Gå till innehållet
Laddar…

”Hjälpen kommer fram till Afrikas horn och gör skillnad”

Här är det sista inlägget från vår generalsekreterares resa från Afrikas horn:

Del. 5

Nu är jag på väg hem till Sverige igen. Jag sitter i flygplanet och tittar ut. Moln och sol. Så vackert.

Under min resa till Afrikas horn har jag lärt mig att titta på himlen på ett nytt sätt. Jag letar efter sandtromber, efter vind och moln. Tre tecken som tyder på att regnperioden är på väg. Lite vind har jag fått uppleva, några små moln har stundtals mildrat solens värme och ett par sandtromber har avtecknat sig i fjärran.
Räcker det för att det skall bli regn, och tillräckligt mycket regn? Jag vet inte, men jag lägger nu mina oroligaste förväntningar på det, tillsammans med alla etiopier, kenyaner och somalier som jag har träffat. Tillsammans också med alla hjälparbetare på plats. Vi har nu alla samma oro i ögonen.

Kenya 2011. Kate Holt/UNICEF

Jag tar med mig hem i mitt hjärta många barnansikten och många människoöden. Hur kan man glömma alla barn på sjukhus, alla mammor som trängs vid vattendistributioner, alla pappor som får gå allt längre väg med sina allt färre djur, alla familjer som har lämnat allt efter sig och vandrat långa sträckor för att komma till ett läger, ett hälsohem, en annan by?

Jag tar med mig hem den absoluta övertygelsen att barn har rätt till liv, men också att de vill leva. Hur kan man annars förstå att det går så bra att rädda så många och i sådant bedrövligt tillstånd? Det behövs omsorg, det behövs kunskap, det behövs medicin, det behövs mat och vatten. Men det behövs också vilja till liv.

Jag åkte till Afrikas horn med en enorm oro för det jag skulle få se. Det har på alla sätt och vis varit en mycket tuff resa, men jag har fått se att hjälpen kommer fram och att den gör skillnad, och jag har fått träffa de mest fantastiska människor – barn som vinner den ojämna kampen mot undernäring och sjukdomar, vuxna som delar med sig av sitt sista korn, sitt sista vatten.

Jag har också sett det fantastiska arbete som hjälporganisationerna gör i fält, och de fantastiska hjälparbetare som har kommit från Sverige, Pakistan, Mozambique, Australien… Från världens alla hörn, för att kunna hjälpa här i Afrika. Hjälpen är dömd att inte räcka till i en sådan katastrof, men den räcker långt. Solidariteten och engagemanget räcker ännu längre.

Jag är så stolt över UNICEFs arbete, och jag är så stolt över att vi i Sverige, tack vare alla våra givare har kunnat hjälpa till.

Jag tittar ut igen genom fönstret. Inga tromber, ingen vind. Bara några vita moln.
Må det regna.

/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs Véroniques tidigare inlägg.

Ge till gåva till Afrikas horn här.

”Farahs kropp vägrade att ta emot mat”

Här kommer den fjärde delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn.

Del 4.

Somalia, Kenya och nu Etiopien…

Etiopien är ett stort, gammalt, historiskt land där mycket fungerar förhållandesvis bra. Ett land som på sista tiden har sett sin BNP öka med 9-10 procent. Ett land där barnens villkor har förbättrats dramatiskt, i synnerhet när det gäller barnadödlighet och utbildning.

Men också ett land där fortfarande 39 procent av befolkningen lever i yttersta fattigdom och där man räknar med att ungefär 8 miljoner människor årligen är i behov av humanitär hjälp. Nu när torkan också drabbat Etiopien har siffran stigit till 12-13 miljoner.

10 månader gamla Firdozes arm mäts. Det röda på mätbandet indikerar att han är akut undernärd. Foto: Indrias Getachew

Etiopien drabbas hårt men här är situationen ändå bättre än i Kenya och Somalia. Regeringen är ekonomiskt och socialt progressiv, och här har UNICEF bidragit till att bygga upp ett decentraliserat hälsosystem som täcker stor del av landet och som nu visar resultat. Ett sjukhus per 100 000 invånare, ett hälsocenter per 25 000 och utöver det mindre hälsoposter samt mobila hälsoteam. Ett system som gör att man på ett ganska tidigt stadium upptäcker barn i behov av hjälp. UNICEF har varit med om att utforma systemet och levererar bland annat mattillskott, vacciner och mediciner. Man utbildar också den lokala personalen.

