Gå till innehållet
Laddar…

På rangliga ben stapplade jag mina första steg på Zambias mark – Emma hos UNICEF i Zambia, del 3

Ett första intryck

En kraftig vind tog tag och slet i mitt yviga hår. Luften var varm och torr och darrade en aning precis ovanför asfalten. Jag drog ett par djupa andetag och på rangliga ben stapplade jag sedan mina första steg på Zambias mark.

På flygplatsen väntade den redan förbeställde chauffören ”Uncle Louie” som fått i uppdrag att köra mig till mitt nya hem i Lusaka. Han undervisade mig snabbt i landets historia och då vi var framme hölls ett litet förhör över de forna presidenterna. Innan jag hunnit låsa upp alla säkerhetslås till ytterdörren fick jag även med mig lite tips och råd i bagaget.

Innan avresa klickade jag mig in på utrikesdepartementets hemsida för att lära mig mer om Zambia. De rådde resenärer till att vara vaksamma och försiktiga då beväpnade rån inte är helt ovanligt på Lusakas gator. Eventuella faror listades upp en efter en, allt från inbrott till att bli påkörd av fordon i mörker, och som svensk liten tjej kände jag mig ganska ynklig efter den allvarsamma läsningen. Jag visste inte alls vad jag kunde vänta mig men målade upp en hård bild av landet då jag var hemma i Sverige.

När jag kom till Zambia och möttes av breda leenden, välkomnande fraser och såg karavaner av människor vandra längs vägarna i eftermiddagssolen, så stämde den eldröda verkligheten inte överrens med den mörkgrå och farliga bild som jag föreställt mig. Jag kände mig varmt välkomnad till landet och somnade utan någon som helst oro den första natten.

Morgonen därpå var jag uppe med tuppen, fylld av förväntan och planer på att se mig omkring. Eftersom det nu är vinter i Zambia kändes natten kylig och det var skönt att komma ut i solens värmande strålar.

Jag frågade mig fram efter ett köpcentrum som skulle ligga inom gångavstånd från mitt boende. Väl där möttes jag av en livlig atmosfär. Manda Hill var ett relativt modernt köpcentrum som skulle kunna passa in vart som helst i världen. Vill nog påstå att jag faktiskt blev lite snopen över hur rikt allt kändes. Fina bostadshus, människor i dyra kläder och modernt köpcentrum hade jag inte riktigt väntat mig.

Samma kväll gick jag fundersam till sängs och undrade om jag verkligen hamnat rätt. Av alla ställen i världen, var det här jag skulle försöka hjälpa till och lära mig om fattigdom? De flesta människor jag mötte på gatorna mellan mitt hem och Manda Hill såg ut att ha det riktigt bra ställt, var jag naiv som trott att jag skulle få möta ett utsatt kaos?

Missade du Emma i Zambia del 1 och 2 så hittar du dem här!