skriva poesi uttryckte de sina åsikter. Eleverna sprutade ut förslag på hur de skulle kunna föregå som goda exempel och påverka sina kamrater.
Jag tycker det känns viktigt att man försöker behandla själva orsaken till problemen i samhället och inte bara försöka rätta till konsekvenserna som oftast är dyra. Därför är det viktigt att det finns projekt som dessa så att ungdomarna i tid kan få tillräckligt mycket kunskap för att göra kloka val i livet.
Jag besökte ett projekt för pojkar i grundskolan där även de undervisas i liknande ämnen. Under mitt besök fick de lära sig om droger och hur de smidigt ska kunna hålla sig ifrån trassel som sådant. Det var en varm och positiv stämning i klassrummet och pojkarna belönade varandra med klappramsor vid bra svar och ”kalla duschar” vid de lite mindre geniala.
Flickorna sitter i cirklar och läser
Enligt FAWEZA är läskunnigheten för många i Zambia väldigt begränsad. För att det ska ske en förändring på den punkten arrangerar de bland annat läscirklar, där UNICEF varit med att ta fram specialanpassade böcker till barnen. Böckerna handlar om viktiga samhällsproblem i Afrika och de är skrivna på ett enkelt sätt som lämpar målgruppen.
Jag fick delta i läscirklarna på en flickskola där flitens lampa lyste klart. Ca 100 flickor satt i ringar på golvet och läste högt. Varje grupp hade en utsedd ”storasyster” som stöttade resten av flickorna till att höja rösten och uttala orden på rätt sätt.
Flickorna och deras lärare berättade att de tyckte läscirklarna var väldigt effektiva och ett bra komplement till övriga skolan. De var väldigt förtjusta i böckerna men önskade att de hade fler titlar att välja mellan då utbudet är lite för begränsat för två år med samma material. Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat.
Flickorna läser koncentrerat ur böckerna
Och vad jag lärt mig under veckan är också just det, att skolorna jobbar med väldigt dåliga resurser. Regeringen bistår inte på långa vägar med tillräkligt material för att skolorna ska kunna bedriva värdig undervisning. Det ska vara gratis för barnen att gå i grundskolan, men då eleverna får köpa sina egna läroböcker blir utgifterna stora. Alla ska dessutom bära skoluniform, som också är en extra kostnad…
Läs fortsättningen på posten: Transitskolorna ger fattiga barn en chans till utbildning
Under min sista vecka som praktikant på UNICEF i Zambia har jag varit med organisationen FAWEZA (Forum for African Women Educationalists of Zambia) som i huvudsak stöttar utbildandet av unga kvinnor. Deras syfte är att skapa jämlika möjligheter för pojkar och flickor i skolan och att förse de utsatta flickorna med nödvändiga kunskaper för att klara svårigheter i vardagen.
Det känns som om jag fått följa en nedåtgående spiral, som FAWEZA bland andra, desperat försöker att få ett stopp på. Flickor i Zambia står inför otroligt många faror, hinder och tuffa problem som påverkar deras skolgång negativt. Allt som jag lärt mig under de tidigare veckorna knyts ihop här och jag ser en helhetsbild som jag tidigare inte förstått.
Många frågar varför jag valt att engagera mig i just utsatta barn, när det finns så många olika grupper som behöver hjälp. Min tanke har från början varit att eftersom jag inte kan göra allt, så ska jag fokusera på något där jag kan göra så mycket som möjligt. Jag förstår att vägen mot en värld utan fattigdom och misär är lång, och en förändring världen över kommer att ta tid. Desto viktigare är det att alla gör vad de kan så snart som möjligt!
Enligt mig är barnen en självklarhet att satsa på, de är ju faktiskt vår framtid. Det är de som kommer ta över och förhoppningsvis fortsätta arbetet för en rättvisare värld. Det är de som kommer fatta de stora besluten i framtiden och därför är det väl vårt ansvar att förbereda dem inför vad som komma skall? Det är vårt ansvar att ge dem tillräckligt med utbildning så att de kan utföra stordåd tillsammans.
