Gå till innehållet
Laddar…

”Vi måste hjälpa till NU! Fjärilspojken dör ju”

Just nu befinner sig UNICEF-ambassadören Eva Röse i Mauretanien, ett land med många utmaningar. Barnadödligheten är hög, och landet är hårt drabbat av matbrist och undernäring. Tillsammans med Brita Zackari träffar Eva utsatta mammor som kämpar för att deras barn ska överleva. Läs Evas starka berättelse.

Eva Röse, UNICEF-ambassadör, träffar Mariam och hennes barn i Mauretanien. COPYRIGHT/PHOTO: Melker Dahlstrand melker@dahlstrand.se +46-70 630 20 88

Foto: © Melker Dahlstrand

Jag har just landat i skuggan efter en lång dag i fält. Vi anlände till Nouakchott igår kväll efter en lång resa. Timme efter timme flög vi över den röda sanden och jag sökte envist efter spår av liv. Hur kan någon människa leva härute? Av vad?

Hade flygvärdinnan sagt att vi förberedde landning på planeten Mars hade jag inte blivit förvånad. Nåväl, Mauretanien ligger i Västafrika i Sahelregionen. Saharaöknen breder ut sig och tvingar människor till att tålmodigt underkasta sig naturen. Det har inte regnat på ett år och när det väl händer kan marken inte ta till sig vattnet med översvämning som resultat.

Vi har idag rest i stadens utkanter för att besöka mödrar och barn. Mil efter mil i damm med ändlösa rader av fallfärdiga betongruckel och tält. Åsnor hukar under tyngden av vattendunkar och barnen leker i den brännande solen. Temperaturen närmar sig 42 grader och jag ser inte en grön växt så långt ögat når.

COPYRIGHT/PHOTO: Melker Dahlstrand melker@dahlstrand.se +46-70 630 20 88

Fatomatou, 17 år, blev mamma för första gången när hon var 14. Foto: © Melker Dahlstrand

Första stoppet blir hos Fatomatou och hennes familj. Hon är 17 år gammal och späd som en älva. Kroppen täcks av vackra tyger som döljer magen där en 5-månaders baby växer. Hon har två barn sen tidigare och fick sitt första när hon var 14 år.

Hon berättar att hon blev bortgift som 10-åring med en äldre man och att hon inte förstod att hon var gravid när den dagen kom. Ingen har pratat med henne om pubertet, graviditet, förlossning eller barnavård. Hon svarar blygt på frågorna och är mycket fåordig när vi vill veta hur hon upplever sin situation.

Man talar inte om känslor här men hon berättar tillslut att hon var rädd när hon skulle gifta sig och att hon kände sig ensam i huset när mannen var på jobbet. Hon fick inte gå ut själv så hon satt där. Hennes mamma säger skrattande att hon säkert lekte när han gått.

Såklart. Hon var tio år då.
Tio.

Min tioåring hemma hoppar studsmatta och spelar Fortnight. Han är mörkrädd, älskar fotboll och funderar över livet och sin födelsedag just nu.

 Brita Zackari tillsammans med Fatomatou, 17 år, som giftes bort när hon bara var tio år. COPYRIGHT/PHOTO: Melker Dahlstrand melker@dahlstrand.se +46-70 630 20 88

Brita Zackari tillsammans med Fatomatou, 17 år, som giftes bort när hon bara var tio år. Foto: © Melker Dahlstrand

Vi följer med Fatomatou till en vårdcentral där hon kollas upp och får svar på sina frågor. Det är lång väg att gå för att nå ut med information till alla som behöver, men UNICEFs närvaro är tydlig och målet är kristallklart.

Genom att utbilda mödrar och ge dem rätt vård kan barnadödligheten och undernäringen minska. Bristen på mat och vatten är stor men bristen på kunskap är minst lika allvarlig. Vi möter mammor som vaccinerar sina små och det ger en tillfällig känsla av hopp.

I UNICEFs gåvoshop hittar du vaccin och andra produkter som räddar liv och hjälper mammor att skydda sina små. En perfekt present till mors dag till exempel:

Handla i gåvoshopen

Nästa stopp blir hos Mariam. Hon är 31 år och mor till fem levande barn och en baby i magen. Hon förlorade ett barn i april, dagen efter förlossningen. Hon sitter i sin mammas hus, insvept i ett vackert grönt tyg.

Mariam är mycket tyst. Hon svarar knappt på frågorna men en av hennes systrar bistår gärna och svarar skrattandes med en nyfödd unge vid bröstet. Tre av Mariams fem barn är pojkar och exakt lika gamla som mina äldsta söner. Jag känner mig så nära henne och samtidigt som om jag kommer från en annan galax. Livets lotteri.

Mariam är anemisk (har blodbrist) och väldigt trött. Hon har inte haft pengar till medicin eller till fullständig hälsokontroll. Eva och Brita följer med henne till sjukhuset som stöds av UNICEF. Här kommer hon att få bra hjälp. Foto: © Melker Dahlstrand

Mariam är anemisk (har blodbrist) och väldigt trött. Hon har inte haft pengar till medicin eller till fullständig hälsokontroll. Eva och Brita följer med henne till sjukhuset som stöds av UNICEF. Där kommer hon att få bra hjälp. Foto: © Melker Dahlstrand

I Mauretanien flyttar gravida kvinnor hem till sina mödrar tills barnet är fött och 40 dagar gammalt. Sen återvänder man till maken och plikterna. Mariam är anemisk (har blodbrist) och väldigt trött. Hon har inte haft pengar till medicin eller till fullständig hälsokontroll. Dessutom får vi veta att hon fastar (det är Ramadan) även om gravida kvinnor inte behöver göra det.

Vår fantastiska guide från UNICEF, Zahra, försöker informera henne om vikten av att äta och dricka i hennes tillstånd men det är lönlöst. Vi följer med henne till sjukhuset som UNICEF stöttar och får löften om att hon kommer att få bra hjälp.

Väl där visas vi runt på neonatalavdelningen och hjärtat stannar när vi ser dessa små fågelungar ligga i kuvöserna. Prematura barn är ett stort problem eftersom många blivande mödrar är i så dåligt skick. UNICEF jobbar hårt för att motverka detta och sprida information om de kritiska första 28 dagarna.

Vi hamnar på avdelningen för gravt undernärda barn och visas in i ett rum där en mycket ung flicka storögt betraktar oss med ett radband i handen och en, vad jag tror, död baby framför sig. Pojken är fyra månader gammal men ser ut som en vecka. Han är blåvit och bröstkorgen fladdrar som på en liten fjäril.

Jag måste blixtsnabbt stänga in känslorna bakom järngaller för att inte börja gråta. Flickan är för ung och pojken är för sjuk. Varför har det fått gå så långt? Varför har inte regeringen i detta land mödrar och barn högst upp på agendan nu? Här finns stora naturresurser, olja och guld, men inget kommer befolkningen till del då utländska bolag köpt rättigheterna till exploatering och intäkter.

Jag kan trots allt vila i att UNICEF jobbar stenhårt varje dag för att nå fram till de styrande för att få till en varaktig förändring på regeringsnivå. Men min inre stridssoldat kan inte nöja sig med detta. De tar för lång tid.

Vi måste hjälpa till NU! Fjärilspojken dör ju.

Hans mamma kommer snart att vara gravid igen och då måste hon och alla hennes medsystrar få den vård och information de behöver. Till detta behövs resurser. Och dem sitter bland annat du och jag på så låt oss göra det vi kan.

