När morfar dog var han 89 år gammal. Och min moster, som är rysligt sentimental på ett finländskt sätt, hon tyckte att vi i dödsannonsen skulle skriva såhär: ”Varför?” Morfar var alltså 89. Och min mamma, som inte alls var sentimental, svarade ”Nej, vi skriver såhär istället: Varför inte?”.

Jag kan tycka att mamma hade rätt. Ett liv har en början, ett innehåll och ett slut. Morfar hann under sina dagar delta aktivt i både första och andra världskriget, han tog sig från fattigdom till välstånd och hann även med en älskarinna efter mormors bortgång (älskarinnan pratade i ett så gällt tonläge att hon kunde ha drivit den ihärdigaste i en alltför tidig grav). Morfar var nog rätt nöjd som det var.

Ett tabubelagt ämne

Efter många år här i Sverige tänker jag att det är konstigt att livets slut är så tabubelagt här. De första åren i Sverige arbetade jag inom långvården, och kom att se att en naturlig död är organisk och i regel lugn, vacker och fridfull. Lättast var det för dem som accepterat sin förgänglighet, och planerat för hur de ville ha det.

I våras somnade mamma in, efter ett långt och händelserikt liv. Det var sorgligt och jag var (och är väl än) ledsen. Men saknaden blandas, just när det gäller min mamma, med tacksamhet. Dels över henne, hon var underbar (och jobbig. Och underbar igen), och dels över att hon fick en chans till ett liv.

Hon föddes till en ogift mor och okänd far 1943, hamnade på barnhem vid födseln och blev adopterad först efter krigsslutet. Tack vare det då nybildade UNICEF fick hon vaccin. Mat hade hon, till all lycka, i hemmet. Mamma fick växa, gå i skola, gifta sig (några gånger) och få barn. Starten på hennes liv kom att bli beroende av främlingars välvilja, av sådana som blev föräldrar till den som ingen förälder hade.

Därför är jag noga i mitt testamente. En dag är det min tur att ligga på sotsängen, och jag kommer bli gladare av att veta att min död, och framför allt mitt liv, kan bidra till att nya barn får chansen. Genom att komma ihåg UNICEF i mitt testamente försäkrar jag mig om att livet fortsätter, vare sig jag är här eller inte. Och det, ser ni…det känns bra.

Mark Levengood

Vill du veta mer om hur du kan testamentera till UNICEF?

Beställ vår kostnadsfria broschyr och läs mer om hur du kan efterlämna en gåva som förändrar liv. Genom att testamentera till UNICEF är du med och ser till att barn får en trygg uppväxt, möjlighet till fortsatt utveckling och vaccin mot farliga sjukdomar. Och viktigast av allt: ditt bidrag räddar barns liv.

Jag vill beställa en broschyr

Än så länge har inte förskolorna och grundskolorna stängt i Sverige. Min förhoppning är att de inte heller gör det. Vi vet nämligen att när barn hålls hemma, vid helger eller längre ledigheter, så ökar barns utsatthet för våld, försummelse eller föräldrars missbruk. I Sverige har vi ändå, till skillnad från många andra länder i kris, en lång historia av att ta tydliga och offensiva beslut och anta lagar som ser till barns bästa. Vi har antiaga­lagstiftningen, särskilda jurister som ska föra barnens talan och barnkonventionen, som numera är svensk lag.

Men samtidigt har vi en oerhört stark föräldrarätt, som i många fall faktiskt går före barns rättigheter. För så ser det också ut i vårt land. Här väger föräldrarnas ord tyngre än barnens. Här är domstolarna anpassade till vuxna. Vuxna som kan förklara hur, var, när och varför något skedde. Vilket oerhört få barn kan. Framför allt inte små barn. Därför leder knappt var tionde ärende mot barn till åtal och ännu färre till en dom.

Jag har mött de här barnen. Barnen som inte har lika stora rättigheter som sina föräldrar. Föräldrar som inte sätter barnen först, utan låter alkoholen, narkotikan eller vuxenrelationen gå före relationen till barnen. Jag har utrett våldet, övergreppen och försummelsen, och har så många gånger frustrerats över vårt bristande skydd kring barn. Hur barn om och om igen har blivit svikna av myndigheter satta att skydda dem. Barn som till sist bara har att vänta ut sin 18-årsdag för att de då äntligen blir fria att välja. Slippa träffa en våldsam förälder, slippa städa upp efter missbruk och slippa ta ett vuxenansvar som aldrig har varit deras att ta.

Om vi ska våga se föräldrars brist på omsorg eller våldsanvändning, så måste vi också se att lagen faktiskt ger utrymme för att det våldet sanktioneras. Det blir tydligt i vårdnadstvister där det inte tas särskilt stor hänsyn till en förälders våldsanvändning eller det faktum att fler än var tredje pappa får behålla vårdnaden om sina barn – trots att papporna har mördat barnens mammor. Det innebär att papporna kan hindra sina barn att ordna pass, få stöd av psykolog och byta skola. Det är inget barn­perspektiv. Det är ett föräldraperspektiv.

För att garantera att barnens skydd går före föräldrarnas rätt till sina barn krävs nu kraftfulla åtgärder:

1. En översyn av hur föräldrarätten tar sig uttryck i våra lagar och bestämmelser, bland annat i LVU (Lagen om vård av unga) och i SoL (Socialtjänstlagen) och i varje del ska barnens rätt skrivas först. Det är barnens perspektiv, barnens trygghet och barnens rättigheter som ska gå före föräldrarnas rätt till sina barn.
2. En obligatorisk utbildning för rättsväsendet. Där samtliga jurister, polisanställda samt socialtjänst ska genomgå en utbildning om våld mot närstående, sexuella övergrepp och försummelse samt konsekvenser av dessa och hur det påverkar barn att växa upp med våld eller ryckas upp ur ett tryggt sammanhang för att återplaceras hos en biologisk förälder.
3. En lex Lilla hjärtat. En tydlig påminnelse om att vi, i varje tvångs­beslut som rör barn, ska hålla barnperspektivet först. Att socialnämnden vid ett tvångsomhändertagande av barn ska ta barnets perspektiv först. Om det blir aktuellt med en återplacering av omhändertagna barn ska barnets rätt till trygghet och kontinuitet samt konsekvenserna av att rycka upp ett barn från en fungerande familj väga tyngre än föräldrarnas rätt till sina barn.
4. Socialtjänsten ska, efter ett missat besök av de biologiska föräldrarna eller ovilja att lämna till exempel urinprov, direkt rapportera detta till domstol som då har möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om att barnet ska återgå till det hem barnet har sin uppväxt och trygghet.
5. De ombud som ska företräda barn ska vara särskilt lämpade och uppfylla både kunskaps- och lämplighetskrav. Idag går domstolarna efter en lista. Det innebär ett lotteri för barn då lämplighet inte tas hänsyn till.
6. Sakkunniga, såsom barnpsykologer, barnmedicinsk personal eller andra experter ska alltid höras i rätten vid mål där det framkommer våld, försummelse eller andra brister i barns omsorg eller där tvångsvård eventuellt ska upphöra med syftet att lyfta konsekvenser för barn.
7. Inför en ny tvingande lagstiftning enligt LVV (lagen om vård av vårdnadshavare). Behandling och stöd till föräldrar ska inte vara frivillig i ärenden som rör barns trygghet, hälsa och välbefinnande. Med LVV kan socialtjänst använda tvingande lagstiftning gentemot föräldrar innan ett LVU. Det ska inte vara upp till föräldrar att välja att avstå hjälp och stöd vid oro för att barn far illa.

