Jag och Amanda lämnade Stockholm en tidig morgon i slutet av september. Vi lämnade våra trygga hem och våra familjer för att ge oss ut på en resa som vi visste skulle förändra oss för alltid. Senare samma dygn landade vi i Mauritanien med uppdraget att berätta för Sverige om hur UNICEF och Pampers tillsammans gör ett livsviktigt samarbete. 

Tre dygn senare hade vi fått vara mitt i och lärt oss att om alla hjälper till så kan vi faktiskt rädda världen.

Vi reste genom landet och besökte förlossningar, deras så kallade BVC, träffade mammor och deras barn. Det var 40 grader varmt. Det som slog oss var att alla var så glada och så fyllda av hopp. Trots att de mammorna vi träffade aldrig vet om deras barn kommer att överleva sin treårsdag. Osäkerheten kring mat- och vattenbrist, krig och väderkatastrofer är en verklighet för dem. Det är omständigheter som alltid ligger och lurar bakom hörnet. Vi har gratis sjukvård i det här landet, vi och våra barn blir fullproppade med vaccin mot allt farligt. Vi tar det säkra före det osäkra – alltid. Vi är så oerhört privilegierade. 

Det vi kan göra med den här resan är att berätta de här barnens historia, berätta hur de har det och vad de behöver. Att om de får rätt vaccin så blir möjligheten att överleva så mycket större. 

Du och jag kan göra skillnad.

Genom att se den här filmen är du också med på vår resa.

För varenda unge!

/Hannah Widell & Amanda Schulman
Driver mediabolaget Perfect Day och sänder podcasten ”Fredagspodden”. Nyblivna UNICEF-supportrar.

http://youtu.be/HXQm7dLTc1Q

I UNICEFs gåvoshop hittar du julklappar som räddar barns liv, som till exempel vaccin och vätskeersättning.

Jag är i flyktinglägret Za’atari intill den syriska gränsen, Jordaniens största. 80 000 människor trängs här bland tält och provisoriska plåthus, över hälften av dem är barn. Alla har flytt undan inbördeskriget i Syrien.

Trots att jag besökt massor av Unicef-ledda hjälpaktioner runt om i världen så slutar jag aldrig att imponeras över det otroliga arbete som görs ute på fältet, och Za’atari är ett utomordentligt exempel på hur väl det fungerar – och hur viktigt vårt arbete hemma i Sverige är.

I gåvoshopen på unicef.se kan man köpa olika produkter som sedan distribueras till de barn som behöver dem mest – och nu står jag i ett stort tält och ser hur de varma vinterkläderna delas ut till de syriska flyktingbarnen. Lådorna har precis kommit in, lagom till vinterkylan slår till. De sträcker sig upp mot taket, rad efter rad, kategoriserade efter storlek. Snart kommer varenda persedel att värma frusna ungar.

Varje familj, varje barn, är noggrant registrerat. Jag får vara med när föräldrarna kommer till utlämningsstället, visar upp sina papper och får ett paket med kläder i rätt storlek. Jag öppnar en låda som passar en femåring: ett par fina, varma vinterkängor med snörning, ett par vantar, en halsduk, mössa, strumpor en varm tröja och en overall. Jag ser en liten flicka med flätor lysa upp som en solnedgång över en knallrosa halsduk.

/Liza Marklund
Författare och UNICEF-ambassadör

UNICEF distribuerar just nu 35 000 paket med vinterkläder och 25 000 filtar till syriska flyktingbarn i Jordanien. Men vi behöver omedelbart ytterligare medel för att kunna ge katastrofhjälp under vintern till flyktingbarnen och deras familjer. Ge en katastrofgåva till Syrien eller köp vinterkläder till barn i vår gåvoshop.

