Gå till innehållet
Laddar…

”Januari ligger som en mörk skugga över allting, en otalad deadline för så många saker…” – Anneli Kastberg ifrån Sudan.

Del 3

Sudan. Ett främmande land på alla sätt för mig. Snart har tre veckor har gått, och jag är inte mycket klokare. Eller snarare, så kanske det helt enkelt är sant att ju mer man vet, ju mer inser man att man inte vet.

Kontraster. Det förfallna huset med färgade glasrutor var ett utav mina favoriter, som av en annan värld med bågar och balkonger som inte framkommer i denna bild.

Jag har vandrat runt i Khartoum och funnit stolthet över att ta mig fram till mina målpunkter. I bokaffären finns högar med böcker, några utvalda på engelska, men inte de jag söker. Jag vandrar på sandiga gator, förbi hus som ser ut att komma från ett annat sekel (vilket de kanske gör), eller kanske en fantasivärld. De står i kontrast till moderna skyskrapor som speglar sig i solljuset. Trots att allt för mycket står förfallet, så är det fantastiskt vackert. Jag känner mig lite som prinsessan Jasmin ur Aladdin när hon tar sig ut från hennes höga murar och in den verkliga världen, en av förundran. Etnografiska museet förstärker denna känsla- en inblick i en kultur som är så rik att jag inte förstår varför mänskligheten har vandrat så långt ifrån den. Människor tittar och ler, eller snarare skrattar högt av min åsyn. Jag måste se rätt så fantasilik ut själv i deras ögon, med eller utan slöjan som jag ibland använder i ett försök av att smälta in. Jag går förbi universitetet, stort och ståtligt, och pratar hackig engelsk-arabiska med några nyfikna studenter. Människorna jag möter är väldigt trevliga, men jag kan inte undvika att känna mig något som en vandrande utställning.

Från etnografiska museet: såhär kan Baggara-folkets hus se ut (”cattle people”). Matförvaring, sängplats för hela familjen, skydd. Allt i naturens material förstås.

Arbetet på kontoret är i full gång. Timmarna räcker inte till, och vi försöker hinna med mycket mer än vad borde vara rimligt inom den tiden som finns. Men det finns inte tid att vänta. Januari ligger som en mörk skugga över allting, en otalad deadline för så många saker, för ingen vet vad som kommer att hända sedan*. Vi håller fortfarande på med att lägga upp den slutgiltiga strukturen på Fredsambassadörs-programmet. Både vuxna och unga kommer att bli Fredsambassadörer- människor som aktivt väljer att delta i och främja Sudan:s fredsarbete- även om programmet till största del syftar till att engagera unga i fredsarbete. Här finns det inte utrymme för att vara selektiv, vi behöver allas engagemang. Sjukvårdspersonal, UNICEF-personal, representanter från ministerier, skollärare- alla har i uppdrag att främja fred, och att stödja ungas fredsengagemang. Alla måste förstå ungdomarnas roll i att bygga en framtid i fred. Unga kommer att vara kärnan i programmet, som samlar sig i Fredsambassadörsklubbar, där de får välja på vilket sätt de vill engagera sig för fred. Strukturen känns klart i mitt huvud, men det är svårt att få ner hela sammanhanget på papper med alla olika aktörer som är inblandade. Men snart ska allting vara klart.

Från etnografiska museet: Kalebassen fylls med mjölk, som efter skakning delas till smör.

Några verkar redan ha ställt in sig på ett delat Sudan. Viljan att göra en gemensam satsning vacklar hos dessa- what’s the point- om vi ändå blir olika land med olika mål? Men hos de andra finns ett brinnande engagemang, insikten att det är helt oumbärligt att göra en gemensam satsning på fred- oavsett utkomsten av folkomröstningen. Jag undrar hur allt detta kommer att gå. Hur ska vi kunna förmedla fred när det finns resistens redan från början, från de som ska sätta exemplet? En utmaning utan tvekan… jag håller er uppdaterade!

/ Anneli

* Omröstningen om söderns framtid som del (eller inte) av Sudan som sker den andra veckan i Januari.