De föreslagna åtgärderna kommer att bidra till att barns rättigheter stärks och att skydd av barn alltid väger tyngre än föräldrarnas rätt. Men det räcker inte så. Vi alla runtomkring måste också bli bättre på att agera på vår oro.

Nu när många barn hålls hemma, både för minskad smittspridning, sjukdom och i och med påsklov, behöver alla runtomkring agera. Vi behöver fråga barnen hur de har det, göra orosanmälan till socialtjänsten, knacka på hos grannen och ringa polisen vid akut eller hotfull situation.

För att ge barn vetskap om hur de kan få hjälp, och vuxna vetskap om hur de ska agera på oro, har Huskurage tagit fram ett tydligt material som riktar sig både till barn och vuxna. Materialet ska användas i skolmiljö och i trapphus, i omklädningsrum, på vårdcentraler och varhelst barn och vuxna uppehåller sig. Här finns materialet att skriva ut för att sedan sätta upp. Det är en liten sak att göra men det kan få stor effekt på barns utsatthet och vår förmåga och kunskap om hur vi ska agera! 

Nina Rung, grundare av Huskurage

Under dag ett anordnade UNICEF Sverige ett seminarium på temat våld mot barn, där rapporterna ”Vem skyddar mig från våld?” och den nysläppta uppföljaren ”Olagligt men inte straffbart” presenterades. “Vem skyddar mig från våld” bygger på barns egna berättelser om upplevelserna av våld i hemmet och önskan om upprättelse. I uppföljaren “Olagligt men inte straffbart” beskrivs och analyseras hur det straffrättsliga skyddet för barn, som upplever och utsätts för våld i hemmet, förhåller sig till barnets rätt att skyddas från alla former av våld och övergrepp enligt artikel 19 i barnkonventionen, samt agaförbudet i föräldrabalken.

Under seminariet deltog också Charlotte Eklund Rimsten som är sekreterare för Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord. Under seminariet fördes ett samtal som bland annat handlade om vad barnets berättelser kan ge oss för kunskap om barns upplevelser av våld, vad effekterna blir av att barn inte blir lyssnade till och tagna på allvar i kontakten med myndigheter och rättsväsende, och vad konsekvenserna blir för barn när samverkan mellan myndigheter brister. Vilka utmaningar står vi inför och vilka förändringar vill vi se? Seminariet var välbesökt av en engagerad publik med många frågor till de medverkande.

Under dag två höll UNICEF Sverige en workshop tillsammans med organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån, där syftet var att dela kunskap och ge verktyg till yrkesprofessionella att stärka barnrättsperspektivet inom sin verksamhet. Workshopen var i första hand riktad till socialsekreterare som arbetar med barn och unga. Några av utmaningarna som lyfts under passet var att unga ofta upplever att de inte har tillräcklig information och inte görs delaktiga i tillräcklig utsträckning för att förstå vad socialtjänsten gör, vilket stöd de kan få eller vad de har rätt till. UNICEF Sverige presenterade ”Handbok för socialsekreterare” som handlar om vad det innebär och förutsätter att ha ett barnrättsbaserat arbetssätt genom utredningsprocessen, för att stärka barnets rättigheter i kontakt med socialtjänsten. Handboken har tagits fram med hjälp av socialsekreterare och ungdomar för att underlätta arbetet med att sätta barnets rättigheter i centrum.

Barnrättsdagarna avslutades med en paneldebatt gällande inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag och bland andra organisationer deltog även UNICEF Sverige. Att barnkonventionen blir lag 1 januari 2020 lyftes med hoppfullhet under dagarna i Örebro, men i det avslutande panelsamtalet betonades att barnkonventionens ändrade ställning inte per automatik innebär att arbetet är utfört och målet uppnått. Trots att barnkonventionen som lag är ett viktigt steg för att stärka barns rättigheter anser UNICEF Sverige att vissa lagförändringar måste genomföras och att fortsatt arbete på olika nivåer behöver genomföras. På så sätt kan vi tillsammans skapa en bättre värld för alla barn.

Jag som skriver heter Ella Wåhlin och är socionomstudent och praktikant på UNICEF Sverige. Efter dessa dagar känner jag mig både inspirerad och tacksam över att det finns så många engagerade människor som tillsammans vill arbeta för att stärka barns rättigheter. Jag tar med mig att det går att arbeta barnrättsligt på många olika sätt från regeringsnivå till gräsrotsnivå, och att allt arbete behövs för att stärka barnets rättigheter även här i Sverige.

Jag har just landat i skuggan efter en lång dag i fält. Vi anlände till Nouakchott igår kväll efter en lång resa. Timme efter timme flög vi över den röda sanden och jag sökte envist efter spår av liv. Hur kan någon människa leva härute? Av vad?

Hade flygvärdinnan sagt att vi förberedde landning på planeten Mars hade jag inte blivit förvånad. Nåväl, Mauretanien ligger i Västafrika i Sahelregionen. Saharaöknen breder ut sig och tvingar människor till att tålmodigt underkasta sig naturen. Det har inte regnat på ett år och när det väl händer kan marken inte ta till sig vattnet med översvämning som resultat.

Vi har idag rest i stadens utkanter för att besöka mödrar och barn. Mil efter mil i damm med ändlösa rader av fallfärdiga betongruckel och tält. Åsnor hukar under tyngden av vattendunkar och barnen leker i den brännande solen. Temperaturen närmar sig 42 grader och jag ser inte en grön växt så långt ögat når.

Första stoppet blir hos Fatomatou och hennes familj. Hon är 17 år gammal och späd som en älva. Kroppen täcks av vackra tyger som döljer magen där en 5-månaders baby växer. Hon har två barn sen tidigare och fick sitt första när hon var 14 år.