Hemma i Sverige känns det som om vi är på god väg. I Sverige har barnen skolplikt och staten ser till att alla har råd med den grundläggande utbildningen. I Zambia gäller inte samma sak. Här ser jag överallt barn som vuxit upp för snabbt, som inte fått möjlighet till utbildning utan som istället kastas in i arbetslivet så snart de lärt sig gå, för att kunna överleva. Det är barn som berövats rätten att få vara just barn.
Speciellt utsatta är de unga flickor som axlas med stort ansvar i hemmen. Sedan länge har pojkars utbildning prioriterats högre och familjer som inte har råd med skolgången för alla sina barn väljer ofta att satsa på dem. En del flickor börjar i grundskolan, men när familjekonomin är knaper så blir de först att få lämna. De är till störst nytta i hemmet och kan därmed avlasta föräldrarnas hushållsarbete så att de har mer tid till avlönat jobb.
En annan orsak till varför flickorna i Zambia tvingas hoppa av sina studier är tonårsgraviditeter. Tack vare okunskap eller fattigdom blir unga flickor tidigt gravida och hoppar av skolan för att ta hand om sina barn.
SAFE-house med 16 inackorderade gymnasieflickor i ett av Lusakas tuffaste slumområden
FAWEZA driver ett projekt som kallas SAFE-house där unga och speciellt utsatta flickor inackorderas för att studera i en tryggare tillvaro. Det är flickor som annars tvingas gå i timmar för att komma till närmaste skola och som därmed löper stor risk att utsättas för övergrepp eller andra olyckor.
Det är väldigt vanligt att flickor går långa distanser till och från skolan och när de kommer hem på eftermiddagarna så har de ansvar för matlagning och övriga hushållssysslor som hindrar dem från att göra läxor. De går sent till sängs och är uppe med tuppen för att hinna tillbaka till skolan i tid, utan att ha gjort sina skoluppgifter.
Många unga flickor tar därför hjälp av minibusschaufförer som erbjuder dem skjuts till eller från skolan. De åker med dem under en tid innan gentjänster börjar krävas och flickorna faller offer för sexuellt utnyttjande där de smittas av sjukdomar och ibland blir gravida.
FAWEZA vill förebygga problem som dessa genom att erbjuda boende för flickorna där de får mer tid till att fokusera på sina studier och minskar risken för övergrepp. Jag besökte ett SAFE-house med 16 inackorderade gymnasieflickor i ett av Lusakas tuffaste slumområden…
Läs fortsättningen i posten: ”Flickorna fick läsa samma böcker om och om igen i brist på annat”
Fortsättning på gårdagens bloggpost: ”Hennes kläder var skitiga och hennes trosor var fulla av blod när hon kom till mottagningen”
…Extra farligt med våldtäkter och sexuella övergrepp är det här i Afrika där HIV-viruset är så utspritt. Avdelningen får in ungefär ett barn i veckan som testas positivt, ett barn i veckan som blivit märkt för livet.
Enligt traditionell tro har det utvecklats ett befängt rykte om att en HIV-smittad man kan botas om han har sex med en minderårig, ett påstående som ökat spridningen radikalt. Nu har samhället fått lite mer pli på de dumma idéerna men enligt sägner ska samlag med minderåriga heala både det ena och det andra. Vad är det för värld vi lever i?
Blodprover tas för att se om någon smittats av sjukdomar
Barnen kan inte ens gå till skolan utan att utsättas för sexuella övergrepp. En 10-årig flicka blev våldtagen av en okänd man när hon gick med sina yngre vänner på väg till skolan. Hon lurades med till ett buskage genom att bli lovad att få plocka guavafrukt till allesammans, men blev istället tvingad till sex.
En annan flicka, 12 år gammal, blev våldtagen när hon skickats till affären av sin mamma för att handla mat. Hennes kläder var skitiga och hennes trosor var fulla av blod när hon kom till mottagningen. Tårarna rullade långsamt på hennes mörka kinder under tiden hon berättade vad som hänt. Undersökningen var plågsam och hon skrek rakt ut då såren fortfarande blödde i hennes underliv. Hon kramade hårt i mina händer och bad doktorn att få slippa.