Låt oss sprida informationen om att allt det vi bidrar med når fram. Dessa hjältar i blåa tröjor med det välkända vita emblemet räddar liv. Varje dag. Hjälp dem att hjälpa.

Mauretanien står inför en stundande svältkatastrof. Om läget blir värre kan jag inte ens föreställa mig vad som väntar all dessa små ungar och deras mammor framöver.

Somliga tror att man inte kan förändra världen. UNICEF vet att det går.

Tack för att ni är med oss!
Eva Röse

På söndag är det mors dag. Ge en mamma i din närhet en gåva som hjälper en annan mamma att skydda sina barn. Tillsammans räddar vi barns liv:

Handla i gåvoshopen

Här kan du också läsa Brita Zackaris starka berättelse om resan, samt lyssna här när hon berättar i sin podd.

COPYRIGHT/PHOTO: Melker Dahlstrand melker@dahlstrand.se +46-70 630 20 88

Tillsammans kan vi hjälpa mammor världen över att skydda sina barn. Foto: © Melker Dahlstrand

Sluta bomba skolor och sjukhus i Syrien!

Förra veckan utsattes barn och deras hem, skolor och sjukhus för ännu fler bombningar i Syrien. I Aleppo och Ghouta dödades sammanlagt nio barn. Idag gästbloggar Geert Cappelaere, regionchef för UNICEF i Mellanöstern och Nordafrika, om den hemska veckan som gått.

Femåriga Aisha bor med sin familj i ett tält i Aleppo. Familjen har tvingats på flykt från de kraftiga bombningarna i staden. Foto: © UNICEF/Al-Issa

Femåriga Aisha bor med sin familj i ett tält i Aleppo. Familjen har tvingats på flykt från de kraftiga bombningarna i staden. Foto: © UNICEF/Al-Issa

Förra veckan var fruktansvärd för barnen i Syrien. Sjukhus i östra Aleppo och Idlib attackerades, och nio barn dödades i sina skolor i Aleppo och Ghouta.

Vi såg barn som fick behandling mot rökförgiftning i östra Aleppo. Kort därefter bombades al-Bayan-sjukhuset och livrädda mammor sprang ner med sina barn i källaren. Sjuka spädbarn fick lyftas ur sina kuvöser för att snabbt bäras i säkerhet.

I östra Aleppo finns inte längre några fungerande sjukhus. Mer än 100 000 barn är instängda, belägrade. De bombas regelbundet och har allt mindre tillgång till mat och mediciner. Barnen behöver sjukhusen för att överleva.

Barn ska inte behöva dö för att sjukhus bombas. De ska inte behöva dö i sina skolor.

I västra Aleppo attackerades två skolor. Åtta barn dog och många fler skadades. Vid en skola övade en grupp barn i fjärde klass på att dansa när en bomb föll på skolgården.

Vid grundskolan al-Qarma i östra Ghouta nära Damaskus dödades en flicka och minst 15 skadades när skolbyggnaden träffades, mitt under tioåringarnas mattelektion.

I Idlib skadades tre barn när två skolor attackerades.

I år har FN registrerat 84 attacker mot skolor i Syrien. Minst 69 barn har förlorat sina liv, och många fler har skadats.

Alla parter i konflikten måste sluta bomba skolor, sjukhus och andra civila mål. Dessa handlingar bryter mot internationell humanitär rätt och kan innebära krigsbrott.

Orden räcker inte längre till för att beskriva vår upprördhet. Vi undrar nu om de som bär ansvaret har ord kvar för att rättfärdiga dessa attacker mot barn.

Geert Cappelaere, regionchef för UNICEF i Mellanöstern och Nordafrika


Behoven i Syrien är enorma. Stöd våra katastrofinsatser. Barnen behöver dig nu.

”Ingen plats är säker för ett barn i östra Aleppo”

Efter mer än fem år av krig i Syrien har våldet trappats upp kraftigt de senaste veckorna. Idag gästbloggar Kieran Dwyer, talesperson för UNICEF i Syrien, om situationen för barnen i östra Aleppo.

Mer än 100 000 barn lever just nu i östra Aleppo. När den här tätbefolkade delen av staden attackeras är risken alltid stor att barn kommer till skada. Barn och deras familjer gömmer sig i källare, men inte ens här är de säkra nu när kraftigt explosiva vapen används. Ingen plats är säker för ett barn i östra Aleppo.

Mer än 100 000 barn lever under ständigt dödshot i östra Aleppo i Syrien. Foto: © UNICEF/Al-Issa

Mer än 100 000 barn lever under ständigt dödshot i östra Aleppo i Syrien. Foto: © UNICEF/Al-Issa

Skadade barn ligger ensamma på sjukhusens golv då det inte finns tillräckligt med läkare eller sjukvårdsmaterial. En läkare berättade för mig att på hans klinik är de så överbelastade att de ofta hamnar i den omöjliga situationen att tvingas lämna de mest allvarligt skadade barnen att dö, utan behandling. Det är inte ett beslut som någon sjukvårdare ska behöva fatta. Det saknas läkare, mediciner och utrustning – sjukhusen själva är under attack.

Situationen förvärras hela tiden. Attackerna har också skadat vattensystemet som levererar vatten till 250 000 människor i östra Aleppo. Utan tillgång till rent vatten ökar risken för vattenburna sjukdomar, något som kan förvärra en redan desperat situation ännu mer.

UNICEF har lyckats laga systemet delvis, men ju fler attacker som sker, desto större är risken att vattensystemen förstörs helt igen.

Tillsammans med partners finns vi redo med livräddande vatten, näringsprodukter, mediciner och sjukvårdsutrustning till barnen och deras familjer, men våra konvojer släpps inte in i östra Aleppo. Barnen är i akut behov av hjälp.

Under den senaste vapenvilan fick vi en kort paus. Barnen kunde till och med leka utomhus igen. De kunde gunga och bara få vara barn för en stund. Men nu är det över och de är i stället livrädda dygnet runt. Barnen vet att om de blir skadade så är det inte säkert att de kan få någon hjälp.

För barnens och deras familjers skull – attackerna måste upphöra. Det fruktansvärda våldet mot barnen måste få ett slut.

Kieran Dwyer, UNICEF i Syrien.

UNICEF kämpar dygnet runt i Aleppo och över hela Syrien för att rädda barns liv. Vi vädjar till alla parter i konflikten att sluta attackera civila. Våra hjälparbetare måste få komma fram till de belägrade områdena.

Behoven i Syrien är enorma. Stöd våra katastrofinsatser. Barnen behöver dig nu.

Tioårsjubileum för Operakällarens insamling till UNICEF

I veckan arrangerade Operakällaren Foundation, i samarbete med UNICEF, heldagseventet Operakällaren Trophy. Under dagen samlades det in totalt 4 miljoner kronor som oavkortat går till UNICEFs vattenprojekt i Somalia. Hedersgäst för dagen var den internationella världsartisten och UNICEF-ambassadören Nana Mouskouri.

Frukostseminariet som startade dagen leddes av UNICEF-ambassadören Mark Levengood och panelen bestod av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, Carl Bildt och Anna Maria Corazza Bildt. Hedersgäst var UNICEF-ambassadören Nana Mouskouri.