Hon berättar att hon blev bortgift som 10-åring med en äldre man och att hon inte förstod att hon var gravid när den dagen kom. Ingen har pratat med henne om pubertet, graviditet, förlossning eller barnavård. Hon svarar blygt på frågorna och är mycket fåordig när vi vill veta hur hon upplever sin situation.

Man talar inte om känslor här men hon berättar tillslut att hon var rädd när hon skulle gifta sig och att hon kände sig ensam i huset när mannen var på jobbet. Hon fick inte gå ut själv så hon satt där. Hennes mamma säger skrattande att hon säkert lekte när han gått.

Såklart. Hon var tio år då.
Tio.

Min tioåring hemma hoppar studsmatta och spelar Fortnight. Han är mörkrädd, älskar fotboll och funderar över livet och sin födelsedag just nu.

Vi följer med Fatomatou till en vårdcentral där hon kollas upp och får svar på sina frågor. Det är lång väg att gå för att nå ut med information till alla som behöver, men UNICEFs närvaro är tydlig och målet är kristallklart.

Genom att utbilda mödrar och ge dem rätt vård kan barnadödligheten och undernäringen minska. Bristen på mat och vatten är stor men bristen på kunskap är minst lika allvarlig. Vi möter mammor som vaccinerar sina små och det ger en tillfällig känsla av hopp.

I UNICEFs gåvoshop hittar du vaccin och andra produkter som räddar liv och hjälper mammor att skydda sina små. En perfekt present till mors dag till exempel:

Handla i gåvoshopen

Nästa stopp blir hos Mariam. Hon är 31 år och mor till fem levande barn och en baby i magen. Hon förlorade ett barn i april, dagen efter förlossningen. Hon sitter i sin mammas hus, insvept i ett vackert grönt tyg.

Mariam är mycket tyst. Hon svarar knappt på frågorna men en av hennes systrar bistår gärna och svarar skrattandes med en nyfödd unge vid bröstet. Tre av Mariams fem barn är pojkar och exakt lika gamla som mina äldsta söner. Jag känner mig så nära henne och samtidigt som om jag kommer från en annan galax. Livets lotteri.

I Mauretanien flyttar gravida kvinnor hem till sina mödrar tills barnet är fött och 40 dagar gammalt. Sen återvänder man till maken och plikterna. Mariam är anemisk (har blodbrist) och väldigt trött. Hon har inte haft pengar till medicin eller till fullständig hälsokontroll. Dessutom får vi veta att hon fastar (det är Ramadan) även om gravida kvinnor inte behöver göra det.

Vår fantastiska guide från UNICEF, Zahra, försöker informera henne om vikten av att äta och dricka i hennes tillstånd men det är lönlöst. Vi följer med henne till sjukhuset som UNICEF stöttar och får löften om att hon kommer att få bra hjälp.

Väl där visas vi runt på neonatalavdelningen och hjärtat stannar när vi ser dessa små fågelungar ligga i kuvöserna. Prematura barn är ett stort problem eftersom många blivande mödrar är i så dåligt skick. UNICEF jobbar hårt för att motverka detta och sprida information om de kritiska första 28 dagarna.

Vi hamnar på avdelningen för gravt undernärda barn och visas in i ett rum där en mycket ung flicka storögt betraktar oss med ett radband i handen och en, vad jag tror, död baby framför sig. Pojken är fyra månader gammal men ser ut som en vecka. Han är blåvit och bröstkorgen fladdrar som på en liten fjäril.

Jag måste blixtsnabbt stänga in känslorna bakom järngaller för att inte börja gråta. Flickan är för ung och pojken är för sjuk. Varför har det fått gå så långt? Varför har inte regeringen i detta land mödrar och barn högst upp på agendan nu? Här finns stora naturresurser, olja och guld, men inget kommer befolkningen till del då utländska bolag köpt rättigheterna till exploatering och intäkter.

Jag kan trots allt vila i att UNICEF jobbar stenhårt varje dag för att nå fram till de styrande för att få till en varaktig förändring på regeringsnivå. Men min inre stridssoldat kan inte nöja sig med detta. De tar för lång tid.

Vi måste hjälpa till NU! Fjärilspojken dör ju.

Hans mamma kommer snart att vara gravid igen och då måste hon och alla hennes medsystrar få den vård och information de behöver. Till detta behövs resurser. Och dem sitter bland annat du och jag på så låt oss göra det vi kan.

Låt oss sprida informationen om att allt det vi bidrar med når fram. Dessa hjältar i blåa tröjor med det välkända vita emblemet räddar liv. Varje dag. Hjälp dem att hjälpa.

Mauretanien står inför en stundande svältkatastrof. Om läget blir värre kan jag inte ens föreställa mig vad som väntar all dessa små ungar och deras mammor framöver.

Somliga tror att man inte kan förändra världen. UNICEF vet att det går.

Tack för att ni är med oss!
Eva Röse

På söndag är det mors dag. Ge en mamma i din närhet en gåva som hjälper en annan mamma att skydda sina barn. Tillsammans räddar vi barns liv:

Handla i gåvoshopen

Här kan du också läsa Brita Zackaris starka berättelse om resan, samt lyssna här när hon berättar i sin podd.

Förra veckan var fruktansvärd för barnen i Syrien. Sjukhus i östra Aleppo och Idlib attackerades, och nio barn dödades i sina skolor i Aleppo och Ghouta.

Vi såg barn som fick behandling mot rökförgiftning i östra Aleppo. Kort därefter bombades al-Bayan-sjukhuset och livrädda mammor sprang ner med sina barn i källaren. Sjuka spädbarn fick lyftas ur sina kuvöser för att snabbt bäras i säkerhet.

I östra Aleppo finns inte längre några fungerande sjukhus. Mer än 100 000 barn är instängda, belägrade. De bombas regelbundet och har allt mindre tillgång till mat och mediciner. Barnen behöver sjukhusen för att överleva.

Barn ska inte behöva dö för att sjukhus bombas. De ska inte behöva dö i sina skolor.

I västra Aleppo attackerades två skolor. Åtta barn dog och många fler skadades. Vid en skola övade en grupp barn i fjärde klass på att dansa när en bomb föll på skolgården.

Vid grundskolan al-Qarma i östra Ghouta nära Damaskus dödades en flicka och minst 15 skadades när skolbyggnaden träffades, mitt under tioåringarnas mattelektion.

I Idlib skadades tre barn när två skolor attackerades.

