Fortsättning på gårdagens bloggpost: Det kändes som en blandning mellan ett stall och ett fängelse
…Det första som tog tag i mig när jag gick in i kliniken var bristen på ljus och den enorma trängseln av kvinnor och barn. Överallt satt det eller stod det mammor med sina små barn inlindade i bylten. Barnskriken studsade mot de hårda väggarna och underbemannade sjuksköterskor tryckte sig fram genom folkmassorna för att kunna utföra sina uppgifter. Jag har vanligtvis inte svårt för trånga utrymmen men just då ville jag bara vända och gå ut igen.
Fast jag blev kvar. Under min första vecka har jag fått följa de tappra mentor-mammorna på M2M och sett hur de med små resurser förstärker kvinnor och barn. Jag har lärt mig massor om HIV/AIDS och har försökt att vara till hjälp för de slitande mentorerna.
Att jag inte kan något av de över 70 språk som talas i Zambia var inte direkt till min fördel, men många talar god engelska. Jag har fått följa med till salen där de nyblivna mammorna vilar efter förlossningen och talat med dem om vikten av att HIV-testa sig samt om vad det finns för olika preventivmedel. Jag har själv ingen sjuksköterskeutbildning men blev ändå ombedd att surra runt om ämnena bara för att göra dem uppmärksammade.
Vilosalen för de nyförlösta kvinnorna, som fött inom 12-16 timmar, är inredd med gnisslande britsar täckta av fläckiga lakan. Det finns inte tillräckligt med plats för de nyblivna mammorna utan de får dela säng med minst en annan kvinna. De ligger på tvären så att benen dinglar fritt mot golvet och de håller sina noga inlindade bäbisar i slappa armar. Första gången jag gick in till dessa mammor hade jag svårt att möta deras trötta ögon.
M2M har som uppgift att prata med alla nyblivna mammor på kliniken och be dem att göra ett HIV-test. De förs in i loggböcker och uppmuntras att under sex månader komma var tredje vecka för att testa sitt barn. Vet mammorna redan att de är HIV-positiva så undervisas de i substitut för bröstmjölk. De bjuds in till att medverka i M2M stödgrupper där virussmittade kvinnor får aktivt stöd och utbildning en gång i veckan.
Under onsdagen var det dags för stödgruppsmöte och jag fick i uppgift att förbereda mellanmålet till de som skulle komma. Jag gick till marknaden för att handla ägg, bröd och tomater och trängde mig fram i labyrintgångar där barnen tog sig snabbast fram. Folk stirrade på mig och mitt ljusa skinn med stora ögon och bara någon enstaka försäljare frågade om jag ville köpa just deras varor.
På vägen tillbaka mot centret gick jag över en stor öppen yta som såg ut som ett bombnedslag. Barn lekte bland skräpet på backen i bara underbyxor och med den röda jorden i stora fläckar på sina mörka kroppar. I utkanten av fältet var ett stort tält uppsatt som tydligen fungerar som skola för ungdomarna i området. (Jag personligen tyckte mest att det liknade en avdankad festivalcamping, lindrigt beskrivet. )
Mammor som köar med sina barn
Inne på kliniken var det full rulle och sjuksköterskorna avverkade vaccineringar på löpande band. Max fem sekunder per barn, längre fick det inte ta om de skulle hinna med alla. En sjuksyster fyllde i formulär, en syster fyllde sprutorna med vaccin och en syster gav barnen injektionerna. De satt mitt i smeten och jag är väldigt imponerad över hur effektiva de kunde vara i trängseln. Att sitta så i flera timmar måste vara påfrestande, och att varje litet barn tröstlöst skriker rakt ut efter sticket gör inte arbetsmiljön bättre…
Fortsättning följer imorgon!
Det vaccineras för fullt inne på kliniken
