Gå till innehållet

Följ människomusen Snårpans julkalender

Snårpan är en speciell figur. Hon är hälften människa och hälften mus. Tillsammans med sin bäste vän Lille B bygger hon en hemlig manick, en ombyggd kotte som drivs med kåda. I den får hon magiska krafter och kan förflytta sig vart hon vill, bara genom att tänka sig vart hon vill.

Men vet ni vad det bästa är?

I år har Snårpan gjort en egen julkalender – en insamling till alla barn i världen som inte har det lika bra som vi har det. I 24 avsnitt, med start den 1 december och fram till julafton, kan du följa hennes galna upptåg här. Där kan du också vara med och bidra till Snårpans insamling.

Redan nu kan du se en trailer för julkalendern:

Snårpan har medverkat på “Lattjo Lajban” på tv 4, i “Wellnesskolan” på tv8, i “Barnens Allsång” på Skansen, på turné med Cirkus Maximum och i landets folkparker.

Hon ger barn självkänsla och tillit till sin egen fantasi. Och en förståelse för att allt är möjligt, bara man tror på det.

Från vänster till höger: Hans Krumlinde logeintendent, Lill, Birger Klingström projektledare, Bertil Danielsson Ordförande Mästare i S:t Andreas Logen Gustaf Adolf och Bengt Bengtsson Ordförande Mästare i S:T Johannes Logen Carl.

I oktober anordnade Frimurarlogerna i Kalmar en välgörenhetskonsert – ”Gränslös Vänskap” i Madesjö kyrka, Nybro till förmån för UNICEF. Konserten var samtidigt en del i  Svenska Frimurarordens 275-årsjubileum.  På scenen underhöll UNICEF-ambassadören Lill Lindfors med Mats Norrefalks trio, Frimurarkören Kalmar-Växjö och den nystartade ungdomskören Crystal Light.

Evenemanget resulterade i en fullsatt kyrka,  en fantastisk konsert och hela 30 000 kronor till UNICEF.

Ett stort tack säger vi på UNICEF!

Vatten och sanitet avgörande i kampen mot fattigdom

Varje dag dör cirka 5 000 barn av brist på hygien, rent vatten och toaletter. Enligt den svenska regeringens nya policy för miljörelaterat bistånd är vatten och sanitet högsta prioritet. Trots det minskar detta bistånd. Att öka tillgången till vatten och toaletter är avgörande för att uppnå millenniemålen och vi vill se att det svenska biståndet dubblas, skriver UNICEF Sverige med flera i en debattartikel i Göteborgs-Posten idag.

Debattartikel i Göteborgs-Posten 29 november 2010:

Tillgång till rent vatten och sanitet är en avgörande del av fattigdomsbekämpningen. Regeringens nya policy för miljörelaterat bistånd erkänner betydelsen av detta men glappet är stort mellan vackra ord och den bistra verkligheten. Vi vill se att det svenska biståndet till vatten och sanitet dubblas, skriver UNICEF Sverige, WaterAid Sverige med flera.

Från katastrofens Haiti har svensk press de senaste veckorna rapporterat om den koleraepidemi som brutit ut. På bara en månad har närmare 2 000 människor dött. Utan att förringa dessa katastrofala siffror så vill vi uppmärksamma den stora mängd människor som sätter livet till i det tysta, till följd av bristande tillgång till rent vatten och sanitet.

Kolera är en av de sjukdomar som går att förebygga, i det arbetet är tillgång till rent vatten och sanitet centralt. Varje dag avlider ca 5 000 barn i praktiken av brist på hygien, rent vatten och vettiga sanitetslösningar. Diarré dödar fler spädbarn än aids, TBC och malaria tillsammans. Att trygga tillgång till vatten och sanitet är bland de allra mest avgörande faktorerna för folkhälsan.

Bristen på rent vatten och sanitet slår särskilt hårt mot flickor och kvinnor. Kvinnor på landsbygden i Afrika tillbringar en fjärdedel av all sin tid med vattenhämtning. Detta ansvar läggs på flickor i tidig ålder, vilket påverkar deras tid att gå i skolan eller som vuxna att arbeta och tjäna pengar. Många flickor hoppar också av skolgången när de börjar menstruera då det inte finns en toalett för dem att gå till i skolan.

Investeringar i att skapa tillgång till vatten och sanitetstjänster är även av största vikt för att bekämpa matkriser och kan bidra till att öka matsäkerheten för småskaliga jordbrukare i Afrika. Forskning har visat att sanitetssystem är viktiga källor för energi samt producerar närsalter som kan användas i jordbruk för att förbättra resultaten.

I Sverige, där tillgången till rent vatten och sanitetstjänster är en självklarhet, bör vi bredda vår blick och titta på hur vi kan bidra till att andra länder också uppnår denna mänskliga rättighet. Regeringens nya policy för miljö- och klimatfrågor inom svenskt utvecklingssamarbete antogs den 23 september. Här ges besked: som 1 av 5 prioriteringar i vårt miljörelaterade bistånd skall Sverige inrikta verksamheten på ökad tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet.

Policyn slår fast att Sverige skall arbeta för en integrerad vattenresursförvaltning, som bidrar till att människor i fattigdom och marginaliserade grupper, särskilt kvinnor, ges möjlighet att delta och utkräva ansvar vid planering, beslut och genomförande av vatten- och sanitetslösningar.