Som de flesta flyktingar i världen flydde mina föräldrar först till sitt grannland, i deras fall Argentina. Efter en tid började militären i Uruguay och militären i Argentina att samarbeta. Situationen för exiluruguayaners i Buenos Aires blev allt mer livshotande. Människor fängslades, mördades och ”försvann”. Mina föräldrar och min bror, som då var ett år lyckades ta sig till ett flyktingläger i centrala Buenos Aires. Efter ett halvår fyllt av skräck, trångboddhet och ovisshet fick de besked om att de skulle få åka till Sverige som kvotflyktingar. FN:s flyktingorgan UNHCR och svenska migrationsverket som var på plats i flyktinglägret, bedömde att min familj behövde åka till en trygg plats så fort som möjligt.

Jag hade det enorma privilegiet att födas som dotter till kvotflyktingar som fick komma till Sverige. Min familj behövde aldrig riskera sitt liv i desperata försök att ta oss in i Europa för att överleva. Ett Europa som idag gör det närmast omöjligt för flyktingar att söka skydd på ett legalt sätt.

Miljontals barn spenderar sin barndom på flykt. Tusentals barn som hoppas att flykten ska få ett slut när de kommer till Sverige, får sitt hopp nermalt av en asylprocess som ofta strider mot barnkonventionen. För många barn krossas hoppet, och deras rättigheter kränks än en gång, när de skickas ut från Sverige till ovisshet och otrygghet.

Soledad. Ja, jag håller med om att sol och solidaritet som de flesta associerar mitt namn med verkligen är fint. Till och med livsnödvändigt. Utan solens energi i form av ljus och värme, skulle det inte finnas något liv på vår gemensamma jord. Utan all mänsklig solidaritet, skulle betydligt färre människor leva. Solidaritet skapar den värme som möjliggör att många av oss inte bara överlever, utan har möjligheten att bli en del av en gemenskap och börja leva.

Att våga se och försöka känna det som barn på flykt upplever är smärtsamt. Barn som jagas av plågsamma minnen. Barn som går till sängs oroliga över ovissheten om de kommer att få stanna i Sverige. Medan min son Ali somnar tryggt vid min sida efter att än en gång fått höra att han är oändligt älskad precis som han är. Barn som lever gömda i Sverige och längtar efter att gå i skolan och få vänner. Medan Ali längtar efter att resa på skolloven och ser fram emot att förverkliga sina drömmar.

Alla barn som värms av samma sol har exakt samma rättigheter enligt barnkonventionen.

När vi vuxna väljer att blunda för de sår som skapas hos barn som inte får åtnjuta sina rättigheter, skapas en mer smärta.

Vi väljer dagligen vilken värld vi är med och skapar åt våra barn.

Ensamhet. Eller värme och solidaritet.

Flykten kan sluta här.

/Soledad Piñero Misa
VD Retoy, UNICEF supporter, tidigare ordförande för Röda Korsets flyktingcenter.

Rapporten visar att det med rätt insatser går att åstadkomma dramatiska resultat när det gäller barns överlevnad. På global nivå är dock takten för långsam för att vi ska hinna uppnå millenniemål 4 om att barnadödligheten ska ha sjunkit med två tredjedelar till 2015. Och fortfarande dör förfärande 18 000 barn under fem år varje dag. De flesta av dessa barn dör av enkla sjukdomar som diarré och lunginflammation och i komplikationer vid förlossningen. Idag bloggar Lars Åke Persson, professor i internationell barnhälsa vid Uppsala Universitet om rapporten:

Nyföddas hälsa nästa utmaning

I den nya UNICEF-rapporten om barns hälsa ser vi att antalet dödsfall hos barn halverats från 12,6 miljoner 1990 till 6,6 miljoner 2012. Det är glädjande. När jag som ung läkare arbetade i Tanzania hamnade jag mitt i en förfärlig mässlingsepidemi med många dödsfall – nu har vaccinerna tagit bort det problemet nästan överallt.

