Arkiv november 2010

Följ människomusen Snårpans julkalender 30 november 2010

Snårpan är en speciell figur. Hon är hälften människa och hälften mus. Tillsammans med sin bäste vän Lille B bygger hon en hemlig manick, en ombyggd kotte som drivs med kåda. I den får hon magiska krafter och kan förflytta sig vart hon vill, bara genom att tänka sig vart hon vill.

Men vet ni vad det bästa är?

I år har Snårpan gjort en egen julkalender – en insamling till alla barn i världen som inte har det lika bra som vi har det. I 24 avsnitt, med start den 1 december och fram till julafton, kan du följa hennes galna upptåg här. Där kan du också vara med och bidra till Snårpans insamling.

Redan nu kan du se en trailer för julkalendern:

Snårpan har medverkat på “Lattjo Lajban” på tv 4, i “Wellnesskolan” på tv8, i “Barnens Allsång” på Skansen, på turné med Cirkus Maximum och i landets folkparker.

Hon ger barn självkänsla och tillit till sin egen fantasi. Och en förståelse för att allt är möjligt, bara man tror på det.

30 000 till UNICEF genom ”Gränslös Vänskap” 30 november 2010

Från vänster till höger: Hans Krumlinde logeintendent, Lill, Birger Klingström projektledare, Bertil Danielsson Ordförande Mästare i S:t Andreas Logen Gustaf Adolf och Bengt Bengtsson Ordförande Mästare i S:T Johannes Logen Carl.

I oktober anordnade Frimurarlogerna i Kalmar en välgörenhetskonsert – ”Gränslös Vänskap” i Madesjö kyrka, Nybro till förmån för UNICEF. Konserten var samtidigt en del i  Svenska Frimurarordens 275-årsjubileum.  På scenen underhöll UNICEF-ambassadören Lill Lindfors med Mats Norrefalks trio, Frimurarkören Kalmar-Växjö och den nystartade ungdomskören Crystal Light.

Evenemanget resulterade i en fullsatt kyrka,  en fantastisk konsert och hela 30 000 kronor till UNICEF.

Ett stort tack säger vi på UNICEF!

Hon såg sin son dö – men kunde inte göra något 26 november 2010

Rambati med sin man och fem barn

Efter en sömnlös natt med möss springandes kring huvudet och prassel i matförrådet möter jag en sista dag på landsbygden för att sedan återvända till stadsmiljö för att smälta mina intryck.

Vi gör ett sista stopp hos Rambati som bor med sin man och deras fem barn på andra sidan floden. Monsunen har avtagit och floden kan nu korsas. Men när vattnet stiger isoleras de från bland annat sjukvård. Den stora familjen trängs i ett litet hus som kantas av risfälten som är deras största inkomstkälla. Barnen vittnar om att familjen är fattigare än genomsnittet och basala saker som hygien, toalett, hela och rena kläder finns inte.

Rambati  förlorade sin första son då han var 2 ½ år gammal. Han klagade på magsmärtor som tilltog under dagen. Floden hade nått sin ”peak” och var omöjlig att forcera utan båt. Hennes man arbetade i Delhi, Indien och när svärföräldrarna vägrade hjälpa henne till sjukhus på grund av de kostnader och risker det skulle medföra så kunde hon ensam inget annat än att se på när sonen dog i hennes armar.

Det märks på de kvinnor som lyssnar med mig att hennes historia väcker medlidande, men inte förvåning. Historien är tragisk – men inte ovanlig.  Livet är här ingen självklarhet, vare sig för barn eller vuxna. När jag sitter där och lyssnar på hennes historia så känner jag att jag knappt orkar ta in mer. Jag vet inte vart jag ska sortera allt hon säger och jag kan inte annat än skämmas för mina tankar. För det är precis så det är. Jag kan åka härifrån och bearbeta alla tragedier i bekvämlighetens lugn innan jag tar oss an nästa livsutmaning. Rambati och andra i hennes situation har ingenstans att ta vägen, de lever mitt i verkligheten och de har tvingats hantera sorg och problem på ett avundsvärt sätt.

Rambati fortsätter sin berättelse om hur hon ett flertal år senare greps av panik då yngre sonen fick lunginflammation. Den gången vägrade hon lyssna på någon annan än sig själv och tog honom till sjukhus. Hon är glad över det stöd hon får och den styrka det medför.
- Vi får barn i ung ålder, då man inte hunnit få erfarenhet eller styrka att stå emot. Vi följer de traditioner vi blivit lärda och även om det känns fel, så har vi inte vetat annat, säger hon och kvinnorna som samlats kring henne nickar instämmande.