Detta är klarspråk som förpliktigar till handling. Glappet är dessvärre stort mellan de vackra orden i policyn och den bistra verkligheten. I det svenska biståndet har det nämligen satsats allt mindre på vatten och sanitet de senaste åren. Vi är nu nere i mindre än 2,5 procent av vårt statliga bistånd och är därmed bland de sämsta i klassen. För bara några år sedan var den andelen 5 procent. De flesta länder i EU satsar mer än 3 procent och världsledande är Japan som avsätter hela 20 procent för bistånd inom vatten och sanitet.

Vi vet i dag att investeringar i vatten och sanitet är synnerligen kostnadseffektiva då man till exempel på 1 biståndskrona som satsas på sanitet får tillbaka 9 i form av ökade statsinkomster bland annat för att människor är mindre sjuka på grund av vattenrelaterade sjukdomar och i stället kan arbeta och tjäna pengar. Ändå finns det inte några tecken på en omsvängning. Risken är snarare stor för fortsatt neddragning av vårt vatten- och sanitetsbistånd. Om så sker, vore det ett genant brott mot den förpliktigande policyn regeringen nu antagit.

År 2000 lade världens länder fast åtta mål för en bättre värld – de så kallade millenniemålen – med syftet att till år 2015 halvera fattigdomen i världen. Det sjunde miljömålet innefattar en halvering av antalet människor som saknar tillgång till rent vatten och sanitet. Med nuvarande takt i utbyggnaden kommer Afrikas länder att missa målet för rent vatten med åtminstone 30 år och målet för sanitet med över 65 år. Utan rent vatten och sanitet blir övriga millenniemålen mycket svåra att uppfylla.

Sverige måste erkänna vatten- och sanitetsbiståndets avgörande roll i kampen mot fattigdomen. Vi vill se att det svenska biståndet till vatten och sanitet dubblas. Regeringens policy visar vägen. Nu gäller det att gå från ord till handling.

Per Stenbeck, Generalsekreterare, WaterAid Sverige
Johan Kuylenstierna, Deputy Director of Operations, Centre Director, Stockholm Environment Institute (SEI)
Birgitta Dahl, Ordförande, UNICEF Sverige
Anders Berntell, Executive Director, Stockholm International Water Institute (SIWI)
Birger Forsberg, Forskare på diarrésjukdomar, Karolinska Institutet

Rambati med sin man och fem barn

Efter en sömnlös natt med möss springandes kring huvudet och prassel i matförrådet möter jag en sista dag på landsbygden för att sedan återvända till stadsmiljö för att smälta mina intryck.

Vi gör ett sista stopp hos Rambati som bor med sin man och deras fem barn på andra sidan floden. Monsunen har avtagit och floden kan nu korsas. Men när vattnet stiger isoleras de från bland annat sjukvård. Den stora familjen trängs i ett litet hus som kantas av risfälten som är deras största inkomstkälla. Barnen vittnar om att familjen är fattigare än genomsnittet och basala saker som hygien, toalett, hela och rena kläder finns inte.

Rambati  förlorade sin första son då han var 2 ½ år gammal. Han klagade på magsmärtor som tilltog under dagen. Floden hade nått sin ”peak” och var omöjlig att forcera utan båt. Hennes man arbetade i Delhi, Indien och när svärföräldrarna vägrade hjälpa henne till sjukhus på grund av de kostnader och risker det skulle medföra så kunde hon ensam inget annat än att se på när sonen dog i hennes armar.

Det märks på de kvinnor som lyssnar med mig att hennes historia väcker medlidande, men inte förvåning. Historien är tragisk – men inte ovanlig.  Livet är här ingen självklarhet, vare sig för barn eller vuxna. När jag sitter där och lyssnar på hennes historia så känner jag att jag knappt orkar ta in mer. Jag vet inte vart jag ska sortera allt hon säger och jag kan inte annat än skämmas för mina tankar. För det är precis så det är. Jag kan åka härifrån och bearbeta alla tragedier i bekvämlighetens lugn innan jag tar oss an nästa livsutmaning. Rambati och andra i hennes situation har ingenstans att ta vägen, de lever mitt i verkligheten och de har tvingats hantera sorg och problem på ett avundsvärt sätt.

Rambati fortsätter sin berättelse om hur hon ett flertal år senare greps av panik då yngre sonen fick lunginflammation. Den gången vägrade hon lyssna på någon annan än sig själv och tog honom till sjukhus. Hon är glad över det stöd hon får och den styrka det medför.
– Vi får barn i ung ålder, då man inte hunnit få erfarenhet eller styrka att stå emot. Vi följer de traditioner vi blivit lärda och även om det känns fel, så har vi inte vetat annat, säger hon och kvinnorna som samlats kring henne nickar instämmande.

Det stora flertalet lever här fortfarande i en allvarlig verklighet. Fattigdom, traditionsbundna familjer och geografiska svårigheter gör att många fastnar i en ond cirkel som är svår att bryta och det är dessa kvinnoföreningen och sjukvårdscentret jobbar mest med. Med värme i kroppen och en stor dos vemod tar kvinnoföreningen farväl med röd tika i min panna och blomsterprydnader. Innan vi skiljs åt vill de höra hur vi har det i Sverige… och vad ska man säga? I skrivande stund finns det inte mycket att klaga på…

Det är i Sundarpur jag möts av framtidens Nepal, med unga familjer, nya traditioner och ett nytänkande där familjen håller ihop, där mödrar ställer krav på sin tillvaro och som mot alla odds får information och hjälp för bättre hälsa både för sig själva och för sina barn.

Benita Basnet är 24 år och har en 18 månaders son. Hon bor med sin man och sina svärföräldrar i ett vackert hus mitt i byn. Hon är utbildad och uppvaktades av sin man under åren på college men fick honom att vänta på henne tills hon gått klart sin utbildning.
– Jag älskar mitt jobb och min självständighet. Jag har en uppgift och det har alltid känts viktigt för mig att göra det jag vill med mitt liv, säger hon stolt. Allt fler tänker som jag, tillägger hon.
Familjen hjälps åt med barnpassning för att hon ska kunna arbeta på hälsocentret för handikappade. Hennes man, som tidigare arbetade i Quatar återvände hem för att vara nära familjen och driver nu hönsfarm på gården. Sonen föddes under ordnade förhållanden och paret pratar öppet om preventivmedel och familjeplanering. Hoppfull och med lätt hjärta lämnar jag familjen.

På väg genom byn möts jag av återigen av verkligheten och förstår hur lång vägen till förändring är. Människor bär enorma lass av strån och vass på ryggen eller på huvudet genom snår och regn för att tillverka korgar och hustak. Mat lagas över öppen eld och veden huggs med små yxor. Repen binds av jute som först skördas, skalas och sedan torkas i solen. Ris plockas strå för strå och de flesta familjer är självförsörjande. Alla måste hjälpa till och ett barn i skolan eller en gravid fru innebär förlorad arbetskraft. Men det går och de familjer som lyckats fungerar som uppmuntrande exempel för andra. I grannhuset möter jag ännu ett hoppfullt exempel.

Kunti Chowdhary, 22 och hennes man Pradeep, 22 hjälps åt med familjens försörjning. Deras välmående dotter skuttar skrattande från famn till famn. Trots fattigdom så finns här en gemenskap mellan makarna. De planerar sin tillvaro tillsammans, de får båda komma till tals och de följer endast de traditioner som fungerar för deras familj och framtid.  De vill vänta i minst två år på nästa barn och till skillnad från många andra spelar det ingen roll om det blir en pojke eller en flicka. Att Kunti skulle avlastas under graviditeten, arbeta mindre, gå på regelbundna kontroller och slutligen föda på sjukhus var en självklarhet för båda.

Cecilia träffar kvinnor i Sundarpur

Endast 4 km från Indiska gränsen är det 30 grader varmt, vägarna är översvämmade, framkomligheten minimal och byarna isolerade. En graviditet kan innebära döden – en infektion likaså. Av 100 000 födslar har mödradödligheten minskat från 539 till 281 fall, men fortfarande dör en kvinna var fjärde timme i barnsäng. Det är direkta konsekvenser av bristfällig framkomlighet och tillgång till vård – särskilt i glesbebodda områden.

Vi lämnar sjukhuset och tar oss vidare genom bergig terräng. Branta väggar på ena sidan och lika branta stup på den andra. Cyklister vinglar fram på rostiga fordon, fullastade med ved och mat. Det är långt mellan byarna. Vi åker genom en vardag som för de allra flesta innebär hårt slit. Vägarna är svårframkomliga, bussar kör fast i leran. Gång på gång får vi leta alternativa vägar och köra genom översvämmade områden. Det är en skrämmande tanke att man som havande ska färdas på dessa vägar för att ta sig till sjukhus. Det kan i vissa fall ta flera dagar.

Det är inte lätt att ta sig fram på de leriga vägarna

Vi landar till slut i Sundarpur som blir mitt viste de nästkommande dagarna. Sundarpur har blivit ett föredöme för andra byar i och med en stark kvinnoförening som vuxit fram genom starkt engagemang. Kvinnorna träffas i en föreningslokal mitt i byn som sponsrats av lokala snickare och huset sjuder av liv. Här samlas de för att byta erfarenheter, informera och utbilda. Mammors behov av att prata med andra mammor är ett frö som grott till en verksamhet. Med inlevelse och gester berättar de om förlossningar och havandeskap, ett öppnande som är unikt och har resulterat i en förlösning av traumatiska upplevelser som de tidigare burit i ensamhet. Nu är ordet fritt och behovet av att dela, prata, skratta och gråta tillsammans är outtömligt. Jag dras med i diskussionen om det största vi har gemensamt – barnafödande. Att ge liv åt ett annat liv. Att dela med sig av sin historia är att dela med sig av sig själv. Kvinnorna delar med sig och flätas samman till en enhet – en kraftfull enhet som står för en revolutionerande förändring till det bättre.

Janaki Das Thakur tillhör den äldre generationen i WHF Womens Healt Federation. Hon har fött fem barn varav endast tre är i livet. Två barn dog till följd av lunginflammation och av uttorkning innan de hunnit bli ett år gamla. Hon fick sitt första barn då hon var 15 och berättar att hon efter fyra dagars värkar var skinnflådd på både händer och knän efter att ha stått på alla fyra instängd i ett rum. Hon hade ingen som hjälpte henne och även om det funnits sjukvård så hade hon troligtvis inte vetat om det eftersom traditionen att föda hemma var så stark och så självklar. Hon är inte ensam. Ett flertal kvinnor berättar liknande historier och förkrossande många har förlorat ett eller flera barn i, för oss ”enkla” sjukdomar.