Långt senare arbetade jag vid det stora diarrésjukhuset i Dhaka, Bangladesh, där man utvecklat socker-saltlösningen för diarrébehandling, som över hela världen räddat livet på mer än 50 miljoner barn. Bakom halveringen av dödligheten finns en rad framsteg och hårt arbete att nå alla barn. Det största problemet idag är de nyfödda, där många länder fortsätter att ha en hög dödlighet. Om alla mödrar får tillgång till mödravård, en barnmorska vid förlossningen, och någon som ser till mamma och barn dagarna efter födelsen kommer vi om några år kunna konstatera att även det problemet minskar.

/Lars Åke Persson, professor i internationell barnhälsa, Uppsala universitet

Homs, Syrien

Homs har varit skådeplats för några av de tyngsta striderna i Syriens 22-månader långa konflikt och hundratusentals har tvingats på flykt.

Medan vissa delar av staden har lämnats oberörda av konflikten och till synes fortsätter som vanligt, uppvisar andra områden tecken på intensiva strider. Byggnader ärrade av kulhål och hål från patronhylsor, krossade fönster och spillror. Från vad jag har sett i förorten Baba Amro, skulle jag uppskatta att så många som två tredjedelar av byggnaderna har skadats, medan andra kollapsat helt.

Ändå finns tecken på liv, även här i den misshandlade krigszonen. Baba Amro är nu relativt lugnt och familjer försöker ta sig tillbaka, försöker återuppbygga sina liv. Men du hör fortfarande ljudet av explosioner och skottlossning i fjärran. Det kalla vintervädret bidrar än mer till eländet med nattemperaturer som sjunker under noll grader Celsius. Många barn jag såg var klädda i endast tunna kläder och sandaler eller bara strumpor utan skor. Alla barn jag pratade med klagade på kylan. Många var ledsna över vänner som hade försvunnit och inte kommit tillbaka, men trots allt detta verkade de glada att vara hemma.

Många familjer lever dock under extrema förhållanden med trasiga fönster och dörrar som täcks över med plast, och de sover direkt på betonggolvet eller på tunna madrasser. Tillgången till kaminer är begränsad och det råder allvarlig brist på dieselbränsle som behövs för att kunna elda i kaminerna. Folk försöker göra det bästa av förutsättningarna, men föreställ dig hur kallt det måste vara, särskilt på natten. Andra familjer tar sin tillflykt till tillfälliga boenden.

Trots att vattnet fungerade i de områden jag besökte, verkar det som om elektriciteten endast kommer i korta perioder. En slakteributik som jag såg hade ingen elektricitet till frysarna, så djuren slaktades varje dag och djurkropparna fick sedan hänga i kylan utanför butiken.

Jag besökte en lokal vårdcentral som förstörts och inte längre kan användas. Ett exempel på vilka konsekvenser det får när grundläggande samhällsstrukturer förstörs. De som lider av kroniska sjukdomar eller har barn som behöver tillgång till sjukvård kan helt enkelt inte återvända. Det råder också en akut brist på medicinsk utrustning och många sjukvårdsarbetare har lämnat området. Det kalla vintervädret i Homs kommer bara att bidra till en ökning av vintersjukdomar särskilt bland barnen.

Även om vissa skolor har skadats, fortsätter mycket av undervisningen som vanligt. Jag besökte en skola som fortfarande fungerar och pratade med en lärare som har cirka 50 elever i sin klass.

Men de mest akuta behoven i Homs är ett resultat av den stränga vintern som kommit till Syrien. Det finns ett stort behov av till exempel skor och vinterkläder bland de fyra miljoner människor – hälften av dem barn – som drabbats av konflikten.

UNICEF finns på plats i Homs genom ett antal partnerorganisationer. Samtidigt som jag skrev dessa rader nådde nya förnödenheter Homs, inklusive 5000 täcken, 1400 filtar och 2000 familjehygienpaket. UNICEF har också nyligen lämnat högenergikex till 6400 barn i Homs och hjälpt till att upprätta säkra platser för lärande för att ge barn möjlighet att fortsätta sin utbildning.