Jag besökte ett sjukhus i Gode, en stad som ligger ca 600 kilometer från Somalia. I anslutning till sjukhuset ligger ett så kallat ”stabilisation center”, det vill säga en mindre vårdcentral för barn med både akut näringsbrist och andra sjukdomar – de flesta orsakade av undernäringen.

Jag fick se mycket svåra fall av undernäring. Farahs kropp vägrade att ta emot mat. Han var med andra ord alltför svag för att ens få lust till mat trots att han så väl behövde det. Trots sina två år, såg han ut som åtta månader. Han var för svag för att gå. Han var för svag för att stå. Han behandlades med dropp.

Där fanns också en liten flicka med både anemi och tuberkulos. Det enda livstecknet från henne var ljudet från hennes svåra andning.

Där fanns barn med vattenskalle och svullna kroppar. Deras mammor var ändå ganska lugna. De visste att deras barn skulle räddas. För barnen blir faktiskt bra. Får de bara medicin och terapeutisk näring är det ytterst få som dör. De räddas. De blir bra. De lever.

I anslutning till sjukhuset tog man också emot blivande mammor med svåra graviditeter. Även där var orsakerna ofta relaterade till fattigdom. När jag kom dit hade en ung mamma precis fött barn, men barnet hade dött.

Utan tillstånd från pappan hade man inte fått utföra det nödvändiga kejsarsnittet. Familjen bodde långt från sjukhuset och det hade tagit 20 timmar att nå pappan och övertyga honom. När det väl var gjort, var det för sent för barnet.

Tänk att det är så lätt att mista livet… Tänk att det är så lätt att rädda livet. Barnens vilja till att leva ger dem kraften att överleva det värsta tänkbara. Men för att göra det behöver de näring, omsorg och skydd. De har rätt till det. De har rätt till sina liv.

/ Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

När kamelerna dör av törst vet man att det är illa för människorna

Del 3

Här kommer den tredje delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn:

Jag lämnade igår lägret i Dabaab och åkte till Wajir-regionen i nordöstra Kenya. En resa genom ett månliknande landskap. Kilometer efter kilometer av sand och döda buskar och träd. Allt är bränt, inte en enda grön fläck någonstans. Enstaka djur här och där som söker sig allt närmare till byar och vägar i hopp om att kunna hitta vatten och mat där. Även vilda djur drabbas hårt och så nära som vid flygplatsen i Wajir kan man se kadavret av en giraff. De är flockdjur, men flocken har försvunnit.

I Wajir-regionen där man lever på djur är situationen akut. Man säger att 60 procent av korna har dött, 50 procent av getterna och nu 40 procent av kamelerna. De få djur man ser är i bedrövligt tillstånd, de kan inte ge mjölk längre och de orkar inte ens ta sig till vattenställena. Det innebär att man inte längre kan livnära sig på dem eller använda dem i arbetet. Kamelerna, som i vanliga fall kan bära 80 liter vatten, orkar nu knappt med hälften.

Det råder torka på Afrikas horn

Foto: UNICEF/Kate Holt

Regionen har därför drabbats hårt, och människorna har fått lämna sina hem för att komma till de hälsocenter som UNICEF, tillsammans med andra organisationer och lokala myndigheter, har installerat. De flockar sig också omkring de vattenhål som vi har installerat eller förbättrat, och som skall kunna användas av både människor och djur. Det är mest kvinnor och barn som samlas där i improviserade boenden som knappast djur ens skulle vilja bo i. Hur skall det gå för dem den dag det börjar regna? Här måste man också förbereda sig för det regn som en dag skall komma. Det kommer också att föra med sig nya behov och nya sjukdomar. Efter tre uteblivna regnperioder kommer regnet till sist att bli en välsignelse men den kommer också att först innebära nya lidanden.

De flesta män har stannat hemma. Ibland med några barn till hjälp, för att kunna passa de djur de fortfarande kan ha.

