Gå till innehållet
Laddar…

Dagens undanflykt: ”alla bortförklarade min dotters diagnos i 16 år”

Återigen har vi fått in ett exempel på en undanflykt när ett barn inte fått tillgång till särskilt stöd i skolan, något som man enligt svensk lagstiftning har rätt till. Det framgår också klart och tydligt i barnkonventionen. En granskning gjord av SR Ekot idag visar också att fler skolor kritiseras för att inte följa lagen och ge stöd till de elever som behöver det, enligt siffror från Skolinspektionen. Ännu en gång har barns rättigheter kränks på grund av att de som ska ta ansvar brustit och kommit med undanflykter. Här kan ni ta del av historien:

”Hej,

Här kommer en liten berättelse om vår berg- och dalbana. Jag och min dotter har periodvis levt ensamma sedan hon var 3½ år. Under hennes första år var jag hemma största delen och hade inga större problem med henne. Hon var ett ”snällt” barn, skrek nästan aldrig. När vi skulle börja med fast föda startade problemen. Att få henne att äta annat en välling var en ständig kamp. Vi pratade med BVC om problemet men vi fick ingen direkt förståelse eller tips på vad det berodde på.

När min dotter började på dagis vid 3-års ålder började dock något annat oroa mig. Hon gick inte att nå i barngruppen, hon ställde sig utanför och lekte mest för sig själv. Men efter en tid rapporterade även dagispersonalen att min dotter åt dåligt, ofta inte alls. Samtidigt var hon aggressiv mot de andra barnen, förutom mot en pojke med Downs syndrom som hon lekte mycket med. På hennes treårskontroll på BVC skulle hon svara med egna ord vilken färg BVC-sköterskan pekade på. Resultatet blev att hon tecknade färgerna och blev därmed underkänd.

Jag tog återigen kontakt med BUP våren -98 för att få hjälp och råd med att få min dotter att äta som andra barn. Efter en fyra veckors intensiv utredning dagligen blev resultatet ”brist i hemförhållandena”. Nu blev ju socialförvaltningen inkopplad eftersom jag var ensamstående och bedömningen från BUPs resultat blev som det blev. Vi fick aldrig veta vad som brast i hemförhållandena. Och den hjälp vi fick från kommunen för att kunna åtgärda ”bristen” den var lika med noll.

När min dotter var 4½ år gammal uppstod nya problem då min dotter började kissa på sig i tid och otid. Man var helt oförstående på dagis. Nu var jag nära bristningsgränsen och försökte än en gång få hjälp genom BUP och än en gång så ger utredningsresultatet ”brist i hemförhållandena”. Samtidigt så har jag fått besked om att jag har livmodercancer och måste opereras.

Efter min sjukskrivning börjar min dotter förskolan igen och nya problem uppstår. Nu kommer de riktiga utbrotten och oftast utan förvarning. Det gick inte en dag utan att jag fick bära henne till skolan och lika ofta ringde man och jag fick hämta henne för hon störde i klassen. Hon kunde ställa sig och skrika rakt ut i klassrummet, slita av sig kläderna och sedan bara falla ihop. Att hantera hennes utbrott var som att tämja en tiger. Vi fick nu tid till en skolpsykolog. I hans bedömning skriver han att ”moderns påpekande att barnet kan ha en diagnos är helt fel. Barnet KANSKE kan ha ADHD med autistiska drag” men som han ser det ”är det nog mer en fråga om brist i hemförhållandena”.

Prover längre fram visar att hon kan vara glutenintolerant! Nu får jag med hjälp av en läkare äntligen koll på varför hennes mage varit så knasig. Men hennes beteende kvarstår. Skoltiden har varit en balansgång. Trots att jag inte haft någon fastställd diagnos för min dotter har jag berättat för skolan vilka bekymmer hon har och hur jag velat att hon ska få hjälp. Mellan tredje och sjätte klass fick hon bra stöd och hjälp med både läxhjälp och till viss mån lite assistenthjälp. I sjunde klass började nu bekymren att bli verkliga för henne själv. Hon känner sig annorlunda och får ofta utbrott som övergår till utåtagerande mot både mig och klasskamrater. Hon tappar kontakten med omvärlden och ”somnar” på lektionerna. Nu får hon inte heller den hjälp hon haft utan får klara mycket själv. Jag är nu förtidspensionerad och idag kan jag tacka min lyckliga stjärna att det blev så annars vet jag inte hur det gått.

Jag fick ofta samtal från skolan av lärare, rektor och henne själv. Det var bara att gå upp försöka reda ut orsaken till problemet och stanna i skolan. Så blev det också. I åttan blev det bara värre och nu liksom tidigare börjar hon att hota med att hon inte vill leva, vill inte vara annorlunda. Jag har tagit det på största allvar genom att påpeka det för skolan och för barn- och ungdomsenheten på kommunen. På vårterminen i åttan har min dotter fått en assistent i klassen, men denna person var inte insatt i min dotters situation och hade svårt att hantera det som hände i skolan med henne. Hon får också en kontaktperson. Tillsammans med henne får vi hjälp till barnhabiliteringen. Nu är min dotter 15 ½ år och går i åttan. På barnhabiliteringen får vi träffa en helt underbar läkare. En utredning startar och i maj 2010 får vi utlåtandet: ”Flicka med typiska kriterier för Aspergers syndrom samt ADHD”. Nu skriver jag till skolans rektor och skickar meddelande om utlåtandet till honom och ber skolan tillsätta en assistent som kan hantera min dotters diagnos. Skolan svarar med att man har redan har en assistent till henne på 75% vilket är tillräckligt för deras del. Jag påpekar dock att den assistenten inte är tillgänglig för min dotter 75 % utan är dels i hela klassen (som vikarie) och dels i andra klasser . Det blir början på en lång och tråkig process. I oktober 2010 anmälde jag skolan till Skolinspektionen. I april kom (efter många tråkiga bemötanden från skolan) ett beslut. Skolinspektionen kritiserar dels rektorn på skolan dels kommunen för att man inte tillgodosett min dotters behov . En seger kan man tycka –  ja –  men alldeles för sent.

Nu går hon på gymnasiet och stormtrivs. Där finns folk som förstår henne och man tillgodoser hennes behov. Utan att jag inte ens behövt be dem om det, har de ansökt om en assistent till henne i ett par ämnen som hon har svårt för. I somras fick hon en ny medicin och har färre utbrott och sover bättre på nätterna.

Ja det var en lång berättelse, men jag hoppas att ni kan få lite hjälp och styrka i detta att man inte får ge sig och att man kämpar för sitt barn hur jobbigt det än blir.”

/Mamma till dotter, idag 16 år.

Var med i kampen mot vuxna som skyller ifrån sig då barn far illa genom att gilla bloggposten. På Facebook kan du ta ställning mot undanflykter genom att skriva under med din profilbild, ett enkelt men viktigt ställningstagande.

Vill du stödja vår kamp för barns rättigheter året om – Bli Världsförälder, det kostar 3,50 kr om dagen.