Gå till innehållet
Laddar…

Mark Levengood om ett starkt möte i Etiopien

Under våren 2011 besökte ambassadören Mark Levengood Etiopien för att se hur vi på plats arbetar med mikrolån. Det blev ett minnesvärt möte. Läs Marks krönika om mötet med Aregai som lever med hiv och hennes 13-åriga son Fsoha.

De ser väldigt lika ut, mor och son. Hon är 32 år gammal, har hiv och är ensamstående. Berättelsen om Aregai skulle kunna vara ännu en av dessa ändlöst sorgliga historier från Etiopien, men ändå är det inte så. Hon ler ofta, ett snabbt lite skyggt leende som ändå vittnar om en livsglädje.

Hon är väldigt stolt över sin son. Fsoha är nu 13 år och har tagit hand om henne under de svåra tiderna. ”Vem är pojkens pappa?” frågar jag okänsligt men får inget direkt svar. Istället får jag höra om hur hon under kriget mot Eritrea sökte sig till ett av motståndsrörelsens läger, där hon städade och lagade mat. Aregai tittar på mig som om jag förväntas dra mina egna slutsatser och det gör jag väl, en fattig kvinna i Etiopien kan ofta inte styra sitt eget öde, och ett militärläger är en våldsam och brutal plats.

Hur som haver, nu är hon ensam med pojken, det förflutna måste få komma till ro för den dagliga kampen är hård nog. ”Men sedan CCC startade har allt blivit bättre, verkligen allt!” Hon ler igen, det där flyktiga leendet, och berättar att hon fått hjälp att ta sig ur den lamslående fattigdomen. ”Jag behöver inte längre tigga, och Fsoha får gå i skola!”

Hela tiden håller hon armen runt sin sons axlar. Han har en t-shirt med ”Pokemon” skrivet tvärs över bröstet. Jag frågar honom om det, men han vet inte riktigt vad Pokemon är för något. ”Jag fick den vid en klädutdelning” säger han blygt. Jag kan inte låta bli att fundera över vem som haft t-shirten tidigare. Tekniskt sett kunde det vara min son, fast naturligtvis är det inte det. Vem barnet än är får man hoppas och anta att han haft en bättre barndom än Fsoha.

Han har precis samma mörka ögonfärg som sin mamma och berättar att han tänkte bli doktor när han blir stor. ”Du blir säkert en bra doktor” säger jag, hur jag nu skulle kunna veta det. Fast å andra sidan, att ensam ta hand om sin hivsmittade mamma är väl en nog så kvalificerande grund för en blivande läkare.

Mark Levengood visar bilder för 13-åriga Fsoha och mamma Aregai i Etiopien. Foto: UNICEF

Mark Levengood visar bilder för 13-åriga Fsoha och mamma Aregai i Etiopien. Foto: UNICEF

Hiv och aids är inte lika utbrett i Etiopien som i södra delarna av Afrika, men naturligtvis är det väldigt stigmatiserande även här. Att smittas av hiv är skamfyllt, skammen över att dra sjukdom över sitt hus, att ligga släkten till last i en tillvaro utan marginaler, att långsamt ligga och tvina i hemmet med dödens skugga vilande över familjen. Men också det håller på att ändras nu. Bromsmedicinerna är gratis och fördelas bland de behövande i Etiopien. Tidigare idag pratade jag med en kvinna som berättade att den av de stora skillnaderna med mikrolånen är att hon inte längre behöver vara utstött. Med lånet får hon en ny identitet, som förvärvsarbetande, och får åter vara en del av den levande världen.

Både Aregai och hennes son står där, hennes arm runt hans axlar. De tittar på mig. Jag känner mig så tafatt. Jag vill ge något till dem, pengar, eller en penna eller något, vad som helst, bara jag på något sätt kunde bidra till att de får fortsätta vara en liten familj som äntligen får lite ordning i tillvaron. Men det går inte att ge något, enligt UNICEFs regler får man aldrig ge till enskilda barn. Vi hjälper alla barn, i hela världen. Medel och gåvor fördelas rättvist av dem som ansvarar för barnen. Genom vår struktur och ordning skapar vi bestående förändringar, för Fsoha och alla hans jämnåriga. Så jag kan hjälpa honom, genom att stödja UNICEF. Mamman ler igen, sådär snabbt, mot mig. Och jag ler tillbaka. Det ska bli bra.