Gå till innehållet
Laddar…

Dagens undanflykt: ”Varje familj tvättar sin egen smutsbyk”

Mark Levengood

Idag är det sista dagen på ”månaden då man inte får skylla ifrån sig”. Den 24 oktober drog vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv”. Vi har granskat undanflykter i media, i utredningar och i rättsfall. Vi har också fått in många exempel från allmänheten, tack alla för ert engagemang! Vi ser tillbaka på en jobbig men samtidigt fantastiskt månad, då vi fått upp många frågor på bordet. Det har handlat om fall där barn inte fått tillgång till särskilt stöd i skolan, barn som blivit och fortfarande blir mobbade, barn med särskilda behov som blivit diskriminerade och inte blivit sedda, hemlösa barn, barn som blivit utsatta för våld och sexuella övergrepp och asylsökande barn som särbehandlas och inte får tillräckligt med skydd. Listan på undanflykter är lång. Inom kort kommer ni att få ta del av hela listan och en sammanfattning, så håll utkik! Vår ambassadör Mark Levengood avslutar idag kampanjen med en reflektion kring hans erfarenheter av undanflykter och barns rättigheter:

”I min barndom var planscherna på gråtande barn väldigt populära. Motivet fanns i lite olika utformningar, men det gemensamma var alltid att det var ett litet barn, med en flod av tårar över kinderna. Jag tyckte de var hemska, och kunde för mitt liv inte begripa varför man skulle ha en gråtande unge på väggen, när man istället kunde ha Farrah Fawcett, den vackraste av Charlies Änglar.

Till all lycka avtog trenden med de gråtande barnen något med åren, och idag ser man dem bara ibland, på väggen i ett antikvariat eller i ett orört hobbyrum i radhusets källarplan. Och då kan man konstatera att barnen har fortsatt gråta genom alla åren. Jag tycker fortfarande att de är otäcka, och tittar bort.

I måndags ledde jag Upprättelseceremonin i Stadshuset. Där träffade jag de gråtande barnen. Likt ungarna på planscherna har de fortsatt gråta, fast några av dem är över 90 idag. Och det går inte att titta bort, det har redan alltför många gjort, alltför länge. Talmannen bad å statens vägnar om ursäkt för den vanvård de utsatts för och det var fint. Men jag insåg också, att staten inte är den enda som borde be om ursäkt. De här barnen växte upp i Sverige. Var och en av dem var omgiven av vuxna, som tittade bort. Och varje vuxen hade en förklaring: från ”Den man älskar agar man” till ”Varje familj tvättar sin egen smutsbyk”.

Men… på UNICEF tycker man ju inte om undanflykter. Undanflykterna har en förmåga att förvränga verkligheten, som speglarna i Lustiga huset (som aldrig är speciellt lustigt).  En familj där ett barn misshandlas, blir plötsligt en familj som inte gör något farligare än uttrycker sin kärlek i form av några blåmärken. Och i en familj, där en unge slutar prata och sluter in sig i sig själv, då handlar det inte om något farligare än att hon blivit tvättad i lite för varmt vatten när det var bykdag.

I måndags fick jag se att somliga sår som barndomen tillfogat inte läker med åren. De vuxnas undanflykter bidrog till ett livslångt lidande hos dessa gråtande barn. Och, märk väl, i detta fall handlar det inte om myndigheter, utan bara om alldeles vanliga medmänniskor som inte var med. Från scenen hade jag ju en alldeles strålande utsikt över så mycket sorg, den fyllde hela Stadshuset. Och utanför stäckte Stockholm ut sig, och längre bort hela landet.

Det hemska är att även idag skapas det gråtande barn, runt omkring. I radhuskällare, i hyreshus och villor, bakom familjefasader och breda fotoleenden från midsommar och jul. Och det är precis lika viktigt nu som då att vi inte döljer oss bakom undanflykter, utan tar ansvar för varenda unge omkring oss. Det är alltid bättre att fråga än att inte fråga. Det är bättre att våga se än att titta bort. Vårt mod att se sanningen kan rädda barndom. Men undanflykter förvandlar oss från medmänniskor till motmänniskor.”

/Mark Levengood, UNICEF-ambassadör

Hjälp oss gärna att sprida Marks text genom att dela och gilla den.