14196159_1345473832144417_3629212427722655762_o

Nana Mouskouri, internationell UNICEF-ambassadör, tillsammans med Alexandra Pascalidou, skribent och programledare. Foto: finest.se

Under dagen samlades totalt 4 miljoner kronor in som oavkortat går till UNICEFs vattenprojekt i Somalia där knappt en tredjedel av invånarna har tillgång till rent vatten. Även på platser där det finns vatten är kvaliteten ofta dålig på grund av att vattensystem, brunnar och källor är gamla och vanskötta. Stödet från Operakällaren Foundation är viktigt för UNICEFs fortsatta arbete för barns överlevnad och hela samhällens långsiktiga utveckling.

Vi riktar ett stort tack till initiativtagaren Abbe Ibrahim, Operakällaren Foundation och alla som på ett eller annat sätt bidrog till en fantastisk dag och kväll.

Gästskribent: Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou var en av gästerna på Operakällaren Foundations årliga heldag till förmån för UNICEF. Hon fick en pratstund med hedersgästen Nana Mouskouri. Det här är Alexandras text om mötet med den nu 82-åriga världsartisten.

”Det är en solig septembermorgon när jag lämnar min 8-åring i skolan. Det som är en självklarhet för oss i den välmående vrån av världen är en lyx för 37 miljoner barn som inte kan gå i skolan på grund av krig och katastrofer läser jag i ett mail från UNICEF. Denna morgon bjuder UNICEF och Operakällaren in till ett frukostseminarium som spänner från barns rätt till rent vatten till flyktingbarnens rättigheter. Hedersgäst är UNICEF-ambassadören och världsartisten Nana Mouskouri som jag beundrat sedan barnsben. Med rötter i Grekland och fötter som nått långt utanför vårt hemlands gränser är den nu 82-åriga ikonen Nana Mouskouri en veteran i barns rättigheter.

Född på Kreta, uppväxt i Aten, flyttade hon till Paris 1960 för att numera pendla mellan sina hem i Frankrike och Schweiz. När hon var fyra år bröt andra världskriget ut. Nanas pappa gick med i motståndsrörelsen när tyska nazister invaderade grekiska gator. Människor avrättades, torterades, deporterades och tiotusentals människor svalt ihjäl. Allt detta har satt sina spår i Nana som flera gånger återkommer till krigets fasor och följder för barn.

– Jag bär fortfarande på skammen som kriget klibbar fast på människor. En skam som härrör från fattigdom, förödmjukelser, förnedring och förluster, säger Nana som nyligen besökte flyktingkrisens epicentrum, Pireus hamn i Aten, tillsammans med representanter från UNICEF.

När multitalangen och UNICEF-ambassadören Mark Levengood berättar att Nana sålt 350 miljoner album (troligen mer än Celine Dion och Madonna tillsammans) vrider sig Nana på stolen. Nana Mouskouri har bland mycket annat tävlat i Eurovision för Luxemburg, gett ut över 800 skivor och sjungit hem över 300 guld- platina- och diamantalbum. Hon talar åtta språk och har sjungit in sånger på 15 språk.

– Jag gillar inte siffror, envisas Nana som ser exakt ut som på alla bilder jag sett. De svarta glasögonen som blev hennes signum, röda läppar och naglar, svartvita kläder och en röst lika mild som en medelhavsbris.

Siffrorna har ju blivit vår tids lingua franca, försöker jag. Ett språk alla förstår. Siffror som ett kvitto på framgång. En måttstock. Vi behöver siffrorna för att förstå vidden av det som sker. Att det just nu är 65 miljoner människor på flykt. Och 28 miljoner av dessa människor är barn. De mest utsatta och sårbara. Många av dem flyr ensamma. Dessa barn brinner Nana Mouskouri för.

– Tänk på barnen, uppmanar hon auditoriet. De som försvinner på flykten. De som utnyttjas fysiskt, psykiskt, sexuellt, säger hon med vibrerande röst. Barnen som alltför ofta blir en siffra i de namnlösa massornas statistik.

Av de 59 000 flyktingar som just nu sitter strandade i Grekland – ett land som bokstavligt talat går på knäna efter sju års ekonomisk kris – är ca 23 000 barn. Många finns i något av de 35 organiserade flyktinglägren medan tusentals lever på gator och torg, under broar, i övergivna byggnader eller hemma hos empatiska medmänniskor. Den gamla flygplatsen i Aten har det senaste halvåret varit ett hem för tusentals flyktingar som sover på den heta asfalten. Här köar mammor vid en vattenslang för att tvätta sina barn i hettan, här leker ungar med gamla leksaker och äter sig mätta tack vare volontärer.

– Jag är en fältarbetare och försöker se allt med barnens ögon, säger Nana som tog över UNICEF-ambassadörskapet 1993 efter en annan ikon- Audrey Hepburn. Genom åren har hon besökt Mexiko, Bosnien, Guatemala, Vietnam och otaliga andra kris- krigs- och katastrofhärdar i världen. Nu senast Grekland.

– Jag mötte ensamma mammor, gravida och äldre, barn och ungdomar men de flesta orkade inte ens prata med mig. De hade tröttnat på alla löften om att få komma vidare. Ingen vill stanna i Grekland. De sa att landet är underbart, att människorna är oerhört hjälpsamma men där finns ingen framtid. Det enda de önskade var en stämpel i sina pass för att kunna resa vidare. Jag försökte förklara att gränserna är stängda och att de inte får ge upp hoppet. UNICEF gör ett utomordentligt jobb på plats och erbjuder platser med hygienmöjligheter. På Victoria-torget erbjuds duschmöjligheter och vård och lek för barnen. På sjukhuset jag besökte berättade de för mig om barn som våldtas, utnyttjas, säljs som sexslavar. säger Nana med sprucken röst.

– Skolan är livsviktig för barn. De måste fortsätta läsa sitt språk men också värdlandets språk och det är något UNICEF jobbar med. Inte sedan kriget har jag sett Europa på det här sättet. Inte Frankrike, inte Tyskland. Flyktingkrisen blev en katalysator för alla andra problem också. Vi i Europa måste inse att vi alla bär ansvar, säger Nana som mellan 1994-1999 satt för Grekland i Europaparlamentet och nu konstaterar: Vi gör inte tillräckligt. Inte i praktiken. Europa behöver vävas samman och kopplas ihop, inte bara ekonomiskt. Vi behöver förenas och visa större solidaritet. Min dröm var att bli en bro. En bro som överbryggar skillnader mellan europeiska länder. Min röst, mina sånger är mitt verktyg, säger Nana som kallats för ”The human voice”. En röst i UNICEF tjänst.”

Alexandra Pascalidou

”Jag blev livrädd för en tvååring”

Barn som blivit föräldralösa på grund av ebola behöver särskilt stöd. Det bästa är om de kan bo hos släktingar, men det är inte alltid möjligt. I Liberia har UNICEF utbildat personer som överlevt ebola för att ge barnen stöd och omvårdnad vid särskilda vårdcentraler. Idag gästbloggar Laurent Duvillier, kommunikationsspecialist vid UNICEF, om sitt besök vid en sådan vårdcentral i Monrovia.

För en vecka sedan fyllde min yngsta son två år. Men jag kunde inte vara där med honom på hans dag, jag kunde inte hålla om honom, leka med honom eller göra någon av de saker som pappor ska göra när deras barn fyller två.

I stället befann jag mig långt därifrån, vid en vårdcentral för barn i Monrovia, Liberias huvudstad. Här finns många barn som nyligen varit i direkt kontakt med en ebolapatient. Många av dem har också förlorat en eller båda föräldrarna. Jag blev tillsagd att hålla ett avstånd till barnen för att minska risken att smittas, men aldrig hade jag kunnat tro hur svårt detta skulle vara i praktiken. Att inte ta i hand eller ge en kram. Jag började till och med tänka mig för innan jag satte mig i en stol.

Ebola drabbar barnen två gånger. Först förlorar de sina föräldrar och sedan utsätts barnen för den stigmatisering som följer med sjukdomen. Ibland är barnens släktingar för rädda för att ta hand om dem, och de får inte den omvårdnad och tröst som ett sörjande barn behöver.

Det bästa för barnen är att få stanna hos familjemedlemmar, men med det allt ökande stigmat är det inte alltid möjligt. Som ett alternativ har Liberias regering, med stöd av UNICEF och Child Fund, startat en första vårdcentral för barn som blivit föräldralösa på grund av ebola. Där bor nu 14 barn i åldrarna åtta månader till 17 år, som inte har någon annanstans att ta vägen.

Under tiden de bor på centret undersöks de regelbundet för symptom på ebola, och under 21 dagar – virusets inkubationstid – riskerar barnen att själva bli sjuka. Detta är anledningen till att ingen av säkerhetsskäl bör röra vid dem. Ingen förutom de som själva har överlevt ebola.

Personer som överlevt ebola utvecklar en immunitet mot sjukdomen och kan därmed vara en bra tillgång i vården av andra som drabbas av ebola. Här har UNICEF utbildat 20 överlevare i att ge stöd och omvårdnad till barnen som finns här. Totalt kommer 50 överlevare att involveras i arbetet vid andra vårdcentraler som denna under de kommande veckorna.

Decontee Davies, 23 år, är en av de överlevare som utbildats av UNICEF. ”När jag fick veta att jag hade ebola trodde jag att jag skulle dö”, berättade Decontee för mig, ”och ingen ville ha med min mamma eller mina bröder att göra för att jag var sjuk. Jag vill inte att de här barnen ska behöva gå igenom samma lidande som jag. Därför arbetar jag här, för att hjälpa dem.”

Jag är van vid att barn ofta kommer springande för att möta besökare och hålla deras händer. Men för första gången i mitt liv var jag tvungen att avstå från all fysisk kontakt, och från att visa det allra mest naturliga tecknet på medmänsklighet. Jag har aldrig varit så nära, men ändå så långt ifrån ett barn. Det var en mycket obehaglig känsla.

Martha, 11 år, ser ut genom ett fönster i vårdcentralen där hon nu bor med sina bröder. Martha förlorade båda sina föräldrar i ebola. Foto: © UNICEF/Duvillier

Martha, 11 år, ser ut genom ett fönster i vårdcentralen där hon nu bor med sina bröder. Martha förlorade båda sina föräldrar i ebola. Foto: © UNICEF/Duvillier

Jag försökte ändå skapa kontakt med barnen, även om det var svårt på två meters håll. Jag träffade till exempel Martha. Hon är elva år och har bott på centret i en vecka, med sina yngre bröder som är fem och nio. ”Min mamma och pappa dog på grund av ebola”, sade hon. ”Jag vill åka hem, men jag vet inte om det är möjligt just nu. Jag vet inte om jag fortfarande är välkommen där. Jag vet att jag måste stanna här, men jag är i alla fall tillsammans med mina bröder. De har bara mig nu.”

Plötsligt, när jag talar med Martha, kommer ett av barnen närmare. Han heter Daniel och är kanske två eller tre år. Han kommer för nära. Jag slutar prata och tar försiktigt ett steg tillbaka. Han märker att jag backar och jag förstår att han ser skräcken i mina ögon. Jag blev livrädd för en tvååring!

Jag samlar mig efter en stund, och jag ser ingen rädsla i hans ögon. Jag ser hur han tänker: ”jag är inte farlig”, och min rädsla minskas något. Men varken beväpnade rebeller i Centralafrikanska republiken eller efterskalven efter jordbävningen på Haiti har skrämt mig så mycket som tanken på att han skulle röra vid mig. Det gör mig så ledsen att jag inte kunde ge honom en kram, eller ens rufsa om i hans hår.

Som tur är finns Decontee och de andra överlevarna här för att ge barnen den mänskliga närhet de behöver, så att de får känna att de inte är ensamma.  UNICEF samarbetar med Liberias regering för att minst en sådan här vårdcentral ska finnas i vart och ett av de fem värst drabbade områdena i landet, så att föräldralösa barn ska ha en trygg plats att komma till. Varje center kommer att ha personal som själva överlevt ebola, så att barnen kan få de kramar de så innerligt behöver.

Laurent Duvillier
Kommunikationsspecialist för UNICEF

Läget är akut och mer hjälp behövs. Ge en gåva och hjälp till att stoppa spridningen av ebola och rädda barns liv. Tack! Här kan du läsa mer om hur vi arbetar på plats i de olika länderna.

10 000 flyktingar i Sydsudan söker skydd på öar i Nilen

De fortsatta striderna i Sydsudan har lett till att 803 200 människor nu är på flykt inom landet. Mer än hälften är barn. Idag gästbloggar UNICEFs kommunikationsspecialist Christopher Tidey om situationen för 10 000 flyktingar som sökt skydd på öar i Nilen.

2_Children in Minkaman

Två barn i Minkaman drar ut sin kanot i floden. Foto: © UNICEF/Tidey

Minkaman är en fiskeby vid Nilens strand. Fram till alldeles nyligen bodde mindre än 5 000 människor här. Men under de senaste 90 dagarna har befolkningen ökat till 100 000, och siffrorna stiger när allt fler barn och familjer flyr från striderna nedströms i staden Bor.

Människorna som stiger av båtarna här vid Minkamans hamn är utmattade och chockade efter sina upplevelser. Men mest verkar de lättade över att ha nått trygghet. Varje person som anländer registreras av UNICEF och andra hjälporganisationer på plats. Man ser också till att de får sina viktigaste behov uppfyllda, som rent dricksvatten, mat, sjukvård och utbildning för barnen.

Innan konflikten bröt ut i december förra året kostade den 20 mil långa båtresan mellan Bor och Minkaman 40 sydsudanesiska pund (10 USD). Priset har mer än fördubblats till dagens 100 pund (25 USD), en förmögenhet som många i Sydsudan inte får ihop till på en månads arbete.

Och det är varför mer än 10 000 människor nu befinner sig på öarna i Nilen. Pengarna räckte inte ända fram till Minkaman. Och även om de är säkra från striderna, har de inte registrerats eller fått tillgång till den livräddande humanitära hjälpen.

Tidigt en morgon tog jag plats i en trång fiskebåt tillsammans med ett av UNICEF stöttat medicinskt team som skulle åka till ön Matorau. Där hade mer än 2 000 människor sökt skydd. Personalens uppgift var att bedöma människornas vårdbehov, samt undersöka barn. Medan de arbetade passade jag på att prata med några människor där.

Agok, en 28-årig ensamstående trebarnsmamma, var mycket oroad för sina barn. ”Vi är trygga just nu, men livet här är väldigt svårt. Det finns inte tillräckligt med mat, och jag har ingen medicin att ge mina barn. Den äldste gick i skolan innan kriget kom, men det finns ingen skola här för honom att gå till.”

Foto: © UNICEF/Tidey

Matorau är en av minst tio öar som nu befolkas av 10 000 flyktingar, varav hälften är barn. Öarnas läge gör det till en stor utmaning för hjälporganisationer att nå fram. Kanalerna mellan öarna är svåra att navigera, och det är en enorm uppgift att bedöma antalet behövande liksom behovet av material. Nätverket för transport på floden är också underutvecklat och kan för närvarande inte leva upp till transportbehoven för humanitär hjälp till öarna.

Men alla dessa utmaningar måste UNICEF och andra organisationer övervinna för barnens skull. Särskilt nu när regnen närmar sig och öarna lätt kan svämmas över. Tillsammans med partners utökar nu UNICEF sin närvaro i området för att kontrollera näringsbehovet, samt vaccinera barn mot vattenburna sjukdomar. Men mycket mer måste göras.

Christopher Tidey, kommunikationsexpert för UNICEF. 

Undernäring är ett stort hot

De humanitära behoven i Sydsudan är enormt stora. UNICEF bedömer att närmare en kvarts miljon barn kommer att lida av svår akut undernäring vid årets slut, om inte mer görs nu. UNICEF satsar just nu på att behandla mer än 150 000 svårt undernärda barn, och vi samarbetar med andra organisationer för att nå ut med humanitär hjälp till landets mest isolerade områden.

För att fortsätta det enormt viktiga arbetet behövs ekonomiska resurser. Och pengar har kommit in, bland annat har IKEA Foundation bidragit med en miljon euro till stöd för UNICEFs katastrofhjälp i Sydsudan. Pengarna används till bland annat vaccin och för att skapa trygga och barnvänliga platser. Men än så länge har bara 30 procent av de bedömda behoven täckts.

Du kan hjälpa till, ge en gåva till barn som drabbats av krig och katastrofer. Stort tack för din hjälp.

Inspirerande leenden i Centralafrikanska republiken

Möt Amina, Sara och Ariel. Tre flickor som alla drabbats svårt av konflikten i Centralafrikanska republiken. Men trots allt som hänt, så ler flickorna och vägrar att ge upp. Idag gästbloggar UNICEFs Kent Page, kommunikationsspecialist i katastrofer, och berättar om sina möten med de leende barnen.

CARPhoto Sara

Centralafrikanska republiken. Sara sitter med sin lillasyster utanför familjens tillfälliga hem. Foto: © UNICEF/Kent Page

Jag har mött så många underbara och inspirerande barn i Centralafrikanska republiken de senaste dagarna. Då menar jag inte barn som går i skolan, det finns knappt några skolor öppna. Jag menar inte heller barn som är trygga i sina hem, för så många bor nu i flyktingläger. Jag menar inte barn som är friska och starka, jag har sett så många med fruktansvärda skador. Jag menar barn med vackra leenden, med drömmar och hopp inför framtiden, trots det svåra de möter varje dag.

Amina är åtta år. Hon sköts i låret under en attack mot hennes hemby, och båda hennes föräldrar dödades. Hon bor nu med en familj som tar hand om henne, men de har det mycket svårt. Instängda i ett område där de omringas av män som hotar att döda dem om de inte lämnar landet. Men Amina kan inte ens gå utan hjälp av små kryckor av plast. Ärret på hennes lår är fult och stort. Men hon ler så vackert där hon kämpar sig fram och lyckas vingla några steg längre idag än igår. Hon vet hur viktigt det är att hon lär sig att gå igen.

Saras leende är bestämt där hon sitter utanför familjens tillfälliga hem. Ett flygplan som övergivits, där familjen hängt upp lakan till skydd. Hon är elva år och flydde tillsammans med tusentals andra då deras byar attackerades. Hennes föräldrar tar alla småjobb de kan för att få livet att gå runt. Sara vet hur svår situationen är och hjälper till genom att sopa, tvätta och ta hand om lillasyster. Hon hämtar ved och ser till elden där hennes faster kokar kaffe som hon sedan säljer. Sara är en allvarlig flicka som inte har tid att leka. Det enda hon vill är att få gå tillbaka till skolan så att hon en dag kan bli polis. ”Så att jag kan skydda min mamma och pappa.”

 

Brännskadade Ariel ler bakom sitt myggnät. Foto: © UNICEF/Kent Page

Brännskadade Ariel ler bakom sitt myggnät. Foto: © UNICEF/Kent Page

Ariel är nio år. När jag träffade henne vid landets enda barnsjukhus, satt hon i sin säng under ett vitt myggnät. Jag trodde att hon bar en orange tröja, men när jag kom närmare såg jag att det var hennes hud. Hon var svårt brännskadad över bröstet och ryggen. Hon har varit på barnsjukhuset i flera månader, och delar rum med många andra barn som skadats i skottlossningar eller olyckor. Hon är van vid sjukhusrutinerna och de andra barnens föräldrar kallar henne ”bychefen”. Ariel ber mig att fota henne med min mobil och ler när jag visar henne bilden genom nätet. Jag säger att hon har samma namn som Disneyprinsessan Ariel. ”Åh, det vet jag redan”, säger hon, ”hon är vacker.” Jag säger att jag tycker att hon är mycket vackrare än prinsessan. Hon tittar bort en liten stund. Sedan ler hon blygt och viskar ”tack”.

Kent Page, kommunikationsspecialist i katastrofer, UNICEF.

UNICEF arbetar hårt i Centralafrikanska republiken för att hjälpa de 2,3 miljoner barn som drabbats av konflikten. Vi samarbetar med andra FN-organ, hjälporganisationer och övergångsregeringen. Vi kämpar för att alla barn ska få vård, näringsriktig mat, utbildning, skydd, rent vatten och sanitet.

Vill du hjälpa oss att hjälpa fler barn som drabbats av krig och katastrofer? Ge en gåva här. Tack.

”Det här är den värsta humanitära katastrof jag har upplevt”

Trots att en överenskommelse om eld upphör skrevs under i slutet av januari, har våldet återigen trappats upp i Sydsudan. Enligt nya rapporter har nu så många som 900 000 människor tvingats fly från sina hem sedan konflikten började. Hälften av dem är barn. UNICEFs Masumi Yamashina, specialist inom skydd av barn, vittnar här om sina upplevelser under en vecka i staden Malakal.

Masumi 4

Masumi Yamashina tillsammans med barn vid en av flyktingförläggninarna i Juba, Sydsudan.
Foto: © UNICEF/Doune Porter

När jag började arbeta för UNICEF hade jag aldrig kunnat tro att jag en dag skulle vara med och begrava döda barn. Men efter att våldet skakat Malakal förra veckan var det precis vad jag fick göra.

Jag kom till Malakal från Juba med en känsla av optimism, en känsla som delades av mina medarbetare i UNICEF och andra hjälparbetare. Optimism inför vad vi skulle kunna göra för barnen och deras familjer som tvingats fly, och som nu sökte skydd vid FN:s förläggning för skydd av civila. Jag skulle hjälpa ensamma barn, söka efter deras familjer och ordna fosterhem åt dem. Vi skulle ordna barnvänliga trygga platser. Vi var positiva och vi hade en plan.

Det var på måndagen. När vi vaknade på tisdagen var allting förändrat. Tystnaden bröts plötsligt av skottlossning. Rykten om att oppositionella styrkor skulle anfalla staden visade sig vara sanna. Vi sprang till bunkern för att söka skydd, men den fylldes snabbt av familjer på flykt. Så vi kröp ihop utanför och hoppades på det bästa.

Läget var väldigt spänt även inne i lägret och snart blev det bråk mellan män från olika etniska grupper. Det var fruktansvärt. När natten föll var vi fortfarande inte trygga och nästa morgon var det likadant. Mot slutet av andra dagen sedan attacken började fanns det 17 döda kroppar inne i lägret. Vi kunde inte lämna dem där, och medan vi begravde dem såg vi barn gå omkring med vapen. Några var inte äldre än tio år.

Tiden gick och striderna fortsatte. Vi började få slut på mat och vatten. Några kvinnor och hjälparbetare riskerade sina liv för att hämta vatten till familjerna i lägret. Det låg döda kroppar i floden.

På fredagen hade striderna mattats av något och vi kunde börja arbeta igen. Jag gav vatten och vätskeersättning till barn. Vi började identifiera ensamma barn för att skydda dem, och tog hand om våldtäktsoffer. Adrenalin och laganda gjorde att vi höll oss uppe under den här fruktansvärda tiden, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att hjälpa barnen och deras familjer.

På söndagen fick jag möjlighet att återvända till Juba med flyg. Jag ville stanna, men var för utmattad. Jag har arbetat i Afghanistan, i Sri Lanka under konflikten 2009, i Zimbabwe och i Kina efter jordbävningen 2008, men det här är den värsta humanitära katastrof jag har upplevt. Och som vanligt är det kvinnor och barn som lider mest.

Jag är rädd att fortsatta strider kan hota vårt arbete för barnen, och vi måste se till att allt de behöver finns på plats innan regnperioden börjar om några veckor. Det är fruktansvärt, men tillsammans med mina kollegor i UNICEF kommer jag att åka tillbaka till Malakal, för barnens skull.

/Masumi Yamashina, specialist inom skydd av barn på UNICEF Sydsudan

UNICEF arbetar hårt i Sydsudan för att nå avlägsna platser med vatten och hjälpa folket med sjukvård och näring. Tillsammans med partners återförenar vi barn och föräldrar, och ger psykologiskt stöd där vi kan. Vi arbetar också för att se till att barn på flykt får möjlighet till utbildning, ett mycket viktigt steg för barn vars liv har ryckts upp med rötterna.

Hjälp barn i krig och katastrofer, ge en gåva här. Tack!

”I Moçambique uppskattade eleverna skolmaten, långa skoldagar och att slippa jobba”

I Operation Dagsverke 2014 engagerar sig tusentals elever för att bidra till bättre skolor för utsatta barn i Moçambique. Vi lät två elever från Sverige besöka några av de skolor som ingår i UNICEFs projekt ”Child Friendly Schools” i Moçambique.

Halla Nassir, 15 år, Hässelbygårdskolan

Min resa till Moçambique var det bästa jag någonsin har varit med om. Jag fick uppleva känslan att vara i ett helt annat land som inte är den ”typiska semester resorten”, jag fick bevittna med egna ögon hur ett fattigt land ser ut i verkligheten och jag fick gå igenom en sorts känslomässig ”meltdown” som fick mig att förändras på så många sätt.

Det var nog det jobbigaste under hela resan, hur vissa situationer slog till en i ansiktet och fick en att vakna till. Jag som ungdom klagar kanske som mest över skolmaten, långa skoldagar och att allting är sååååå tråkigt hela tiden men i Moçambique så uppskattade eleverna skolmaten, långa skoldagar innebar att ingen behöver slita och jobba hela dagen och det verkade aldrig som om att någon hade tråkigt, någonsin. Ungdomarna hjälpte till hemma på morgonen, gick i skolan på eftermiddagen och umgicks tillsammans efter skolan.

Pengarna som UNICEF använder via OD går till bland annat till rent vatten i skolorna, läromedel och saker så enkelt som penna, sudd och linjal.

Rimon Mansouri, 14 år, Hässelbygårdskolan

Innan vi skulle åka så var jag väldigt nervös och hade en pirrig känsla i magen. Jag såg väldigt mycket fram emot att träffa alla där men samtidigt lite rädd för att de kanske skulle inte tycka om oss. När vi skulle åka så trodde jag och Halla att vi skulle se elefanter eller lejon på landningsbanan. Men det var som en helt vanlig flygplats. När vi kom till den första skolan i Chibuto så märkte man hur dåligt de hade det. Skolan hade mer än 500 elever men bara 3 klassrum. I skolgården fanns det inte mycket man kunde göra. Dem hade bara en liten fotbollsplan gjord av sand där alla sprang runt. Efter att vi hade fått ett varmt välkomnande av alla där så gick vi in i ett rum med några elever som vi skulle prata med. Vi pratade om vilka likheter det fanns mellan vår skola och deras. Det var inte många. De sa att de behövde betala för deras lunch och att några av dem åt inget för att de hade inte råd. I den andra skolan var det inte så annorlunda. Där hade dem 4 klassrum och samma fotbollsplan. När vi intervjuade dem så ställde de samma fråga som i den andra skolan. De undrade om vi hade snö och vad gjorde med det.

UNICEFs projekt ”Child Friendly Schools” handlar om att förändra skolan så den blir bättre för barnen som går där, bland annat genom att utbilda personalen så barnen behandlas med respekt. Några av eleverna berättade att vaktmästaren brukade slå dem tidigare när de skulle dricka vatten. UNICEF går också runt till fattiga familjer och övertalar dem att låta deras barn gå i skolan istället för att arbeta.

Jag är väldigt peppad inför årets OD. Jag hoppas verkligen att vi kan nå ut till eleverna så att vi kan samla in mycket pengar för att förbättra skolorna där. Jag ska göra allt jag kan för att få andra att bli lika engagerade som oss.

I Operation Dagsverke 2014 engagerar sig tusentals elever för att bidra till bättre skolor för utsatta barn i Moçambique. Visa gärna filmen från Halla och Rimons resa för lärare och elever som vill engagera sig för barns rättigheter i världen. Anmäl din skola här.

”För varje år har jag sett förändringen”

Sedan 2008 samarbetar vi med M-magasin. Chefredaktören Amelia Adamo är starkt engagerad i barns rättigheter. Hon har vid olika tillfällen besökt Etiopien och i ett flertal artiklar skildrat situationen för kvinnor och barn i landet. Idag gästbloggar hon hos oss.

1751

Jag provar att bära de tunga vattendunkarna som småflickorna surrar fast med rep och bär hem på sina magra ryggar. Dunken väger mellan 15 och 20 kg. Den är tung. Den är väldigt tung.

Under mina fem resor till Etiopien för UNICEF och M-magasin har jag sett denna flickarmé tåga från landets olika vattendrag med sina bördor till hemmen. Långt går de också.

Men sakta men säkert har det blivit en ändring. När brunnen kommer till byn så behöver flickorna bara gå någon kilometer. Vilket innebär att flera timmar frigörs och de får äntligen göra det de drömt om: gå till skolan. Och runt om i detta gigantiska land borras brunnar, flickryggar sparas och utbildningsnivån höjs.

Att resa med Unicef är ett djupdyk i alla mina sinnen. Jag konfronteras med nöden, magra kroppar och lessna ögon, men också med glada skrattmunnar och glöd i blickarna. För varje år har jag sett förändringen. Det går framåt i byarna, om än med små steg.

Mina fem år med Unicef i Etiopien har varit fem år av framsteg. Och för mig personligen en ynnest.

/Amelia Adamo

 

Vill du vara med och kämpa vid barnens sida? Bli Världsförälder!

Bara på ett år hinner vi göra massor. Bebisar vaccineras mot dödliga sjukdomar. Allt fler barn får möjlighet att gå i skolan. Barnsoldater befrias. Familjer återförenas efter katastrofer. Den här veckan publicerar vi några exempel på vad vi lyckats åstadkomma under 2013 tack vare alla människor som bidrar med pengar och engagemang. Till exempel att barnadödligheten i Etiopien har minskat med hälften på bara 10 år. Läs och bli glad!

Mark Levengood reser med UNICEF till Palestina

Idag bloggar UNICEF-ambassadören Mark Levengood om sin resa till Västbanken och Gaza tidigare i höst. De palestinska barnen lever många gånger ett mycket begränsat och hårt liv, fångna i vuxenvärldens våld och konflikter. UNICEF finns på plats och stöder en rad olika center för barn och unga där de i en skyddad miljö får möjlighet att utvecklas och uttrycka sig.

Copyright/Photo: Melker Dahlstrand melker@dahlstrand.se +46-70-630 20 88

Foto: © Melker Dahlstrand

”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran” står det i julevangeliet. Här är jag, i Betlehem, men några änglar ser jag då rakt inte, och inga herdar heller. Det enda som återstår är den stora förfäran.

Hela staden är öde, det löper en stor mur runt alltsammans, och även denna stad har blivit skådeplats för denna evinnerliga konflikt.

Jag är här med Unicef, och besöker ett projekt där palestinska barn får bearbeta sina traumaupplevelser genom att rita och berätta. På herdarnas äng står huset, och där inne är en grupp på 15 barn samlade. Jag går runt, småpratar lite med barnen som för en inre kamp mellan blyghet och nyfikenhet.

En flicka, vars bror blev dödad i våras, har ritat en bild av sitt happy place, sitt lyckliga ställe dit hon kan dra sig tillbaka när livet innanför muren känns otryggt. Hon visar och berättar, här är huset, här är trädgården där hon leker med sina vänner. Hennes ögon börjar glittra, och hon påminner så om min egen dotter. ”Här är en gunga, och det här är regnbågen!”

”Var på jorden är ditt happy place?” frågar jag. Och något i henne slocknar igen, och blir sådär stumt och uttryckslöst. ”Var som helst” svarar hon. ”var som helst utom här”.

Lektionen går uppenbarligen i fel riktning, läraren skyndar fram och jag går ut i trädgården. Föreståndaren frågar om jag vill se grottan där herdarna fick besök av änglarna. Det vill jag ju. Vi går genom en allé av poppelträd mot en sluttning som överblickar Betlehem. Grottan är stor och rymlig, här rymdes både herdar och deras hjord. Faktiskt är det en ganska fin grotta, med släta väggar och en vacker pelare i mitten som nog inte stod där under herdarnas tid.

Från grottans öppning ser jag muren, den slingrar betonggrå och stram runt de gamla gatorna och gränderna. Nej, änglarna har lämnat Betlehem, och snart också jag. Jag går tillbaka till huset. Barnen håller på att avsluta. Flickan med sitt happy place har gjort en före och efter bild, hur det var före den här kursen och hur det är nu.

På bilden före gråter hon och håller en bild av sin döda bror.

På efter-bilden skrattar hon och håller en bild av sin döda bror. ”Hon har gjort framsteg”, säger föreståndaren, ”nu pratar hon igen och går i skolan”.  Hon stryker sin hand över den späda axeln och flickan tittar upp och ler mot henne. Märkligt hur hopp alltid kan födas på nytt, även i de svåraste situationerna. Och det slår mig, att bara vi orkar hjälpa varandra, så kommer kanske ängeln igen.

/Mark Levengood
Programledare, författare och UNICEF-ambassadör

Projektet Mark besökte stöds av Svenska PostkodLotteriet och är ett samarbete mellan lokala organisationer och UNICEF och omfattar 45 000 ungdomar.

Köp julklappar som räddar barns liv i vår gåvoshop. Där hittar du bland annat vår pedagogiska leklåda som skickas till katastrof- och konfliktområden och som innehåller allt från block och pennor, till klossar, pussel och dockor för att ge upp till 50 barn möjligheten att lära sig mer, leka och komma över sina traumatiska upplevelser.

”Det känns alltid lika fantastiskt att se hur väl Unicef fungerar”

Totalt är det närmare 5,5 miljoner barn på flykt undan kriget i Syrien. För att hjälpa de tiotusentals barn som befinner sig i det överbefolkade flyktinglägret Za'atari i Jordanien genomför UNICEF bland annat massvaccinationer. UNICEF-ambassadören Liza Marklund besökte tidigare i höst en av de barnavårdscentraler som utför vaccinationerna.

På Barnavårdscentralen i flyktinglägret Za’atari intill den syriska gränsen vaccineras barnen mot polio, tuberkulos, hjärnhinneinflammation, gulsot, stelkramp, difteri och kikhosta, mässling, påssjuka och röda hund. Mammorna får rådgivning om amning, hygien och spädbarnsvård. Jag är med när en kvinna i burka får rådgivning om preventivmedel.

Här träffar jag Israa från Syrien som var gravid i fjärde månaden när hon flydde över bergen.

— Bomberna bara föll och föll. Vi var så rädda för barnens skull.

— Vi var en stor grupp, vi började gå tidigt på morgonen och gick hela dagen. Klockan två på morgonen nästa dag var vi framme vid gränsen. Det var väldigt kallt, vi försökte hålla barnen varma.

Nu har hon varit i lägret i över ett år. Hennes dotter Islam föddes här för ett halvår sedan. Idag får flickan polio, hib (mot hjärnhinneinflammation och lunginflammation), gulsot och andra trippelsprutan. Hon skriker till när sköterskan sticker henne, men det går fort över.

Vaccinationerna som Unicef står bakom är oerhört viktiga i lägret. Sjukdomar kan spridas snabbt om de får fäste. Faktum är att läkarna här har lyckats stoppa en spirande epidemi av både polio och mässling genom att blixtsnabbt gå in och massvaccinera miljontals barn. Tält och plåtskjul är märkta med något som liknar graffiti, men som i själva verket indikerar vilka familjer man besökt.

Det känns alltid lika fantastiskt att se hur väl Unicef fungerar – men vi är beroende av pengar för att bekosta vaccinet och sjukvården.

På gåvoshopen på Unicefs hemsida kan man köpa vaccin som sedan används här på kliniken.

/Liza Marklund
Författare och UNICEF-ambassadör

UNICEF behöver omedelbart ytterligare medel för att kunna ge katastrofhjälp till flyktingbarnen och deras familjer. Ge en katastrofgåva till Syrien eller köp vaccin i vår gåvoshop.

”Om de får rätt vaccin så blir möjligheten att överleva så mycket större”

Tidigare i höst reste Hannah Widell och Amanda Schulman till Mauretanien för att besöka UNICEF-projekt i landet. Resan anordnades av Pampers som sedan 2006 drivit den globala kampanjen “Ett paket=ett vaccin” för att stödja projekt för att utrota stelkramp bland mödrar och spädbarn. Idag bloggar de om sina upplevelser av resan.

Jag och Amanda lämnade Stockholm en tidig morgon i slutet av september. Vi lämnade våra trygga hem och våra familjer för att ge oss ut på en resa som vi visste skulle förändra oss för alltid. Senare samma dygn landade vi i Mauritanien med uppdraget att berätta för Sverige om hur UNICEF och Pampers tillsammans gör ett livsviktigt samarbete. 

Tre dygn senare hade vi fått vara mitt i och lärt oss att om alla hjälper till så kan vi faktiskt rädda världen.

Vi reste genom landet och besökte förlossningar, deras så kallade BVC, träffade mammor och deras barn. Det var 40 grader varmt. Det som slog oss var att alla var så glada och så fyllda av hopp. Trots att de mammorna vi träffade aldrig vet om deras barn kommer att överleva sin treårsdag. Osäkerheten kring mat- och vattenbrist, krig och väderkatastrofer är en verklighet för dem. Det är omständigheter som alltid ligger och lurar bakom hörnet. Vi har gratis sjukvård i det här landet, vi och våra barn blir fullproppade med vaccin mot allt farligt. Vi tar det säkra före det osäkra – alltid. Vi är så oerhört privilegierade. 

Det vi kan göra med den här resan är att berätta de här barnens historia, berätta hur de har det och vad de behöver. Att om de får rätt vaccin så blir möjligheten att överleva så mycket större. 

Du och jag kan göra skillnad.

Genom att se den här filmen är du också med på vår resa.

För varenda unge!

/Hannah Widell & Amanda Schulman
Driver mediabolaget Perfect Day och sänder podcasten ”Fredagspodden”. Nyblivna UNICEF-supportrar.

http://youtu.be/HXQm7dLTc1Q

I UNICEFs gåvoshop hittar du julklappar som räddar barns liv, som till exempel vaccin och vätskeersättning.

Liza Marklund: ”Jag öppnar en låda med fina varma vinterkängor”

Totalt är det närmare 5,5 miljoner barn på flykt undan kriget i Syrien. För att hjälpa de tiotusentals barn som befinner sig i det överbefolkade flyktinglägret Za'atari i Jordanien distribuerar UNICEF nu vinterkläder och varma filtar för att barnen ska klara den svåra vintern som står för dörren. UNICEF-ambassadören Liza Marklund befinner sig just nu i landet och var med vid en av dessa klädutdelningar.

Liza i ett av de stora lagertält som innehåller vinterkläder och filtar. Några få familjer i taget slussas in för att hämta så mycket som de behöver för att hålla alla familjemedlemmar varma. Allting räknas noggrant.

Personal i lägret delar ut paket med vinterkläder och filtar som skänkts av IKEA. Foto: © UNICEF/Shehzad Noorani

14-åriga Rania öppnar lådan med vinterkläder från UNICEF tillsammans med sina systrar Reem, 6 år, och and Rimas, 2 år. Familjen har även fått filtar. Foto: © UNICEF/Shehzad Noorani

Jag är i flyktinglägret Za’atari intill den syriska gränsen, Jordaniens största. 80 000 människor trängs här bland tält och provisoriska plåthus, över hälften av dem är barn. Alla har flytt undan inbördeskriget i Syrien.

Trots att jag besökt massor av Unicef-ledda hjälpaktioner runt om i världen så slutar jag aldrig att imponeras över det otroliga arbete som görs ute på fältet, och Za’atari är ett utomordentligt exempel på hur väl det fungerar – och hur viktigt vårt arbete hemma i Sverige är.

I gåvoshopen på unicef.se kan man köpa olika produkter som sedan distribueras till de barn som behöver dem mest – och nu står jag i ett stort tält och ser hur de varma vinterkläderna delas ut till de syriska flyktingbarnen. Lådorna har precis kommit in, lagom till vinterkylan slår till. De sträcker sig upp mot taket, rad efter rad, kategoriserade efter storlek. Snart kommer varenda persedel att värma frusna ungar.

Varje familj, varje barn, är noggrant registrerat. Jag får vara med när föräldrarna kommer till utlämningsstället, visar upp sina papper och får ett paket med kläder i rätt storlek. Jag öppnar en låda som passar en femåring: ett par fina, varma vinterkängor med snörning, ett par vantar, en halsduk, mössa, strumpor en varm tröja och en overall. Jag ser en liten flicka med flätor lysa upp som en solnedgång över en knallrosa halsduk.

/Liza Marklund
Författare och UNICEF-ambassadör

 

UNICEF distribuerar just nu 35 000 paket med vinterkläder och 25 000 filtar till syriska flyktingbarn i Jordanien. Men vi behöver omedelbart ytterligare medel för att kunna ge katastrofhjälp under vintern till flyktingbarnen och deras familjer. Ge en katastrofgåva till Syrien eller köp vinterkläder till barn i vår gåvoshop.

”Efter ett halvår fyllt av skräck, trångboddhet och ovisshet fick de besked om att de skulle få åka till Sverige som kvotflyktingar.”

Soledad. ”Vilket vackert namn! Det är så fint med sol och solidaritet!” - får jag ofta höra när jag berättar vad jag heter. Soledad är ett vackert namn. Men det betyder ensamhet på spanska. Min mamma kände sig fruktansvärt ensam när hon kom till Sverige som kvotflykting från Uruguay 1976.

Soledad Pinero Misa

Soledad Pinero Misa

Som de flesta flyktingar i världen flydde mina föräldrar först till sitt grannland, i deras fall Argentina. Efter en tid började militären i Uruguay och militären i Argentina att samarbeta. Situationen för exiluruguayaners i Buenos Aires blev allt mer livshotande. Människor fängslades, mördades och ”försvann”. Mina föräldrar och min bror, som då var ett år lyckades ta sig till ett flyktingläger i centrala Buenos Aires. Efter ett halvår fyllt av skräck, trångboddhet och ovisshet fick de besked om att de skulle få åka till Sverige som kvotflyktingar. FN:s flyktingorgan UNHCR och svenska migrationsverket som var på plats i flyktinglägret, bedömde att min familj behövde åka till en trygg plats så fort som möjligt.

Jag hade det enorma privilegiet att födas som dotter till kvotflyktingar som fick komma till Sverige. Min familj behövde aldrig riskera sitt liv i desperata försök att ta oss in i Europa för att överleva. Ett Europa som idag gör det närmast omöjligt för flyktingar att söka skydd på ett legalt sätt.

Miljontals barn spenderar sin barndom på flykt. Tusentals barn som hoppas att flykten ska få ett slut när de kommer till Sverige, får sitt hopp nermalt av en asylprocess som ofta strider mot barnkonventionen. För många barn krossas hoppet, och deras rättigheter kränks än en gång, när de skickas ut från Sverige till ovisshet och otrygghet.

Soledad. Ja, jag håller med om att sol och solidaritet som de flesta associerar mitt namn med verkligen är fint. Till och med livsnödvändigt. Utan solens energi i form av ljus och värme, skulle det inte finnas något liv på vår gemensamma jord. Utan all mänsklig solidaritet, skulle betydligt färre människor leva. Solidaritet skapar den värme som möjliggör att många av oss inte bara överlever, utan har möjligheten att bli en del av en gemenskap och börja leva.

Att våga se och försöka känna det som barn på flykt upplever är smärtsamt. Barn som jagas av plågsamma minnen. Barn som går till sängs oroliga över ovissheten om de kommer att få stanna i Sverige. Medan min son Ali somnar tryggt vid min sida efter att än en gång fått höra att han är oändligt älskad precis som han är. Barn som lever gömda i Sverige och längtar efter att gå i skolan och få vänner. Medan Ali längtar efter att resa på skolloven och ser fram emot att förverkliga sina drömmar.

Alla barn som värms av samma sol har exakt samma rättigheter enligt barnkonventionen.

När vi vuxna väljer att blunda för de sår som skapas hos barn som inte får åtnjuta sina rättigheter, skapas en mer smärta.

Vi väljer dagligen vilken värld vi är med och skapar åt våra barn.

Ensamhet. Eller värme och solidaritet.

Flykten kan sluta här.

/Soledad Piñero Misa
VD Retoy, UNICEF supporter, tidigare ordförande för Röda Korsets flyktingcenter.