Kvinnor hjälper kvinnor, i Sundapur har en stark kvinnoförening vuxit fram

Ytterst få kvinnor ser barnafödande som något positivt, utan snarare något som hör till och som måste genomlidas. Det är först nu som dessa kvinnor ser möjligheten att förändra villkoren och minimera riskerna. Genom samverkan och gemenskap höjer de ribban, stöttar varandra och ställer krav. En ung kvinna har flyttat från sina svärföräldrar som behandlade henne illa, en ung man följer med sin fru till förlossningssalen, skolorna fylls av färg och lek, kunskap sprids och hälsan förbättras. En röd flagga på balkongen indikerar en gravid kvinna i hushållet vilket leder till en strid ström av påminnelser om mödravårdskontroller, järntabletter och arbetsavlastning.

Tillsammans är de starka och kvinnornas förening har lett till en rad åtgärder – I Sundarpur är det kvinnorna som står för utveckling och sprider budskap om hygien, mödravård, barnavård och familjeplanering, de bildar nätverk med närbesläktade föreningar som exempelvis hanterar kvinnovåld. Tack vare UNICEFs arbete så har byn Sundrapur i östra Nepals lågland blivit ett föredöme för resten av landet.

/ Cecilia Engdahl

I helgen är det mjukdjurshelg på IKEA

Varje jul år säljer IKEA mjukdjur till förmån för UNICEF och Rädda Barnen och för varje sålt mjukdjur går 10 kronor till utbildningsprojekt för barn i världen. Nu i helgen 27- 28 november är det mjukdjurshelg på IKEA och UNICEF finns på plats på många av varuhusen för att informera om vår verksamhet.

På IKEAs webbsida kan du läsa allt om mjukdjurskampanjen, titta på video, välja och vraka bland gosedjur, lyssna på mjukdjurssången och läsa om de utbildningsprojekt som hittills finansierats av att du köper IKEAs mjukdjur.

PÅ IKEAs webbsida kan du se en animerad minifilm om hur det hela började

Så samla barnen hemma framför datorn och klicka er in på mjukdjurens alldeles egen sida! Och är du på IKEA i helgen kom gärna fram och ställ frågor om UNICEF och hur vi jobbar för alla barns rätt till överlevnad och utveckling!

Läs om de projekt som mjukdjurskampanjen finansierat på IKEAS mjukdjurs-sida

Massiv informationskampanj trappar upp kampen mot kolera i Haiti

Allt fler kolerapatienter trängs på sjukhusen i Haiti och för att få stopp på epidemin görs nu en extra förebyggande satsning. Tillsammans med regeringen och lokala organisationer har UNICEF startat en bred informationskampanj som ska nå minst 80 procent av den totala befolkningen med kunskap om hur man bäst undviker att bli smittad.

Hälsokliniker i hela Port-au-Prince är överfulla av sjuka människor i
alla åldrar och personalen har fullt upp med att desinficera lokaler
och se till att alla kolerapatienter dricker vätskeersättning var femte
minut. Kolera är mycket smittsam och orsakar svår diarré som leder till
uttorkning. Om sjukdomen inte behandlas kan den leda till döden på bara
några timmar.

De svåra sanitära förhållandena i de jordbävningsdrabbades
tättbefolkade tältläger innebär stora utmaningar i det förebyggande
arbetet. Se en video om situationen i huvudstaden och UNICEFs informationskampanj.

.

Breda lösningar krävs

Epidemins omfattning kräver en bred informationsinsats på nationell nivå. Det handlar om att främja hälsosamt beteende och göra befolkningen medveten om behovet av att omedelbart söka vård då symtom uppträder. UNICEF arbetar intensivt med att sprida kunskap kring hur man enkelt kan stoppa spridningen – som att tvätta händerna och att endast dricka rent vatten. Med hjälp av bland annat radio, tv, sms, affischering och skolbesök genomförs nu en kommunikationssatsning i samarbete med landets regering, volontärer, olika grupper i det civila samhället och olika företag.

Viktigast att nå barnen

Barnen, som utgör över hälften av
befolkningen, får betala ett högt pris. Antalet dödsfall är fortfarande
oroväckande högt. Fram till idag har UNICEF spridit förebyggande
information till mer än 1,2 miljoner barn på över 5 000 skolor och nått
över 30 000 barn vid 600 hälsocentraler.

– Vi arbetar aktivt
tillsammans med regeringen och våra lokala partners för att samordna
både leverans av förnödenheter och informationsspridning, säger
Francoise Gruloos-Ackermans, som är UNICEFs chef på Haiti. I söndags
till exempel informerade våra medarbetare efter gudstjänsten i kyrkan
Sacré Coeur i huvudstaden Port-au-Prince. Vårt mål är att stödja flera
olika sociala nätverk för att öka räckvidden i våra
kommunikationsinsatser.

Vattenrening, tvål och tältkliniker

Sedan kolerautbrottet
för tre veckor sedan arbetar UNICEF för fullt för att stödja de
samhällen där koleran redan har fått fäste, och levererar också
livsviktiga förnödenheter som behövs för att stoppa smittan – som till
exempel tvål, vattenreningstabletter, desinficering och hygienartiklar.
Sedan början av koleraepidemin har UNICEF bland annat levererat
följande:

  • 13,8 miljoner vattenreningstabletter
  • 2 miljoner påsar vätskeersättning
  • 610 000 tvålar
  • 7 770 kg klor
  • 763 tält att använda som hälsokliniker för kolerapatienter

Brist på medicinsk expertis

Mer specialiserad medicinsk personal som exempelvis sjuksköterskor behövs omgående på sjukhus över hela landet.