I år har FN registrerat 84 attacker mot skolor i Syrien. Minst 69 barn har förlorat sina liv, och många fler har skadats.

Alla parter i konflikten måste sluta bomba skolor, sjukhus och andra civila mål. Dessa handlingar bryter mot internationell humanitär rätt och kan innebära krigsbrott.

Orden räcker inte längre till för att beskriva vår upprördhet. Vi undrar nu om de som bär ansvaret har ord kvar för att rättfärdiga dessa attacker mot barn.

Geert Cappelaere, regionchef för UNICEF i Mellanöstern och Nordafrika

Behoven i Syrien är enorma. Stöd våra katastrofinsatser. Barnen behöver dig nu.

Mer än 100 000 barn lever just nu i östra Aleppo. När den här tätbefolkade delen av staden attackeras är risken alltid stor att barn kommer till skada. Barn och deras familjer gömmer sig i källare, men inte ens här är de säkra nu när kraftigt explosiva vapen används. Ingen plats är säker för ett barn i östra Aleppo.

Skadade barn ligger ensamma på sjukhusens golv då det inte finns tillräckligt med läkare eller sjukvårdsmaterial. En läkare berättade för mig att på hans klinik är de så överbelastade att de ofta hamnar i den omöjliga situationen att tvingas lämna de mest allvarligt skadade barnen att dö, utan behandling. Det är inte ett beslut som någon sjukvårdare ska behöva fatta. Det saknas läkare, mediciner och utrustning – sjukhusen själva är under attack.

Situationen förvärras hela tiden. Attackerna har också skadat vattensystemet som levererar vatten till 250 000 människor i östra Aleppo. Utan tillgång till rent vatten ökar risken för vattenburna sjukdomar, något som kan förvärra en redan desperat situation ännu mer.

UNICEF har lyckats laga systemet delvis, men ju fler attacker som sker, desto större är risken att vattensystemen förstörs helt igen.

Tillsammans med partners finns vi redo med livräddande vatten, näringsprodukter, mediciner och sjukvårdsutrustning till barnen och deras familjer, men våra konvojer släpps inte in i östra Aleppo. Barnen är i akut behov av hjälp.

Under den senaste vapenvilan fick vi en kort paus. Barnen kunde till och med leka utomhus igen. De kunde gunga och bara få vara barn för en stund. Men nu är det över och de är i stället livrädda dygnet runt. Barnen vet att om de blir skadade så är det inte säkert att de kan få någon hjälp.

För barnens och deras familjers skull – attackerna måste upphöra. Det fruktansvärda våldet mot barnen måste få ett slut.

Kieran Dwyer, UNICEF i Syrien.

UNICEF kämpar dygnet runt i Aleppo och över hela Syrien för att rädda barns liv. Vi vädjar till alla parter i konflikten att sluta attackera civila. Våra hjälparbetare måste få komma fram till de belägrade områdena.

Behoven i Syrien är enorma. Stöd våra katastrofinsatser. Barnen behöver dig nu.

Frukostseminariet som startade dagen leddes av UNICEF-ambassadören Mark Levengood och panelen bestod av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, Carl Bildt och Anna Maria Corazza Bildt. Hedersgäst var UNICEF-ambassadören Nana Mouskouri.

Under dagen samlades totalt 4 miljoner kronor in som oavkortat går till UNICEFs vattenprojekt i Somalia där knappt en tredjedel av invånarna har tillgång till rent vatten. Även på platser där det finns vatten är kvaliteten ofta dålig på grund av att vattensystem, brunnar och källor är gamla och vanskötta. Stödet från Operakällaren Foundation är viktigt för UNICEFs fortsatta arbete för barns överlevnad och hela samhällens långsiktiga utveckling.

Vi riktar ett stort tack till initiativtagaren Abbe Ibrahim, Operakällaren Foundation och alla som på ett eller annat sätt bidrog till en fantastisk dag och kväll.

Gästskribent: Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou var en av gästerna på Operakällaren Foundations årliga heldag till förmån för UNICEF. Hon fick en pratstund med hedersgästen Nana Mouskouri. Det här är Alexandras text om mötet med den nu 82-åriga världsartisten.

”Det är en solig septembermorgon när jag lämnar min 8-åring i skolan. Det som är en självklarhet för oss i den välmående vrån av världen är en lyx för 37 miljoner barn som inte kan gå i skolan på grund av krig och katastrofer läser jag i ett mail från UNICEF. Denna morgon bjuder UNICEF och Operakällaren in till ett frukostseminarium som spänner från barns rätt till rent vatten till flyktingbarnens rättigheter. Hedersgäst är UNICEF-ambassadören och världsartisten Nana Mouskouri som jag beundrat sedan barnsben. Med rötter i Grekland och fötter som nått långt utanför vårt hemlands gränser är den nu 82-åriga ikonen Nana Mouskouri en veteran i barns rättigheter.

Född på Kreta, uppväxt i Aten, flyttade hon till Paris 1960 för att numera pendla mellan sina hem i Frankrike och Schweiz. När hon var fyra år bröt andra världskriget ut. Nanas pappa gick med i motståndsrörelsen när tyska nazister invaderade grekiska gator. Människor avrättades, torterades, deporterades och tiotusentals människor svalt ihjäl. Allt detta har satt sina spår i Nana som flera gånger återkommer till krigets fasor och följder för barn.

– Jag bär fortfarande på skammen som kriget klibbar fast på människor. En skam som härrör från fattigdom, förödmjukelser, förnedring och förluster, säger Nana som nyligen besökte flyktingkrisens epicentrum, Pireus hamn i Aten, tillsammans med representanter från UNICEF.

När multitalangen och UNICEF-ambassadören Mark Levengood berättar att Nana sålt 350 miljoner album (troligen mer än Celine Dion och Madonna tillsammans) vrider sig Nana på stolen. Nana Mouskouri har bland mycket annat tävlat i Eurovision för Luxemburg, gett ut över 800 skivor och sjungit hem över 300 guld- platina- och diamantalbum. Hon talar åtta språk och har sjungit in sånger på 15 språk.

– Jag gillar inte siffror, envisas Nana som ser exakt ut som på alla bilder jag sett. De svarta glasögonen som blev hennes signum, röda läppar och naglar, svartvita kläder och en röst lika mild som en medelhavsbris.

Siffrorna har ju blivit vår tids lingua franca, försöker jag. Ett språk alla förstår. Siffror som ett kvitto på framgång. En måttstock. Vi behöver siffrorna för att förstå vidden av det som sker. Att det just nu är 65 miljoner människor på flykt. Och 28 miljoner av dessa människor är barn. De mest utsatta och sårbara. Många av dem flyr ensamma. Dessa barn brinner Nana Mouskouri för.

