Gå till innehållet
Laddar…

Inget paradis – men en framtid

Idag gästbloggar UNICEFs ambassadör Mark Levengood om sin resa till Mindanao i södra Filippinerna. Det är det fattigaste området i öriket, och har den högsta andelen undernärda barn. Men det finns hopp. Läs Marks egna ord, om mötet med barnen som kämpar för en framtid.

Barnen i Kapai utanför Marawi city väntar på att vaccineras mot polio. UNICEF-ambassadören Mark Levengood reste till södra Filippinerna och mötte barn som är drabbade av fattigdom, naturkatastrofer och våld. Foto: © Melker Dahlstrand

Barnen i Kapai utanför Marawi city väntar på att vaccineras mot polio. UNICEF-ambassadören Mark Levengood reste till södra Filippinerna och mötte barn som är drabbade av fattigdom, naturkatastrofer och våld. Foto: © Melker Dahlstrand

Egentligen är Mindanao en paradisö. På denna filippinska ö är naturen magisk, likaså djurlivet. Man kan bada bland vattenfall, solnedgångarna kastar strålar av guld och rött över palmerna och Sulusjön matar ständerna med loja vågor just de dagarna jag är där.

Det kunde vara ett paradis – om det inte var för fattigdomen. Och kriminaliteten. Och vulkanutbrotten, och supertyfonerna. För att inte nämna jordskalven eller de enormt blodiga släktfejderna som tvingar stora samhällen att evakueras gång efter annan.

Jag tittar ut genom bilfönstret medan UNICEFs platschef Rebecka berättar om livet här. Vi är på väg till en vaccinationscentral utanför Marawi City, en plats där barnen också vägs och mäts och där UNICEF tillhandahåller hjälp för undernärda barn.

Lokalerna är enkla men duger gott. Vitmejade väggar, slitna golv, inget glas i fönstren, bara galler. Överallt mammor och barn som väntar på sin tur. Jag pratar genom tolk med en mamma. Hennes son som vilar i famnen är två år gammal, men ser inte äldre ut än åtta månader. Tolken berättar att barnet ingår i ett projekt där man försöker stabilisera hans vikt och få honom att börja växa.

En extra näringsrik nötkräm hör till UNICEFs mest fantastiska verktyg, små förpackningar som man snittar i ett hörn och så kan barnet suga i sig krämen. Den är så mild att även en mage skadad av svält kan tillgodogöra sig näringen. I vanliga fall kan man ganska snabbt, inom några veckor, vända en usel tillväxtkurva till en riktigt bra, men just detta barn växer långsamt.

Tolken berättar att mamman inte dyker upp två gånger varje vecka, så ibland går det ett tag innan barnet får den näring han måste ha.

Medan tolken översätter för mamman vad han berättat för mig tittar jag på henne. Hon blir generad över att jag fått höra att hon inte alltid kommer med barnet till vårt center, och utan att jag frågar börjar hon berätta:

Därhemma har hon fem barn till. Varje vecka måste hon välja om hon ska ta pengarna och åka buss till stan så den yngsta ska få näring, men då kommer de andra barnen att behöva gå hungriga. Det är inte så lätt, suckar hon, och tittar vädjande på mig, som om hon bad mig att inte döma henne för hårt.

Det svindlar för mig. Vilket fruktansvärt val. Jag som har två barn hemma, tänk om jag någonsin hamnade i en situation där jag måste bestämma vilket av dem som måste svälta? Skulle jag ens kunna leva med ett sådant val?

Det finns ju inget jag kan säga, inget som på allvar kan trösta henne eller göra det lättare. Samtidigt vet jag ju att UNICEF hjälper, och långsiktigt kan lyfta denna mamma och hennes barn ur misären, denna mamma och alla mammor och alla pappor och alla barn. Bara vi får resurserna så har vi medlen.

På vägen tillbaka till Cotabato City berättar jag för Rebecka om kvinnan. Men där jag bara blev modlös, där blir Rebecka full av tillförsikt:

– Vi planerar ambulerande stationer nu, så vi kan nå också de familjer som bor allra längst bort. Det behöver inte vara så dyrt, jag vet att de arbetar med finansieringen i Manilla!

Jag blir så glad. I många år har jag fått resa runt och själv ta del av UNICEFs arbete i fält. Runt hela jorden, i olika typer av samhällen, och varje plats kommer med sina egna svårigheter och problem. Men UNICEF kommer med lösningar, och finns det inga så skapas de!

UNICEF har åtagit sig att hjälpa varje unge, och det åtagandet förändrar barns liv, varje dag, runt hela jorden.

Bilen ringlar nu längs kusten, solen står lägre och skymningen kommer fort, som den alltid gör kring ekvatorn. Jag blickar över Sulusjön. Långt där borta ligger Sverige, så fjärran att det nästan inte finns. Och ändå finns det, i högsta grad. Osynliga broar mellan givare och mottagare, pengar som blir vaccin, mat, skola, sjukvård. Pengar som blir liv och trygghet.

Det är väl inte så att Mindanao någonsin kommer att bli ett paradis för den där lilla skruttungen. Men det är inte paradis han begär, varken han eller hans mamma.

Men framtid.
Vi fixar det.

Mark Levengood, UNICEF-ambassadör.

I jul kan du också vara med och rädda barns liv, och samtidigt ge bort den perfekta julklappen. Handla i gåvoshopen. Där hittar du den livräddande nötkrämen och andra produkter som förändrar barns liv. Beställ senast tisdag 20 december för att hinna få tryckta gåvobevis före julafton.

Köp julklappar som räddar barns liv

Allt du handlar skickas till de barn som behöver det mest. Du får fina gåvobevis att lägga under granen.

Hitta julklapparna du vill ge