Gå till innehållet

”Varför slutar du inte bara?”

”Folk säger ofta till mig att jag är så otroligt stark, det gör mig frustrerad ibland. Det lilla barnet inom mig skriker och ingen tycks se mina rop på hjälp.” Så skriver 21-åriga Anja*, på utsidan så vuxen. På insidan så liten.

I alldeles för många tonår har Anja kämpat för att behålla kontrollen utåt. Bra betyg. Många vänner. Allt för att ingen ska se hennes sår på insidan – trots att det är just vad hon egentligen vill.

Caroline Engvall

Anja skrev till mig efter att hon läst mina böcker 14 år till salu och Skamfläck, om andra unga som använder sex som självskadebeteende. Anja är en av alldeles för många som berättar sina livs historier om hur de dämpar sin ångest med sex, ett självskadebeetende likt att skära sig eller svälta sig, men som är mycket mer osynligt och skamfyllt. De unga berättar om hur deras skolkuratorer eller psykologer bemöter dem med den berömda tystnaden, väntar ut deras berättelser, när de själva helst vill få frågor. I värsta fall möts de av ignorans, ”hur kan du göra det här mot dig själv?” eller ”varför slutar du inte bara”. Någon annan berättar om psykologen som sa ”det här kan jag ingenting om, du får gå någon annanstans”.

Den tjejen sökte aldrig hjälp igen.

Anja är ett av samhällets mörkerbarn, en sådan som vi inte vill se för att det blir för jobbigt. Hon skriver: ”Jag vågar inte berätta för någon som finns i min närhet. Jag är så rädd för vad andra ska tänka och hur de ska döma mig. Jag har ändå byggt upp ett så pass starkt yttre att det är få som känner Mig och inte mitt yttre.”

Det största sveket mot Anja är vuxna som ser dessa mörkerbarn – men som ändå inte gör något.

Lova mig en sak.
Lova att vi alltid ska vara de vuxna som tittar, hur mörkt det än är.

/Caroline Engvall, journalist och författare

*Anja i texten heter i verkligheten någonting annat

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

I vår film Mitt liv som barn – en dokumentärfilm om barn i socialt utanförskap får vi möta Lilly, Imre, Rasmus, Christian, Alba, Damir, Alexandro, Yousef och Ernesta. De vittnar alla om att de på ett eller annat sätt hamnat utanför, i ett socialt utanförskap där deras rättigheter inte blivit tillgodosedda.

Som ett komplement har vi tagit fram material för handledning för lärare. Vi hoppas att filmen kan användas som utgångspunkt för diskussioner med elever från åk 7 och uppåt om livsvillkoren för barn och unga i Sverige idag och hur detta relaterar till barnets rättigheter i barnkonventionen. Här hittar du gratis handledning till filmen.

 

 

Röster om socialt utanförskap

UNICEF accepterar inte att barn tillåts hamna i socialt utanförskap. Därför har vi just nu en kampanj där du kan skriva under på att inga barn får hamna utanför. Vi har fått in flera personliga och väldigt gripande berättelser till vår mail. Vi vill dela med oss av dem för vi tycker det är viktigt att så många som möjligt hör dem. Därför publicerar vi idag några av dem på vår blogg.

”Jag har alltid varit utanför men mitt i allt samtidigt.
Jag har burit en mask för att passa in, för att inte väcka frågor.
Ibland har någon sett ärren på min arm.

Jag missbrukade droger, skar mej och levde ett otroligt kaosigt liv.
Var alltid utanför även om jag hade ’min plats’ i alla olika ’grupper’ i skolan och utanför.
Mina diagnoser har varit en anledning till mitt utanförskap.”

————————————————————————————————————–

”I ett modernt samhälle 2012 faller dessa barn utanför ramarna, Barn med NPF diagnoser såsom asperger, adhd, dyslexi mfl.

Skolor bryter mot skollagen för det finns inga pengar till extra resurser, vissa föräldrar känner till att man kan anmäla till skolinspektionen ANDRA INTE..vad gör då dem? I bästa fall får skolan kritik ,sen händer inte mer…med hur har barnen mått.Här kan jag berätta av egen erfarenhet har en son på 14 år som har asperger diagnos, vi har fått stånga oss blodiga för att han ska få stöd..Hösten 2011 mådde vår son så fruktansvärt dåligt av att tvingas jobba inkluderat, magkatarr, yrsel, ångest insomnings svårigheter. Han bara satt av tiden när han var i skolan, Våren 2012 var han hemmasittare..sjukskriven utbränd av skolsituationen, vi anmälde till skolinspektionen skolan fick kritik juni 2012..alla år han mått dåligt alla förlorade skolår och nu går han i årskurs 9 hur i friden ska han hinna i kapp allt han missat.”