– Tänk på barnen, uppmanar hon auditoriet. De som försvinner på flykten. De som utnyttjas fysiskt, psykiskt, sexuellt, säger hon med vibrerande röst. Barnen som alltför ofta blir en siffra i de namnlösa massornas statistik.

Av de 59 000 flyktingar som just nu sitter strandade i Grekland – ett land som bokstavligt talat går på knäna efter sju års ekonomisk kris – är ca 23 000 barn. Många finns i något av de 35 organiserade flyktinglägren medan tusentals lever på gator och torg, under broar, i övergivna byggnader eller hemma hos empatiska medmänniskor. Den gamla flygplatsen i Aten har det senaste halvåret varit ett hem för tusentals flyktingar som sover på den heta asfalten. Här köar mammor vid en vattenslang för att tvätta sina barn i hettan, här leker ungar med gamla leksaker och äter sig mätta tack vare volontärer.

– Jag är en fältarbetare och försöker se allt med barnens ögon, säger Nana som tog över UNICEF-ambassadörskapet 1993 efter en annan ikon- Audrey Hepburn. Genom åren har hon besökt Mexiko, Bosnien, Guatemala, Vietnam och otaliga andra kris- krigs- och katastrofhärdar i världen. Nu senast Grekland.

– Jag mötte ensamma mammor, gravida och äldre, barn och ungdomar men de flesta orkade inte ens prata med mig. De hade tröttnat på alla löften om att få komma vidare. Ingen vill stanna i Grekland. De sa att landet är underbart, att människorna är oerhört hjälpsamma men där finns ingen framtid. Det enda de önskade var en stämpel i sina pass för att kunna resa vidare. Jag försökte förklara att gränserna är stängda och att de inte får ge upp hoppet. UNICEF gör ett utomordentligt jobb på plats och erbjuder platser med hygienmöjligheter. På Victoria-torget erbjuds duschmöjligheter och vård och lek för barnen. På sjukhuset jag besökte berättade de för mig om barn som våldtas, utnyttjas, säljs som sexslavar. säger Nana med sprucken röst.

– Skolan är livsviktig för barn. De måste fortsätta läsa sitt språk men också värdlandets språk och det är något UNICEF jobbar med. Inte sedan kriget har jag sett Europa på det här sättet. Inte Frankrike, inte Tyskland. Flyktingkrisen blev en katalysator för alla andra problem också. Vi i Europa måste inse att vi alla bär ansvar, säger Nana som mellan 1994-1999 satt för Grekland i Europaparlamentet och nu konstaterar: Vi gör inte tillräckligt. Inte i praktiken. Europa behöver vävas samman och kopplas ihop, inte bara ekonomiskt. Vi behöver förenas och visa större solidaritet. Min dröm var att bli en bro. En bro som överbryggar skillnader mellan europeiska länder. Min röst, mina sånger är mitt verktyg, säger Nana som kallats för ”The human voice”. En röst i UNICEF tjänst.”

Alexandra Pascalidou

För en vecka sedan fyllde min yngsta son två år. Men jag kunde inte vara där med honom på hans dag, jag kunde inte hålla om honom, leka med honom eller göra någon av de saker som pappor ska göra när deras barn fyller två.

I stället befann jag mig långt därifrån, vid en vårdcentral för barn i Monrovia, Liberias huvudstad. Här finns många barn som nyligen varit i direkt kontakt med en ebolapatient. Många av dem har också förlorat en eller båda föräldrarna. Jag blev tillsagd att hålla ett avstånd till barnen för att minska risken att smittas, men aldrig hade jag kunnat tro hur svårt detta skulle vara i praktiken. Att inte ta i hand eller ge en kram. Jag började till och med tänka mig för innan jag satte mig i en stol.

Ebola drabbar barnen två gånger. Först förlorar de sina föräldrar och sedan utsätts barnen för den stigmatisering som följer med sjukdomen. Ibland är barnens släktingar för rädda för att ta hand om dem, och de får inte den omvårdnad och tröst som ett sörjande barn behöver.

Det bästa för barnen är att få stanna hos familjemedlemmar, men med det allt ökande stigmat är det inte alltid möjligt. Som ett alternativ har Liberias regering, med stöd av UNICEF och Child Fund, startat en första vårdcentral för barn som blivit föräldralösa på grund av ebola. Där bor nu 14 barn i åldrarna åtta månader till 17 år, som inte har någon annanstans att ta vägen.

Under tiden de bor på centret undersöks de regelbundet för symptom på ebola, och under 21 dagar – virusets inkubationstid – riskerar barnen att själva bli sjuka. Detta är anledningen till att ingen av säkerhetsskäl bör röra vid dem. Ingen förutom de som själva har överlevt ebola.

Personer som överlevt ebola utvecklar en immunitet mot sjukdomen och kan därmed vara en bra tillgång i vården av andra som drabbas av ebola. Här har UNICEF utbildat 20 överlevare i att ge stöd och omvårdnad till barnen som finns här. Totalt kommer 50 överlevare att involveras i arbetet vid andra vårdcentraler som denna under de kommande veckorna.

Decontee Davies, 23 år, är en av de överlevare som utbildats av UNICEF. ”När jag fick veta att jag hade ebola trodde jag att jag skulle dö”, berättade Decontee för mig, ”och ingen ville ha med min mamma eller mina bröder att göra för att jag var sjuk. Jag vill inte att de här barnen ska behöva gå igenom samma lidande som jag. Därför arbetar jag här, för att hjälpa dem.”

Jag är van vid att barn ofta kommer springande för att möta besökare och hålla deras händer. Men för första gången i mitt liv var jag tvungen att avstå från all fysisk kontakt, och från att visa det allra mest naturliga tecknet på medmänsklighet. Jag har aldrig varit så nära, men ändå så långt ifrån ett barn. Det var en mycket obehaglig känsla.

Jag försökte ändå skapa kontakt med barnen, även om det var svårt på två meters håll. Jag träffade till exempel Martha. Hon är elva år och har bott på centret i en vecka, med sina yngre bröder som är fem och nio. ”Min mamma och pappa dog på grund av ebola”, sade hon. ”Jag vill åka hem, men jag vet inte om det är möjligt just nu. Jag vet inte om jag fortfarande är välkommen där. Jag vet att jag måste stanna här, men jag är i alla fall tillsammans med mina bröder. De har bara mig nu.”