Vid en vattenreservoar träffade jag en man som hade kommit hit med sina fem kameler. Tio getter och fem kameler var det enda han hade kvar. Han berättade att han inte kunde ge sina djur vatten och mat på samma ställe. Det tog honom ungefär fem dagar att komma till vattenreservoaren med sina kameler. Varje gång var det fara för att någon av dem inte skulle överleva resan. Sedan var han tvungen att stanna där ungefär en vecka för att de skulle hinna både dricka och vila sig. Sedan var det ytterligare fem dagar för att vandra till ett ställe där de skulle få äta. Och sedan var det dags att vandra igen för att kunna ge dem vatten… Och varje gång minskade antalet djur.

Jag träffade också många kvinnor och barn som hade fått lämna sina hem. De berättade om sin sorg, om sin ångest, men de berättade också att de var glada för att de hade kommit. Här fanns det vatten att dricka, även om det är ransonerat, och framför allt kunde deras barn få mattillskott och vård.

Och barnen, vad pratade barnen om? De pratade om att skolan börjar igen på måndag efter lovet, och att de hoppas kunna gå tillbaka till skolan. UNICEF har gjort sitt bästa för att stödja skolorna men skolstarten lär bli svår. De eländiga skolorna hade redan svårt att ta hand om de barn som fanns i området. Nu tillkommer alla dessa nya barn. Dessutom har många lärare lämnat området.
Glädjen och hoppet fanns i alla fall, liksom en del möjligheter. I Kenya finns det skolavgifter och man skall ha skoluniform. UNICEF har förhandlat med myndigheterna så att dessa två tvång inte kommer att tillämpas.

Det jag har sett här är den extraordinära solidariteten mellan människorna. De existerande samhällena var redan mycket fattiga och de har också drabbats mycket hårt av torkan. Ändå är man beredd att dela med sig av sitt sista korn till de nyanlända, av sin sista droppe vatten.

Det är vår plikt att fylla på med egna korn och droppar. Många av de korn och droppar de delar på är de korn och de droppar vi har skickat. De behöver flera och de kommer att behöva det länge. Första skörden blir i bästa fall i januari/februari. Det är långt till dess.

/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Véronique på plats på Afrikas horn

Hundratals barn räddas på sjukhuset i Dadaab

Del 2

Här kommer den andra delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn:

Nu är jag inne på andra dagen av min resa som har tagit mig till södra Kenya och till Somalia. På många sätt har jag fått följa flyktingarnas väg. Det har varit mer än omtumlande. På många sätt så mycket bättre än jag trodde, men på många sätt helt förfärligt. Det positiva från dagen är att jag verkligen kan säga att hjälpen gör skillnad. När flyktingarna får hjälp med mat, vatten och mediciner blir det snabbt bättre. Men alltför många får inte hjälp. Det mest nedslående är att se dessa tusentals flyktingar som får ett drägligt liv i lägren, samtidigt som man inte vet om de någonsin kommer att lämna det.

Vi åkte först in i Somalia. En artificiell gräns mellan Somalia och Kenya. Samma öken, samma torka. Jorden har förvandlats till tunn, torr sand som flyger omkring så fort man rör sig. Torr jord, några taggbuskar, några akaciaträd som verkar kunna överleva allt, men för övrigt ingenting. Här är ett av de områden som drabbats värst. Två länder. Två folk. Ett och samma elände.

Foto: UNICEF/Kate Holt, Kenya 2011

Flyktingarna från Somalia flyr dessutom från våld och kaos. I förhållande till det kan nog flykten till Kenya vara lockande för många.

När man som flykting anländer till gränsen får man först komma till ett  så kallat ”reception camp”, där man får mat, vatten och vård innan man får flytta till ett mer permanent läger. Dhoobley i Juba-regionen är ett sådant läger. Där har jag träffat kvinnor och barn som ibland vandrat 200 kilometertill fots. 10% av barnen som kommer hit är akut undernärda. I lägret får man tre mål mat om dagen och vatten. Barnen tas väl om hand, men de allra flesta är helt utmattade. Konstigt nog upplever jag där en viss optimism och framtidstro hos dem jag träffar. Det är klart att de som kommit hit är de starkaste och för dem är lägret en första seger, ett första steg till ett bättre liv. De som anländer till  ett ”reception camp” stannar där tills de har återhämtat sig och tills barnen mår bättre.

