Gå till innehållet
Laddar…

”Om kvinnor inte är starka är familjen i fara”

Just nu håller FN ett uppföljningsmöte till kvinnokonferensen i Peking 1995. Under måndagen höll bland andra UNICEFs avgående chef Carol Bellamy ett tal. Här kan du läsa vad Bellamy sa.

Just nu håller FN ett uppföljningsmöte till kvinnokonferensen i Peking 1995. Under måndagen höll bland andra UNICEFs avgående chef Carol Bellamy ett tal. Här kan du läsa vad Bellamy sa.

För tio år sedan, vid Pekingkonferensen om kvinnor, hade jag precis börjat mitt jobb som arbetande styrelsemedlem på UNICEF. Nu när vi firar Peking Plus 10 har jag bara några månader kvar på UNICEF. Cirkeln är sluten – jag startade med Peking, förra veckan var jag i Peking och idag talar jag om Peking.

Så, vad har vi åstadkommit för kvinnor sedan den banbrytande konferensen för tio år sedan? Inte på långa vägar tillräckligt.

Maktpositioner går fortfarande kvinnor förbi, även här inom FN. Jag är glad att min efterträdare på UNICEF är en kvinna, samtidigt som jag förfäras över att UNICEF är ett av de få FN organ som för närvarande leds av en kvinna. Det är visserligen många möjligheter och öppningar som kommer att presenteras i ledningen för UNDP och världsbanken. Efter att ha lett UNICEF i tio år, skulle jag vilja delge några tankar om hur viktiga kvinnor är i alla utvecklingsinsatser och ge några exempel på hur de blir förbisedda.

Kvinnor är centrala i UNICEFs uppdrag i det att deras välbefinnande direkt påverkar familjerna och barnen. Om kvinnor inte är starka, blir familjen inte stark. Om familjen inte är stark, är barnen i fara. Dom lider idag och har få anledningar att hoppas på framtiden.

Betydelsen av kvinnor i barnens liv är så stor att det nog inte har gått en enda dag under mitt decennium som ledare för UNICEF utan att jag, på ett eller annat sätt, talat om kvinnor och flickor – om deras rättigheter, den myriad av sätt som dessa rättigheter kränks och de bestående konsekvenser som detta får i deras och deras barns liv.

På grund av detta har jag vid flera tillfällen blivit kallad radikalfeminist. Man har anklagat mig för att skilja ut och favorisera kvinnor och flickor. Men låt oss vara på det klara med vem som skiljer ut kvinnor och flickor och av vilken anledning.

Sedan 1990 har 90 procent av alla konflikt relaterade omkomna varit civilbefolkning och 80 procent av dessa har varit kvinnor och barn. Alla civila som blir inblandade i konflikter måste kämpa mot sjukdomar, undernäring och brist på skydd och hälsovård. Bevisligen är män och kvinnor drabbade olika i beväpnade konflikter. Män och pojkar är tvingade att slåss och döda. Pojkar blir tvingade att bli barnsoldater, som tvingas bevittna och utföra vidriga våldsdåd. Världen har uppmärksammat fenomenet barnsoldater och har anslutit sig till målet att få bort dem från slagfältet och tillbaka till det civila samhället.

Men vad händer med kvinnorna och flickorna som sveps med in i konflikters ohygglighet? Under de senaste två decennierna har det skett en dramatisk ökning i användandet av våldtäkt och sexuellt våld som en medveten taktik i krigsföringen – som ett sätt att demoralisera och förödmjuka fienden och destabilisera hela samhällen. I väpnade konflikter blir kvinnor och flickor utsatta för rutinmässig våldtäkt, trafficking, prostitution, hålls fångna av beväpnade grupper som sexslavar, stympade och tvingade att fullfölja graviditeter. Och vi har bara nätt och jämnt börjat tala om det.

Det är rätt och anständigt – och inte radikalt att kräva ett slut på den systematiska våldtäkten av flickor så unga som fem år och kvinnor så gamla som 85. Det är rätt att insistera på att regeringar håller sina trupper ansvariga när de är på FNs fredsbevarande uppdrag. Och att ge stöd, som UNICEF försöker göra, till program som hjälper kvinnor och flickor som har blivit utsatta för våldtäkt i konflikthärdar. Detta är inte radikala aktioner, utan aktioner av humanitet.

När benämningar som ”radikalfeminism” slängs omkring i nedlåtande ordalag blir slutresultatet att det finns en motvilja att tala ut om diskriminering av rädsla för att bli anklagad att gynna speciella intressen. Men vems talan ska vi annars föra, om inte de diskriminerade, marginaliserade och utnyttjade grupperna, som är förnekade en egen röst?

Under mina resor genom åren i konfliktdrabbade områden, så som Demokratiska Republiken Kongo, Östeuropa och Darfur för att nämna några, har jag lyssnat gång efter annan på flickor och kvinnor som har varit rädda för att berätta för familj och samhälle att de har blivit våldtagna. Men stämpeln av en våldtäkt går mycket längre än bynivå.

Det når ända upp till den högsta nivån av makt, där det dessvärre kolliderar med något än mer skadligt – apati. I konflikter världen över bryr sig regimer inte om att kvinnor och barn blir våldtagna och att förövarna går ostraffade.

Det är hög tid att vi slutar vara rädda för att tala om realiteterna av vad det innebär att vara kvinna eller flicka och bli inblandad i väpnade konflikter idag. Förövarna av dessa fruktansvärda brott mot kvinnor, må vara män, men det finns också män och kvinnor i position att förhindra och bestraffa dessa brott. De får inte vara rädda att tala ut om och försvara kvinnor och barns rättigheter.

Under mina tio år på UNICEF har jag försökt fokusera på frågor som inte bara påverkar barn idag, utan som också får långsiktiga konsekvenser för denna generation och nästa. Våldtäkten av flickor i väpnade konflikter är precis en sådan fråga – ett trauma idag och en tragedi som överskuggar morgondagen.