Plötsligt, när jag talar med Martha, kommer ett av barnen närmare. Han heter Daniel och är kanske två eller tre år. Han kommer för nära. Jag slutar prata och tar försiktigt ett steg tillbaka. Han märker att jag backar och jag förstår att han ser skräcken i mina ögon. Jag blev livrädd för en tvååring!

Jag samlar mig efter en stund, och jag ser ingen rädsla i hans ögon. Jag ser hur han tänker: ”jag är inte farlig”, och min rädsla minskas något. Men varken beväpnade rebeller i Centralafrikanska republiken eller efterskalven efter jordbävningen på Haiti har skrämt mig så mycket som tanken på att han skulle röra vid mig. Det gör mig så ledsen att jag inte kunde ge honom en kram, eller ens rufsa om i hans hår.

Som tur är finns Decontee och de andra överlevarna här för att ge barnen den mänskliga närhet de behöver, så att de får känna att de inte är ensamma.  UNICEF samarbetar med Liberias regering för att minst en sådan här vårdcentral ska finnas i vart och ett av de fem värst drabbade områdena i landet, så att föräldralösa barn ska ha en trygg plats att komma till. Varje center kommer att ha personal som själva överlevt ebola, så att barnen kan få de kramar de så innerligt behöver.

Laurent Duvillier
Kommunikationsspecialist för UNICEF

Läget är akut och mer hjälp behövs. Ge en gåva och hjälp till att stoppa spridningen av ebola och rädda barns liv. Tack! Här kan du läsa mer om hur vi arbetar på plats i de olika länderna.

Minkaman är en fiskeby vid Nilens strand. Fram till alldeles nyligen bodde mindre än 5 000 människor här. Men under de senaste 90 dagarna har befolkningen ökat till 100 000, och siffrorna stiger när allt fler barn och familjer flyr från striderna nedströms i staden Bor.

Människorna som stiger av båtarna här vid Minkamans hamn är utmattade och chockade efter sina upplevelser. Men mest verkar de lättade över att ha nått trygghet. Varje person som anländer registreras av UNICEF och andra hjälporganisationer på plats. Man ser också till att de får sina viktigaste behov uppfyllda, som rent dricksvatten, mat, sjukvård och utbildning för barnen.

Innan konflikten bröt ut i december förra året kostade den 20 mil långa båtresan mellan Bor och Minkaman 40 sydsudanesiska pund (10 USD). Priset har mer än fördubblats till dagens 100 pund (25 USD), en förmögenhet som många i Sydsudan inte får ihop till på en månads arbete.

Och det är varför mer än 10 000 människor nu befinner sig på öarna i Nilen. Pengarna räckte inte ända fram till Minkaman. Och även om de är säkra från striderna, har de inte registrerats eller fått tillgång till den livräddande humanitära hjälpen.

Tidigt en morgon tog jag plats i en trång fiskebåt tillsammans med ett av UNICEF stöttat medicinskt team som skulle åka till ön Matorau. Där hade mer än 2 000 människor sökt skydd. Personalens uppgift var att bedöma människornas vårdbehov, samt undersöka barn. Medan de arbetade passade jag på att prata med några människor där.

Agok, en 28-årig ensamstående trebarnsmamma, var mycket oroad för sina barn. ”Vi är trygga just nu, men livet här är väldigt svårt. Det finns inte tillräckligt med mat, och jag har ingen medicin att ge mina barn. Den äldste gick i skolan innan kriget kom, men det finns ingen skola här för honom att gå till.”

Matorau är en av minst tio öar som nu befolkas av 10 000 flyktingar, varav hälften är barn. Öarnas läge gör det till en stor utmaning för hjälporganisationer att nå fram. Kanalerna mellan öarna är svåra att navigera, och det är en enorm uppgift att bedöma antalet behövande liksom behovet av material. Nätverket för transport på floden är också underutvecklat och kan för närvarande inte leva upp till transportbehoven för humanitär hjälp till öarna.

Men alla dessa utmaningar måste UNICEF och andra organisationer övervinna för barnens skull. Särskilt nu när regnen närmar sig och öarna lätt kan svämmas över. Tillsammans med partners utökar nu UNICEF sin närvaro i området för att kontrollera näringsbehovet, samt vaccinera barn mot vattenburna sjukdomar. Men mycket mer måste göras.

Christopher Tidey, kommunikationsexpert för UNICEF. 

Undernäring är ett stort hot

De humanitära behoven i Sydsudan är enormt stora. UNICEF bedömer att närmare en kvarts miljon barn kommer att lida av svår akut undernäring vid årets slut, om inte mer görs nu. UNICEF satsar just nu på att behandla mer än 150 000 svårt undernärda barn, och vi samarbetar med andra organisationer för att nå ut med humanitär hjälp till landets mest isolerade områden.

För att fortsätta det enormt viktiga arbetet behövs ekonomiska resurser. Och pengar har kommit in, bland annat har IKEA Foundation bidragit med en miljon euro till stöd för UNICEFs katastrofhjälp i Sydsudan. Pengarna används till bland annat vaccin och för att skapa trygga och barnvänliga platser. Men än så länge har bara 30 procent av de bedömda behoven täckts.

Du kan hjälpa till, ge en gåva till barn som drabbats av krig och katastrofer. Stort tack för din hjälp.

Jag har mött så många underbara och inspirerande barn i Centralafrikanska republiken de senaste dagarna. Då menar jag inte barn som går i skolan, det finns knappt några skolor öppna. Jag menar inte heller barn som är trygga i sina hem, för så många bor nu i flyktingläger. Jag menar inte barn som är friska och starka, jag har sett så många med fruktansvärda skador. Jag menar barn med vackra leenden, med drömmar och hopp inför framtiden, trots det svåra de möter varje dag.

Amina är åtta år. Hon sköts i låret under en attack mot hennes hemby, och båda hennes föräldrar dödades. Hon bor nu med en familj som tar hand om henne, men de har det mycket svårt. Instängda i ett område där de omringas av män som hotar att döda dem om de inte lämnar landet. Men Amina kan inte ens gå utan hjälp av små kryckor av plast. Ärret på hennes lår är fult och stort. Men hon ler så vackert där hon kämpar sig fram och lyckas vingla några steg längre idag än igår. Hon vet hur viktigt det är att hon lär sig att gå igen.

Saras leende är bestämt där hon sitter utanför familjens tillfälliga hem. Ett flygplan som övergivits, där familjen hängt upp lakan till skydd. Hon är elva år och flydde tillsammans med tusentals andra då deras byar attackerades. Hennes föräldrar tar alla småjobb de kan för att få livet att gå runt. Sara vet hur svår situationen är och hjälper till genom att sopa, tvätta och ta hand om lillasyster. Hon hämtar ved och ser till elden där hennes faster kokar kaffe som hon sedan säljer. Sara är en allvarlig flicka som inte har tid att leka. Det enda hon vill är att få gå tillbaka till skolan så att hon en dag kan bli polis. ”Så att jag kan skydda min mamma och pappa.”