————————————————————————————————————–

”Hej, har själv levt i ett till synes fläckfritt familjeliv utifrån sett. Hade en pappa som söp på semestrar och helger men var en fantastiskt duktig och skötsam människa till vardags. han ville mitt bästa men kunde aldrig vara den närvarande pappan som ett barn behöver. Jag kom till världen för att inte min mamma skulle lämna honom och väldigt tidigt blev min uppgift (att finnas till för andra) att gå i mellan dem och skydda henne från att bli påhoppad och slagen vid de tillfällena han var berusad./…/Utanförskapet blir stort då man inte hänger med på samma nivå som sina jämnåriga kamrater eftersom ens egna behov inte fått utrymme och referenser uteblivit, dvs att få lära sig vad riktig kärlek och vänskap är (att förhålla sig till olika relationer) för att sedan kunna klara sig på egen hand ute i den stora världen. Att hitta på själv vad kärlek och vänskap (relationer till andra) skulle kunna vara på egen hand är en tuff uppgift (de problem som det medför) samtidigt som skola och jobb ska skötas sedan i det vuxna livet.”

————————————————————————————————————–

”Är glad över att någon äntligen gör något för alla barn som hamnar på undantag i detta välfärdens Sverige.

Min son är nu 8,5 år. Sedan 3 års ålder har han problematiserats av dagis fröknar, lärare, socialsekreterare, rektorer, jämnåriga och andra vuxna runtomkring. Jag har varit ensam med honom sedan han var 10 månader, haft ensam vårdnad sedan han var 3 år.

Den 28 juni i år fick han sin ADHD diagnos. Den diagnos som jag hört elevassistent, socialsekreterare och terapeuter säga att han inte har, utan att det är mitt fel att han har den problematik han har. Han har bytt dagis och skola otaliga gånger p.g.a. okunskap och rädsla från vuxen världen. Han har blivit bortstött av både vuxna och barn och fått stämpel på sig att vara bråkig och ouppfostrad.”

————————————————————————————————————–

Jag är lärare. Några av mina elever som sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn är utvisade sedan fem dagar. De är eftersökta av en regim då deras pappa engagerat sig politiskt. Föräldrarna är försvunna. Just nu befinner de sig i ett EU-land där de tvingas leva på gatan. Nu försöker vi få dem att överleva dag för dag på gatan i en storstad utan klara svar på vad som händer härnäst… De är utanför i alla aspekter!

 ————————————————————————————————————–

”Jag som skriver är mamma till Simon, 6 år.
min son har ont i magen om kvällarna
han vill inte gå till skolan
’jag HATAR rasterna’ säger han med eftertryck
han vill så gärna vara med andra barn och leka
men han vågar inte längre gå fram och fråga om han får vara med
han har fått höra att han är
för dum för att leka
för ful för att leka
för tjock för att leka
så nu går han mest lessen för sig själv
jag har ett barn med en obestämd diagnos
något är det men svårt att sätta fingret på vad, står det i hans utredning
men är det hos barnen man ska leta efter orsaker och fel?
är det inte vi vuxna som måste öppna ögonen ordentligt och lära oss tolka sådant som vi ser
de vuxna pedagoger som arbetar med och runt min son ser inte detta
de tycker han är sååå duktig och alltid glad
men sen väljer han ju ofta att vara själv
hur många 6-åringar tror ni ”väljer” att vara själv?
som förälder når man inte fram
de ser ju inte det jag som förälder beskriver, och det man inte ser det finns inte
för det finns vuxna som väljer att blunda med både öron och ögon
brist på kunskap
brist på förmåga
brist på pengar
verkar vara de huvudsakliga orsakerna
till att mitt barn ligger likblek, kallsvettig och vettskrämd på kvällen
vid tanken på skolan kommande dag”
(Simon i texten heter i verkligheten någonting annat)

Har du något att berätta? Maila oss på utanfor@unicef.se och dela med dig av din berättelse. Tack.

”Jag har mer problem att tänka på än skolan”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten "Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört", i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på skolan och fritiden.

Foto: Frank Aschberg

Många av barnen i rapporten lever under villkor som gör att de måste mobilisera mer kraft än sina klasskamrater för att klara av skolan. De upplever att förutsättningarna skiljer sig väsentligt mellan dem och klasskamraterna, något skolan inte förmår ta hänsyn till. Barnen uttrycker en oro över att inte kunna slutföra skolan, att stå utan utbildning och arbete och att hänvisas till ett liv i kriminalitet.