Det stora flertalet lever här fortfarande i en allvarlig verklighet. Fattigdom, traditionsbundna familjer och geografiska svårigheter gör att många fastnar i en ond cirkel som är svår att bryta och det är dessa kvinnoföreningen och sjukvårdscentret jobbar mest med. Med värme i kroppen och en stor dos vemod tar kvinnoföreningen farväl med röd tika i min panna och blomsterprydnader. Innan vi skiljs åt vill de höra hur vi har det i Sverige… och vad ska man säga? I skrivande stund finns det inte mycket att klaga på…

Sundarpur – en asfaltsblomma. Cecilia möter framtidens Nepal 25 november 2010

Det är i Sundarpur jag möts av framtidens Nepal, med unga familjer, nya traditioner och ett nytänkande där familjen håller ihop, där mödrar ställer krav på sin tillvaro och som mot alla odds får information och hjälp för bättre hälsa både för sig själva och för sina barn.

Benita Basnet är 24 år och har en 18 månaders son. Hon bor med sin man och sina svärföräldrar i ett vackert hus mitt i byn. Hon är utbildad och uppvaktades av sin man under åren på college men fick honom att vänta på henne tills hon gått klart sin utbildning.
- Jag älskar mitt jobb och min självständighet. Jag har en uppgift och det har alltid känts viktigt för mig att göra det jag vill med mitt liv, säger hon stolt. Allt fler tänker som jag, tillägger hon.
Familjen hjälps åt med barnpassning för att hon ska kunna arbeta på hälsocentret för handikappade. Hennes man, som tidigare arbetade i Quatar återvände hem för att vara nära familjen och driver nu hönsfarm på gården. Sonen föddes under ordnade förhållanden och paret pratar öppet om preventivmedel och familjeplanering. Hoppfull och med lätt hjärta lämnar jag familjen.

På väg genom byn möts jag av återigen av verkligheten och förstår hur lång vägen till förändring är. Människor bär enorma lass av strån och vass på ryggen eller på huvudet genom snår och regn för att tillverka korgar och hustak. Mat lagas över öppen eld och veden huggs med små yxor. Repen binds av jute som först skördas, skalas och sedan torkas i solen. Ris plockas strå för strå och de flesta familjer är självförsörjande. Alla måste hjälpa till och ett barn i skolan eller en gravid fru innebär förlorad arbetskraft. Men det går och de familjer som lyckats fungerar som uppmuntrande exempel för andra. I grannhuset möter jag ännu ett hoppfullt exempel.

Kunti Chowdhary, 22 och hennes man Pradeep, 22 hjälps åt med familjens försörjning. Deras välmående dotter skuttar skrattande från famn till famn. Trots fattigdom så finns här en gemenskap mellan makarna. De planerar sin tillvaro tillsammans, de får båda komma till tals och de följer endast de traditioner som fungerar för deras familj och framtid.  De vill vänta i minst två år på nästa barn och till skillnad från många andra spelar det ingen roll om det blir en pojke eller en flicka. Att Kunti skulle avlastas under graviditeten, arbeta mindre, gå på regelbundna kontroller och slutligen föda på sjukhus var en självklarhet för båda.

En graviditet kan innebära döden. En infektion likaså – Cecilia Engdahl i Nepal 24 november 2010

Cecilia träffar kvinnor i Sundarpur

Endast 4 km från Indiska gränsen är det 30 grader varmt, vägarna är översvämmade, framkomligheten minimal och byarna isolerade. En graviditet kan innebära döden – en infektion likaså. Av 100 000 födslar har mödradödligheten minskat från 539 till 281 fall, men fortfarande dör en kvinna var fjärde timme i barnsäng. Det är direkta konsekvenser av bristfällig framkomlighet och tillgång till vård – särskilt i glesbebodda områden.

Vi lämnar sjukhuset och tar oss vidare genom bergig terräng. Branta väggar på ena sidan och lika branta stup på den andra. Cyklister vinglar fram på rostiga fordon, fullastade med ved och mat. Det är långt mellan byarna. Vi åker genom en vardag som för de allra flesta innebär hårt slit. Vägarna är svårframkomliga, bussar kör fast i leran. Gång på gång får vi leta alternativa vägar och köra genom översvämmade områden. Det är en skrämmande tanke att man som havande ska färdas på dessa vägar för att ta sig till sjukhus. Det kan i vissa fall ta flera dagar.

Det är inte lätt att ta sig fram på de leriga vägarna

Vi landar till slut i Sundarpur som blir mitt viste de nästkommande dagarna. Sundarpur har blivit ett föredöme för andra byar i och med en stark kvinnoförening som vuxit fram genom starkt engagemang. Kvinnorna träffas i en föreningslokal mitt i byn som sponsrats av lokala snickare och huset sjuder av liv. Här samlas de för att byta erfarenheter, informera och utbilda. Mammors behov av att prata med andra mammor är ett frö som grott till en verksamhet. Med inlevelse och gester berättar de om förlossningar och havandeskap, ett öppnande som är unikt och har resulterat i en förlösning av traumatiska upplevelser som de tidigare burit i ensamhet. Nu är ordet fritt och behovet av att dela, prata, skratta och gråta tillsammans är outtömligt. Jag dras med i diskussionen om det största vi har gemensamt – barnafödande. Att ge liv åt ett annat liv. Att dela med sig av sin historia är att dela med sig av sig själv. Kvinnorna delar med sig och flätas samman till en enhet – en kraftfull enhet som står för en revolutionerande förändring till det bättre.