/Mark Choonoo,
Katastrofspecialist vid UNICEF

Hjälp barn i krig och katastrofer genom att skänka en gåva till UNICEFs katastrofarbete. Eller genom att handla yllefiltar och högenergikex i vår gåvoshop.

När jag var sju år började jag skolan. Det tog tre dagar att förstå att vissa av oss barn var lite finare än andra. I min klass gick det barn olika bostadsområden i Uddevalla. Några hade gifta föräldrar och de bodde i villa. De blev skjutsade till skolan, oftast av sina pappor, och jag minns att de alltid fick en kram innan de klev ur bilen. Några hade ensamstående mammor som hade bra jobb och de bodde i bostadsrättsområden precis bredvid skolan.

Sedan var det vi andra.

Staffan, vars mamma tog emot män i sin lägenhet på kvällarna, Emma som tiggde mat av oss andra och vägrade duscha för att inte hennes styvfar skulle tycka att hon luktade gott, Sara vars pappa ofta var så full så han spydde ut över frukostbordet och så jag som hade en mamma som hängde ihop med en knarkare. Det var vi som bodde längst bort, i hög- och låghusen dit polisen ofta kom och där ingen någonsin åkt på semester. Vi som inte lärde oss åka slalom, inte fick Salomonryggsäckar eller alltid fick smöra knäckebrödet på den minst håliga sidan för att spara. För mig var mitt liv inte konstigt. Inte förrän jag förstod att andra tyckte det. Framförallt vuxna. Inte sällan tittade de på mig med medlidande i blicken. Det var tydligen synd om mig för att morsans kille knarkade. Det var mer synd om mamma, tyckte jag. Det var ju hon som fick stryk. Fast det visste ingen.  Vissa vuxna var elaka. Hos Petra fick jag inte sitta i vardagsrumssoffan för hennes mamma inte ville ha mig där. När min bästa kompis fyllde år blev jag inte bjuden. Jag kunde tydligen ha en negativ inverkan på de andra barnen. Sådant sätter sig. Det sätter sig djupt.

Jag hade lätt för mig i skolan. Efter ett par veckor insåg jag att om man är bäst på något får man uppmärksamhet. Micke i klassen insåg att han var bäst på att vara sämst. Han lever inte längre. Många av mina barndomsvänner har farit illa i livet på grund av att de aldrig fick en chans, en vuxen som såg det fina i just att de fanns. Att det inte spelade någon roll om man aldrig varit på Kanarieöarna eller fick den dyraste skoltröjan varje år.

Det är ingen tillfällighet att jag blev sångerska. En hyllad sådan under en tid. I fem år levde jag på scener över hela Sverige. Varje gång jag ställde mig på scenen vann jag kriget mot de som räknade ut mig, de som ryckte på axlarna och signalerade att jag inte hörde till, att jag var utanför.

Nu arbetar jag som radiopratare på Radio 1. Det är åsiktsradio och jag är anställd för att säga vad jag tycker. Min agenda är att försöka göra världen bättre, påverka människor att se varandra och vara rädd om varje individ som är på väg att växa upp. Det är så lite vi barn i utanförskap behöver. Det räcker att ni säger att vi hör till. Högt och många gånger. För det tar lång tid innan det går in. Men sluta aldrig försöka. För till slut vågar vi tro på att ni har rätt.

/Kim Kärnfalk

*Barnen i texten heter i verkligheten någonting annat

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

I alldeles för många tonår har Anja kämpat för att behålla kontrollen utåt. Bra betyg. Många vänner. Allt för att ingen ska se hennes sår på insidan – trots att det är just vad hon egentligen vill.

Anja skrev till mig efter att hon läst mina böcker 14 år till salu och Skamfläck, om andra unga som använder sex som självskadebeteende. Anja är en av alldeles för många som berättar sina livs historier om hur de dämpar sin ångest med sex, ett självskadebeetende likt att skära sig eller svälta sig, men som är mycket mer osynligt och skamfyllt. De unga berättar om hur deras skolkuratorer eller psykologer bemöter dem med den berömda tystnaden, väntar ut deras berättelser, när de själva helst vill få frågor. I värsta fall möts de av ignorans, ”hur kan du göra det här mot dig själv?” eller ”varför slutar du inte bara”. Någon annan berättar om psykologen som sa ”det här kan jag ingenting om, du får gå någon annanstans”.

Den tjejen sökte aldrig hjälp igen.

Anja är ett av samhällets mörkerbarn, en sådan som vi inte vill se för att det blir för jobbigt. Hon skriver: ”Jag vågar inte berätta för någon som finns i min närhet. Jag är så rädd för vad andra ska tänka och hur de ska döma mig. Jag har ändå byggt upp ett så pass starkt yttre att det är få som känner Mig och inte mitt yttre.”

Det största sveket mot Anja är vuxna som ser dessa mörkerbarn – men som ändå inte gör något.

Lova mig en sak.
Lova att vi alltid ska vara de vuxna som tittar, hur mörkt det än är.

/Caroline Engvall, journalist och författare

*Anja i texten heter i verkligheten någonting annat

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

När jag var barn bytte jag skola 9 gånger. Varje ny skola innebar nya prövningar, första skolorna satt jag mest tyst men med tiden lärde jag mig att scanna av klassrummen och skolgårdarna vilka elever som var tuffa, mesar, coolingarna, värstingarna, sportnördarna, plugghästarna. Blixtsnabbt anpassade jag mig till den nya miljön.
– Du kan sätta dig bredvid Therese.
Tyst går jag mellan bänkraderna och glider ner på min stol. Det känns skönt att Therese är med mig, hon är min nya granne som jag lärde känna innan skolstarten.
Hela dagen är jag beredd på att någon ska mucka med mig, men det gör de inte.
Jag tror att det berodde på Peter.
Han har på sig blå mockasiner och jag la genast märke till hur konstigt han gick. Först trodde jag att han skojade.
– Han går alltid på tå, viskar Therese.
– Tå-Peter, viskar en tjej som sitter framför mig.
– Tåbira-Peter, viskar jag tillbaka. Han kanske tror att han är en giraff.
Tjejen börjar skratta högt.
Fröken ropar:
– Nej, tysta!
Peter märkte inte att jag skojade med honom, men jag fick glada miner.
Under några veckor småretas jag med Tåbira-Peter, för jag märker ju att då är det inte jag som blir utanför.
En dag när jag och Therese kliver av skolbussen och går hem genom de värmländska skogarna så råkar jag säga något om Tå-Peter.
– Lägg av, säger hon surt.
– Vadå, jag skojar ju bara.
Men Therese skrattar inte.
– Vet du varför han går på tå?
– Nej, varför då?
– För att hans pappa alltid är full. Peter går på tå för att han inte vill väcka sin pappa, han smyger för annars får han stryk.
Det hugger tag i hjärtat. Tåbira-Peter är också en alkoholistbarn. En ganska märklig känsla griper tag i mig. En insikt om att jag inte är ensam. En till som levde med alkohol. En till på besök i verkligheten. På något sätt gör det mig glad. I morgon ska jag prata med Peter. Han ska veta att jag är som han. Han ska inte vara ensam.

Det här hände när jag var 7 år gammal och det var mitt första möte med insikten om att vi är många som är utanför. Det gjorde mig både glad men också förbannad. Glad för att jag insåg att jag inte var ensam, men förbannad att han var utanför.

Vi vill vara normala, som alla andra. Vi har inga problem, därför håller vi tyst. Tystnaden är för att skydda. Med tystnaden bygger vi långsamt upp ett självförakt stort som ett kärnkraftverk. Samtidigt som man sitter och ler och låtsas som om att ingenting är fel så imploderar vi av låg självkänsla. Vi är ingenting värda. Men vi låtsas inte om det.
En vanlig fråga jag får är när jag berättar om min historia är:
– Vad är det som gjort att just du har klarat dig?
Det är många olika delar men en viktig händelse är den vuxne som en gång la en hand på min axel:
– Du är ju ett maskrosbarn, Morgan
– Är jag?
– Ja, du är ett maskrosbarn, en som växer upp genom betongen.
Jag kände en stolthet. Plötsligt fick jag en identitet… ett maskrosbarn. Jag fick från nobody till somebody. Jag var bra och dög som jag var var. En sån enkel liten sak. Men orden har suttit kvar där och det gav mig styrka.

Vi måste stärka barn och ungdomar som är utanför. Berätta för de: ”Ja, det är jobbigt, det är tufft att vara utanför men ni är inte ensamma. Vi är många som gått igenom det, vi är många som stödjer och vill hjälpa.”
Insikten att vi är många som är utanför gör inte smärtan mindre, men det kan gå fortare att försonas med sig själv och sina skuldkänslor, när man förstår att det är inte en själv det är fel på.
När klasskamrater, vänner, grannar, släktingar och hela samhället håller tyst så vinner förövaren. Då lägger man skulden på sig själv, det förmildrar ångesten.

Jag har inte träffat Peter sen jag flyttade från Värmland, så jag vet inte hur det gått för honom. Men det jag vet är att utanförskapet både kan vara en destruktiv väg in mot självutplåning genom droger, kriminalitet, beroende, dålig hälsa fysisk som psykisk, det kan också vara en drivkraft för att överleva. ”Jag ska visa de djävlarna, jag ska inte bli som de!”
Därför måste vi alla gå samman och ta problemen på allvar. För barnens skull, för vår framtids skull.

/Morgan Alling

Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

När jag för några veckor sedan fick frågan om att skriva en krönika till Svenska Dagbladets Paralympics-bilaga så valde jag att inleda den med ett citat av den Olympiska kommittén; ”Att få utöva idrott är en mänsklig rättighet.” I strikt mening är det möjligheten att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar som är en mänsklig rättighet, men för många är det just inom idrotten som man utvecklas bäst. Därför blir idrott en mänsklig rättighet. Rätten att leka och ha en fritid nämns uttryckligen i barnkonventionen.

De mänskliga rättigheterna var den röda tråden i invigningen av Paralympics i onsdags kväll. Steven Hawkings sa under invigningen att alla människor är unika, men det som förenar oss är the human spirit – kanske bäst översatt till svenska som den mänskliga gnistan – nämligen viljan att växa och utvecklas. Här förenas Paralympiska idealen med UNICEFs mål.

Idrotten är oerhört viktig, både för oss som enskilda personer och för samhället. För den enskilda innebär det bättre hälsa och möjligheter till ett socialt sammanhang, en klubb eller förening där man kan utvecklas i gemenskap med människor med liknande intressen. Jag är övertygad om att detta får positiva effekter för samhället i stort. För den som har en funktionsnedsättning är det ännu viktigare med idrott. Det vet jag av egen erfarenhet.

Min största idrottsliga framgång var varken Paralympics eller VM. Den kom redan när jag var tolv, när jag lärde mig att simma. Det främsta syftet med min träning har aldrig varit att ta medaljer eller att slå världsrekord, det främsta syftet har varit att kunna öka min rörlighet och må bättre. Däremot är jag en obotlig tävlingsmänniska, vilket bidragit till framgångarna. Men syftet för mig och många andra med funktionshinder är att kunna leva så självständig som möjligt.

Om jag ökade min styrka med 5 procent, så att jag kunde resa mig upp själv, innebar det kanske att jag ökade min rörelsefrihet med 50 procent. Träningen har alltid inneburit att min självständighet ökat och jag kunnat göra mer och mer på egen hand. Här har rätten att utvecklas verkligen kunnat omsättas i idrott och träning. Så är det för många andra funktionshindrade också, men inte alla.

Detta är nämligen en lyx som inte kommer alla funktionshindrade till del. Fortfarande lever många funktionshindrade runtom i världen i samhällets utkant. Många barn i världen far illa på grund av att deras fysiska förmåga är nedsatt. För dessa människor kan Paralympics bidra till att öka förståelsen och respekten för allas lika värde. UNICEFs viktigaste uppgift är att bevaka rättigheterna så att alla barn får möjlighet att växa.

Så även om vägarna för UNICEF och Paralympics är helt olika, så är idealen och målet detsamma.

/David Lega, styrelseledamot UNICEF
Andre vice partiledare Kristdemokraterna

Om ett par dagar invigs OS i London och jag är på väg dit för att ta plats som expertkommentator och prata friidrott i SVT. Ett helt liv av idrott har satt tydliga spår och skapat ett intresse som håller i sig.

Min resa till London har inget med mitt uppdrag som UNICEF-ambassadör att göra, men så här i OS-tider finns all anledning att reflektera kring vad idrott, lek och spel kan betyda för barn och ungdomar runt om i världen. Och mitt djupa idrottsintresse kan lätt kopplas till mitt engagemang för UNICEF och barns rättigheter.

Att idrott har en positiv inverkan på barns och ungdomars utveckling och välbefinnande är något som alla kan skriva under på.  Lek och idrott nämns även i barnkonventionen, som säger att alla barn har rätt till lek och fritidsaktiviteter.

Det var också tack vare friidrotten som mitt eget engagemang för utsatta barn föddes. Mellan 1999 och 2007 tillbringade jag varje år en månad på träningsläger i Sydafrika.  Fattigdomen i kåkstäderna blev en väckarklocka för mig. Särskilt greps jag av det öde som drabbade de barn som levde i skuggan av hiv och aids.

Jag ville hjälpa till och fyllde varje år mina resväskor med gåvor till barnen. Men det var inte alltid lätt att hitta de rätta kanalerna för att ge. Och jag kände att jag ville åstadkomma mer. I rollen som UNICEF-ambassadör fick jag en möjlighet att lyfta mitt engagemang till en annan nivå. Jag kunde nå många andra med budskapet och få fler att ge.

Mitt första uppdrag som ambassadör var ett besök i Malawi i södra Afrika år 2005. Malawi har ungefär lika många invånare som Sverige, men där finns en miljon föräldralösa barn! Hälften av dem har förlorat minst en av sina föräldrar i aids.

Att träffa föräldralösa barn i ett land där nästan en hel föräldrageneration har dött på grund av hiv påverkade mig oerhört starkt. Men resan bjöd på både förtvivlan och hopp. Jag fick också se hur UNICEF jobbar på olika sätt för att ge dessa barn stöd och hjälp. Till exempel med hjälp av barncenter, så kallade ”Children’s Corner”, dit barnen kommer bland annat för att spela teater, leka och spela fotboll.

Ett besök jag särskilt minns är mötet med en idrottsklubb i Blantyre i södra Malawi. De tränade friidrott under mycket blygsamma former. Någon höjdhoppsställning eller matta fanns inte och många av ungdomarna tränade utan skor. Det blev mest löpträning eftersom de inte hade några redskap. Några var tvungna att vandra i två timmar för att komma till träningen och fick sedan träna på tom mage. Men mitt i allt det svåra var stunden med ungdomarna på idrottsplatsen ett väldigt glatt möte. Jag kunde identifiera mig med dem. De var ungdomar som satsade lika hårt som jag, de hade mål, vilja och framtidstro.

Idrott är en viktig del av UNICEFs programverksamhet runt om i världen och ett medel för att förbättra livet för barn, familjer och hela samhällen. Idrott kan hjälpa UNICEF att uppnå mål när det gäller bland annat hälsa, utbildning och jämställdhet.