”För jag lever i en situation som dom inte lever i, jag har ständiga problem. Ibland har jag mer problem att tänka på från socialen och hemma, så jag har inte orken till allt…”

Flera barn vittnar om att deras skolor avfolkas på högpresterande elever och att de och många av deras vänner har underkänt i flera ämnen. Några av dem tycker att skolan intar en alltför passiv roll. De bär på upplevelsen av att skolan har gett upp ambitionen att hjälpa elever som riskerar underkänt, vilket de tror beror på att det helt enkelt är en alltför stor andel elever med ofullständiga betyg.

”På vår skola är säkert över 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte… Om dom skulle bry sig så skulle majoriteten få gå till socialen, det skulle bli för många…”

En del av barnen får redan tidigt tänka på ”vuxengrejer”, som till exempel oro över familjens ekonomi. Enligt dem själva gör det att de ges mindre möjligheter att helhjärtat gå in för skolan, eftersom de menar att skolan i viss mån är utformad efter att barn kan få stöd i hemmet.

”Vissa har föräldrar som kan hjälpa till med läxor, så är det inte för mig.”

Med utgångspunkt i barnens egna ord finns det saker som samhället kan göra för att hjälpa dem, såsom exempelvis avgiftsfri läxhjälp. Det kan finnas flera skäl bakom behovet av läxhjälp – det kan handla om föräldrar som på grund av en påfrestande livssituation har svårt att bistå med läxläsning, dels om föräldrar med knapp skolgång bakom sig eller begränsade kunskaper i svenska. Barnen hävdar att det är många elever i deras skolor som upplever liknande svårigheter i skolarbetet och att de inte ges tillräckligt stöd för att lyfta sina betyg. Det kan delvis förstås som att barn i behov av stöd i allt högre utsträckning ses som individer ansvariga för sina egna och sina familjers situationer. Den handfallenhet några barn upplever att skolan har kan möjligtvis sättas i samband med en segregerad skola där likvärdigheten är på nedgång och där skolor måste tillföras resurser för att hantera en ansamling problem.

Vill du läsa rapporten i sin helhet hittar du den här. Vill du hjälpa till? Skriv under mot att barn hamnar i utanförskap på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

”Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn”

– Det här är Morgan, han är ny i klassen, så ni får vara snälla mot honom, säger min nya fröken som har jättestora glasögon, brunt kort hår och röda hängselbyxor. Jag tittar ner mot katedern. Hjärtat bultar. Ännu en klass.

Morgan Alling

När jag var barn bytte jag skola 9 gånger. Varje ny skola innebar nya prövningar, första skolorna satt jag mest tyst men med tiden lärde jag mig att scanna av klassrummen och skolgårdarna vilka elever som var tuffa, mesar, coolingarna, värstingarna, sportnördarna, plugghästarna. Blixtsnabbt anpassade jag mig till den nya miljön.
– Du kan sätta dig bredvid Therese.
Tyst går jag mellan bänkraderna och glider ner på min stol. Det känns skönt att Therese är med mig, hon är min nya granne som jag lärde känna innan skolstarten.
Hela dagen är jag beredd på att någon ska mucka med mig, men det gör de inte.
Jag tror att det berodde på Peter.
Han har på sig blå mockasiner och jag la genast märke till hur konstigt han gick. Först trodde jag att han skojade.
– Han går alltid på tå, viskar Therese.
– Tå-Peter, viskar en tjej som sitter framför mig.
– Tåbira-Peter, viskar jag tillbaka. Han kanske tror att han är en giraff.
Tjejen börjar skratta högt.
Fröken ropar:
– Nej, tysta!
Peter märkte inte att jag skojade med honom, men jag fick glada miner.
Under några veckor småretas jag med Tåbira-Peter, för jag märker ju att då är det inte jag som blir utanför.
En dag när jag och Therese kliver av skolbussen och går hem genom de värmländska skogarna så råkar jag säga något om Tå-Peter.
– Lägg av, säger hon surt.
– Vadå, jag skojar ju bara.
Men Therese skrattar inte.
– Vet du varför han går på tå?
– Nej, varför då?
– För att hans pappa alltid är full. Peter går på tå för att han inte vill väcka sin pappa, han smyger för annars får han stryk.
Det hugger tag i hjärtat. Tåbira-Peter är också en alkoholistbarn. En ganska märklig känsla griper tag i mig. En insikt om att jag inte är ensam. En till som levde med alkohol. En till på besök i verkligheten. På något sätt gör det mig glad. I morgon ska jag prata med Peter. Han ska veta att jag är som han. Han ska inte vara ensam.