Janaki Das Thakur tillhör den äldre generationen i WHF Womens Healt Federation. Hon har fött fem barn varav endast tre är i livet. Två barn dog till följd av lunginflammation och av uttorkning innan de hunnit bli ett år gamla. Hon fick sitt första barn då hon var 15 och berättar att hon efter fyra dagars värkar var skinnflådd på både händer och knän efter att ha stått på alla fyra instängd i ett rum. Hon hade ingen som hjälpte henne och även om det funnits sjukvård så hade hon troligtvis inte vetat om det eftersom traditionen att föda hemma var så stark och så självklar. Hon är inte ensam. Ett flertal kvinnor berättar liknande historier och förkrossande många har förlorat ett eller flera barn i, för oss ”enkla” sjukdomar.

Kvinnor hjälper kvinnor, i Sundapur har en stark kvinnoförening vuxit fram

Ytterst få kvinnor ser barnafödande som något positivt, utan snarare något som hör till och som måste genomlidas. Det är först nu som dessa kvinnor ser möjligheten att förändra villkoren och minimera riskerna. Genom samverkan och gemenskap höjer de ribban, stöttar varandra och ställer krav. En ung kvinna har flyttat från sina svärföräldrar som behandlade henne illa, en ung man följer med sin fru till förlossningssalen, skolorna fylls av färg och lek, kunskap sprids och hälsan förbättras. En röd flagga på balkongen indikerar en gravid kvinna i hushållet vilket leder till en strid ström av påminnelser om mödravårdskontroller, järntabletter och arbetsavlastning.

Tillsammans är de starka och kvinnornas förening har lett till en rad åtgärder – I Sundarpur är det kvinnorna som står för utveckling och sprider budskap om hygien, mödravård, barnavård och familjeplanering, de bildar nätverk med närbesläktade föreningar som exempelvis hanterar kvinnovåld. Tack vare UNICEFs arbete så har byn Sundrapur i östra Nepals lågland blivit ett föredöme för resten av landet.

/ Cecilia Engdahl

I helgen är det mjukdjurshelg på IKEA 24 november 2010

Varje jul år säljer IKEA mjukdjur till förmån för UNICEF och Rädda Barnen och för varje sålt mjukdjur går 10 kronor till utbildningsprojekt för barn i världen. Nu i helgen 27- 28 november är det mjukdjurshelg på IKEA och UNICEF finns på plats på många av varuhusen för att informera om vår verksamhet.

På IKEAs webbsida kan du läsa allt om mjukdjurskampanjen, titta på video, välja och vraka bland gosedjur, lyssna på mjukdjurssången och läsa om de utbildningsprojekt som hittills finansierats av att du köper IKEAs mjukdjur.

PÅ IKEAs webbsida kan du se en animerad minifilm om hur det hela började

Så samla barnen hemma framför datorn och klicka er in på mjukdjurens alldeles egen sida! Och är du på IKEA i helgen kom gärna fram och ställ frågor om UNICEF och hur vi jobbar för alla barns rätt till överlevnad och utveckling!

Läs om de projekt som mjukdjurskampanjen finansierat på IKEAS mjukdjurs-sida

En kall brits. ”Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta.” – Cecilia Engdahl i Nepal 23 november 2010

I en av förlossningssalarna

Nepal – ett kontrasternas land bjuder på en mångfald jag sällans skådat, med dess enormt höga berg som delas av vilda floder. Det storslagna landskapet med milstäckande risfält varvat med snöklädda 8000-meterstoppar är landets styrka såväl som dess förfall. Det tillsammans med fattigdom och låg utbildningsnivå bidrar till ett uråldrigt levnadsmönster ute i byarna. Det märks inte minst i sjukvården.

Tagna av gårdagens berättelse och med Pujas osäkra framtid i tankarna reser vi vidare till Rajbiraj där jag besöker det sjukhus Puja remitterats till.  Sedan 18 månader är förlossning kostnadsfri och UNICEF driver tillsammans med regeringen en landsomfattande kampanj för att få fler att föda på de vårdplatser som finns. Trots att kampanjen hittills fallit väl ut finns mycket kvar att göra. Många kommer för sent, det råder brist på personal och inte minst brist på kunskap och kompetens.

Den kalla britsen

Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta. En aluminiumklädd brits med en smutsig hink vid fotändan, rostiga sänggavlar, flugor, solkigt vatten, återanvända engångshandskar. Det luktar blod och desinfektion. Det är kallt, trots värmen. Sjukhuset liknar en krigszon, apparaturen är sliten och bristen på rent vatten försvårar. Vårdplatserna är fullbelagda och i en bastuvarm sjukhussal med fläktar i taket ligger blivande mödrar tillsammans med nyförlösta och opererade.

