Gå till innehållet
Laddar…

”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. Idag på FN-dagen den 24 oktober drar vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv” på temat undanflykter.

En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:

Morgan Alling

Morgan Alling. Foto: Thron Ullberg

– ”Åh, Morgan så roligt att se dig igen efter alla dessa år!”
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.

När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
– ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
– ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.

I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
– ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
– ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
– ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.

Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.

Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.

Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.

Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.

Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.

Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling

Det finns inga undanflykter. Idag startar ”månaden då man inte får skylla ifrån sig”. Var med i kampen för barns rättigheter du med. Läs mer om kampanjen här.

Och hjälp oss att sprida kampanjen genom att  ”gilla” och dela denna bloggpost!