Gå till innehållet
Laddar…

Hundratals barn räddas på sjukhuset i Dadaab

Del 2

Här kommer den andra delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn:

Nu är jag inne på andra dagen av min resa som har tagit mig till södra Kenya och till Somalia. På många sätt har jag fått följa flyktingarnas väg. Det har varit mer än omtumlande. På många sätt så mycket bättre än jag trodde, men på många sätt helt förfärligt. Det positiva från dagen är att jag verkligen kan säga att hjälpen gör skillnad. När flyktingarna får hjälp med mat, vatten och mediciner blir det snabbt bättre. Men alltför många får inte hjälp. Det mest nedslående är att se dessa tusentals flyktingar som får ett drägligt liv i lägren, samtidigt som man inte vet om de någonsin kommer att lämna det.

Vi åkte först in i Somalia. En artificiell gräns mellan Somalia och Kenya. Samma öken, samma torka. Jorden har förvandlats till tunn, torr sand som flyger omkring så fort man rör sig. Torr jord, några taggbuskar, några akaciaträd som verkar kunna överleva allt, men för övrigt ingenting. Här är ett av de områden som drabbats värst. Två länder. Två folk. Ett och samma elände.

Foto: UNICEF/Kate Holt, Kenya 2011

Flyktingarna från Somalia flyr dessutom från våld och kaos. I förhållande till det kan nog flykten till Kenya vara lockande för många.

När man som flykting anländer till gränsen får man först komma till ett  så kallat ”reception camp”, där man får mat, vatten och vård innan man får flytta till ett mer permanent läger. Dhoobley i Juba-regionen är ett sådant läger. Där har jag träffat kvinnor och barn som ibland vandrat 200 kilometertill fots. 10% av barnen som kommer hit är akut undernärda. I lägret får man tre mål mat om dagen och vatten. Barnen tas väl om hand, men de allra flesta är helt utmattade. Konstigt nog upplever jag där en viss optimism och framtidstro hos dem jag träffar. Det är klart att de som kommit hit är de starkaste och för dem är lägret en första seger, ett första steg till ett bättre liv. De som anländer till  ett ”reception camp” stannar där tills de har återhämtat sig och tills barnen mår bättre.

Efter cirka 5-7 dagar är det sedan dags att bege sig till ett mer permanent läger. Nu är det lägret i Dadaab som gäller. För att komma dit är det ytterligare 80 kilometer, men numera finns det viss transport så alla behöver inte gå längre. Dadaab är ett läger som vuxit till att bli Kenyas tredje största stad med sina närmare 500 000 invånare. Den öppnades 1992 för en första våg av flyktingar från Somalia. Många är fortfarande kvar och bor i den äldsta delen av lägret. De får inte lämna lägret utan ett särskilt tillstånd och de får heller inte arbeta i Kenya. Med andra ord är de fast i lägret och så blir det nog också för många nyanlända.

Alleftersom flyktingarna kommer till Dadaab får de först stanna i utkanten av lägret i ytterst provisoriska tält för att sedan flytta in. Lägret tillhör Kenya, förvaltas av UNHCR och får stöd av UNICEF och andra organisationer. UNICEF har ett särskilt huvudansvar för mat, vatten och sanitet samt utbildning. Samarbetet mellan organisationerna är otroligt och alla behövs. De gör ett fantastiskt jobb som räddar liv.

Mitt största intryck från besöket är nog från sjukhuset där man tar hand om akut undernärda barn som också har fått andra sjukdomar. Små, magra kroppar, små, magra ansikten som inte avslöjar sin ålder men som avslöjar sitt lidande. Hit kommer cirka 25 barn om dagen och de stannar i 1-2 veckor.  Varje barn som dör är ett för mycket. Men ljuset i tunneln är att av de hundratals barn de tagit hand om under de två senaste månaderna, har bara tre dött. Livet består för många tack vare den hjälp de får.

/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs Véroniques första blogginlägg, del 1.

Ge din gåva till arbetet i Afrikas horn.