UNICEF arbetar nu intensivt med att skaffa fram sjuksköterskor med
erfarenhet av kolerasjukvård, både inom och utanför landet, säger
Gruloos-Ackermans.

Var med och kämpa för barnen i Haiti. Skänk en gåva.

I en av förlossningssalarna

Nepal – ett kontrasternas land bjuder på en mångfald jag sällans skådat, med dess enormt höga berg som delas av vilda floder. Det storslagna landskapet med milstäckande risfält varvat med snöklädda 8000-meterstoppar är landets styrka såväl som dess förfall. Det tillsammans med fattigdom och låg utbildningsnivå bidrar till ett uråldrigt levnadsmönster ute i byarna. Det märks inte minst i sjukvården.

Tagna av gårdagens berättelse och med Pujas osäkra framtid i tankarna reser vi vidare till Rajbiraj där jag besöker det sjukhus Puja remitterats till.  Sedan 18 månader är förlossning kostnadsfri och UNICEF driver tillsammans med regeringen en landsomfattande kampanj för att få fler att föda på de vårdplatser som finns. Trots att kampanjen hittills fallit väl ut finns mycket kvar att göra. Många kommer för sent, det råder brist på personal och inte minst brist på kunskap och kompetens.

Den kalla britsen

Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta. En aluminiumklädd brits med en smutsig hink vid fotändan, rostiga sänggavlar, flugor, solkigt vatten, återanvända engångshandskar. Det luktar blod och desinfektion. Det är kallt, trots värmen. Sjukhuset liknar en krigszon, apparaturen är sliten och bristen på rent vatten försvårar. Vårdplatserna är fullbelagda och i en bastuvarm sjukhussal med fläktar i taket ligger blivande mödrar tillsammans med nyförlösta och opererade.

Ett par beundrar sin nyfödda flicka. Barnet har förlösts med kejsarsnitt liksom hennes äldre syster. Efter en turbulent första förlossning med akutsnitt har paret denna gång noggrant gått på kontroller och fått tid för planerat kejsarsnitt.
– Det är ofta svärmor som har bestämmanderätt kring en förlossning, det är henne man måste övertyga, säger kvinnan med ett allvarsamt leende.

En av de många nyfödda på sjukhuset

Det hon säger är en kärnfråga och en ny era i Nepal. Mödrar uppmanar sina döttrar och svärdöttrar att föda på sjukhus, att ta del av den vård och trygghet som finns. Något som i traditionernas Nepal är svårgenomträngligt. Ramba som ligger i en säng längre bort, har fött sitt första barn genom kejsarsnitt till följd av sätesbjudning och hennes mamma håller stolt upp sitt barnbarn. Hon har själv fött sina fem barn i hemmet, men medger att tiderna förändras och att traditionerna måste stå tillbaks för att komma till rätta med riskerna för både mödrar och barn.
– När jag var ung fanns inga alternativ, berättar hon.

Här lyser hoppet ikapp med ett starkt sjukvårdsteam som inte bara ser det som fortfarande saknas, utan även de framsteg som görs dagligen. Framstegen är imponerande, viljan att förändra tillsammans med hjälpinsatser gör att landet från liggande sakta tar sig upp på huk och siktar mot en stående plattform med friska barn, utbildning och avsked till bakåtsträvande traditioner. Den största utmaningen är att hjälpa de som bor långt från sjukhusen.

/Cecilia Engdahl

I den bastuvarma sjukhussalen ligger blivande och förlösta kvinnor

Missade du Cecilias första post då hittar du den här!

Lekterapi hjälper palestinska barn i kris

I Västbanken och Gaza skapar den militära ockupationen kaos i barnens tillvaro. Många palestinska familjer blir vräkta och hem rivs. UNICEF hjälper barn och familjer att hantera situationen. Något så självklart som att leka kan vara den allra bästa medicinen för barnen.

Barn i alla åldrar tvingas dagligen utstå våld, isolering och ekonomiska svårigheter. UNICEFs mobila psykosociala team hjälper familjer att klara av stressen och ständiga rädslan.

– Vårt motto är “om du inte är en del av lösningen så är du en del av problemet”, berättar UNICEFs psykosociala expert Laila Atshan. Vi gör allt vi kan för att skydda familjernas hälsa och försöker ge utrymme för lekfullhet och en möjlighet för barnen att leka och skratta och vara just barn.

Ständig rädsla och otrygghet

Området Sheikh Jarrah i östra Jerusalem är en av de platser som drabbats av vräkningar och rivningsorder från Israels regering. Här har några familjer redan förlorat sina hem och många fler lever under ett ständigt hot om vräkning.

– Detta har drabbat barnen hårt, säger Laila Atshan. När hemmet kan försvinna på några minuter och föräldrarna inte kan skydda sina barn, påverkas familjelivet på alla plan.