Jag undrar hur ofta sådana här övergrepp egentligen händer..?! Tyvärr sägs det vara bara en liten procent som anmäler brotten och en ännu mindre del av de åtalade får sitt straff. När jag frågar varför det är så få som anmäler så får jag ett enkelt svar av Mr Sampa; Fattigdom.
Eftersom de flesta sexuella övergreppen sker i hemmet eller av någon närstående vågar man inte göra en anmälan. Man vill inte orsaka trubbel inom familjen och hotas av att bli lämnad av den som kanske försörjer en hel släkt. Skulle fadern, brodern, styvpappan eller någon annan hamna i fängelse så skulle många familjer inte klara sig ekonomiskt. Majoriteten av de som vi tagit emot på avdelningen kommer från slummen och lever under miserabla förhållanden.
Veckan på One Stop Centre, som stöttas av UNICEF, har varit jobbig. Jag har lärt mig otroligt mycket om något som jag tidigare haft väldigt lite kunskap om och fått en inblick i en verklighet som många blundar för. Jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att vi någon gång kommer kunna leva i en värld där barn får vara barn, att den här avdelningen får lite att göra.
/ Emma
Alla har vi ett val antingen blundar vi eller gör vi någonting. Allt stort börjar med något litet.
Du kan göra mer skillnad än du tror.
Besök unicef.se för att se hur du kan hjälpa! Eller har du en blogg länka gärna till oss, det är också ett effektivt sätt att göra skillnad!
”Han är gift med skådespelaren Eva Röse och skulle egentligen ha blivit golfproffs. Nu ställer konstnären och musikern Jacob Felländer ut på Fotogalleriet i Visby.” /helagotland.se
Och tio procent av alla intäkter skänker Jakob till UNICEF!
”De stora verken kostar en hel del att producera, men Jacob Felländer säger att det går bra nu.
- Det har tagit fart de senaste två, tre åren.
Som ett sätt att ge tillbaka skänker han tio procent av sin vinst till barnrättsorganisationen UNICEF.
- Jag tycker att barnen ska vara med på den här värdeökningen, säger han.”/ helagotland.se
Jacobs fru Eva Röse är en av UNICEFs ambassadörer och är mycket engagerad i barnrättsfrågor. Inför Humorgalan talade hon i nyhetsmorgon om vikten av engagemang och för en tid sedan skänkte hon och skatangänget sitt gage och skramlade ihop hela 50 000 kr till UNICEF!
Vilket par säger vi på UNICEF!
Vad är egentligen det värsta som skulle kunna hända ett barn? Vad känns som det vidrigaste man skulle kunna utsätta ett oskyldigt litet liv för? Vad skulle du som förälder frukta allra mest?
Varje dag kränks, förnedras, skadas och förstörs barn genom att bli sexuellt utnyttjade. Enligt min personliga åsikt så är det något av det ondaste en människa kan göra mot en annan.
Under min tredje vecka i Zambia har jag varit på University Teaching Hospital och jobbat med sexuellt utnyttjade barn på UNICEF-stödda One Stop Centre. Avdelningen har allt från en polis och advokat till doktorer och terapeuter för att försöka hjälpa barnen genom sina traumatiska upplevelser.
Under veckan som varit har jag sett toppen av ett isberg. Mina öron har lyssnat till de mest hjärtskärande historier och mina ögon har vilat på barn förvridna av smärta. Jag har fått ta emot ett 20-tal själar som trotsat normen och faktiskt anmält de omänskliga övergreppen.
Mr. Sampa är bekymrad över situationen i Zambia
One Stop Centre jobbar med i snitt fem nya fall av sexuellt utnyttjade barn varje dag. Ungefär 90 % av dem är flickor och alla mellan 0-15 år. Jag har fått följa Mr Sampa och varit med på hela processen som barnen får genomgå. Jag har sett hur föräldrar, som skäms, klandrar sig själva och sliter sig i håret av förtvivlan, kommit med sina barn till avdelningen i chock.
Både barnen och de som följer dem till centret får berätta vad som hänt och sedan undersöks de små för att bekräfta fallet och samla bevis.
