Vietnam

Cong visar glatt upp sin tröja med UNICEF-logga på

Barnrättshjältarna på denna resa har varit många. En av dem är Madame Hien, ansvarig för VAVA (Victims of Agent Oragne/Dioxin and Disadvantaged Children), som bland annat driver tre dagcenter i Da Nang. Tack vare henne och UNICEFs arbete får hundratals barn med olika funktionshinder möjlighet att tillbringa dagarna på centret. Där får de känna gemenskap, stimulans, blir sedda och samtidigt utvecklas genom att testa på till exempel sömnad och andra enklare sysslor.

Hai kommer till centret varje dag och lär sig här att sy med symaskin

En stor del av barnen är funktionshindrade på grund av agent orange – dioxin, som användes och lagrades i regionen under Vietnamkriget (eller amerikakriget som man säger här). Fortfarande finns dioxin i grundvattnet och spåren av kriget är tydliga. Siffrorna över hur många barn som drabbats är svårt att få grepp om. Vissa siffror pekar på att dioxin är orsaken till att 14 000 barn och unga i Da Nang-provinsen är funktionshindrade än idag, av totalt 16 000 funktionshindrade totalt i provinsen. Mörkertalen är stora samtidigt som skammen och stigmatiseringen kring funktionshindrade barn vilar tungt.

Mötet med barnen var mycket gripande. Verkligen för dem är ibland brutal. Än idag 2011 föds det barn med funktionshinder pga genetiska skador som uppkom för flera decennier sedan. Det känns helt ofattbart.

På samma gång var det en fantastisk känsla att träffa dessa barn och se den enorma glädje de känner när de får vara på hemmet. Det gick det verkligen inte att ta miste på.

Lieve, jobbar för UNICEF som specialist på barn med funktionshinder och Hang.

Doan och Linh på centret

De första familjerna vi besökte samma dag hade två funktionshindrade pojkar, varav den ena var gravt funktionshindrad. Att se hans tunna och bräckliga mamma bära honom upp för den branta backen till deras hus var gripande.

Hung och hans kusin Tam samt mamma Ngiep

Livsvillkoren blev påtagliga. Engagemanget och värmen som både Madame Hien från centret visade och Lieve, specialist på barn med funktionshinder från UNICEF, var enormt rörande att ta del av.

Frågan är hur de två små pojkarna i familjerna mådde som inte var funktionshindrade? Hann föräldrarna med dem? Eller fick de sköta sig själva? Att vara syskon till ett svårt funktionshindrat barn är säkert också vara väldigt svårt.

Nha och Tam, kusinerna i de två familjerna, som inte hade några funktionshinder.

”Innan hon fick komma till centret gillade Trang helgerna. Men nu längtar hon till måndagarna”, säger Luru, mamma till Trang, 18 år, när vi besöker hennes familj i deras hus. Trang har bara varit på centret i två veckor. Hennes spontana glädjereaktion när vi kom hem till henne tillsammans med Madame Hien säger mer än ord.

Trang, Lotta ,chef UNICEF i Vietnam och Madame Hien, chef för VAVA.

Trots tragiska livsöden och en brutal verklighet går utvecklingen långsamt framåt i landet. Tack vare människor som Madam Hien och UNICEFs intensiva påverkansarbete har den Vietnamesiska regeringen äntligen infört en ny lag som säger att funktionshindrade inkl. barn och unga har rätt till stöd. Nu fortsätter UNICEF att delta i arbetet med att implementera lagen och se över vilka konsekvenser den kommer att få i praktiken, t ex hur stödet kommer att utformas.

Det här är vårt sista blogginlägg från denna resa. Ses hemma i Sverige i kampen för varenda unge! / Peter, Helena, Agneta, Malin och Petra

Ps. Se även posten Vietnam: Arvet från ett krig – en fotoserie om krigets oändliga lidande

Trung, 5 år, pysslar med löv på förskolan vi besökte.

Idag har vi verkligen fått vara med om mycket: möten med politiker, besökt olika hälso-, vatten- och sanitetsprojekt samt en skola och en förskola som UNICEF stödjer på olika sätt.