Det här hände när jag var 7 år gammal och det var mitt första möte med insikten om att vi är många som är utanför. Det gjorde mig både glad men också förbannad. Glad för att jag insåg att jag inte var ensam, men förbannad att han var utanför.

Vi vill vara normala, som alla andra. Vi har inga problem, därför håller vi tyst. Tystnaden är för att skydda. Med tystnaden bygger vi långsamt upp ett självförakt stort som ett kärnkraftverk. Samtidigt som man sitter och ler och låtsas som om att ingenting är fel så imploderar vi av låg självkänsla. Vi är ingenting värda. Men vi låtsas inte om det.
En vanlig fråga jag får är när jag berättar om min historia är:
– Vad är det som gjort att just du har klarat dig?
Det är många olika delar men en viktig händelse är den vuxne som en gång la en hand på min axel:
– Du är ju ett maskrosbarn, Morgan
– Är jag?
– Ja, du är ett maskrosbarn, en som växer upp genom betongen.
Jag kände en stolthet. Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn. Jag fick från nobody till somebody. Jag var bra och dög som jag var var. En sån enkel liten sak. Men orden har suttit kvar där och det gav mig styrka.

Vi måste stärka barn och ungdomar som är utanför. Berätta för de: ”Ja, det är jobbigt, det är tufft att vara utanför men ni är inte ensamma. Vi är många som gått igenom det, vi är många som stödjer och vill hjälpa.”
Insikten att vi är många som är utanför gör inte smärtan mindre, men det kan gå fortare att försonas med sig själv och sina skuldkänslor, när man förstår att det är inte en själv det är fel på.
När klasskamrater, vänner, grannar, släktingar och hela samhället håller tyst så vinner förövaren. Då lägger man skulden på sig själv, det förmildrar ångesten.

Jag har inte träffat Peter sen jag flyttade från Värmland, så jag vet inte hur det gått för honom. Men det jag vet är att utanförskapet både kan vara en destruktiv väg in mot självutplåning genom droger, kriminalitet, beroende, dålig hälsa fysisk som psykisk, det kan också vara en drivkraft för att överleva. ”Jag ska visa de djävlarna, jag ska inte bli som de!”
Därför måste vi alla gå samman och ta problemen på allvar. För barnens skull, för vår framtids skull.

/Morgan Alling

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

Regeringen tillsätter utredning om barnkonventionen som svensk lag

Idag är en glädjens dag på UNICEF eftersom en utredning tillsatts om barnkonventionens status. Det kan tyckas som ett litet ynkligt, och mest byråkratiskt, svar på vårt krav om att göra barnkonventionen till svensk lag för att stärka barns rättigheter. Men det är en mycket viktig åtgärd som regeringen nu vidtagit för att komma vidare i denna fråga.

Ekot lyfte i morse nyheten att regeringen tillsätter en utredning för att titta på hur barns rättigheter ska kunna stärkas. Vi är många organisationer, experter och politiker som länge ifrågasatt barnkonventionens svaga ställning inom juridiken i Sverige. Jämfört med vårt grannland Norge, som gjorde barnkonventionen till norsk lag redan 2003, ligger vi efter när det gäller att se att barn har egna, individuella mänskliga rättigheter, åtskilda från föräldrarnas.

Barn är inte små människor som väntar på att bli vuxna och få bestämma själva, utan barn är människor som har rättigheter här och nu just för att de är under 18 år. Det är det som är unikt med barnkonventionen.

Så länge barnkonventionen inte gäller som svensk lag så kommer den inte att tas på allvar av domstolar och myndigheter. Det finns varken tid eller intresse att använda ett sådant dokument så länge det inte har status som svensk rättskälla.

Om barnkonventionen blev svensk lag skulle det innebära att:

  • barnkonventionen kan användas direkt i enskilda fall
  • utbildning krävs bland beslutsfattare om barns behov och rättigheter
  • barns rättigheter skulle tas på större allvar.

Vi kommer att följa utredningens arbete noga och hoppas självklart att slutsatsen blir att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt och därmed bli svensk lag.

Tidigare i veckan fick jag chansen att framföra en uppmaning till Göran Holmström, politiskt sakkunnig hos barnminister Maria Larsson vid en paneldebatt:

Glädjande nog blev detta verklighet bara dagar efteråt.

”Folk som säger att pengar inte löser något har aldrig haft pengaproblem”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten ”Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört”, i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på ekonomi.

Barnen i rapporten beskriver att ett av de mer påtagliga problemen i vardagen handlar om brist på ekonomiska resurser. Det rör sig inte om en avsaknad av basala nödvändigheter som till exempel mat och tak över huvudet, utan snarare om en upplevelse av att inte kunna delta i den allmänna livsstilen. Det som anses som självklart och normalt i samhället och bland övriga jämnåriga kamrater, har de inte tillgång till.