Ett par beundrar sin nyfödda flicka. Barnet har förlösts med kejsarsnitt liksom hennes äldre syster. Efter en turbulent första förlossning med akutsnitt har paret denna gång noggrant gått på kontroller och fått tid för planerat kejsarsnitt.
- Det är ofta svärmor som har bestämmanderätt kring en förlossning, det är henne man måste övertyga, säger kvinnan med ett allvarsamt leende.

En av de många nyfödda på sjukhuset

Det hon säger är en kärnfråga och en ny era i Nepal. Mödrar uppmanar sina döttrar och svärdöttrar att föda på sjukhus, att ta del av den vård och trygghet som finns. Något som i traditionernas Nepal är svårgenomträngligt. Ramba som ligger i en säng längre bort, har fött sitt första barn genom kejsarsnitt till följd av sätesbjudning och hennes mamma håller stolt upp sitt barnbarn. Hon har själv fött sina fem barn i hemmet, men medger att tiderna förändras och att traditionerna måste stå tillbaks för att komma till rätta med riskerna för både mödrar och barn.
- När jag var ung fanns inga alternativ, berättar hon.

Här lyser hoppet ikapp med ett starkt sjukvårdsteam som inte bara ser det som fortfarande saknas, utan även de framsteg som görs dagligen. Framstegen är imponerande, viljan att förändra tillsammans med hjälpinsatser gör att landet från liggande sakta tar sig upp på huk och siktar mot en stående plattform med friska barn, utbildning och avsked till bakåtsträvande traditioner. Den största utmaningen är att hjälpa de som bor långt från sjukhusen.

/Cecilia Engdahl

I den bastuvarma sjukhussalen ligger blivande och förlösta kvinnor

Missade du Cecilias första post då hittar du den här!

”Hennes rörelsemönster tillhör en tonårings – hennes ansvar tillhör en vuxen kvinnas.” Cecilia Engdahl bloggar från Nepal 22 november 2010

Pujas mamma dog i barnsäng

Jag som många andra har haft en ensidig bild av Nepal. Men långt ifrån Sherpas, Himalayas toppar och ryggsäcksbärande trekkers möter jag ett lågland som också kämpar sig genom en bristfällig infrastruktur, fattigdom och analfabetism.

Vi lämnar Kathmandu och färdas med inrikesflyg, bil och till fots till Rupnagar, en liten by i Saptari-distriktet i östra Nepal. Jag ska få träffa 11 månader gamla Puja vars mamma dog i barnsäng efter att ha förlorat mycket blod. Hon färdades med kraftiga värkar på cykelkärra från byn till närmsta vårdcentral, men hann inte fram i tid och dog senare på sjukhus. Puja tas nu om hand av sin halvbror Kamala Rai B.K och hans fru Manisha. Pujas pappa har gått ner sig i alkohol och flytt hemmet för att aldrig mer återvända.

Det lilla huset är byggt av lera och har en altanliknande golvyta längs framsidan av huset där jag sitter ner medan familjen hämtas från fältet där de arbetar. Det doftar av damm och kryddor. I väntan på Manisha skapar jag en bild av denna kvinna som har det största ansvaret för Puja och hushållet. Paret har varit gifta i tre månader och trots enkla förhållanden så är trädgården hemtrevlig, staketet vackert flätat, små buskar i rad kring ett litet hönshus, fint inramat med sten.

Styvmor, 14-åriga Manisha

När Manisha kommer blir jag stum. Framför mig står en späd 14-årig flicka i klarrosa Sari och bakåtstramat hår. Hennes rörelsemönster tillhör en tonårings – hennes ansvar tillhör en vuxen kvinnas. Mina tankar för mig hem till min 16-åriga dotter och hennes oskyldiga liv som tonåring i Sverige med gymnasiestudier, en framtid, vänner och TV.

Manisha berättar om hur hennes arbetsdag som börjar kl 05:00 består i att laga mat, samla ved, tvätta, diska, valla getter, mata och byta blöjor. Om drömmar att studera – att bli någon, men att hon som många andra i hennes situation gift sig tidigt, slutat skolan redan efter 5:e årskursen för att påbörja sitt liv som vuxen och bära ansvar för familj och barn. Hon är så ung, så fantastiskt accepterande och flitig. Jag vill ge henne en soffa, en påse godis och en hög med tidningar. Istället bär hon ett spädbarns liv i famnen.

Puja väger vid 1-års ålder inte mer än 4 kg

Puja, som är gravt undernärd kvicknar till efter en stor kopp vatten och sträcker sig lekfullt efter min penna för att bara någon minut senare åter falla in i utmattning och gråt. Trots att Puja snart är ett år så väger hon knappt 4 kilo och paret har erbjudit gratis sjukvård till flickan vid närmsta vårdcenter. Mannen som kärleksfullt tagit sig an sin syster, tjänar motsvarande 60 kronor i veckan, tar tacksamt emot erbjudandet, men kommer troligtvis aldrig nyttja det. Det skulle innebära en dags förlorad inkomst samt flera timmars färd med kostsamma transportmedel. Vi har fått en första inblick i en familjs vardag som UNICEF dagligen kämpar för, för bättre sjukvård, sänkt barnadödlighet, friskare mammor, utbildning och trygghet.