Historierna har varit fruktansvärda och flera gånger skämdes jag över att tillhöra det mänskliga släktet. Flera gånger ville jag krama om de förstörda barnen och be om förlåtelse för hur världen ser ut. Jag mådde illa över att höra hur ynkliga män förgripit sig på barn som är för små för att ens förstå vad de blivit utsatta för.
Jag träffade en 12-årig flicka som var mentalt handikappad och som utnyttjats av sin granne vid minst tre tillfällen. Flickan berättade för oss och sin mamma genom kroppspåk, hon kunde bara säga ett fåtal ord, men ändå var budskapet klockrent. Undersökningen bekräftade vad vi befarat.
Den yngsta flicka som kom till oss under veckan var bara tre år gammal och kunde inte heller berätta vad som hänt, helt enkelt för att hon var för liten. Hennes pappa förklarade ändå att de hittat blåmärken och öppna sår mellan benen på flickan som klagat på att hon hade ont ”där man kissar”.
En flicka på sex år kom in till oss efter att ha blivit våldtagen av en vän till familjen. Mannen hade först gett sig på flickans äldre syster men misslyckats och förgripit sig på den lilla flickan istället, inför ögonen på systern. Jag passade på att umgås med det skärrade barnet under väntan på One Stop Centre och vi ritade roliga figurer i avdelningens slitna målarböcker. Det tog lång tid innan ett första leende smög sig på hennes läppar och jag önskade att jag kunde radera all smärta som tyngde.
En 9-årig tjej kom till oss med skrämda ögon och iklädd en trasig prinsessklänning. Hon hade blivit våldtagen av sin egen styvfar då resten av familjen var på begravning. Hennes armar kramade hårt och reserverat runt sin taniga kropp när hon berättade hur mannen nästan strypt henne för att hon skulle sluta skrika. Jag fick hålla den panikslagna flickan i handen genom undersökningen som visade färska sår av våldsamhet samt att hon smittats av syfilis.
Just detta gör allt så extra vidrigt, offren utsätts för fara på så många olika plan. Sexuellt utnyttjande lämnar inte bara oönskade graviditeter, könssjukdomar och HIV/AIDS bakom sig utan även prostitution, alkoholism och mentala ärr. Många får en förvrängd bild av sexualitet och en stor del drabbas på något sätt av depression…
Fortsättning på bloggposten:
Alla barn har rätt att växa upp i en trygg miljö där de slipper utsättas för våld och exploatering. Stöd oss i arbetet med att skydda barn världen över!
Almedalen 2009. Foto: Joakim Jardenberg
I juli är vi på plats under politikerveckan i Almedalen och arbetar för att sätta barnrättsfrågorna på agendan. Vi kommer fokusera på en av de viktigaste barnrättsfrågorna – att barnkonventionen blir lag i Sverige. Och givetvis blir vi glada om ni som är på plats kommer förbi, lyssnar och diskuterar med oss.
Rädda Barnen och UNICEF Sverige, två av Sveriges största barnrättsorganisationer, arrangerar tillsammans ett seminarium den 5 juli under Almedalsveckan.
Utifrån asylrättens område diskuteras för- och nackdelar med att göra barnkonventionen till lag:
Moderator Alice Bah leder en panel bestående av Ulrika Carlsson (C), Désirée Pethrus Engström (KD), Erik Ullenhag (FP), Mikaela Valtersson (MP), Fredrik Malmberg, barnombudsman, Mikael Ribbenvik, rättschef Migrationsverket samt Christina Heilborn, barnrättsjurist UNICEF. Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin inleder seminariet.
Varmt välkommen till seminariet som äger rum på Almedalens hotell den 5 juli 2010 kl. 13.15-14.00.
UNICEF finns på plats i Almedalen och rapporterar från olika seminarier och evenemang – alltid med barnrättsglasögonen på. Följ oss på Facebook, UNICEF-bloggen och Twitter om våra aktiviteter på plats. Vill ni hjälpa oss att påverka, länka till våra bloggposter, dela på Facebook och ”retweeta” våra twittermeddelande. Det gör oss så glada.
Vår rapportör på plats är Lisa Ericson som vanligtvis arbetar med opinionsbildning för barn och unga på kansliet i Stockholm.