”När mina kompisar går på bio eller åker till stan har jag inte pengar… då driver jag runt istället eller går hem själv”

Barnens berättelser handlar om att vara fråntagen möjligheten att ägna sig åt fritidsaktiviteter, skammen över att inte kunna delta i skolutflykter och om hur det är att vara många syskon hemma som ska dela på en dator, samtidigt som skolan förväntar sig att alla har tillgång till datorer hemma vid läxläsning. Alternativet blir istället att driva runt med kompisarna vilket gör att skolarbetet blir lidande. Att barnen inte har tillgång till datorer försvårar för dem att upprätthålla sociala relationer via internet, vilket förväntas av dem i sociala sammanhang. De beskriver också att de undviker att be sina föräldrar om pengar och när de väl frågar är det ofta förenat med känslor av att ligga till last.

Jag skäms för att fråga min mamma om pengar för jag vet att hon inte har några”

Barnens tillvaro påverkas i allra högsta grad av ett knappt ekonomiskt utrymme, det är en omständighet som skapar stress. Barnen har sänkt sina förväntningar på vad livet har att erbjuda och i många fall har slutat bry sig. De exkluderar sig själva från situationer och aktiviteter som andra barn tar för givna, i värsta fall medför det att de mer permanent ställer sig utanför. Somliga av dem uttrycker att de använder sig av innovativa, men destruktiva strategier för att komma över pengar:

”Men det är jobbigt att inte kunna smälta in, för ingen ska se att ens mamma inte har pengar… Det gör att man ibland försöker hitta andra vägar. Jag visade mig en gång för killar och fick pengar”

Barnen lyfter fram vikten av att ha ett nätverk runt omkring sig, skola, kontaktpersoner, släkt och vänner, som på olika sätt kan sticka till pengar när familjens ekonomi krisar. Det är naturligtvis bra, men gör samtidigt att barnens välfärd blir villkorad då det saknas garantier för att dessa personer eller organisationer träder in i alla lägen.

Vill du läsa rapporten i sin helhet hittar du den här. Vill du hjälpa till? Skriv under mot att barn hamnar i utanförskap på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

Barnens egen parad mot utanförskap

”Du vet såna här grejer som att slippa vara hemma på en tom gård hela sommarlovet. Kunna göra sånt som andra barn kan. Att någon gång få känna sig lite bortskämd.” Pojke, 16 år

Igår inleddes vår tre veckor långa kampanj för att samla ungas berättelser om socialt utanförskap. Och för att samla in underskrifter mot att barn får hamna utanför. I skrivande stund har 1340 skrivit under. På en dag!

Vi accepterar inte att barn tillåts hamna i socialt utanförskap. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar.

Med anledning av kampanjen har vi bjudit in en grupp med ungdomar som vi träffar en gång i veckan. De kallar sig UNICEF VIP och alla medlemmar är under arton år. Som de själva säger:

”Vi hjälper dom vuxna på UNICEF att tänka nytt och göra bäst! Målet med vårt jobb är att barnkonventionen ska bli lag, som det har kämpats för i många år.”

Maria Larsson är ansvarig politiker och en av dem vi vill öppna ögonen på. Därför samlar vi in underskrifter via unicef.se/utanfor. Du kan också ringa Maria Larsson på 08-555 137 27 och säga vad du tycker om att barn hamnar utanför på vår telefonsvarare. Eller skriv under genom att SMSa ”utanför” till 72 401.

VIP-gruppen har vi gett det hedervärda uppdraget att överlämna alla underskrifter vi samlat in till barnminister Maria Larsson den 8 november. Överlämningen kommer att ska i samband med en parad som ordnas av gruppen. Skriv under du med så att vi är ett rejält gäng som ryter ifrån! Och gå med i paraden, du kan anmäla dig i vårt evenemang på Facebook.

Tack!

 

Inga barn får hamna utanför

Att inte få vara med. Att stå bredvid och se på. Att inte hänga med. Att inte synas. Att hela tiden jobba i uppförsbacke. Att alltid kämpa. Att ingen lyssnar. Att bära andras problem. Att inte tro på sig själv. Att sakna hopp om framtiden. Inga barn ska behöva känna så här.

I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför skola, barnhälsovård, fritidsaktiviteter och andra skyddsnät. Som hamnar i socialt utanförskap.