/ Cecilia Engdahl

Cecilia Engdahl valdes ut bland många sökande läsare och blev tidningen mamas världsreporter 2010. Hon fick resa till Nepal tillsammans med UNICEF och berättar med start idag och fem dagar framåt om sina starka intryck därifrån.

Häng med Anneli, fredsarbetare för UNICEF, till ett krigshärjat Sudan 21 november 2010

Det färdiga materialet, efter många timmars arbete: manualen för Fredsambassadörer

Del 4

Klockan 11 på kvällen den 9 November var det sista materialet för den första workshopen för Fredsambassadörer färdigtryckt. Nästa morgon satte workshopen igång. Deltagarna i denna första runda var lärare, hälsoarbetare, UNICEF-personal och representanter från både utbildnings- och hälsoministeriet.

Alla deltagare har tagit på sig ansvaret att integrera fredsfrågor i sitt dagliga arbete, att arbeta fredsfrämjande, att uppmuntra och att underlätta för ungas deltagande i fredsarbete. Under två dagar diskuterades fred, krig, ungas engagemang och betydelse för fredsarbete, och hur man kan främja fred i samhället.

Ett oväntat besked

Under kafferasten på första dagen, kom ett besked från hotellet där vi höll till. Workshopen måste avslutas omedelbart. Tydligen ska särskilt tillstånd sökas från myndigheterna om man vill hålla i en workshop på en allmän plats. Tillståndet ska sökas flera dagar i förväg, något som missats i förberedelserna.

Om hotellet tillåter oss att fortsätta kan det bli riktigt stora problem. Innehållet, materialet och programmet för workshopen ska skickas. Deltagarna blir ombedda att stanna i närheten och återvända till lunch, för att se om det går att fortsätta. Till allas lättnad, kommer beskedet att tillståndet är fixat några timmar senare, och workshopen kan fortsätta efter lunch, med två nya deltagare från enheten som gav tillståndet.

Engagemanget för fred var starkt

Allting fortsatte smidigt, diskussionerna var många och engagemanget för fred var starkt hos alla deltagare. Men avbräcket första dagen blev en tankeväckare för mig. Jag har varit så omringad av människor som talar fred och alla ministrar som jag har träffat har varit helt för fredsarbetet, att jag har glömt att fred faktiskt kan vara ett känsligt ämne här i Sudan.

Jag har glömt att det inte finns en full frihet att säga vad som helst, att göra vad som helst, hur oskyldigt och bra det än verkar. Saker som jag tar för givet- som att jag kan uttrycka mina (ofta starka) åsikter- är inte längre en självklarhet. Detta var ett ämne som uppstod även under workshopen, när vi pratade om att sprida fredsbudskap i samhället.

I Sudan är varje kontrovers en stor risk

Några deltagare tog upp det faktum att vissa budskap kan skapa kontrovers. Detta faktum kanske inte är så oroväckande i andra sammanhang (snarare ett önskemål för att väcka tankar och diskussioner), men här i Sudan är varje kontrovers en stor risk, i vissa fall för livet.

Ämnet kom upp igen några dagar efter workshopen, när jag fick frågan om vilken risk vi utsätter ungdomar för genom att ge dem uppdraget som Fredsambassadörer. Kan det leda till fara för ungdomarna? Kanske är inte risken väldigt stor, men den finns definitivt och den måste övervägas.

Jag har stark tro på att man ska stå för det man tror på och aldrig hålla tyst om det som är rätt, oavsett konsekvenserna. Jag tycker att man bör anstränga sig för att kommunicera budskap på ett bra sätt, men att man ska kunna säga som man tycker oavsett vad reaktionen kan bli. Jag har märkt att min attityd är väldigt lätt att ha i de länder som jag har bott i, som Sverige där yttranderätten är starkt skyddad, men rätt så orealistisk här.

Med det menar jag inte att man inte ska eller kan säga som man tycker, men i ett sammanhang som detta, så ska man vara väldigt medveten om hur man väljer att uttrycka sig och vilka strider som är värda att ta. En UNICEF-arbetares uttalanden för någon vecka sedan skapade mycket kontrovers i media vilket ledde till att samarbetet mellan UNICEF och den omtalade myndigheten hotades att avslutas.

Fredsarbetet är en ständig balansgång

Frispråkighet kan innebära hårda straff, och för en utlänning utvisning från landet, och då gör det inget hur mycket bra idéer man har och hur värdefullt ens arbete skulle kunna vara. Det är en ständig balansgång, mellan att belysa problem, tala om viktiga sanningar, utan att orsaka irreversibla konsekvenser.  För min del, så ser jag allt detta som en dyrbar lärdom i vikten av kommunikation.

Vi har fått vykort från Haiti 21 november 2010

Titta vad som står på receptionsdisken på vårt kontor i Stockholm. Vi har fått vykort från barnen i Haiti som vill tacka för all hjälp de har fått. Men det är framförallt Du som har bidragit med ekonomiskt stöd till vårt arbete i Haiti som ska ha ett stort tack!