 

Ariel är nio år. När jag träffade henne vid landets enda barnsjukhus, satt hon i sin säng under ett vitt myggnät. Jag trodde att hon bar en orange tröja, men när jag kom närmare såg jag att det var hennes hud. Hon var svårt brännskadad över bröstet och ryggen. Hon har varit på barnsjukhuset i flera månader, och delar rum med många andra barn som skadats i skottlossningar eller olyckor. Hon är van vid sjukhusrutinerna och de andra barnens föräldrar kallar henne ”bychefen”. Ariel ber mig att fota henne med min mobil och ler när jag visar henne bilden genom nätet. Jag säger att hon har samma namn som Disneyprinsessan Ariel. ”Åh, det vet jag redan”, säger hon, ”hon är vacker.” Jag säger att jag tycker att hon är mycket vackrare än prinsessan. Hon tittar bort en liten stund. Sedan ler hon blygt och viskar ”tack”.

Kent Page, kommunikationsspecialist i katastrofer, UNICEF.

UNICEF arbetar hårt i Centralafrikanska republiken för att hjälpa de 2,3 miljoner barn som drabbats av konflikten. Vi samarbetar med andra FN-organ, hjälporganisationer och övergångsregeringen. Vi kämpar för att alla barn ska få vård, näringsriktig mat, utbildning, skydd, rent vatten och sanitet.

Vill du hjälpa oss att hjälpa fler barn som drabbats av krig och katastrofer? Ge en gåva här. Tack.

När jag började arbeta för UNICEF hade jag aldrig kunnat tro att jag en dag skulle vara med och begrava döda barn. Men efter att våldet skakat Malakal förra veckan var det precis vad jag fick göra.

Jag kom till Malakal från Juba med en känsla av optimism, en känsla som delades av mina medarbetare i UNICEF och andra hjälparbetare. Optimism inför vad vi skulle kunna göra för barnen och deras familjer som tvingats fly, och som nu sökte skydd vid FN:s förläggning för skydd av civila. Jag skulle hjälpa ensamma barn, söka efter deras familjer och ordna fosterhem åt dem. Vi skulle ordna barnvänliga trygga platser. Vi var positiva och vi hade en plan.

Det var på måndagen. När vi vaknade på tisdagen var allting förändrat. Tystnaden bröts plötsligt av skottlossning. Rykten om att oppositionella styrkor skulle anfalla staden visade sig vara sanna. Vi sprang till bunkern för att söka skydd, men den fylldes snabbt av familjer på flykt. Så vi kröp ihop utanför och hoppades på det bästa.

Läget var väldigt spänt även inne i lägret och snart blev det bråk mellan män från olika etniska grupper. Det var fruktansvärt. När natten föll var vi fortfarande inte trygga och nästa morgon var det likadant. Mot slutet av andra dagen sedan attacken började fanns det 17 döda kroppar inne i lägret. Vi kunde inte lämna dem där, och medan vi begravde dem såg vi barn gå omkring med vapen. Några var inte äldre än tio år.

Tiden gick och striderna fortsatte. Vi började få slut på mat och vatten. Några kvinnor och hjälparbetare riskerade sina liv för att hämta vatten till familjerna i lägret. Det låg döda kroppar i floden.

På fredagen hade striderna mattats av något och vi kunde börja arbeta igen. Jag gav vatten och vätskeersättning till barn. Vi började identifiera ensamma barn för att skydda dem, och tog hand om våldtäktsoffer. Adrenalin och laganda gjorde att vi höll oss uppe under den här fruktansvärda tiden, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att hjälpa barnen och deras familjer.

På söndagen fick jag möjlighet att återvända till Juba med flyg. Jag ville stanna, men var för utmattad. Jag har arbetat i Afghanistan, i Sri Lanka under konflikten 2009, i Zimbabwe och i Kina efter jordbävningen 2008, men det här är den värsta humanitära katastrof jag har upplevt. Och som vanligt är det kvinnor och barn som lider mest.

Jag är rädd att fortsatta strider kan hota vårt arbete för barnen, och vi måste se till att allt de behöver finns på plats innan regnperioden börjar om några veckor. Det är fruktansvärt, men tillsammans med mina kollegor i UNICEF kommer jag att åka tillbaka till Malakal, för barnens skull.

/Masumi Yamashina, specialist inom skydd av barn på UNICEF Sydsudan

UNICEF arbetar hårt i Sydsudan för att nå avlägsna platser med vatten och hjälpa folket med sjukvård och näring. Tillsammans med partners återförenar vi barn och föräldrar, och ger psykologiskt stöd där vi kan. Vi arbetar också för att se till att barn på flykt får möjlighet till utbildning, ett mycket viktigt steg för barn vars liv har ryckts upp med rötterna.

Hjälp barn i krig och katastrofer, ge en gåva här. Tack!

Halla Nassir, 15 år, Hässelbygårdskolan

Min resa till Moçambique var det bästa jag någonsin har varit med om. Jag fick uppleva känslan att vara i ett helt annat land som inte är den ”typiska semester resorten”, jag fick bevittna med egna ögon hur ett fattigt land ser ut i verkligheten och jag fick gå igenom en sorts känslomässig ”meltdown” som fick mig att förändras på så många sätt.

Det var nog det jobbigaste under hela resan, hur vissa situationer slog till en i ansiktet och fick en att vakna till. Jag som ungdom klagar kanske som mest över skolmaten, långa skoldagar och att allting är sååååå tråkigt hela tiden men i Moçambique så uppskattade eleverna skolmaten, långa skoldagar innebar att ingen behöver slita och jobba hela dagen och det verkade aldrig som om att någon hade tråkigt, någonsin. Ungdomarna hjälpte till hemma på morgonen, gick i skolan på eftermiddagen och umgicks tillsammans efter skolan.

Pengarna som UNICEF använder via OD går till bland annat till rent vatten i skolorna, läromedel och saker så enkelt som penna, sudd och linjal.

