Gå till innehållet
Laddar…

Fler röster om socialt utanförskap

UNICEF accepterar inte att barn tillåts hamna i socialt utanförskap. Därför har vi just nu en kampanj där du kan skriva under på att inga barn får hamna utanför. Vi har fått in många personliga och väldigt gripande berättelser till vår mail. Vi vill dela med oss av några fler av dem för vi tycker det är viktigt att så många som möjligt hör dem.

”Hej, jag är en tjej på 18 år. Jag har mått dåligt sen sju år tillbaka, sju år av ren olycklighet pga att folk inte tyckte om mig. Eller vad är det egentligen som gör att folk trackar ner en?

Jag var 11 år och gick som vanligt i skolan, hade gått i samma klass sen jag var sju år och trodde aldrig att det skulle vända. Så en dag, då jag fick sämre hy än de andra tjejerna då slutade dem att tycka om mig, dem frös ut mig och började kasta fula ord åt mig. Jag blev dragen över skolgården och skrapade upp hela ryggen, kom hem och grät varje dag och grät mig till sömns. Vissa dagar blev jag slagen efter skolan av de äldre men jag döljde det bra när jag kom hem. Så fortsatte det tills jag började klass 7 på en ny skola, jag trodde att det skulle bli bra nu, att jag äntligen skulle få ha det bra och att folk skulle acceptera mig. De första dagarna var det inga problem, det var då man hade övningar i klassen för att man skulle lära känna varandra men när det var slut, då sket sig allt. Ingen i klassen pratade med mig, de vägrade. Jag försökte varje dag att nå fram till de, bara att få höra de säga hej. Resten av skolan brukade titta bort när jag gick för bi i korridorerna, eller så ställde de sig och skrattade åt mig. Jag hade iallafall en vän i min parallellklass men efter ett tag så följde den med alla andra. Jag kommer fortfarande ihåg oron i magen varje gång jag cyklade till skolan på morgonen, får jag nu höra alla hånskratta åt mig, får jag nu några fula ord mot mig, är det idag de sätter min cykel i basketkorgen igen, är det idag de ska slå mig igen? Jag slutade gå till skolan till slut, jag orkade inte helt enkelt. Jag ville bara att allt skulle få ett slut. Jag frågade mig varje dag vad felet på mig var, varför det kändes som om att ingen i hela världen tyckte om mig, och vad jag hade gjort för att förtjäna allt det här?  Den psykiska och fysiska misshandeln jag har varit med om är hemsk, den psykiska har påverkat mig så mycket att jag fortfarande mår dåligt. Jag kan bryta ihop bara för det som har hänt mig innan, och då undrar de i min närhet hur jag inte kan släppa det. Jag hade lärare som trakasserade mig, diskriminerade mig (för att jag var den enda tjejen i klassen) och alltid påstod att jag var sämst på allting och inte kunde ett skit. Jag som alltid trott att det är lärarna som ska uppmuntra en.

Trots att jag fortfarande mår dåligt över det här idag, så mår jag bättre än innan. Livet blir bättre, trots allt skit som händer. Det är så många gånger jag önskat livet ur alla som har gjort mitt liv till ett helvete, men jag tror på karma och de lär få sitt tillbaka.

Till er tjejer och killar, som mår dåligt, som är utanför i skolan. Snälla ge aldrig upp, för när ni har kämpat och kommit förbi alla hinder då är ni glada för att ni fortfarande finns. Ni kommer få vänner trots att ni kanske inte har det nu,  ni kommer finna kärleken och det kommer att bli bättre. Jag har själv sagt för flera år sen att ’nä tiden läker inga sår’, ’jag kommer aldrig att må bra igen’, men jag är på bättringsvägen och mår mycket bättre nu, det kommer ni också att göra. Alla är unika, vi är lika mycket värda även fast andra försöker påpeka det motsatta. Låt aldrig någon trycka ner dig, ta aldrig någons skit. NI är helt fantastiska.”

————————————————————————————————————–

”Hej, jag var jämt utanför som barn. Ingen såg mig. I skolan var jag mobbad och utfryst. Lärarna lade skulden på mig. De satte mig hos en speciallärare och då blev jag ännu mer mobbad. Värst på högstadiet med dagliga mordhot i formen av en tändare och orden ’nu ska jag bränna ihjäl dig’!

