Gå till innehållet
Laddar…

Dagens undanflykt: Sex som självskadebeteende – det vi vuxna inte vågar se

Lisa.

15 år gammal, 15 år ung, 15 år och redan så trasig.
Orkar du möta henne?
Kom igen, vi försöker.

”1, 2, 3, 4, 5 eller 6? Jag tappade räkningen om hur många de var, bara ikväll. Jag stänger ner datorn, tar på mig tre tröjor och byxor och går och lägger mig. Jag vill inte röra vid min kropp, vill inte känna mina former. Jag känner mig smutsig och utstirrad. Jag försöker tänka ut varför jag gör detta, men de är bara ett stort, svart tomrum. Inga svar.

De är mitt fel. Jag tog kontakt med någon av killarna först. De är mitt fel. Och det är bara jag som straffas.

Jag tar fram dagboken och skriver ”jag känner mig våldtagen, på avstånd”. Våldtagen genom ett nätverk, en kamera. Genom mig själv. De är väl bara att stänga ner och säga nej för fan!? Men då blir dom arga, dom hotar mig, dom kan hota med att komma hem till mig. Dom kan bli arga på mig…
Jag är dum i huvet. Och jag spyr på tanken att dom svinen kan visa kärlek mot en människa av kvinnliga könet. Men jag betyder ingenting. Gör jag som dom säger blir dom glada! Visar mig glädje.
Ett tack.
Jag duger inte till något annat. Dom tycker ju jag är fin, men de glömde jag någonstans på vägen. Jag är ju ful?”

Hur kändes det att läsa Lisas ord?
Jobbigt, jag vet.
Tyvärr är Lisas historia inte ovanlig. Den är bara dold. För vi vuxna orkar inte se, inte möta dem. Allt för många är de vuxna som Lisa har skickat ut små signaler till – men som inte snappat upp dem. Blundat. Inte orkat bära det Lisa har velat berätta, att hon använder de våldsammaste av de våldsamma vuxna att förgripa sig på henne, istället för att skära sig, istället för att svälta sig. Den lilla stund av bekräftelse, ”jag duger inte till något annat”, den känns bra för Lisa just då. Men efteråt. Ångesten tusen gånger värre. Och så måste hon skada sig med sex om och om igen.

Lisa ser ut som din dotter, din elev, din kompis. Hon klistrar på sig en glad fasad för att slippa berätta, går kanske genom hela skolan med perfekta betyg, men inombords skriker hon ut sin trasighet och längtar efter att någon ska se henne. Någon annan än de vuxna hon använder sig av för att fylla sitt bekräftelsehål i själen. Någon som ska fråga henne hur hon mår, om de kan göra något för henne.

Lisa hade önskat att vem som helst hade frågat henne. Det behöver inte vara kuratorn. Det behöver inte vara mamma. Många är de som har sett henne men som inte orkat lyssna.
”Det sveket är värst av allt” säger Lisa.
Om du är utvald att lyssna på någon ung persons berättelse finns det inga undanflykter.
Det är allas vårt ansvar.

/Caroline Engvall, journalist och författare till böckerna ”14 år till salu” och ”Skamfläck”. Har också startat hjälpsajten www.intetillsalu.se för unga som dämpar sin ångest med sex. Och bloggar på intetillsalu.wordpress.com. Hon blev också nyligen utsedd till ”Årets modiga Mama”.