Med start i dag och tre veckor framåt samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem i ett försök att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

I rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört” / Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar de intervjuade barnen bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. I filmen Mitt liv som barn – en dokumentärfilm om barn i socialt utanförskap får vi möta Lilly, Imre, Rasmus, Christian, Alba, Damir, Alexandro, Yousef och Ernesta. De vittnar alla om att de på ett eller annat sätt hamnat utanför, i ett socialt utanförskap där deras rättigheter inte blivit tillgodosedda.

Vi behöver din hjälp

För att barn ska veta att vi bryr oss, för att säga högt och tydligt att det här är inte okej så behöver vi vara många. Skriv under vårt upprop nu. Eller SMS:a barnminister Maria Larsson på 72 401. Se filmen och sprid den på facebook, twitter och i mail. Och följ hela kampanjen på UNICEF Sveriges facebook, på vår twitter (#utanför) på unicef.se/utanfor.

Tack!

Mer stöd i skolan en väg ut ur socialt utanförskap

Avgiftsfri läxhjälp, kontaktpersoner, ungdomsgårdar och möjlighet att låna datorer för att göra läxor. Det är vad barn som lever i socialt utanförskap i Sverige själva lyfter fram som exempel på insatser som kan hjälpa dem. Det visar en ny studie från Unicef där barnen själva kommer till tals om sin livssituation.

Rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört”/ Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige har tagits fram i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm. De intervjuade barnen berättar bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. ”Jag har ständiga problem. Jag har mer problem att tänka på än skolan”, säger ett barn.

Socialt utanförskap kan till exempel bottna i ekonomisk utsatthet och arbetslöshet, men har även andra orsaker som brister i hälsa, boende, utbildning, sociala relationer, funktionshinder och utsatthet för våld. Barn i Sverige är socialt utanför om de inte har tillgång till sådant som betraktas som normalt och acceptabelt i vårt samhälle – till exempel utbildning, hälso-och sjukvård, fritidsaktiviteter och internetuppkoppling.

De tio barn, i åldrarna 15-16 år, som har djupintervjuats i rapporten kommer från tre olika bostadsområden i Stockholmsområdet. De berättar om hur hela deras vardag präglas av det utanförskap som de befinner sig i. Det kan handla om att ringa sig sjuk i samband med skolutflykter, eftersom man inte har råd med avgifterna, eller att inte kunna ägna sig åt fritidsaktiviteter som kostar pengar. ”Jag skäms för att fråga min mamma om pengar, för jag vet att hon inte har några”, uppger ett barn.

Det kan också handla om att skolarbetet blir lidande eftersom man saknar dator, inte har någon lugn plats att göra sina läxor på, eller någon som kan hjälpa till med läxorna. ”Vissa har föräldrar som kan hjälpa med läxor, så är det inte för mig.

Barnen berättar hur de själva och många av deras vänner har underkänt i många ämnen, men att skolan intar en alltför passiv roll. ”På vår skola är säkert 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte.”

Flera av barnen pekar på den avgiftsfria läxhjälpen som helt avgörande för att de ska klara av skolan. De berättar att de sällan umgås med vänner hemma, vilket gör den lokala ungdomsgården väldigt viktig. Där finns datorer som barnen kan använda när de gör läxor eller för att upprätthålla sociala kontakter.

Andra betydelsefulla faktorer i omgivningen som barnen nämner är stödjande tjejgrupper och kontaktpersoner med förståelse för deras problem. Men barnen uppger också att socialtjänsten ibland har gått in med missriktade insatser och ingripit med familjehemsplaceringar, när det istället har handlat om behov av stöd för att klara av skolan, och stöd till föräldrar att klara av sin föräldraroll.

Barnens berättelser visar att många av dem känner ett underläge i förhållande till andra barn i samhället. De upplever att det satsas mer på andra barn, familjer och områden.
De vittnar om hur de tidigt kommer i kontakt med kriminalitet och hur de måste förhålla sig till det i vardagen. Äldre personer i deras omgivning pressar barn som inte är straffmyndiga att utföra illegala tjänster åt dem.

Flera av barnen är desillusionerade och har redan sänkt förväntningarna på vad livet har att erbjuda. De oroar sig mycket för framtiden och saknar förebilder i sin omgivning. ”Men jag hoppas, hoppas verkligen jag kommer att komma in på gymnasium, få utbildning. Men till och med det vet jag är svårt för mig. För jag har så mycket stress i mitt liv. Fatta att jag tycker att det känns typ omöjligt att bli målare…”

Samtidigt visar studien att de flesta av barnen i grund och botten har tilltro till sina egna förmågor. Rapporten understryker vikten av att samhället tar till vara det, och att det finns starka skäl för att aktivt investera i  barnen och de verksamheter där de befinner sig.