Efter cirka 5-7 dagar är det sedan dags att bege sig till ett mer permanent läger. Nu är det lägret i Dadaab som gäller. För att komma dit är det ytterligare 80 kilometer, men numera finns det viss transport så alla behöver inte gå längre. Dadaab är ett läger som vuxit till att bli Kenyas tredje största stad med sina närmare 500 000 invånare. Den öppnades 1992 för en första våg av flyktingar från Somalia. Många är fortfarande kvar och bor i den äldsta delen av lägret. De får inte lämna lägret utan ett särskilt tillstånd och de får heller inte arbeta i Kenya. Med andra ord är de fast i lägret och så blir det nog också för många nyanlända.

Alleftersom flyktingarna kommer till Dadaab får de först stanna i utkanten av lägret i ytterst provisoriska tält för att sedan flytta in. Lägret tillhör Kenya, förvaltas av UNHCR och får stöd av UNICEF och andra organisationer. UNICEF har ett särskilt huvudansvar för mat, vatten och sanitet samt utbildning. Samarbetet mellan organisationerna är otroligt och alla behövs. De gör ett fantastiskt jobb som räddar liv.

Mitt största intryck från besöket är nog från sjukhuset där man tar hand om akut undernärda barn som också har fått andra sjukdomar. Små, magra kroppar, små, magra ansikten som inte avslöjar sin ålder men som avslöjar sitt lidande. Hit kommer cirka 25 barn om dagen och de stannar i 1-2 veckor.  Varje barn som dör är ett för mycket. Men ljuset i tunneln är att av de hundratals barn de tagit hand om under de två senaste månaderna, har bara tre dött. Livet består för många tack vare den hjälp de får.

/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs Véroniques första blogginlägg, del 1.

Ge din gåva till arbetet i Afrikas horn.

UNICEF når in med hjälp i Somalia

Vår generalsekreterare Véronique Lönnerblad befinner sig just nu i Afrikas horn, på väg in i Somalia. Här kan du läsa hennes första blogginlägg.

Del 1

Landade igår i Nairobi. Efter alla skräckreportage om läget i Kenya känns det konstigt att se att staden är sig lik: en stor affärsstad, fylld av bilar, män i kostymer…livet här fortsätter som vanligt. Tillsammans med mina kollegor ägnade vi hela dagen åt så kallade briefings (lägesrapporter), bland annat om säkerhet med fokus på lägren och Somalia. Efter det förstår jag ännu bättre hur svårt det är att arbeta där.
I Somalia har vi 160 anställda i landet (både nationell och internationell personal). Vi är en av få organisationer som finns inne i landet och kommer in med hjälp. Säkerhetsläget ändras dock hela tiden och våra leveranser måste därför ta olika vägar varje dag. Under de två senaste månaderna har vi kommit in i landet med cirka 60 lastbilar, sex fartyg och cirka 60 flygplan, totalt cirka 4000 ton mat. Numera landar tre flygplan om dagen från oss med olika förnödenheter, framförallt näringstillskott.

Foto: UNICEF/Antony Njuguna Kenya, 2011

Idag ska jag åka till Somalia för att få ta del av situationen för de tusentals människor som vandrar till fots till Kenya. Jag ska också till flyktinglägret i Dadaab som i antal motsvarar Kenyas tredje största stad med 500 000 flyktingar. Det kommer 8 500 nyanlända varje dag. 65% är barn och resten framförallt kvinnor. När de anländer är de i mycket dåligt skick. Alltför många barn går inte att rädda.

Ansvaret för lägret ligger på UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, som i går fick 62 miljoner USD för att utveckla och förbättra situationen i lägret i Dadaab. En ofantligt stor summa pengar som kommer att kunna hjälpa hundratusentals som inte har ett eget hem.

UNICEF arbetar med katastrofens första fas men jobbar samtidigt långsiktigt med vad som händer när katastrofens mest aukta fas är över. Vad kan man göra för att något liknande inte ska hända igen? Hur kan man till exempel ta till vara på allt vatten som kommer med regnet under kanske två till tre månaders tid osv?

Pengarna behövs nu och de kommer att behövas under lång tid framöver. De gör skillnad. I de delar där organisationer som UNICEF har verkat kan man se att situationen blivit bättre. Det gäller bland annat tillgången till vatten.
/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige

Läs Veroniques dagbok, del2!