Gå till innehållet
Laddar…

”Farahs kropp vägrade att ta emot mat”

Här kommer den fjärde delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn.

Del 4.

Somalia, Kenya och nu Etiopien…

Etiopien är ett stort, gammalt, historiskt land där mycket fungerar förhållandesvis bra. Ett land som på sista tiden har sett sin BNP öka med 9-10 procent. Ett land där barnens villkor har förbättrats dramatiskt, i synnerhet när det gäller barnadödlighet och utbildning.

Men också ett land där fortfarande 39 procent av befolkningen lever i yttersta fattigdom och där man räknar med att ungefär 8 miljoner människor årligen är i behov av humanitär hjälp. Nu när torkan också drabbat Etiopien har siffran stigit till 12-13 miljoner.

10 månader gamla Firdozes arm mäts. Det röda på mätbandet indikerar att han är akut undernärd. Foto: Indrias Getachew

Etiopien drabbas hårt men här är situationen ändå bättre än i Kenya och Somalia. Regeringen är ekonomiskt och socialt progressiv, och här har UNICEF bidragit till att bygga upp ett decentraliserat hälsosystem som täcker stor del av landet och som nu visar resultat. Ett sjukhus per 100 000 invånare, ett hälsocenter per 25 000 och utöver det mindre hälsoposter samt mobila hälsoteam. Ett system som gör att man på ett ganska tidigt stadium upptäcker barn i behov av hjälp. UNICEF har varit med om att utforma systemet och levererar bland annat mattillskott, vacciner och mediciner. Man utbildar också den lokala personalen.

Jag besökte ett sjukhus i Gode, en stad som ligger ca 600 kilometer från Somalia. I anslutning till sjukhuset ligger ett så kallat ”stabilisation center”, det vill säga en mindre vårdcentral för barn med både akut näringsbrist och andra sjukdomar – de flesta orsakade av undernäringen.

Jag fick se mycket svåra fall av undernäring. Farahs kropp vägrade att ta emot mat. Han var med andra ord alltför svag för att ens få lust till mat trots att han så väl behövde det. Trots sina två år, såg han ut som åtta månader. Han var för svag för att gå. Han var för svag för att stå. Han behandlades med dropp.

Där fanns också en liten flicka med både anemi och tuberkulos. Det enda livstecknet från henne var ljudet från hennes svåra andning.

Där fanns barn med vattenskalle och svullna kroppar. Deras mammor var ändå ganska lugna. De visste att deras barn skulle räddas. För barnen blir faktiskt bra. Får de bara medicin och terapeutisk näring är det ytterst få som dör. De räddas. De blir bra. De lever.

I anslutning till sjukhuset tog man också emot blivande mammor med svåra graviditeter. Även där var orsakerna ofta relaterade till fattigdom. När jag kom dit hade en ung mamma precis fött barn, men barnet hade dött.

Utan tillstånd från pappan hade man inte fått utföra det nödvändiga kejsarsnittet. Familjen bodde långt från sjukhuset och det hade tagit 20 timmar att nå pappan och övertyga honom. När det väl var gjort, var det för sent för barnet.

Tänk att det är så lätt att mista livet… Tänk att det är så lätt att rädda livet. Barnens vilja till att leva ger dem kraften att överleva det värsta tänkbara. Men för att göra det behöver de näring, omsorg och skydd. De har rätt till det. De har rätt till sina liv.

/ Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige