Gå till innehållet
Laddar…

”Inget barn vill lämna sina föräldrar”

Människor på flykt, många av dem barn, tvingas dagligen riskera sina liv för att överhuvudtaget kunna nyttja sin rätt att söka asyl. Idag riktar vi återigen ljuset mot ensamkommande flickors situation. Det är ofta med mycket svåra upplevelser i bagaget, från tiden innan flykten och under själva flykten, dessa flickor kommer till Sverige. Det är nödvändigt att ha en förståelse för barnens situation, behov och rättigheter för att kunna erbjuda dem det skydd och stöd de har rätt till enligt barnkonventionen.

En 16-årig tjej som flytt från Somalia berättar.

”Jag kom till Sverige för ett halvår sedan. I Somalia bodde jag med min mamma och mina fem syskon. Vi bodde i en stad som kontrolleras av islamistgruppen Al-Shabaab. När min bror dog i kriget bestämde mamma att vi måste flytta därifrån. Vi flydde med bil till staden Bosaso vid kusten i norra Somalia. Min morbror hjälpte oss med pengar, men det räckte bara för att en av oss skulle kunna resa hela vägen. Det blev jag som fick åka. Mitt mål var att ta mig till Europa.

Jag var 14 år då. Inget barn vill lämna sina föräldrar, men om man inte kan leva i sitt hemland är man tvungen att åka. Jag följde med en grupp okända människor och en människosmugglare. Först åkte vi båt till Yemen, sedan flög vi till Syrien. Vi åkte vidare med bil till Turkiet, sedan var det båt igen mellan Turkiet och Grekland. Sammanlagt tog det tre månader att ta sig från Somalia till Grekland.

När vi närmade oss stranden stod det grekiska gränspoliser där och sköt mot oss. Jag tror i alla fall att det var poliser. De träffade båten och den började sjunka. Vi sprang mot stranden för att ta oss upp på land. Då släppte poliserna sina hundar på oss. En bet mig i handen. De gillar inte färgade människor i Grekland. De gillar inte invandrare överhuvudtaget, men framförallt inte färgade. Alla från båten fängslades. Jag hölls kvar där i tre månader, sedan tog de mig till sjukhus, eftersom de hade skadat min hand. Där var jag i två månader. Så sammanlagt höll de mig fånge i fem månader.

I fängelset bodde kvinnor för sig och män för sig. De gjorde ingen skillnad mellan barn och vuxna. Alla fick samma behandling. De kom med mat och sen gick de. När vi försökte prata med vakterna kollade de bara på oss. Det kändes som om vi inte hade något värde alls. En tjej i min ålder hade en kula i huvudet, den hade suttit där sedan hon var åtta år. Hon satt kvar i fängelset när jag släpptes. Vad jag vet fick hon ingen vård. Det är så många ensamma barn som sitter i fängelse i Grekland. Vissa har förlorat sina föräldrar under båtfärden på väg till Europa. Andra har förlorat sina föräldrar efter de kom till Grekland.

Efter frigivningen bodde jag och några andra ungdomar i ett rum hos en kvinna med arabiskt ursprung. Vi jobbade och tiggde på gatorna för att kunna betala hyran. Vi fick mat av kyrkan ibland. Hela tiden fick vi tänka på att gömma oss för polisen, så de inte skulle kasta tillbaka oss i fängelset. Jag orkar inte tänka mer på Grekland. När jag var där ville jag hellre åka tillbaka till kriget i Somalia än att stanna kvar. Men att resa till Somalia var för dyrt. Mina pengar räckte till ett pass och efter det hade jag bara 200 Euro kvar. Det tog mig till Italien med båt och sedan med tåg från Italien till Sverige. Pengarna tog slut. Det var så jag hamnade i Sverige.”

Berättelsen bygger på en intervju med en 16-årig tjej gjord 2013 av Maria Lyth och Kristina Wejstål till deras examensarbete ”Ensamkommande flickor på flykt. En studie om hur barnkonventionens rättigheter tillgodoses i juridik och praktik i EU och i Sverige”, vid juridiska institutionen, Handelshögskolan, Göteborg. Uppsatsen är framtagen för UNICEF Sverige.

Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Skriv under för att göra barnkonventionen till svensk lag.