Genom sport och lek kan barn och ungdomar lära sig värderingar, få bättre självförtroende, komma över traumatiska upplevelser, bygga vänskap och öva sig i samarbete och respekt. Det ger träning inför framtida utmaningar och förbereder dem för att ta ansvar och leda i framtiden. Därför är idrott så viktigt, inte minst för utsatta barn.

Hoppas att vi ses under OS!

PS. UNICEF och den Internationella olympiska kommittén har samarbetat sedan 1994. Tillsammans har de båda organisationerna kämpat för att fler barn och ungdomar runt om i världen ska få tillgång till sport- och idrottsaktiviteter. Ett exempel på samarbetet är projektet London 2012 International Inspiration programme vilket har hjälpt över 12 miljoner barn i 20 olika länder att börja med idrott:

Video om International Inspiration, med UNICEF-ambassadören David Beckham.

Hur gammal är du, Shukur, frågade jag pojken med de vackra ögonen. Åtta, svarade han. I fem års tid hade han jobbat på fiskmarknaden i Awassa. Sanningen var att han varit där i cirka tre år. Men för den lille pojken så mindes han knappat något annat än fisk, fisk, fisk, och ett hus som han delade med de andra pojkarna. Det var hans värld. Inga mammakramar, ingen frukost, ingen godnattsaga, ingen skola.

Shukur var ett av de barn som jag träffade i samband med UNICEFs och TV4:s skildring av barnarbete. Shukur var en av flera syskon som hans föräldrar inte hade råd med. Han stöttes ut, och de sa till honom att gå till den närbelägna staden där det skulle finnas jobb. Då var han cirka fem år. Han gick i dammet en hel dag och sedan dess delas han sitt liv mellan fiskmarknaden, där han viker nät, och byn där han leker och sover med de andra barnen. Även de med föräldrar någon helt annanstans.

Dessa barn växer upp och fostrar sig själva. Här finns absolut ingen som tar hand om dem. Här överlever de smarta, de som inte är svaga och undernärda och de som är tidigt uppe på morgonen och får dagjobb. Det är många hungriga barn som slåss om jobben.

Den morgonen när vi sågs var det kallt. Han hade en en söndrig T-shirt och byxor som knappt var värda namnet. Inga skor, och han frös.

– De stora pojkarna stal mina kläder när jag hade tvättat dem och la dem i solen för att torka, berättade han.

Jag tog av mig min jacka och svepte in den magra kroppen. Den blev kvar där. Den var alldeles för stor och de större pojkarna försökte omedelbart stjäla den. Hackordningen är glasklar. Störst och starkast vinner. Hans tänder var alldeles gula och missfärgade av ett vatten som inte renats. Han åt kanske en gång om dagen och alltid samma sak, bröd och rå fisk.

Jag tänkte på barnen hemma i Sverige, de med över 600 leksaker per unge. Shukur har också drömmar, den största var att få gå i skolan. Den andra var att tjäna så mycket att han skulle få råd med en cykel. Några dagar senare när vi lämnade Shukur och hans kamrater för att åka tillbaka till vårt rena, välbärgade land, var min gräddvita jacka brun av damm och smuts, men kanske bär den med sig en förhoppning om ett lite bättre liv. Min jacka är en ständig påminnelse om Shukur med de vackra ögonen och längtan om ett annat liv.

Tillsammans med UNICEF vill vi vara med och göra en insats. Genom att bli Världsförälder kan vi hjälpa till. Nu är jag en Världsförälder, eller snarare en Världsfarförälder. Vi behövs, och vi har råd. Kom med du också!

Vi här på M vill gärna göra dig påmind om att också du behövs. Bli Världs(far)förälder och hjälp barn som du inte har ens har en aning om vad de heter. Din peng landar bra, vi har varit där och sett både behoven – och möjligheterna.