Nariman Farhan bor i ett hus med två sovrum tillsammans med 19 andra familjemedlemmar som trängs på den lilla ytan. Utanför dörren där hon omsorgsfullt planterat en rabatt med blommor, väntar nu katastrofen. Familjen har fått en domstolsorder som uppmanar dem att flytta. Narimans dotter Huda, 12 år, summerar situationen:

– Det tänker ta vårt hem ifrån oss. Vi vill stanna. Det är otäckt, säger hon.

Lek är bästa medicinen

Barn i Huda’s situation brukar ha koncentrationsproblem, vara rädda och tro att vad som helst kan hända dem. För att minska den psykiska pressen arbetar UNICEF tillsammans med lokala organisationer för att uppmärksamma lekterapi för att hjälpa barn att uttrycka sig och bearbeta sina hemska upplevelser. Olika aktiviteter anordnas för att barnen ska få lite andrum från det trauma som de och deras familjer befinner sig i. Barnen får till exempel följa med på dagsutflykter till stranden för att ge sig hän och leka i vattnet.

Vräkningarna måste upphöra

UNICEFs psykocociala team i Västbanken och Gaza hjälper barn och vårdnadshavare på olika sätt – genom gruppterapi, enskilda stödsamtal, krisinsatser, utbildning och kamratstöd. Men det viktigaste av allt är att lösa problemet med vräkningar och rivningarna. Tills dessa har upphört fortsätter UNICEF att kämpa för att förbättra livssituationen för de utsatta familjerna

– Vi är djupt oroade för att barn vars föräldrar, mor- och farföräldrar redan har genomlidit perioder av stora tvångsförflyttningar, ska förbli offer för den förödmjukelse som det innebär att tvingas lämna sitt hem, förklarar Jean Gough som är UNICEFs chef i området.

Stöd UNICEFs arbete för barns rättigheter världen över.

Pujas mamma dog i barnsäng

Jag som många andra har haft en ensidig bild av Nepal. Men långt ifrån Sherpas, Himalayas toppar och ryggsäcksbärande trekkers möter jag ett lågland som också kämpar sig genom en bristfällig infrastruktur, fattigdom och analfabetism.

Vi lämnar Kathmandu och färdas med inrikesflyg, bil och till fots till Rupnagar, en liten by i Saptari-distriktet i östra Nepal. Jag ska få träffa 11 månader gamla Puja vars mamma dog i barnsäng efter att ha förlorat mycket blod. Hon färdades med kraftiga värkar på cykelkärra från byn till närmsta vårdcentral, men hann inte fram i tid och dog senare på sjukhus. Puja tas nu om hand av sin halvbror Kamala Rai B.K och hans fru Manisha. Pujas pappa har gått ner sig i alkohol och flytt hemmet för att aldrig mer återvända.

Det lilla huset är byggt av lera och har en altanliknande golvyta längs framsidan av huset där jag sitter ner medan familjen hämtas från fältet där de arbetar. Det doftar av damm och kryddor. I väntan på Manisha skapar jag en bild av denna kvinna som har det största ansvaret för Puja och hushållet. Paret har varit gifta i tre månader och trots enkla förhållanden så är trädgården hemtrevlig, staketet vackert flätat, små buskar i rad kring ett litet hönshus, fint inramat med sten.

Styvmor, 14-åriga Manisha

När Manisha kommer blir jag stum. Framför mig står en späd 14-årig flicka i klarrosa Sari och bakåtstramat hår. Hennes rörelsemönster tillhör en tonårings – hennes ansvar tillhör en vuxen kvinnas. Mina tankar för mig hem till min 16-åriga dotter och hennes oskyldiga liv som tonåring i Sverige med gymnasiestudier, en framtid, vänner och TV.

Manisha berättar om hur hennes arbetsdag som börjar kl 05:00 består i att laga mat, samla ved, tvätta, diska, valla getter, mata och byta blöjor. Om drömmar att studera – att bli någon, men att hon som många andra i hennes situation gift sig tidigt, slutat skolan redan efter 5:e årskursen för att påbörja sitt liv som vuxen och bära ansvar för familj och barn. Hon är så ung, så fantastiskt accepterande och flitig. Jag vill ge henne en soffa, en påse godis och en hög med tidningar. Istället bär hon ett spädbarns liv i famnen.

Puja väger vid 1-års ålder inte mer än 4 kg

Puja, som är gravt undernärd kvicknar till efter en stor kopp vatten och sträcker sig lekfullt efter min penna för att bara någon minut senare åter falla in i utmattning och gråt. Trots att Puja snart är ett år så väger hon knappt 4 kilo och paret har erbjudit gratis sjukvård till flickan vid närmsta vårdcenter. Mannen som kärleksfullt tagit sig an sin syster, tjänar motsvarande 60 kronor i veckan, tar tacksamt emot erbjudandet, men kommer troligtvis aldrig nyttja det. Det skulle innebära en dags förlorad inkomst samt flera timmars färd med kostsamma transportmedel. Vi har fått en första inblick i en familjs vardag som UNICEF dagligen kämpar för, för bättre sjukvård, sänkt barnadödlighet, friskare mammor, utbildning och trygghet.

/ Cecilia Engdahl

Cecilia Engdahl valdes ut bland många sökande läsare och blev tidningen mamas världsreporter 2010. Hon fick resa till Nepal tillsammans med UNICEF och berättar med start idag och fem dagar framåt om sina starka intryck därifrån.