Vi vaknade upp på ett guesthouse i staden Cao Lanh City, som ligger i provinsen Dong Thap i Mekongdeltat. Dagen inleddes med ett kort möte hos ”People’s Committee”, där vi fick träffa den ansvariga för provinsens ”Planerings- och utvecklingsdepartement”. Det är tydligen vanligt att man besöker olika ”People’s Committees” här när man besöker en ny provins eller kommun.

Därefter besökte vi en ”Hälsoklinik”, som framförallt riktar sig till blivande och nuvarande mammor och deras barn. På kliniken hjälper utbildad personal till med allt ifrån förlossningar till hälso- och näringskontroller på mammor och barn. Vi fick bland annat kika in i ett förlossningsrum. Det man verkligen skulle önska är att kvinnorna kunde erbjudas någon form av smärtlindring, men det finns tyvärr inte idag.

Förlossningsrummet

Doktor Tri visar medicinrummet

Något som är väldigt positivt är att man börjat följa upp barnens vikt och längd, enligt WHOs (Världshälsoorganisationen) standardtabeller. Här kunde vi se vissa likheter med det svenska systemet. Många vietnamesiska barn är kortväxta pga av en alltför ensidig kost eller för lite näring under de första fem åren, något som man hoppas komma till rätta med genom att t ex detta hälsocenter noga följer barnets utveckling.

Barnmorskan mäter blodsockerhalten på den blivande mamman

Ett annat besök var på en ”Children’s Club”. På klubben deltar barn med olika bakgrund, de flesta är mycket fattiga och alla är utsatta på olika sätt: övergivna av sina förändrar, utsatta för trafficking, tvingade att arbeta, slagna eller utsatta för andra typer av övergrepp. Här får barnen information och kunskap om olika situationer samt möjlighet att dela sina erfarenheter.

Under vårt besök var temat barnkonventionen. Genom ett grupparbete fick de med hjälp av bilder illustrera olika situationer de befann sig i. Vi förstod ganska snabbt att bilderna speglade barnens tuffa vardag. Bilderna var väldigt rörande och gripande. En bild vi minns speciellt är en som föreställer en flicka som blir slagen av sin mamma eller pappa och inte får gå till skolan. Deras vardag blev väldigt påtaglig. Vi ser också likheter med hur barn i Vietnam och Sverige hanterar kriser och utsatthet. En del satt väldigt tysta, andra hade svårt att koncentrera sig medan vissa vågade berätta om sina upplevelser. Children’s Clubs leds av volontärer som besöker fattiga familjer för identifiera utsatta barn. De försöker sedan motivera dem att komma till klubben.

Grupparbete på klubben

Senare under dagen fick vi ta del av en fenomenal uppfinning som Mr Quang, specialist på sanitetsfrågor, från UNICEF i Vietnam uppfunnit: en så kallad talande toalett. På skolan vi besökte hade UNICEF inte bara bidragit med det mesta inkl. installerat nya toaletter utan också inspelade budskap om att alltid tvätta händerna efter varje toalettbesök. Lysande! Vi fick veta att genom att tvätta händerna minskar risken drastiskt att drabbas av sjukdomar, t ex diarré.

Mr Quang, framför den talande toaletten

Vi avslutade dagen med en båttur på floden. Vi fick då en inblick i hur människorna bor längs med floden. Det blev väldigt tydligt hur sårbart livet kan vara med tanke på hur deras hus är byggda. Vi reflekterade samtidigt över hur stora klyftorna fortfarande är mellan olika delar av Vietnam.

Typiskt hus längs med floden

Ngoc kom till centret efter att hennes föräldrar tvingat henne att arbeta hårt på gatan.

Idag besökte vi Thao Dan, ett center som arbetar med gatubarn, som UNICEF stödjer. Centret tar emot upp till 250 barn och fungerar som både förskola, läxhjälp, förberedande studier till den allmänna skolan, stöd, skydd, information och utbildning i barnkonventionen. Vi fick alla en ny bild och bättre kunskap om olika livsvillkor för gatubarn i Vietnam. Vissa var föräldralösa, andra bodde på gatan tillsammans med sina föräldrar eller en släkting, andra var immigrantbarn (internflyktingar) där föräldrarna bodde på annan ort.