Vi vill också passa på att påminna om att barnen i Haiti fortfarande behöver din hjälp. Kolera sprider sig i landet och många är drabbade.

Ge ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Haiti.

Hot som en del av uppfostran 20 november 2010

CC/baraka27 Obs. pojken på bilden har inget med fallet att göra

För fyraåriga David är en hotfull hemmiljö vardag. Davids pappa Peter hotar sin son för att han inte gör som han säger, han blir slagen med sopkvast, får smisk på rumpan och ofta varningar genom att Peter höjer sin hand mot honom. Davids syster Kajsa bevittnar händelserna.

För att dömas för misshandel krävs det att den kroppsliga skadan varken är alltför lindrig eller är alltför hastigt övergående enligt domstolen.

Domstolen menar att man inte kan finna något stöd för att bestraffningarna har orsakat smärta. Peter frikänns helt.

Enligt barnkonventionen får ingen utsätta ett barn för skada, och alla barn har rätt till skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

16-åriga Bogdan tvingas till stöldturné 19 november 2010

Bogdan är 16 år när han fångas av en kamera i ett köpcenter i färd med att stjäla en plånbok från en äldre kvinna. Han är då i sällskap med sin ”morbror” Nicolai.

Han tas till förhör för stöld och blir kvar i häktet över natten. Under förhöret säger han att han begick stölden av egen fri vilja och att morbrodern inte på något sätt tvingade honom. I väntan på rättegång så släpps han från häktet morgonen därpå.

Se filmen som UNICEF gjort om Bogdans öde här;

”Morbror” Nicolai döms för människohandel till ett års fängelse och utvisning ur landet.

Innan ”morbror” Nicolai blev häktad hade Bogdan varit ute på stöldturné och åkt fast vid flera tillfällen under lång tid och stora umbäranden. Borde inte myndigheter samverka bättre för att ett barn ska slippa fara illa under så lång tid?

Enligt barnkonventionen ska barn skyddas från att utsättas för människohandel och utnyttjas som handelsvara.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

16-årig gravid flicka utan vård i Sverige 18 november 2010

CC/JessicaLindsay04 Obs. bilden har inget med fallet att göra

16-åriga Suzanna är gravid. Sedan ett år tillbaka lever hon och familjen gömda, i en mellanstor stad i Sverige. Familjen är papperslös och har inte gett sig tillkänna hos myndigheterna. Redan innan graviditeten var Suzanna orolig för att bli sjuk och vara tvungen att uppsöka sjukvård. Hon är rädd för att vårdpersonalen ska anmäla henne för polisen.

Sedan hon blev gravid har rädslan accelererat. Hon skulle vilja komma till mödravården för att se att allt är som det ska med sig själv och barnet.

Även den egna familjen oroar sig inför förlossningen och var den ska äga rum och graviditeten är föremål för stora konflikter. Och då familjens livssituation är svår är det en tuff miljö för Suzanna att vara gravid i.

Suzanna tycker själv att hon har förändrats, tidigare var hon den som spelade stark i familjen, nu är hon den som gråter och som ständigt är orolig för vad som ska hända med henne själv och barnet.

Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till hälso- och sjukvård.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

Barnen ser på när pappa slår mamma 16 november 2010

CC/Ernst Vikne Obs. flickan på bilden har inget med fallet att göra

Maja är fyra år och hennes lillebror Carl har precis fyllt ett .

Föräldrarna heter Cecilia och Lars och grälar ofta. När Lars, som arbetar som polis, blir arg så slår han Cecilia och på senare tid har han blivit allt våldsammare. Bland annat drar han henne i håret, stampar på hennes fötter och en gång knäar han henne så att ett revben går av.

Lilla Carl och framförallt Maja har varit med vid flera tillfällen då mamma blivit slagen. Senast var det när Lars skallade Cecilia så att hon fick en bula och ett blått öga. Vid ett tidigare tillfälle kastade Lars in Cecilia i en byrå så hon fick ett stort blåmärke på ryggen.

Ofta kryper Maja in i sitt ”Pippitält” och gömmer sig – där vill hon vara när det är bråk hemma.

Lars döms för misshandel av mamman och får åtta månaders fängelse.

Borde inte domstolen ta hänsyn till det psykiska lidande barnen utsätts för i samband med att de tvingas bevittna själva misshandeln av mamman?

Enligt barnkonventionen får ingen utsätta ett barn för skada, och alla barn har rätt till skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

Ben är på Ålandskryssning – en berättelse av Mark Levengood 16 november 2010

Mark Levengood, UNICEF-ambassadör

”Jag berättar om det här fallet för att jag tycker att det visar att barnkonventionen angår oss alla – alla barn har rätt att vara barn och bli respekterade.”