Vill du läsa mer om UNICEFs opinionsbildningarbete i Sverige och i världen så har Lisa skrivit en text som tidigare publicerats här på bloggen: Vi påverkar världens beslutsfattare.
Hoppas att vi ses i Almedalen!
Vi har inte tidigare skrivit så mycket om UNICEFs arbete med opinionsbildning här i bloggen och då det är ett mycket viktigt område inom UNICEFs verksamhet tyckte vi att det var på tiden med en liten introduktion. Lisa Ericson som jobbar med opinionsbildning för barn och unga sammanfattar det såhär:
För att kunna förverkliga barns rättigheter och skapa varaktiga förändringar krävs inte bara direkta stödinsatser utan också lagändringar, handlingsplaner och omprioriteringar i staters budgetar. Därför är opinionsbildning en stor och viktig del av UNICEFs arbete både i Sverige och övriga världen.
I över 150 länder och territorier sitter UNICEF med vid förhandlingsborden för att övertyga regeringar och lokala politiker att satsa mer pengar på barnen, och prioritera sociala sektorer som skola och hälsovård när de beslutar om budget.
Vi lägger oss i överallt där lagar stiftas och beslut fattas. Där det behövs utvecklar vi förslag till förändringar. UNICEF granskar nationell och internationell politik utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen.
Christina Heilborn, UNICEFs barnrättsjurist
I Sverige är vi med i flera råd och nätverk för att kunna påverka barnens situation i vårt eget land. De frågor som vi har valt att fokusera på här i Sverige är att barnkonventionen ska bli lag och integreras i svenska skolan samt asylsökande barns rättigheter och handel med barn. Läs mer om detta här!
Trots att Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om barnets rättigheter finns det brister i både lagstiftning och praxis. Sverige har idag valt den så kallade transformeringsmetoden för att införliva barnkonventionen i vår lagstiftning. Det innebär att lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser. UNICEF Sverige anser att den metoden helt enkelt inte är tillräcklig för att barns rättigheter ska tas på allvar. UNICEF Sverige kräver därför att barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning och därmed görs till svensk lag. Läs mer om vårt ställningstagande!
Lisa kommer ni att höra mer av här på bloggen under bland annat Almedalsveckan då hon kommer att vara på plats och rapportera!
Fortsättning på posten: Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen
”…Jag tittade på och försökte förstå hur i hela världen det kan gå så långt att barn faktiskt dör av näringsbrist. Enligt sjuksköterskorna beror det på många saker, men undernäringen grundar sig ofta i dålig kunskap hos föräldrarna som inte vet något om näringsinnehåll i olika livsmedel. Många tror det räcker att mata de små barnen med ris tills de är mätta men inser inte att näringen är otillräcklig.
Många kvinnor lever dessutom med HIV och undviker att ge sina spädbarn bröstmjölk för att förhindra virusspridning. De försöker att köpa mjölkersättning så länge pengarna räcker, men när slantarna är få så matas inte barnen tillräckligt.
Fattigdom är väl egentligen den stora boven i det mesta. Familjerna, som oftast har många barn, ibland över tio stycken, kan helt enkelt inte köpa tillräckligt med föda. Eftersom få kvinnor och män använder sig av preventivmedel så växer sig familjerna bara större och större och de lever i ännu en ond cirkel.
Barn som dör i undernäring kopplas ofta ihop med något annat än bara ren näringsbrist, så som malaria, kolera, HIV, gula febern och diarré . Många av dessa sjukdomar grundar sig i dålig sanitet då kunskapen om hygien är långt ifrån tillräcklig.
I Sverige lär vi oss redan på dagis att man alltid måste tvätta händerna innan måltid och efter toalettbesök. Vi bokstavligen dras med av dagisfröknarna om vi vägrar och förstår till en början inte vikten av att göra det. Men, vi håller oss friska och behöver sällan se de farliga nackdelarna.
Här i Afrika är det inte alls samma sak och inte ens vuxna klarar av att motverka sjukdomar, helt enkelt för att de inte vet hur man gör. De har inte kunskapen om så lätta saker som att skölja livsmedel i rent vatten, ha skithuset långt ifrån köket och att tvätta händerna innan matlagning. (Händer som man precis har torkat rumpan på lillen med eller använt för att sopa golvet.)