Genombrott i kampen mot kvinnlig könsstympning

Allt fler samhällen i Afrika upphör med kvinnlig könsstympning. Det visar en ny rapport från UNICEF. Det livsfarliga ingreppet är djupt förankrat sociala traditioner och har varit svårt att stoppa, men det har skett en betydande förändring i attityder och det finns hopp om att den grymma sedvänjan kan utrotas inom loppet av en generation.

Rapporten ”The Dynamics of Social Change: Towards the Abandonment of Female Genital Mutilation/Cutting in Five African Countries” – från UNICEFs forskningscenter Innocenti – ger exempel från olika samhällen som har slutat med den farliga sedvänjan i Egypten, Etiopien, Kenya, Senegal och Sudan. Rapporten undersöker vilka förutsättningar som är nödvändiga för att skapa en enighet kring att överge kvinnlig könstympning och identifierar strategier för ett hållbart avskaffande.

Allvarlig kränkning

Uppskattningsvis har mellan 70 och 140 miljoner av världens kvinnor och flickor utsatts för könsstympning. Den grymma sedvänjan, är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och kan orsaka svåra, livslånga hälsoproblem som bland annat blödningar, kronisk smärta, problem med att kissa och förlossningskomplikationer.

Bara i Afrika riskerar cirka tre miljoner flickor varje år att utsättas för det farliga ingreppet. Den farliga traditionen finns också i vissa länder i Asien och Mellanöstern, och i mindre utsträckning inom vissa invandrargrupper i Europa, Australien, Kanada, Nya Zeeland och Förenta staterna.

Religion, tradition och kultur har ofta angetts som skäl för familjer att könsstympa sina döttrar. Många samhällen tror till exempel att kvinnlig könsstympning härrör från religionen, trots att ingen av de stora religionerna kräver det.

Se en kort dokumentär om arbetet mot kvinnlig könsstympning:

.

Könstympning av omtanke

I de samhällen där könsstympningen praktiseras ses det inte alls som en skadlig handling, utan som en självklarhet. Faktum är att ingreppet görs av omtanke och är djupt rotat i traditioner. En flicka som inte stympats har i många fall små chanser att bli gift. Och i fattiga länder i Afrika är äktenskapet den främsta tryggheten en förälder kan erbjuda sina döttrar. Säger man nej till att genomgå könsstympning kan det leda till social utslagning och ogillande, inte bara för flickan utan för hela familjen.

Rapporten visar att en av de viktigaste faktorer som motiverar föräldrarnas beslut till könstympning – ”att göra vad som är bäst för sina döttrar” – också kan vara det som sedan sporrar till ett beslut att upphöra med sedvänjan, när sociala normer utvecklas och sociala förväntningar förändras.

Förändring genom diskussion och kunskap

Rapporten är även en påminnelse om att det tar tid att ändra beteendemässiga sedvänjor som kan ha funnits i århundraden – och att det handlar om mycket komplexa processer.

Den mest effektiva metoden att få byar att avskaffa könstympning är att starta en diskussion på ett icke-hotfullt angripande sätt, där man visar respekt för invånarna, förstärker de positiva aspekterna av den lokala kulturen och bygger gemenskap och förtroende genom att genomföra utvecklingsprojekt som tillgodoser byns lokala behov.

Idén är att uppmuntra till dialog och att, utan pekpinnar och skräckpropaganda, leda bydiskussioner om ämnen som demokrati, mänskliga rättigheter, konfliktlösning, hälsa och hygien. Detta visar att de nya idéerna har goda avsikter och att målet är att förbättra bybornas liv.

Brett engagemang krävs

Beslutet att upphöra med den skadliga traditionen måste vara kollektivt, tydligt och omfattande för att leda till positiv förändring – och avskaffa kvinnlig könsstympning inom loppet av en generation.

För att lyckas är det viktigt att respekterade bymedlemmar, som till exempel religiösa och lokala ledare, engageras i förändringsprocessen. För att möjliggöra och stödja förändringen engageras även institutioner, sociala nätverk och media. Lagändringar och nationell politik är också viktiga faktorer som påskyndar processen.

– Rapporten ökar vår allmänna insikt och förståelse för hur man skapar en utbredd och varaktig förändring i ett samhälle, säger Gordon Alexander från UNICEFs forskningscenter Innocenti. Detta har i sin tur enorma konsekvenser för hur vi hanterar både kvinnlig könsstympning och andra skadliga metoder och former av våld mot flickor och kvinnor, såsom tvångsarbete och barnäktenskap som påverkas av liknande social dynamik.

Ifrågasättandet sprider sig

Allt fler byar samlas kring gemensamma ceremonier för avge löften om att avskaffa sedvänjan. Men trots de framsteg som har gjorts och syns i rapporten – framför allt i Senegal – är kvinnlig könstympning fortfarande vanligt i Egypten, Etiopien och Sudan. Det har dock skett en betydande förändring i attityder i alla tre länderna, vilket tyder på att människor idag har börjat ifrågasätta fördelarna med dessa metoder och skulle, om omständigheterna tillät det, föredra att deras döttrar, fruar, systrar och kusiner i framtiden inte skulle behöva könsstympas.

Ladda ner rapporten om kampen mot könsstympning.

Skänk pengar till UNICEFs arbete för barnsrättigheter världen över

Det färdiga materialet, efter många timmars arbete: manualen för Fredsambassadörer

Del 4

Klockan 11 på kvällen den 9 November var det sista materialet för den första workshopen för Fredsambassadörer färdigtryckt. Nästa morgon satte workshopen igång. Deltagarna i denna första runda var lärare, hälsoarbetare, UNICEF-personal och representanter från både utbildnings- och hälsoministeriet.