Många av barnen är på centret på dagarna men sover på gatan ensamma eller med föräldrar eller släktingar på nätterna. Andra höll ihop i gäng. På centret jobbade tio så kallade ”street educators” och 40 frivilliga. ”Street educators” söker även upp barnen på gatan och undervisar dem på plats. Det gör man för att motivera och inspirera barnen att komma till centret. En annan anledning är att bilda sig en uppfattning om barnets familjesituation och hurvida en förälder, syskon eller annan släkting finns i barnets närhet.

Nghia, 7 år, övergavs av sina föräldrar och lämnades till ett pagoda (buddistiskt tempel).

Quy, 15 år

Nig, Nyoc (11 år), Han, Vang (10 år), Den (15). ”Det roligaste med att vara här är att få leka med andra barn”, berättar Den.

Vi fick intrycket av att detta är en trygg och säker plats för barnen, där de inte bara får utbildning utan också får leka och bara vara barn. Engagemanget bland barn och vuxna är stort.

”Tidigare jobbade jag med min mormor med att sälja lotter på gatan. Tack vare centret har jag fått möjlighet att gå i skolan och känna mig trygg”, säger Quy, 15 år.

UNICEF jobbar tillsammans med centret på lokal nivå men också på nationell nivå för att påverka politiker och beslutsfattare att införa bättre trygghetssystem för de utsatta barnen, framförallt för de som hamnar på gatan och t ex råkar ut för trafficking. ”Det handlar om att synliggöra barnen och få fram bra statistik och fakta om deras situation”, säger Madame Tong, ansvarig för centret.

”Största utmaningen med mitt jobb är att få barnen att stanna kvar på hemmet och att få föräldrarna att förstå hur viktigt det är med utbildning”, avslutar Madame Tong. / Peter, Helena, Agneta och Malin

Thai (11 år), Lap (11 år) och Mah (13 år) bor alla på centret. Tack vare stödet de får har de nu klarat sitt skolår med godkända betyg, något som de var väldigt glada för

Madame Tong

Två pojkar som vi träffade på barnhemmet

Vi inledde dagen med en kort introduktion på UNICEF-kontoret om barns situation i Vietnam och hur UNICEF jobbar. Vår skicklige kommunikationsansvariga, Huong, hade också ordnat en videohälsning från UNICEFs chef Lotta Sylvander, som befinner sig i Hanoi. Imponerande hur proffsiga UNICEF är med allt de jobbar med här.

Efter en fantastisk vietnamesisk lunch, där vi fick smaka vårrullar av alla dess slag, fick vi besöka ett buddistiskt projekt som UNICEF stöttar. BLA (Buddist Leadership Initiative), drivs genom sju olika projekt i Hoh Chi Minh med omnejd. Projektet handlar om att munkar genom sitt pagoda (buddistiskt tempel), driver ett barnhem för föräldralösa barn. En del av barnen var drabbade av hiv/aids och vissa var funktionshindrade. Munkarna gav också stöd direkt till hiv/aids-drabbade familjer i området. En stor del av arbetet går ut på att munkarna själva stöttar och hjälper de drabbade barnen att bearbeta situationen de befinner sig i.

Det kändes väldigt inspirerande att ta del av munkarnas kunskap och erfarenheter. Vietnam håller nu på att bygga upp bättre sociala strukturer och bland annat utbilda socialarbetare – något som tidigare inte funnits som yrke. På regeringsnivå har man nu beslutat att införa liknande projekt i samarbete med munkar i ytterligare 40 provinser. UNICEF har haft en stor del i detta arbete. En annan reflektion vi gjorde var förhållningssättet mellan barn och vuxna, där man lätt kunde känna av det harmoniska förhållandet som rådde mellan dem.