Men här är också klimatet en bidragande faktor. I Sverige har vi inte dessa regnperioder där översvämningar drar med sig allt och förorenar varenda liten grej. Så snart regnet börjar falla sprids kolera som en löpeld och skördar mängder av liv. Vi i Sverige har heller inte den torka som gör att vi måste dricka orent vatten för att överleva.
Tack vare Afrikas klimat har de svårt att odla näringsrika råvaror. Import är dyrt och de familjer som lever på existensminimum köper lokala varor som de saknar näringsriktig kunskap om. Man lever i tron om att det går bra så länge magen inte är tom, men matas den fel så håller det inte i längden. Självklart finns det också bra saker att äta även i Afrika, men få har tillräckligt med kunskap för att utnyttja dem rätt.
När de väl har dragits in i en ond cirkel är det svårt att bryta sig ut. Det tar lång tid innan barnen som är undernärda får sjukvård och när de väl kommer till en klinik finns knappa resurser. UNICEF jobbar bland annat med att utbilda sjukpersonal och att bistå med materiella resurser som kan rädda liv på de små barnen, men allt bygger på att de sjuka måste söka hjälp. Det är svårt att behandla dem som inte tar sig till klinikerna, vet om att de är sjuka eller har förmågan att säga att de är.
Efter mina dagar på Matero Health Centre har jag fått se tillräckligt och kommer göra vad jag kan för att inte låta små och oskyldiga barn dö av brist på näring. Världen känns som så väldigt orättvis och vi borde alla hjälpas åt för att ta hand om varandra. Vi hemma i Sverige kan t ex skänka ett par slantar för att finansiera bröstmjölkersättning eller Plumpy Nut till de barn som behöver och därmed rädda liv. Svårare än så behöver det inte vara”
Ja jag vill handla nötkräm och vara med och rädda små barns liv!
50 påsar för 210 kr gåvoshopen
Har du missat Emmas tidigare bloggposter? Du finner dem alla här!
Fortsättning på gårdagens bloggpost ”Mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme”
Den lilla pojken och hans mormor
…När jag kom tillbaka nästa morgon hade den lilla pojkens mamma ersatts mot hans mormor, en tanig kvinna med stora runda ögon. Pojken såg piggare ut och det värmde i hjärtat av att kunna se resultat på så kort tid.
Den rangliga sängen som stod bredvid pojken var inte längre tom. Under de tidiga morgontimmarna hade en flicka på 1 år och nio månader flyttat in på kliniken på grund av näringsbrist och hennes unga mamma satt oroad på sängkanten. Flickan såg uppblåst ut och huden stramade hårt över ben och fötter, något som ibland sker på riktigt undernärda.
Klockan nio var det dags för matning och jag fick koka ihop den näringsrika mjölkblandningen till de två barnen. Jag fick hjälp med att räkna ut hur mycket de skulle dricka utefter hur mycket de vägde och kokade upp vatten med bara några milliliter i marginal för att inte slösa på pulvret. Det krånglade med vattnet på kliniken så jag fick order att koka det extra länge innan jag rörde ner finmätta skopor med mjölkpulver.
Den lilla flickan som kom in till kliniken tidigt på morgonen
Jag är van vid att små barn gråter då de vill ha mat i magen men här var det tvärt om. När det var dags att få mjölken i de små så rullade tårarna som aldrig förr. Plågsamma läten skar in i hjärtat och på alla sätt försökte de undkomma matningen. Gick det inte att hälla med kopp så fick kvinnorna spruta in maten i deras munnar istället. Varje milliliter var viktig och på sluttampen höll de nästan barnen upp och ner för att tvinga i dem dropparna med näring. Kvinnorna höll för näsan på barnen så att de öppnade sina hårt igenknipna läppar och gav plats för sprutan med mjölk.
