Nu krävs handlingskraft för att förändra placerade barns situation
UNICEF Sverige har under lång tid pekat på behovet av ökad trygghet och kontinuiteten för placerade barn. I dag är det mer regel än undantag att barn som placeras i samhällets vård tvingas till upprepade uppbrott. Detta är ett allvarligt rättighetsproblem som innebär stora påfrestningar för redan utsatta barn. Något samhället måste lägga stor kraft och energi på att motverka.
Frågan om hur barnets bästa ska kunna ges större tyngd när bedömningar görs om en placering ska kunna avslutas eller inte har varit föremål för flertalet översyner sedan 1990-talet. Det har rått delade meningar om möjligheten att låta barnets bästa självständigt vara avgörande vid bedömning av om vården ska kunna avslutas eller inte. Förbättringar har skett till förmån för barnets bästa. Men vi menar att alltför stort fokus har hamnat på föräldrarna och deras förmåga att ombesörja barnets behov, inte på barnets rätt till utveckling, trygghet och stabilitet.
Senast aktualiserades frågan efter den fruktansvärda tragedi som ledde fram till att den treårig flicka som kallades Lilla Hjärtat, Esmeralda, avled hemma hos sina biologiska föräldrar. Detta efter att ha ryckts upp från den enda familj hon kände till, familjehemmet. Vi var många som reagerade starkt på tragedin och vi satte vårt hopp om förändring till regeringens tillsatta utredning, Barnets bästa när vård enligt LVU upphör – lex lilla hjärtat (Prop. 2021/22:178). Flera förstärkningar har skett genom utredningen vilket vi välkomnar och är glada för. Problemets kärna förblev dock olöst när utredningen inte valde att gå vidare med förslaget som innebar att barnets bästa självständigt skulle kunna vara helt avgörande vid beslut om vårdens upphörande. Istället valde utredningen bland annat ökad möjlighet till prövning av överflytt av vårdnaden till familjehemmet, något som kan vara önskvärt men som ofta inte är möjligt. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) är lag i Sverige sedan den 1 januari 2020. Trots det har vi nu en lagstiftning som vid bedömningar av vårdens avslut inte fullt ut säkerställer ett agerande i enlighet med det som bedöms vara barnets bästa.
Jag är ingen lånebok som ska lämnas tillbaka när lånetiden har gått ut
Vi är därför glada att socialutskottet tagit det ovanliga initiativet att själva tillsätta en utredning med uppgift att återigen se över frågan. Utredningen har nu överlämnats till socialutskottet. UNICEF Sverige har tillsammans med en rad andra barnrättsorganisationer varit pådrivande i frågan och är nu en av remissinstanserna som ombetts lämna synpunkter på förslaget. Vårt remissvar återfinns i sin helhet nedan i denna blogg.
Förslaget innebär i huvudsak att vårdens upphörande ska prövas i två steg. Det första steget innebär en prövning av om förutsättningarna för vård fortfarande är uppfyllda. Här ligger fokus på om det skett en varaktig och genomgripande förändring hos föräldrarna eller hos den unge själv. Det kan exempelvis handla om en bedömning av om situationen för en förälder med psykisk ohälsa eller missbruksproblem förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Det andra steget innebär att det införs en helt ny grund för vård enligt LVU. En prövning ska då göras av om det finns en risk för att ett barns hälsa eller utveckling allvarligt skadas genom att vården upphör. Vid bedömningen av denna risk ska vad som bedöms vara bäst för barnet vara avgörande. Utredaren föreslår även att en lista förs in i LVU där det framgår vilka omständigheter som bland annat ska beaktas vid bedömningen av om barnets hälsa eller utveckling allvarligt riskerar att skadas.
Vi välkomnar förslaget som vi menar sätter barnets rättigheter i centrum. Förslaget innebär att även om den problematik som låg till grund för placeringen, till exempel en förälders drogmissbruk, är löst så kan barnet fortsätta vara placerad om det finns en risk att barnets barnets hälsa eller utveckling allvarligt skadas av ett uppbrott. Vi har förståelse för att detta skifte är ett stort steg att ta, men vi menar att det är nödvändigt för att vi ska kunna stärka barnets ställning som rättighetsbärare. Syftet är inte att fler barn ska tvångsvårdas eller att föräldrar ska lämnas utan stöd. Tvärtom, anser vi, att det förslag som nu ligger på bordet behöver gå hand i hand med andra satsningar såsom en tillgänglig socialtjänst med tydligt fokus på förebyggande insatser och stöd till barn, föräldrar och familjehem.
Det kan låta som en självklarhet att beslutsfattare aldrig ska ta beslut som skadar ett barn när samhället tagit över ansvaret för barnet. Men det är tyvärr långtifrån en självklarhet för de barn som befinner sig i samhällsvård i dag. För att trygghet och kontinuitet för placerade barn ska bli verklighet krävs politisk initiativkraft, investeringar i samhällsvården där ett barnrättsperspektiv integreras i alla delar och där barn ges inflytande och utrymme att vara en självklar del av utvecklingen.
Vi hoppas nu att riksdagen ställer sig bakom förslaget!