En ny lärare försökte göra något men ensam är inte stark. De flesta lade skulden på mig. Jag tog åt mig. I skolan reagerade jag inte, men när jag kom hem fick min mamma ta emot all gråt och alla aggressioner. Det orkade hon inte med. Pappa höll sig i bakgrunden, som vanligt. Jag saknade stöd från någon vuxen. Jag hade få kompisar och då dög jag bara som reserv. Jag har nu först fått diagnosen Aspergers syndrom (2010). Nu först förstår jag varför jag var så utsatt i skolan. Jag är 38 år nu. Tyvärr fortsatte mobbningen efter nian, då enbart utfrysning. Jag hoppade av. Senare på KomVux började två lärare mobba mig. Har mobbats på ett jobb. Nu är jag sjukpensionär. Mår mycket bättre.”

————————————————————————————————————– ”Mina barn som jag trodde skulle få det bra visade sig att det gick inte som jag trodde, med mitt stöd och mitt engagemang och mitt sätt skulle allt gå, tänkte jag. Men besvikelser har blivit allt för många, inget blev som jag hade  tänkt mej. Det finns många ungdomar som mår dåligt det vet jag har själv försökt som mamma att undvika det men det går inte, inte när skolor struntar i problemen, rektorer som skyller över allt på själva familjerna utan att själva ta tag i saker som händer i skolan. Barnen vill till slut inte gå i skolan för de trivs inte, vad händer då? Man blir inskriven på soc, vad gör dom? Inte mycket,det ena barnet låstes in på p12 hem och jourfosterhem och senare blev det Skinnskatteberg, flera mil bort. Och jag satt som ett frågetecken och fattade ingenting, hur kan man göra så med barn på 14 -15 år?” ————————————————————————————————————– ”Jag är lärare. Några av mina elever som sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn är utvisade sedan fler dagar tillbaka. De är eftersökta av en regim då deras pappa engagerat sig politiskt. Föräldrarna är försvunna. Just nu befinner de sig i ett EU-land där de tvingas leva på gatan. Nu försöker vi få dem att överleva dag för dag på gatan i en storstad utan klara svar på vad som händer härnäst… De är utanför i alla aspekter!” ————————————————————————————————————– ”När jag var barn och började skolan sent 70 tal.
Blev utfryst av klasskompisar för att jag hör dåligt.
Hade en vän, men hon blev också utsatt för att hon hade rött hår.” ————————————————————————————————————– ”Jag jobbar som lärare och har i min klass en flicka som bott i Sverige i 7 år. Familjen har fått avslag på sin uppehållsansökan och överklagat flera gånger. Migrationsdomstolen vill skicka tillbaka familjen till Ramallah på Västbanken, men  myndigheterna där (Israeler) säger att familjen ej är medborgare (Palestinier) Familjen har prövats på omkringliggande länder utan framgång. Åren har runnit på och mellan myndigheter och föräldrars val, rädsla och förtvivlan, rasar nu barnens liv samman. Flickan i min klass är mycket skör och använder skolan som en flykt från en allt för tung verklighet, ett andrum i sorgen. Hon försöker att genomföra sitt skolarbete på toppnivå, hon har ambitioner, hon vill bli något. Men ofta kommer verkligheten i kapp henne, ’-till vilken nytta, var kommer jag att hamna, vad kommer hända oss?’ Jag undervisar i alla ämnen i skolan, gissa om det är ett hån att lära ut om Sverige som en rättssäker stat, barnens rätt och lika värde. Nu står jag inte ut längre. Jag skäms för att vara svensk och jag tappar min trovärdighet som pedagogisk ledare (caretaker) Vad kan jag göra?” ————————————————————————————————————– ”Läste Morgans blogg, jag är några år äldre och levde i utanförskap tills jag var 18 o lite till. Mobbing var vanligt på landet inte minst mot fosterbarn som jag var. Då fanns inte ordet o skulden lades på mig som barn. Jag flyttades till barnhemmet igen som 13 åring o mobbingen fortsatte på min nya skola. vi är många som har de minnena men alla får inte möjlighet att föra fram eller ens prata med någon.” ————————————————————————————————————– ”Jag och min familj har arbetat som familjehem och stödfamilj under 25 år:) Mitt hjärta brinner för att hjälpa alla dessa barn och deras föräldrar. Det utanförskap som gått som en röd tråd genom alla våra uppdrag är att barnen och även någon förälder har neuropsykiatrisk problematik. Men det positiva med detta är att vi kan göra något åt detta utanförskap där barnen stämplar sig själva med en dum stämpel när man kommer in i skolans värd :( och inte klarar dom orimliga kraven som skolan ställer./…/”

Har du något att berätta? Maila oss på utanfor@unicef.se och dela med dig av din berättelse. Tack.