Ben är på Ålandskryssning. Det finns ett lekrum, som ser roligt ut. Men Ben har inte tid. Hans pappa Roland är full, och Ben måste se till att inget dumt händer. Pappa står och pratar med en kvinna som heter Riina, hon luktar sprit när hon böjer sig ner för att pussa Ben på kinden. ”Du är fin” säger Riina. Ben säger inget, han tycker inte om att bli pussad av någon han inte känner. ”Kom pappa” säger han. ”Vi är snart i Mariehamn”. Hans pappa tittar på honom och det blixtrar till i ögonen. ”Kan du för helvete aldrig låta mig vara i fred?” väser han. Ben backar ett par meter, utom räckhåll, men går inte därifrån. Han måste få pappa från båten, annars hamnar de i Åbo och då kommer inte Ben att få fira sin födelsedag med mamma dagen efteråt.

Av pappa önskar sig Ben ingenting i present. Det är inte mödan värt att önska.

/ Mark Levengood, UNICEF-ambassadör

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

Två-årings föräldrar utvisas till olika länder 12 november 2010

CC/Double Image Photography

Snart två-åriga Anja visar många tecken på att hon mår dåligt. Det gör hennes storasyster Maria också. Föräldrarna kommer från två olika länder och hotas av utvisning till respektive land. Flickornas mamma lider av djup depression, också pappan, som hittills varit den person som tagit huvudansvar för deras uppfostran, blir alltmer nedstämd och uppgiven.

Vid en utvisning kommer Anja och Maria hänvisas till mamman. Eftersom flickornas mamma mår så dåligt är risken stor att deras levnadssituation förvärras ytterligare.

Enligt ett läkarutlåtande lider Anja både av en störning till följd av spädbarnsdepression och brister i anknytningen till framförallt mamman. Hon visar också på störning vid matsituationen. Även systern visar tydliga tecken på försening i sin utveckling.

Domstolen ser att flickorna påverkats av mammans psykiska ohälsa och hennes oförmåga att möta deras behov. Men eftersom pappan har fungerat i sin föräldraroll så bedöms ändå livssituationen som dräglig. Det saknar laglig grund att bevilja Anja uppehållstillstånd som ett botemedel mot mammans depression säger domen.

Det anses därmed inte strida mot barnents bästa att Anja lämnar Sverige.

Familjen utvisas, föräldrarna åt varsitt håll.

Enligt barnkonventionen har ett barn rätt till båda sina föräldrar, man får inte medvetet splittra en familj och beslut ska fattas med hänsyn till barnets bästa.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

Två systrar tvingas att stjäla 12 november 2010

CC/Double Image Photography Obs. tjejen på bilden har inget med fallet att göra.

Sara och Maria är systrar och bor i en förort  till Stockholm. En dag följer de med sin farbror till en stormarknad. Väl där besöker de en hemelektronikaffär och flickorna tvingas av farbrodern att stjäla två bildskärmar till en dator. Butikspersonal ser dem och jagar sällskapet enda fram till bilen. De blir fast och en av systrarna, Maria, bär en av bildskärmarna i famnen.

Farbrodern nekar att han ens varit på platsen, trots att bildbevis finns från övervakningskamera.

Farbrodern döms till två månaders fängelse för stöld.

Utnyttjandet av barnet borde ses mycket allvarligare. Enligt vår bedömning är denna berättelse ett fall  av människohandel.

Enligt barnkonventionen får ingen vuxen utsätta ett barn för en situation där han eller hon kan skadas psykiskt, moraliskt eller socialt.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

14-åriga Anna utvisas trots depression 12 november 2010

CC/Nick Westwood Obs. tjejen på bilden har inget med fallet att göra.

Anna är 14 år när hon kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Hon flyr från sitt hemland där hon och hennes familj är förföljda. Annas farfar var chef i en provins i landet och dödades 1999. Ett år senare dödas även hennes farbror som ärver ämbetet av sin far. De män som mördade släktingarna fängslades efter morden. När männen senare släpps ur fängelset vill de hämnas Annas far som har vittnat emot dem. Detta gör att familjen är utsatta för upprepade hotangrepp och förföljelse och bland annat misshandlas Annas syster.

Under väntan på uppehållstillstånd lär Anna sig svenska och går i skolan. Hon har trots upprepade försök att nå sin familj i hemlandet inte fått kontakt. Situationen vid ett eventuellt återvändande är därför högst osäker. I ett läkarutlåtande bedöms Anna lida av depression, hon har självmordstankar,  grava sömnstörningsproblem och behandlas med antidepressiv medicin.

Anna utvisas från Sverige.

Enligt barnkonventionen har ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö rätt att få särskilt skydd och hjälp från statens sida.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

Barn är inte lika viktiga som vuxna – Liza Marklund argumenterar för barnkonventionen som lag. 12 november 2010

Liza Marklund, UNICEF-ambassadör

Barn är inte lika viktiga som vuxna

Deras rättigheter är inte lika grundläggande, deras behov av skydd och rättvisa är inte lika stora som myndiga människors. Det har Sveriges riksdag beslutat.