Alla deltagare har tagit på sig ansvaret att integrera fredsfrågor i sitt dagliga arbete, att arbeta fredsfrämjande, att uppmuntra och att underlätta för ungas deltagande i fredsarbete. Under två dagar diskuterades fred, krig, ungas engagemang och betydelse för fredsarbete, och hur man kan främja fred i samhället.

Ett oväntat besked

Under kafferasten på första dagen, kom ett besked från hotellet där vi höll till. Workshopen måste avslutas omedelbart. Tydligen ska särskilt tillstånd sökas från myndigheterna om man vill hålla i en workshop på en allmän plats. Tillståndet ska sökas flera dagar i förväg, något som missats i förberedelserna.

Om hotellet tillåter oss att fortsätta kan det bli riktigt stora problem. Innehållet, materialet och programmet för workshopen ska skickas. Deltagarna blir ombedda att stanna i närheten och återvända till lunch, för att se om det går att fortsätta. Till allas lättnad, kommer beskedet att tillståndet är fixat några timmar senare, och workshopen kan fortsätta efter lunch, med två nya deltagare från enheten som gav tillståndet.

Engagemanget för fred var starkt

Allting fortsatte smidigt, diskussionerna var många och engagemanget för fred var starkt hos alla deltagare. Men avbräcket första dagen blev en tankeväckare för mig. Jag har varit så omringad av människor som talar fred och alla ministrar som jag har träffat har varit helt för fredsarbetet, att jag har glömt att fred faktiskt kan vara ett känsligt ämne här i Sudan.

Jag har glömt att det inte finns en full frihet att säga vad som helst, att göra vad som helst, hur oskyldigt och bra det än verkar. Saker som jag tar för givet- som att jag kan uttrycka mina (ofta starka) åsikter- är inte längre en självklarhet. Detta var ett ämne som uppstod även under workshopen, när vi pratade om att sprida fredsbudskap i samhället.

I Sudan är varje kontrovers en stor risk

Några deltagare tog upp det faktum att vissa budskap kan skapa kontrovers. Detta faktum kanske inte är så oroväckande i andra sammanhang (snarare ett önskemål för att väcka tankar och diskussioner), men här i Sudan är varje kontrovers en stor risk, i vissa fall för livet.

Ämnet kom upp igen några dagar efter workshopen, när jag fick frågan om vilken risk vi utsätter ungdomar för genom att ge dem uppdraget som Fredsambassadörer. Kan det leda till fara för ungdomarna? Kanske är inte risken väldigt stor, men den finns definitivt och den måste övervägas.

Jag har stark tro på att man ska stå för det man tror på och aldrig hålla tyst om det som är rätt, oavsett konsekvenserna. Jag tycker att man bör anstränga sig för att kommunicera budskap på ett bra sätt, men att man ska kunna säga som man tycker oavsett vad reaktionen kan bli. Jag har märkt att min attityd är väldigt lätt att ha i de länder som jag har bott i, som Sverige där yttranderätten är starkt skyddad, men rätt så orealistisk här.

Med det menar jag inte att man inte ska eller kan säga som man tycker, men i ett sammanhang som detta, så ska man vara väldigt medveten om hur man väljer att uttrycka sig och vilka strider som är värda att ta. En UNICEF-arbetares uttalanden för någon vecka sedan skapade mycket kontrovers i media vilket ledde till att samarbetet mellan UNICEF och den omtalade myndigheten hotades att avslutas.

Fredsarbetet är en ständig balansgång

Frispråkighet kan innebära hårda straff, och för en utlänning utvisning från landet, och då gör det inget hur mycket bra idéer man har och hur värdefullt ens arbete skulle kunna vara. Det är en ständig balansgång, mellan att belysa problem, tala om viktiga sanningar, utan att orsaka irreversibla konsekvenser.  För min del, så ser jag allt detta som en dyrbar lärdom i vikten av kommunikation.

Vi har fått vykort från Haiti

Titta vad som står på receptionsdisken på vårt kontor i Stockholm. Vi har fått vykort från barnen i Haiti som vill tacka för all hjälp de har fått. Men det är framförallt Du som har bidragit med ekonomiskt stöd till vårt arbete i Haiti som ska ha ett stort tack!

Vi vill också passa på att påminna om att barnen i Haiti fortfarande behöver din hjälp. Kolera sprider sig i landet och många är drabbade.

Ge ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Haiti.

Hot som en del av uppfostran

CC/baraka27 Obs. pojken på bilden har inget med fallet att göra

För fyraåriga David är en hotfull hemmiljö vardag. Davids pappa Peter hotar sin son för att han inte gör som han säger, han blir slagen med sopkvast, får smisk på rumpan och ofta varningar genom att Peter höjer sin hand mot honom. Davids syster Kajsa bevittnar händelserna.

För att dömas för misshandel krävs det att den kroppsliga skadan varken är alltför lindrig eller är alltför hastigt övergående enligt domstolen.

Domstolen menar att man inte kan finna något stöd för att bestraffningarna har orsakat smärta. Peter frikänns helt.

Enligt barnkonventionen får ingen utsätta ett barn för skada, och alla barn har rätt till skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.