Gå till innehållet
Laddar…

”Jag hoppas att många av oss i trygga Sverige vill hjälpa till att lyfta de barn som behöver det” – Emmas sista post från Zambia

Jag vill börja med att läsa Emmas blogg från början, del 1!

(Fortsättning på Transitskolor ger fattiga barn en chans till utbildning)

För att få en extra inblick i Zambias skolsystem så gjorde jag ett besök utöver programmet med FAWEZA. Jag besökte en så kallad Community school i Kalingalinga, som också stöttas av UNICEF, och lärde mig om hur friskolorna växte upp utan stöd av regeringen.

Friskolorna startades av volontärer, oftast outbildade lärare, som ville stötta barnen utanför regeringens skolor. De satt ofta samlade under träd, eftersom det inte fanns lokaler som de kunde använda, och försökte lära sig allt utan något som helst material.

Idag skulle förmodligen inte Zambia klara sig utan friskolorna men ändå är de inte riktigt accepterade. Regeringen ska stötta dem med 30 % av utbildningsbudgeten men enligt rektorn i Kalingalinga ser de ingenting av något statligt bidrag. Skolan fungerar, tackvare stöd från olika organisationer som utbildar lärare och bistår med material.

I klassrummen delar barnen på de få skrivböcker som finns och de var minst fyra elever som läste ur samma lärobok. Eleverna är välkomna utan skoluniformer och klasserna är indelade i kunskapsnivåer snarare än ålder.

Jag fick hälsa på i skolans alla klasser och berätta om mig själv och Sverige. Jag fick möjlighet att prata med eleverna och lyssna till deras drömmar om livet och önskningar i skolan. En pojke uttryckte stor oro över att kolen till ”skolköket” var slut och att de inte hade råd att köpa in ny, utan fick använda vanlig ved som bränsle. Han var rädd att de inte längre skulle få sin dagliga grötportion som för många är dagens enda föda. De drog med mig ut på skolgården där två kvinnliga volontärer stod och rörde i en stor gryta på rejäla vedklampar.

Det kokas gröt till lunchen

Jag skämdes genast över att ha klagat på skolmaten hemma i Sverige när jag såg vad den här skolans över 200 elever fick äta varje dag. Det gjorde ont i hjärtat att höra hur deras största bekymmer var om den lilla portionen gröt skulle försvinna eller has råd att ha kvar.

Efter veckan med utbildning i fokus är det många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag har sett hur eldsjälar sliter med minimala resurser för att förbereda Zambias barn för vuxenlivet, ändå är det alldeles för många som växer upp utan grundläggande kunskaper som att läsa, skriva och räkna. Jag personligen ser barnens utbildning som lösningen på många av landets problem och oroas djupt vid tanken på de enorma brister som finns.

Jag ser ett stort behov av hjälp från omvärlden som tyder på att Zambia som nation har en väldigt lång väg att vandra. Jag är glad över att UNICEF finns och pushar på utvecklingen för barnens rätt. Det känns tryggt att UNICEF håller ett öga på beslut som fattas och påminner makthavare om vikten av att ta hand om de små.

Under mina fyra veckor i Zambia är jag övertygad om att UNICEF behövs och i själva verket är livsviktigt för många barn. Jag hoppas att många av oss i trygga Sverige vill hjälpa till att lyfta de barn som behöver det. Jag hoppas att vi är många som väljer att göra en liten insats för våra medmänniskor runt om på jorden, det är först då vi kan leva i en bättre och mer rättvis värld. Varje insats räknas i det stora hela..

TACK Peace and Love som gjort denna resa möjlig, och tack UNICEF för att ni gjort min vistelse till något alldeles extra.

Har du missat Emmas tidigare poster så hittar du dem alla här!