En skam för världen

När Mikael träffade nya människor ville han gärna känna med handen över ansiktet för att på detta sätt få en känsla av hur de såg ut. Andra kollegor hade hörselnedsättningar eller använde rullstol för att ta sig fram. Detta var på Hjälpmedelsinstitutet, vars huvuduppdrag är att göra det svenska samhället öppet och tillgängligt för alla, även för människor med någon typ av funktionsnedsättning. Det var med andra ord en arbetsplats som fungerade för alla, tack vare anpassningar och tekniska hjälpmedel. För mig var det väldigt givande att se hur detta kan fungera i praktiken. Tyvärr är det få arbetsplatser och skolor i Sverige som fungerar så här idag.

I det globala perspektivet är det en sorglig sanning att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning generellt är de fattigaste och mest utsatta i sina länder. Hur omfattande och komplext detta är visas i vår årsrapport “ .

[gallery ids="13118,13119,13121,13122,13120,13117"]

Jag har många gånger reflekterat över detta när jag varit i låginkomstländer, bland annat i södra Afrika. Livet är hårt för många människor och varje dag är en kamp för att få ihop tillräckligt med pengar till mat, skolkostnader och hyra. Om det är svårt att få gå i en bra skola, tillgång till sjukvård och ett jobb även om man inte har någon funktionsnedsättning, hur tufft måste det då inte vara för de som har funktionsnedsättningar?

Samtidigt har jag blivit imponerad av många av dessa personers otroliga styrka och vilja att förändra. I Zambia minns jag särskilt Felix som använder rullstol och var ledare inom funktionshinderrörelsen där. Med oddsen emot sig visade han att självförtroende, vägran till underkuvning och envetet påverkansarbete ger resultat. Denna typ av förebilder är så viktiga för barn som växer upp med funktionsnedsättning, oavsett land.

Problemet är att de oftast inte syns eller hörs. Många barn med funktionsnedsättning folkbokförs aldrig utan göms stället undan från tidig ålder eller placeras på institution. De anses vara en skam för familjen. De utsätts oftare för våld och övergrepp jämfört med barn utan funktionsnedsättning. De ges ingen möjlighet att gå i skola och utvecklas så att de kan leva vanliga liv. Vilken skam för världen!

Detta måste givetvis förändras. Vi måste göra så att dessa barn syns, lyssnas på och blir delaktiga. Fokusera på vad de kan, snarare än vad de inte kan. Sätta press på länders myndigheter att sluta blunda och att uppfylla vad de åtagit sig genom barnkonventionen och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och inte minst bygga våra samhällen så att alla får plats och kan utvecklas efter sina förutsättningar.