Efter matningen somnade pojken som en stock då han använt sina sista krafter i ren protest. Flickan tvättades av efter den hårdhänta kampen och somnade sedan även hon. Det blev lugnt på kliniken och jag fick vänta tillsammans med de två kvinnorna, som inte talade någon engelska, på att något annat skulle hända. En liten flicka från salen bredvid kom stapplandes på svaga och stela ben, men annars var det lugnt och stilla. De enda som verkade ha mycket att göra var de spindlar som kilade omkring på väggar och golv.
Efter en tid var det dags att ta sig en titt på barnen och se om de fått diarré, i så fall måste det antecknas i journalerna. Men båda barnen på avdelningen hade mottagit näringen på bästa sätt och fick fortsätta vila för att spara energi.
Så snart de somnat om kom ännu en mamma in på mottagningen med sin illa medtagna son. Pojken var två år och vägde sju kilo. Hans ögon var svagt insjunkna och han såg väldigt sliten ut. Det syntes tydligt att han inte kunde utvecklas så som han borde tackvare för lite näring.
En manlig doktor kom för att undersöka barnen och när den nyinkomna pojken fick en spruta i rumpan kunde han knappt få fram ett pip då han försökte att skrika rakt ut. I slowmotion viftade han med sina smala armar men hade ingen energi till att säga ifrån.
Pojken fick snabbt en mugg med mjölk som han sörplade i sig på ett kick och sträckte sig efter tomma koppar för att få mer. Han ville dricka själv och ansträngde sig hårt för att lyfta den tunga mjölken. Med stark vilja klarade han det med nöd och näppe och den spinkiga pojken ville hela tiden ha mer. Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen!
I år kommer UNICEF Sverige att finnas på plats på Peace & Love-festivalen som en av deras budskapspartners. Festivalen pågår mellan 28 juni – 3 juli och innehåller ett fullspäckat program av artister, aktiviteter och föreläsningar.
Under veckan kan besökare på festivalen bland annat träffa UNICEFs ambassadör Mark Levengood, som deltar i ett samtal om frihet tillsammans med bland andra Mian Lodalen och Jan Eliasson. Man kan också passa på att lyssna på Emma Arnesson som under en månads tid har varit på plats hos UNICEF i Zambia på bekostnad av ett stipendium från Peace & Love-festivalen 2009. Läs hennes gripande blogg från resan!
Dessutom kommer UNICEF att ha ett eget tält på området där man kan lära sig mer om UNICEFs arbete i fält, delta i tävlingar, få ett personligt samtal med Mark och Emma och vara med i kampen för att sprida budskapet om barn och ungas rättigheter.
Mer om programmet:
Tis 29/6 kl.19.00, Mark Levengood UNICEF Ambassadör deltar i debatt med tema; Vad är frihet?
Inledningstalare – Lennart Bång
Debattledare Staffan Dopping
Deltagare: Mark Levengood, Christian Wass, Mian Lodalen, Jan Eliasson
Denna debatt kommer ta upp frågor som: Är frihet att få göra vad jag vill? Är frihet att få köpa vad jag vill? Är frihet att få utrycka vad jag vill? Kan man ha livskvalitet utan frihet? Denna debatt kommer också ta upp frihet utifrån ett globalt perspektiv och även beröra frågor som handlar om frihet till sin egen kropp och sexualitet.
Ons 30/6 kl.22.30, ”P&L i Världen” Emma berättar om sina upplevelse från UNICEF i Zambia
Under Peace & Love 2009 utlystes en tävling, två personer hade chansen att vinna en volontärresa som Peace & Love bekostade. Vinnarna blev Emma Arnesson och Sara Tahmirpour. Sara åkte till Mexico och arbetade på barnhem och Emma åkte nu under maj till Zambia för att följa UNICEFs olika projekt på plats. Emma gästbloggar om sina upplevelser här på UNICEFs blogg och under Peace & Love Forum berättar både Sara och Emma om sina upplevelser. Är du också sugen på att volontärarbeta? Missa inte detta!
Läs mer om hela festivalprogrammet här: http://www.peaceandlove.nu/
Om Peace & Love
Peace & Love bildades som en förening 1999 i samband med den första Peace & Love – festivalen. De första åren arbetade man för att motverka våld, rasism och främlingsfientlighet i Borlänge och Dalarna. Men efter en tid övergick arbetet till att skapa arrangemang för positiva värden och det ständiga budskapet om Mångfald, Gemenskap och Förståelse etablerade sig. Föreningen Peace & Love är religiöst och politiskt obunden.