Huong, kommunikationsansvarig UNICEF Vietnam

Agneta och en av nunnorna i templet

Barn på förskolan

I anslutning till barnhemmet fanns även en förskola för barn i åldern 3-6 år. Vissa av barnen kom från barnhemmet, andra från var immigranters barn (som oftast kommer från andra delar av landet) som behövde någon som tog hand om barnen när de arbetade.

Efter besöket på barnhemmet och pagodan, fick vi besöka familjer som på olika sätt drabbats av hiv/aids och fick stöd av UNICEF genom BLA (Buddist leadership initiative). Vi fick bland annat träffa en sjuårig pojke som var sjuk. Det var oerhört gripande att titta in i hans ögon samtidigt som hans morfar förklarade att hans mamma var död. Samtidigt inser man att detta är hans vardag och hans verklighet. Hans morfar var en fantastisk man som tog hand om den sjuke sonen och hans syskon, körde dem till skolan varje dag för att sedan arbete som ”mopedtaxichaufför”.¨

Morfar

Barn på barnhemmet

Stigmatisering av hiv/aids-sjuka är fortfarande vanligt i Vietnam. För att förbättra situationen för den sjuårige pojken, hade familjen valt att placera honom i en skola där ingen kände till hans sjukdom. Han måste med andra ord exkluderas för att inkluderas för att få utbildning. Här kan man ju faktiskt se att det finns likheter med Sverige när det gäller mobbing och utanförskap.

”Jag vill bli läkare när jag blir stor så jag kan hjälpa och bota min morfar och andra som blir sjuka genom att ge dem medicin”, säger den sjuåriga pojken. ”Att gå i skolan är det roligaste jag vet och att lära mig det vietnamesiska språket”, fortsätter han.

Trots att fattigdomen minskar i Vietnam, så växer klyftorna bland fattiga och rika. Det märks framförallt bland minoriteter och barn på landsbygden. Behovet av hjälp är stort. Det vi alla slogs av var att UNICEFs arbete gör skillnad.  UNICEFs engagemang i de projekt vi idag fick se har uppenbarligen lett till förändring, eftersom regeringen gått vidare med projekten på andra ställen i landet. Här har UNICEF verkligen jobbat på alla nivåer: nationellt, provinsiellt, lokalt och på individnivå.

/ Helena, Agneta, Peter, Malin och Petra

Två barn i en UNICEF-stödd skola i provinsen Lao Cai. Foto: UNICEF/Josh Estey

För elfte året i rad åker UNICEFs frivilliga ut på en fältresa för att se hur UNICEF arbetar, vad pengarna de samlar in används till och för att fylla på med inspiration till arbetet på hemmaplan. I år går resan till Vietnam och med sig har de frivilliga, Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena från Göteborg, Agneta från Kalmar och Peter från Luleå, UNICEFs informationschef Petra. De har lovat att blogga om resan och den första texten publicerar vi i denna post. Men först lite info om Vietnam:

Vietnam

Vietnam ligger i Sydostasien och har gått igenom en enorm utveckling sedan kriget med amerikanerna på 1970-talet. Men trots stora framsteg är fortfarande stora delar av befolkningen fattig och nästan hälften av barnen är korta i växten på grund av undernäring.

Här finns många svårigheter. Handel med barn är ett växande problem. Många har fortfarande inte tillgång till rent vatten och toaletter. Barn som tillhör minoritetsgrupper, cirka 15 procent av befolkningen, har oftare dålig utbildning och sämre hälsa. UNICEF i Vietnam arbetar med dessa frågor tillsammans med regeringen, andra FN-organ och frivilligorganisationer. Målet är att alla barn ska ha samma tillgång till utbildning, hälsa och rättigheter.

På plats i Saigon

”Äntligen framme! Vi börjar resan i Hoh Chi Minh, även kallad Saigon. Det är varmt, fuktigt och galet mycket mopeder och vespor. Att korsa gatan här är inget för den velige. Imorgon skall vi besöka ett projekt som jobbar med gatubarn och ett annat där munkar engagerat sig i kampen mot hiv och aids hos barn.” / Petra, informationschef UNICEF Sverige

Håll utkik efter fler poster från Vietnam här!