— Görs inte det, riskerar man att barnens utanförskap permanentas, vilket kan leda till arbetslöshet, kriminalitet och missbruk. Så länge som barn hamnar utanför och tillåts halka efter, tar inte politikerna sitt ansvar enligt barnkonventionen, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid Unicef.

Unicef Sverige föreslår:
– att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
– att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
– att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
– att barnkonventionen blir svensk lag
– att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras liv

Omröstningen på bokmässan: Viktigast att utrota extrem fattigdom

På Bokmässan i Göteborg 27-30 september hade vi en aktivitet för besökarna där de hade möjlighet att svara på frågan ”Vilket millenniemål tycker du är viktigast?” genom att lägga en färgad kula i en glasburk.

Totalt deltog 2133 personer genom att lägga en kula. Aktiviteten väckte många tankar hos besökarna och gav upphov till intressanta diskussioner om bistånd och utvecklingsfrågor.

En överväldigande majoritet valde millenniemål nr 1 – utrota extrem fattigdom och hunger. Det argument de flesta framförde var att man måste börja med att bekämpa fattigdomen för att kunna lösa de andra problemen. På andra plats kom mål 2 om att alla barn ska gå i skolan. Här ansåg många att utbildning är lösningen på de andra områdena.

Väldigt många av besökarna poängterade att målen hänger samman och att man inte kan välja mellan dem- att vi måste satsa på alla. Detta är förstås UNICEFs ståndpunkt, men att vi ändå valde att lägga upp denna aktivitet för att visualisera målen och för att få besökarna att tänka till. Och vi tror faktiskt att många av besökarna gick därifrån med lite mer kunskap om millenniemålen än tidigare.

Så här fördelades resultatet:

Mål Antal röster Andel
Mål 1 Utrota extrem fattigdom och hunger 802 38%
Mål 2 Alla ska gå i grundskola 404 19%
Mål 3 Öka jämställdhet mellan kvinnor och män 255 12%
Mål 4 Minska barnadödligheten 117 5%
Mål 5 Förbättra mödrahälsan 118 5%
Mål 6 Stoppa spridningen av hiv aids och andra sjukdomar 99 5%
Mål 7 Säkerställa miljömässigt hållbar utveckling 271 13%
Mål 8 Utveckla internationellt samarbete 67 3%

Den 24 oktober är det internationella FN-dagen. UNICEF samlas tillsammans med övriga FN-familjen i Sverige på Stockholms Centralstation från kl. 08.00 – kl. 19.00 till förmån för FN:s åtta millenniemål.

H&M utökar sina investeringar i barns rättigheter

H&M ger över 50 miljoner kronor till UNICEFs arbete bland barnen i Dhaka, Bangladesh. Donationen, som är H&M:s största någonsin, bidrar till utbildning och socialt stöd bland några av de allra mest utsatta barnen i landet.

Sedan 2009 samarbetar UNICEF med H&M kring projektet ”All for Children”. Programmet har hittills stött aktiviteter i Tamil Nadu i Indien, men utvidgas nu till att gälla även Bangladesh.

40 000 barn mellan 3 och 14 år från Dhakas slum kommer att få ta del av insatserna som bland annat ger dem tillgång till lekis, förskola, grundskola och olika former av sociala skyddsnät. Samarbetet i Bangladesh löper över sex år.

Läs mer om UNICEFs och H&M:s samarbete här.

Något är fel

Måndag är en viktig dag. Med start måndag samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem för att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

Det finns ungefär två miljoner barn i Sverige. Bland dessa ser förutsättningarna att få en bra start i livet väldigt olika ut. De barn som inte har tillgång till rättigheter som exempelvis utbildning, god hälsa och bra levnadsstandard har inte möjligheter att delta fullt ut i samhället utan riskerar att hamna i socialt utanförskap.

Begreppet socialt utanförskap riktar fokus mot olika aspekter av barns förhållanden, inte enbart fattigdom. Något förenklat kan socialt utanförskap beskrivas som ett utvidgat fattigdomsbegrepp där hänsyn tas till bristande resurser inom en rad livsområden.

Socialt utanförskap har tidigare framför allt varit anpassat efter vuxnas livssituationer. I de situationer barn har betecknats som socialt utanför har det ofta varit med hänvisning till deras föräldrar. Men när vi nu lyfter frågan gör vi det med fokus på barnen. Tecken på socialt utanförskap i barndomen kan exempelvis vara resursbrister i hemmiljön, knappa konsumtionsmöjligheter, svaga skolprestationer, avbruten skolgång, tonårsgraviditeter, kriminalitet, missbruk och dålig fysisk och psykisk hälsa.