Så här ligger det till:

För drygt trettio år sedan började världens ledare, första gången i världshistorien, att på allvar diskutera frågan om att ta barns rättigheter på allvar och göra dem juridiskt bindande. Man ställde viktiga frågor: Är barnen sina föräldrars egendom? Eller har de också egna, individuella rättigheter? Särskilda behov av hjälp och skydd? Hur ser de ut?

Det här var inga lätta resonemang. Att barnen hade särskilda skyddsbehov kunde man kanske enas om, men inte att de skulle ha egna rättigheter. I många länder tyckte man att barnen självklart var föräldrarnas tillhörigheter, att förfoga över och använda som man ville.  Det tog tio år att skriva ihop det vi idag känner som FN:s Barnkonvention, och den 20 november 1989 antogs den av FN:s generalförsamling.

Sverige var en av de allra första länderna att skriva under konventionen, präktiga som vi är. Och nu har det alltså gått över 20 år – och det har inte hänt tillräckligt. Sverige har ratificerat konventionen, alltså förbundit sig att följa den, men vi har fortfarande inte gjort den till svensk lag. I stället har man valt ut två artiklar av 54 (nummer 3 och nummer 12) och plockat in dem i vår nuvarande lagstiftning.

Och så sent som i fjol kritiserades Sverige av FN:s Barnrättskommitté för att vi bryter mot Barnkonventionen på flera punkter.

  • Myndigheterna lyssnar inte på barn i tillräcklig utsträckning.
  • Papperslösa barn behandlas helt annorlunda än svenska barn, vilket direkt bryter mot Barnkonventionen. Det är inte barnens fel att deras föräldrar flytt, därför SKA de ha rätt till sjukvård och utbildning – villkorslöst.
  • Svenska barn känner heller inte till vilka rättigheter de har, utan tror att det är mer utsatta än de faktiskt är

Att göra Barnkonventionen till svensk lag kallas att inkorporera den i vår lagstiftning. Frågan har varit uppe till förslag i riksdagen flera gånger, men har alltid röstats ner. Europakonventionen för mänskliga rättigheter, däremot – den är inkorporerad i vår lagstiftning sedan många år tillbaka.

Men spelar en juridisk teknikalitet som inkorporering egentligen någon roll?

Ja, absolut!

Thomas Bodström, tidigare justitieminister, har skrivit:

”Sedan Europakonventionen blev en del av vår lagstiftning har den fått en mycket starkare betydelse och tyngd hos våra myndigheter och domstolar. Inte minst artikel 6, som handlar om en rättvis rättegång, åberopas ofta i rättegångar och det händer att domstolarna hänvisar till den.”

Det får vara slut på läpparnas bekännelser nu, tycker jag. Norge och Finland har gjort det, och nu är det Sveriges tur.

Barnkonventionen måste bli lag – igår!

/ Liza Marklund

Tycker du att barn är lika viktiga som vuxna?  Skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att ”Facebook-gilla” (ge gärna din egen kommentar i dela-fältet) och twittra nedan.

16-åriga Eva inlåst som sexslav 11 november 2010

CC/calleecakes Obs. tjejen på bilden har inget med fallet att göra.

32-åriga Andreas stänger in 16-åriga Eva i en hundbur och piskar henne med rotting och linjal. Andreas spänner också upp henne med linor i väggen med hjälp av krokodilklämmor och smiskar henne så att hon får blåmärken.

Andreas och Eva får kontakt med varandra på ett sexforum på nätet. Båda är intresserade av det som kallas BDSM-relationer – vilket är ett sexuellt rollspel där den ena parten är undergiven och den andra parten är dominant

Eva berättar i ett tidigt skede för Andreas att hon i flera års tid haft svåra psykiska problem med självskadebeteende, ätstörningar och självmordsförsök. Hon säger också att hon inte längre skadar sig själv.

Andreas och Eva tillbringar en helg tillsammans där de går in i ett sexrollspel tillsammans där Eva är den underdåniga. Kvällen efter Eva har lämnat Andreas kommer hon till sjukhus och där konstateras att hon bl a har skador i underlivet och blåmärken.

Kort därefter börjar Eva sitt destruktiva självskadebeteende igen.

Domstolen menar att Andreas inte gjort sig skyldig till grov misshandel då sexakten varit frivillig och att grova våldinslag är något som båda kände till skulle ingå.

Andreas frikänns helt.

Borde inte domstolen ta i beaktande att Eva är ett barn och hon har ett självskadebeteende?

Enligt barnkonventionen har barn under 18 år rätt till skydd mot sexuella övergrepp och utnyttjande.

Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Din röst gör skillnad – skriv under för barnkonventionen som lag! Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att Facebook-gilla och twittra nedan.

Hjälp oss sprida bloggen!

Twingly Blog Search UNICEF lang:sv sort:published sort-order:desc Search results for “UNICEF”
Btn_blue_122x44

Bilder

beskrivande textplatta om eventetmer hjälp till flyktingarnej mot djurplågeriskapa en bättre framtidvisionerglöm inte de fattiga

Facebook

UNICEF Sverige on Facebook