Egentligen ville jag bara blunda och treva mig fram med fäktandes händer. Jag hade en klump i magen, och när jag genomgått en lång byråkratiprocess där jag fått en stämpel som gav mig tillstånd att vistas på kliniken för undernärda barn, kändes klumpen som bly.
Jag ville så gärna vara med, men samtidigt var jag livrädd för stället. Jag visste att det var jag som bett om att få komma, men mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme. Svetten började pärla sig i pannan och t-shirten klibbade obehagligt på ryggen under taxifärden mot Matero Health Centre. Solen stekte hett och nervositeten bidrog med sitt. I snigelfart försökte vi bemästra de näst intill obrukbara vägarna och för varje meter växte en känsla av hopplöshet inom mig. Ännu en gång visste jag inte vad jag skulle vänta mig, men befarade det värsta.
En liten pojke som tagits omhand på Matero Health Centre
Jag hoppades att kliniken skulle vara tom. Nu när regnperioden är över så behöver de inte ta emot lika många barn i akuta tillstånd. Matero Health Centre är en liten klinik och har plats för åtta barn i de mest kritiska tillstånden. När regnet faller tungt i månader så fylls kliniken i regel med det dubbla. Där vårdas barnen i 3-4 veckor innan de förhoppningsvis blivit stabila nog att flyttas till andra hälsocenter för fortsatt vård.
Tyvärr så talar inte riktigt statistiken för de små. Nära hälften av de barn som tas omhand för akut näringsbrist klarar inte den tuffa kampen utan tynar långsamt bort. Det är barn som inte fått en chans, barn som fötts till ett liv där det krävs mirakel.
När vi kommit fram till kliniken gjorde jag automatisk så som jag alltid gör när något känns för känslomässigt tungt. Jag tryckte på AV-knappen och gjorde det som skulle göras. Så snart jag gick in genom dörren till avdelningen för undernärda barn drog jag på mig ett iskallt och kontrollerat lugn. Jag var professionell under mötet med sjuksystrarna och kände att dagen nog skulle gå fint trots allt.
Jag möttes varken av en outhärdlig lukt eller plågsamma barnskrik. Jag skymtade tomma sängar och släppte lite på garden, var avdelningen tom så som jag hoppats?!
Den ansvariga sjuksystern berättade att de haft det väldigt lugnt i ett par dagar men att det samma morgon kommit in en liten pojke. Modet som jag skyddat mig med försvann lika snabbt som jag fick beskedet och jag svor tyst för mig själv. Jag kände att jag inte var redo men drogs med in i salen där den lilla pojken låg som apatisk i armarna på sin mor.
Det kändes som om mitt hjärta slutade att slå och jag kunde inte släppa den lilla krabaten med blicken. Han såg plågad ut och orkade inte hålla ögonen öppna. Hans beniga kropp var svagt svullen och nacken orkade inte kontrollera det tunga huvudet. Halsen såg bara ut som senor och gjorde att hela kroppen såg oproportionerlig ut.
Livet i mammans famn var nästan två år och vägde bara sex kilo.
Sjuksköterskorna följer ett schema så att pojken ska få i sig tillräckligt med näring i lagom takt. När de kom för att försöka få honom att dricka lite av den extra näringsrika mjölken så började pojken att gny och tillslut brista ut i plågsam gråt.
Min hjärna var förlamad och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Jag tog lite bilder på lokalen för att samla mina tankar och bad sedan om att få gå. Jag kände mig överflödig och orkade bara inte stanna. Att se pojken var för smärtsamt så jag skyndade mig ut. – Glad över att där bara fanns en pojke, men otroligt sorgsen för hans skull.
Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök dagen därpå…
Läs fortsättningen här på bloggen imorgon!
Har du missat Emmas tidigare poster då finner du dem alla här!
Vill du vara med och rädda barn undan undernäring? Besök vår gåvoshop och handla 50 påsar jordnötskräm. Tre påsar jordnötskräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.