Vad säger barnkonventionen?

Det är en grundtanke i barnkonventionen att barn har fullt och lika människovärde. Idén om jämställdhet gäller också mellan barn: alla barn har lika värde. Alla rättigheter ska gälla alla barn utan undantag eller diskriminering.

I Sverige arbetar UNICEF för att barnkonventionen ska bli lag och att grundprinciperna i barnkonventionen ska få genomslag i alla sammanhang där barn lever och verkar, oavsett deras sociala, ekonomiska och kulturella bakgrund.

Inga barn får hamna utanför. Hjälp oss lyfta frågan. Skriv under, sprid filmen, blogga, facebooka, twittra. All info finns från måndag på unicef.se/utanfor.

Kampanjen uppmärksammas idag i Dagens Media.

Barnkläder till förmån för UNICEF

Den efterlängtade specialkollektionen ”All for Children” från H&M lanseras imorgon kl 10 i 300 butiker runt om i världen och online på hm.com. 25 procent av försäljningspriset går till UNICEF. Kollektionen består av mode- och maskeradplagg för både pojkar och flickor. Det är andra året som H&M tar fram en särskild barnklädeskollektion till förmån för UNICEF.

Det går att förändra

Jag tänker på hur mitt liv såg ut när jag var 15 år. Sista året i grundskolan och beslut kring vilken gymnasielinje jag skulle gå. Tennis, friidrott och kompisar. Jag inser nu hur ung och omogen jag var. Jag försöker föreställa mig att mina föräldrar presenterar min blivande man, färdiga bröllopsplaner och mitt nya, okända hem. Flytt till en ny stad, gift med en man jag inte älskar, gravid vid 16 år, utbildningsplanerna som bortblåsta och min nya uppgift i livet att serva och lyda min man och nya släkt. Mina egna drömmar och rättigheter skiter alla fullständigt i. Det vore ju helt sjukt. Och det är ju inte mindre sjukt om tjejen i fråga heter Basanti Devi och bor i Uttar Pradesh i Indien.

Ändå är det denna verklighet som tiotals miljoner unga tjejer runt om i världen tvingas in i varje år. Antalet är lägre än för 30 år sen, men är fortfarande skrämmande högt.

Förutom att vara ett brott mot så många av hennes rättigheter är konsekvenserna förödande. Hon tvingas avbryta sin utbildning och de yrkesdrömmar hon haft. Hon berövas rätten att välja partner och tvingas att leva i ett olyckligt och kärlekslöst äktenskap. Hon våldtas av sin man och blir sannolikt gravid innan hennes kropp är mogen för det. Hon löper stor risk att utsättas för våld och kränkningar från hennes man och nya släktingar. För att bara nämna några.

UNICEF och många andra organisationer arbetar aktivt för att inga barn ska kunna bli bortgifta. Det handlar om att få till lagar som förbjuder äktenskap före 18 års ålder. Men det största och svåraste arbetet är att ändra de attityder och värderingar som tillåter det fortgå.

I Uttar Pradesh i Indien har UNICEF stött bildandet av ”Child Protection Committees” som går runt i byarna och pratar om frågor som rör barns rättigheter. Grupperna leds av två barn och byns högsta ledare.

Indien är ett av de länder där flest unga flickor gifts bort. Detta trots en lag som förbjuder det. I Mirzapur distriktet, Uttar Pradesh har UNICEF stött bildandet av så kallade Child Protection Committees på bynivå. Här hålls möten där byborna diskuterar frågor om värderingar och traditioner öppet. Medlemmarna går också runt bland familjerna i sin by och pratar om barnäktenskap, vikten av utbildning och barnens rättigheter.

Kommittéerna leds av två barn och byns högsta ledare. Många av kommittéerna går offentligt ut och lovar att de inte kommer att låta sina barn gifta sig före 18 års ålder. Om tillräckligt många i lokalsamhället tydligt uttrycker denna vilja, minskar rädslan hos de övriga att följa efter. Familjen riskerar inte längre att bli socialt utstött eller att ens barn inte kan gifta sig senare. Det viktigaste är att byborna själva diskuterar och kommer fram till ett eget, gemensamt beslut att ändra dessa gamla traditioner. I Mirzapur distriktet ser man en tydlig förändring i att antalet barnäktenskap kraftigt minskat. Basanti Devis mamma Chandra i Uttar Pradesh är en av de som fattat beslutet att låta sin dotter gå ut skolan och vänta med att gifta sig tills hon blivit vuxen.

Det går att förändra förutsättningarna för utsatta flickor runt om i världen. Låt oss göra det.