Rimon Mansouri, 14 år, Hässelbygårdskolan

Innan vi skulle åka så var jag väldigt nervös och hade en pirrig känsla i magen. Jag såg väldigt mycket fram emot att träffa alla där men samtidigt lite rädd för att de kanske skulle inte tycka om oss. När vi skulle åka så trodde jag och Halla att vi skulle se elefanter eller lejon på landningsbanan. Men det var som en helt vanlig flygplats. När vi kom till den första skolan i Chibuto så märkte man hur dåligt de hade det. Skolan hade mer än 500 elever men bara 3 klassrum. I skolgården fanns det inte mycket man kunde göra. Dem hade bara en liten fotbollsplan gjord av sand där alla sprang runt. Efter att vi hade fått ett varmt välkomnande av alla där så gick vi in i ett rum med några elever som vi skulle prata med. Vi pratade om vilka likheter det fanns mellan vår skola och deras. Det var inte många. De sa att de behövde betala för deras lunch och att några av dem åt inget för att de hade inte råd. I den andra skolan var det inte så annorlunda. Där hade dem 4 klassrum och samma fotbollsplan. När vi intervjuade dem så ställde de samma fråga som i den andra skolan. De undrade om vi hade snö och vad gjorde med det.

UNICEFs projekt ”Child Friendly Schools” handlar om att förändra skolan så den blir bättre för barnen som går där, bland annat genom att utbilda personalen så barnen behandlas med respekt. Några av eleverna berättade att vaktmästaren brukade slå dem tidigare när de skulle dricka vatten. UNICEF går också runt till fattiga familjer och övertalar dem att låta deras barn gå i skolan istället för att arbeta.

Jag är väldigt peppad inför årets OD. Jag hoppas verkligen att vi kan nå ut till eleverna så att vi kan samla in mycket pengar för att förbättra skolorna där. Jag ska göra allt jag kan för att få andra att bli lika engagerade som oss.

I Operation Dagsverke 2014 engagerar sig tusentals elever för att bidra till bättre skolor för utsatta barn i Moçambique. Visa gärna filmen från Halla och Rimons resa för lärare och elever som vill engagera sig för barns rättigheter i världen. Anmäl din skola här.

Jag provar att bära de tunga vattendunkarna som småflickorna surrar fast med rep och bär hem på sina magra ryggar. Dunken väger mellan 15 och 20 kg. Den är tung. Den är väldigt tung.

Under mina fem resor till Etiopien för UNICEF och M-magasin har jag sett denna flickarmé tåga från landets olika vattendrag med sina bördor till hemmen. Långt går de också.

Men sakta men säkert har det blivit en ändring. När brunnen kommer till byn så behöver flickorna bara gå någon kilometer. Vilket innebär att flera timmar frigörs och de får äntligen göra det de drömt om: gå till skolan. Och runt om i detta gigantiska land borras brunnar, flickryggar sparas och utbildningsnivån höjs.

Att resa med Unicef är ett djupdyk i alla mina sinnen. Jag konfronteras med nöden, magra kroppar och lessna ögon, men också med glada skrattmunnar och glöd i blickarna. För varje år har jag sett förändringen. Det går framåt i byarna, om än med små steg.

Mina fem år med Unicef i Etiopien har varit fem år av framsteg. Och för mig personligen en ynnest.

/Amelia Adamo

Vill du vara med och kämpa vid barnens sida? Bli Världsförälder!

Bara på ett år hinner vi göra massor. Bebisar vaccineras mot dödliga sjukdomar. Allt fler barn får möjlighet att gå i skolan. Barnsoldater befrias. Familjer återförenas efter katastrofer. Den här veckan publicerar vi några exempel på vad vi lyckats åstadkomma under 2013 tack vare alla människor som bidrar med pengar och engagemang. Till exempel att barnadödligheten i Etiopien har minskat med hälften på bara 10 år. Läs och bli glad!

”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran” står det i julevangeliet. Här är jag, i Betlehem, men några änglar ser jag då rakt inte, och inga herdar heller. Det enda som återstår är den stora förfäran.

Hela staden är öde, det löper en stor mur runt alltsammans, och även denna stad har blivit skådeplats för denna evinnerliga konflikt.

Jag är här med Unicef, och besöker ett projekt där palestinska barn får bearbeta sina traumaupplevelser genom att rita och berätta. På herdarnas äng står huset, och där inne är en grupp på 15 barn samlade. Jag går runt, småpratar lite med barnen som för en inre kamp mellan blyghet och nyfikenhet.

En flicka, vars bror blev dödad i våras, har ritat en bild av sitt happy place, sitt lyckliga ställe dit hon kan dra sig tillbaka när livet innanför muren känns otryggt. Hon visar och berättar, här är huset, här är trädgården där hon leker med sina vänner. Hennes ögon börjar glittra, och hon påminner så om min egen dotter. ”Här är en gunga, och det här är regnbågen!”

”Var på jorden är ditt happy place?” frågar jag. Och något i henne slocknar igen, och blir sådär stumt och uttryckslöst. ”Var som helst” svarar hon. ”var som helst utom här”.

Lektionen går uppenbarligen i fel riktning, läraren skyndar fram och jag går ut i trädgården. Föreståndaren frågar om jag vill se grottan där herdarna fick besök av änglarna. Det vill jag ju. Vi går genom en allé av poppelträd mot en sluttning som överblickar Betlehem. Grottan är stor och rymlig, här rymdes både herdar och deras hjord. Faktiskt är det en ganska fin grotta, med släta väggar och en vacker pelare i mitten som nog inte stod där under herdarnas tid.

Från grottans öppning ser jag muren, den slingrar betonggrå och stram runt de gamla gatorna och gränderna. Nej, änglarna har lämnat Betlehem, och snart också jag. Jag går tillbaka till huset. Barnen håller på att avsluta. Flickan med sitt happy place har gjort en före och efter bild, hur det var före den här kursen och hur det är nu.

På bilden före gråter hon och håller en bild av sin döda bror.

På efter-bilden skrattar hon och håller en bild av sin döda bror. ”Hon har gjort framsteg”, säger föreståndaren, ”nu pratar hon igen och går i skolan”.  Hon stryker sin hand över den späda axeln och flickan tittar upp och ler mot henne. Märkligt hur hopp alltid kan födas på nytt, även i de svåraste situationerna. Och det slår mig, att bara vi orkar hjälpa varandra, så kommer kanske ängeln igen.

/Mark Levengood
Programledare, författare och UNICEF-ambassadör

Projektet Mark besökte stöds av Svenska PostkodLotteriet och är ett samarbete mellan lokala organisationer och UNICEF och omfattar 45 000 ungdomar.

Köp julklappar som räddar barns liv i vår gåvoshop. Där hittar du bland annat vår pedagogiska leklåda som skickas till katastrof- och konfliktområden och som innehåller allt från block och pennor, till klossar, pussel och dockor för att ge upp till 50 barn möjligheten att lära sig mer, leka och komma över sina traumatiska upplevelser.