Krossat hjärta – Mikael Persbrandt i Haiti. Del 5.
Nadile, 4 år och Gill, 14 månader, krossade mitt hjärta i dag. Nadile såg på mig på ett sätt som var mycket svårt att värja sig mot. En öppen, klar, oförställd blick som liksom bar på en fråga. Som om hon ville veta om jag hade svaret på varför hon var helt inlindad i bandage och variga kompresser. Det kändes som om hennes blick bad mig se till att de kameror vi hade med oss och riktade mot henne och de andra barnen skulle göra nytta. Att de skulle förändra. Jag ville håla om henne men skadorna hon fått i branden efter jordbävningen gjorde att hon inte kan hållas om av någon på ett bra tag.
Jag gick vidare in i ett nutritionstält. Mödrar, barn och läkare i ett dovt myller. Inga gälla barnskrik, mera suckande utandningar, försiktiga vädjanden. Näring, näring, snälla vi dör annars.
Jag sitter på knä vid Gill, hon är 14 månader och väger som en svensk fyramånaders baby. Hon greppar min hand ömsom hårt vädjande, ömsom lätt som en fjäril. Hon ser mig i ögonen och ler. Andra barn ligger helt apatiska och vaggar med huvudena, halvvägs in i dimman. Ingen mamma ser oss i ögonen. I morgon åker vi hem. Jag och Allan och Anders. Barnen är kvar, kaoset likaså. Och regnet som är på väg. Gud hjälpe dem.
Jag kan inte se att det finns något viktigare arbete än det som alla dessa människor i alla dessa hjälporganisationer just här och nu utför. Varje dag. Dygnet runt. År efter år. Tills det förhoppningsvis någon gång i framtiden inte behövs längre.
/ Mikael