Gå till innehållet
Laddar…

Bästa delen av dagen – Anneli Kastberg i Sudan

Det tog tre månader men till slut hittade jag stället där jag kan äta äkta Sudanesisk mat och öva på min arabiska. Vid det här läget har Tahanis hem blivit mitt favoritställe och den bästa delen av min arbetsdag. Ett plåttak över det som en gång varit ett garage skyddar ett stort matbord från solen. Maten serveras i skålar som alla delar på, med bröd, kisra eller gurraza (varnar för grov felstavning), och ännu har jag inte sett ett enda bestick. Här är det händerna som gäller. Av någon anledning avslutar jag alltid måltiden något saktare och kletigare än mitt sällskap, men det blir lite lättare för varje dag.

Några meter bort hos Ehlam går det att få Sudanesiskt te och kaffe av olika slag som förbereds med hjälp av plåtburkar och tekannor över varmt kol. ’Te/Kaffestationer’ som denna finns över hela Khartoum, kvinnor som sitter på trottoaren med sina lådor och kolspisar och serverar kaffe eller te till de som jobbar i närheten eller råkar vandra förbi. Kvinnorna är experter på det de gör, och hädanefter kommer jag nog ha ännu svårare att betala dyra pengar för det jämförbart slaskiga kaffet som jag kan få från moderna kaffemaskiner på kaféer runtom i världen.

Det som är bäst hos Tahani och Ehlam är omgivningen. Känslan av gemenskap saknas aldrig och konversationen blir aldrig torr. Inte för att jag kan förstå det mesta som sägs, för det är sällan att någon engelska pratas. Snarare, så verkar det vara oerhört sällsynt att icke-arabisk-talande kommer förbi. Jag står, precis som vanligt, i stor kontrast till resten av sällskapet. Människorna stirrar och skrattar när de ser mig komma och gå, men jag är alltid välkommen och jag tror att de tar ett visst nöje i att lära mig några nya ord. Tahani och Ehlam har till och med lovat att lära mig att laga mat och kaffe på Sudanesiskt vis.

Jag undrar varför jag inte ser fler utländska, åtminstonde enstaka, komma förbi. Tahanis hem är ca 20 meter från kontoret och serverar utsökt mat till ett billigt pris. Istället äter många dyra maträtter från restauranger som kan leverera till kontoret när de inte har med sig mat själva (det faktum att det inte finns mikrovågsugnar försvårar lite det att ta med sig matlådor). Det är få som kan hantera arabiskan trots långa tider i landet, och många kan knappt några enstaka ord. Det är så oerhört lätt att helt enkelt vandra från ett engelsk-talande arena till ett annat, att låta andra handla mat, att förvänta att sällskapet pratar engelska. Jag har förståelse för detta, men jag tycker att det är oerhört synd att så många missar det som för mig är det finaste med att bo i ett land som Sudan. Nöjet av att sätta mig ner och försöka kommunicera på ett okänt språk med de bästa lärarna, upptäcka landets kulinära specialiteter, dela en skål mat och dricka en varm kaffe med mina medmänniskor… det är oslagbart, och utan tvekan den bästa delen av min dag.