Gå till innehållet
Laddar…

En kall brits. ”Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta.” – Cecilia Engdahl i Nepal

I en av förlossningssalarna

Nepal – ett kontrasternas land bjuder på en mångfald jag sällans skådat, med dess enormt höga berg som delas av vilda floder. Det storslagna landskapet med milstäckande risfält varvat med snöklädda 8000-meterstoppar är landets styrka såväl som dess förfall. Det tillsammans med fattigdom och låg utbildningsnivå bidrar till ett uråldrigt levnadsmönster ute i byarna. Det märks inte minst i sjukvården.

Tagna av gårdagens berättelse och med Pujas osäkra framtid i tankarna reser vi vidare till Rajbiraj där jag besöker det sjukhus Puja remitterats till.  Sedan 18 månader är förlossning kostnadsfri och UNICEF driver tillsammans med regeringen en landsomfattande kampanj för att få fler att föda på de vårdplatser som finns. Trots att kampanjen hittills fallit väl ut finns mycket kvar att göra. Många kommer för sent, det råder brist på personal och inte minst brist på kunskap och kompetens.

Den kalla britsen

Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta. En aluminiumklädd brits med en smutsig hink vid fotändan, rostiga sänggavlar, flugor, solkigt vatten, återanvända engångshandskar. Det luktar blod och desinfektion. Det är kallt, trots värmen. Sjukhuset liknar en krigszon, apparaturen är sliten och bristen på rent vatten försvårar. Vårdplatserna är fullbelagda och i en bastuvarm sjukhussal med fläktar i taket ligger blivande mödrar tillsammans med nyförlösta och opererade.

Ett par beundrar sin nyfödda flicka. Barnet har förlösts med kejsarsnitt liksom hennes äldre syster. Efter en turbulent första förlossning med akutsnitt har paret denna gång noggrant gått på kontroller och fått tid för planerat kejsarsnitt.
– Det är ofta svärmor som har bestämmanderätt kring en förlossning, det är henne man måste övertyga, säger kvinnan med ett allvarsamt leende.

En av de många nyfödda på sjukhuset

Det hon säger är en kärnfråga och en ny era i Nepal. Mödrar uppmanar sina döttrar och svärdöttrar att föda på sjukhus, att ta del av den vård och trygghet som finns. Något som i traditionernas Nepal är svårgenomträngligt. Ramba som ligger i en säng längre bort, har fött sitt första barn genom kejsarsnitt till följd av sätesbjudning och hennes mamma håller stolt upp sitt barnbarn. Hon har själv fött sina fem barn i hemmet, men medger att tiderna förändras och att traditionerna måste stå tillbaks för att komma till rätta med riskerna för både mödrar och barn.
– När jag var ung fanns inga alternativ, berättar hon.

Här lyser hoppet ikapp med ett starkt sjukvårdsteam som inte bara ser det som fortfarande saknas, utan även de framsteg som görs dagligen. Framstegen är imponerande, viljan att förändra tillsammans med hjälpinsatser gör att landet från liggande sakta tar sig upp på huk och siktar mot en stående plattform med friska barn, utbildning och avsked till bakåtsträvande traditioner. Den största utmaningen är att hjälpa de som bor långt från sjukhusen.

/Cecilia Engdahl

I den bastuvarma sjukhussalen ligger blivande och förlösta kvinnor

Missade du Cecilias första post då hittar du den här!