Gå till innehållet
Laddar…

”Jag tänkte att det var inte menat att jag skulle få hjälp”

I det andra avsnittet av UNICEFs poddserie "Röster från bänken" möter vi Ewelina. När hon är 14 år placeras hon på vuxenpsykiatrin efter ett självmordsförsök, för att barnpsykiatrin är överbelastad. Trots att vuxna runt henne upptäckt att hon mår dåligt går hon i skolan alltmer sällan. Hon har nu missat nästan två år i grundskolan.

Foto: © Frank Aschberg

Foto: © Frank Aschberg

I det andra avsnittet av vår poddserie Röster från bänken berättar Ewelina, snart 17 år, om vad som hände när hon för några år sedan började må alltmer psykiskt dåligt. Trots att hon ber om hjälp och skolkuratorn skickar tre remisser till BUP försvinner remisserna och Ewelina får ingen vårdkontakt. Det går så långt att hon tillslut försöker ta sitt liv. Då placeras hon på vuxenpsykiatrin, när hon precis fyllt 14 år:

– Jag var rädd och hade ingen att prata med. Jag satt ensam och grät i en timme, men det fanns ingen personal ledig. Jag hann bli så mycket sämre, kanske hade det inte behövt gå så långt. Jag är inte den som ber om hjälp. När de slarvar bort tre remisser så tänkte jag att det var inte menat att jag skulle få hjälp, säger Ewelina.

Efter att Ewelina lagts in blir hennes skolsituation allt mer komplicerad. Hon får inte den hjälp hon skulle ha behövt och missar allt mer av utbildningen. En period blir hon avstängd från skolan:

– Jag fick som ett straff för att jag mådde dåligt, att jag inte fick komma tillbaka till skolan. Det kändes som att de trodde att jag var en mördare eller något, som att de var rädda för mig, berättar hon.

Lyssna på hela Ewelinas berättelse i poddavsnittet nedan:

Christina Heilborn, programchef för UNICEF Sverige, kommenterar Ewelinas berättelse:

– Forskning visar att många barn med psykisk ohälsa inte klarar att gå klart skolan, samtidigt som den viktigaste skyddsfaktorn för att ta sig ur ett socialt utanförskap är just en fullföljd skolgång. Alla barn har rätt till utbildning och staten ansvarar för att barn ska ha den möjligheten.

– Barn far illa och det kostar pengar för samhället när insatser sätts in senare i stället för tidigt. Myndigheterna agerar på olika håll. För att det ska fungera krävs en mycket bättre samordning där man pratar med varandra och har barnet i centrum, säger Christina Heilborn.

Ewelina har nu börjat på gymnasiet, och hon känner hopp för framtiden. Men besvikelsen över bemötandet i högstadiet finns kvar:

– Jag tror att det kommer gå bra. Jag har lätt för mig i skolan och lär mig lätt. Men det är mer måendet som förstör. Det är så tråkigt att det har blivit som det blivit. Det hade kunnat gå bättre om skolan hade samarbetat. Jag kan ju inte vara den första som mår dåligt, men ingen i skolan frågade vad jag behövde.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.