I det sista avsnittet av ”Röster från bänken” får barnministern lyssna på barnens berättelser, där de beskriver hur de blivit svikna i mötet med samhällets vuxna. Kristoffer Triumf från poddserien Värvet intervjuar.

I intervjun beskriver barnministern bland annat problematiken med att alldeles för lite tid läggs på att prata med barnen:

– På en arbetsdag, om man utreder en fråga som rör barn, så använder man en kvart av den dagen till att faktiskt prata med barnet. Det är ju alldeles för lite. Vi jobbar nu för att förbättra situationen och för att barns synpunkter ska vara i fokus och att besluten blir bra för barn, säger Åsa Regnér.

I intervjun diskuteras också att barn i Sverige inte själva har rätt att klaga utan vårdnadshavare när deras rättigheter har kränkts. Barnombudsmannen är den enda ombudsmannen i Sverige som inte kan ta emot enskilda klagomål från sin målgrupp, det vill säga barnen. Vart kan barn vända sig om de blivit felbehandlade?

– De ska kunna vända sig till skolan, till BO, och förstås till socialtjänsten som är på deras sida helt enkelt. Barns rättigheter ska vara i fokus och de ska kunna få hjälp och stöd. Det finns mekanismer som bör fungera, säger barnministern.

Lyssna på hela intervjun i poddavsnittet nedan, och hjälp oss trycka på regeringen så att de agerar snart och inför klagorätt för barn. Skriv under här!

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Det kan tyckas självklart. Att lyssna på, och ta intryck av, barn borde vara punkt nummer ett på dagordningen för beslutsfattare – i synnerhet i samband med beslut som berör barnen själva. Men när Nätverket för barnkonventionen – en sammanslutning av 45 organisationer som arbetar för barnkonventionen, där Unicef för närvarande är ordförande – genomförde sin årliga hearing där barn och unga från olika organisationer ställer sina viktiga frågor till beslutsfattare och ministrar, återkommer problemet med brist på barns delaktighet och inflytande.

Många av de frågor barnen lyfte i samtalen med barnminister Åsa Regnér, statssekreterare Lars Westbratt och Anna Karin Hildingson Boqvist från Sveriges barnombudsman, speglar kritiken som FN:s barnrättskommitté riktat till Sverige: oförmågan att på ett tillbörligt sätt låta barns egna röster höras och påverka beslut, samt att etablera rutiner och verktyg för att göra barn delaktiga.

• Vi hör om barn i asylprocesser som inte får sina rättigheter tillgodosedda på samma sätt som andra barn. Att till exempel försöka delta i fritidsverksamheter utan personnummer är ofta en återvändsgränd för asylsökande barn.
• Barn till föräldrar med ursprung i andra länder beskriver skamlig diskriminering, exempelvis genom omotiverade poliskontroller.
• Vi får ta del av historier där barn som placerats i familjehem inte blir lyssnade på, exempelvis hur barn som placerats i familjehem berövas möjligheten att hålla kontakten med sina familjehemsfamiljer när de återförenas med sina biologiska familjer – trots att de ibland tillbringat många år med .
• Andra barn som levt i våldsamma familjesituationer berättar starka historier om hur de tvingas umgås, och ibland till och med bo med, en förälder som varit våldsam.
• När barn blandas in i domstolsärenden blir de sedan inte lyssnade till; det är bara föräldrarnas – och förövarnas – perspektiv som hörsammas.

Vad händer med alla dessa starka berättelser? Går de in i våra öron och ut genom det andra? Nätverket för barnkonventionen har som rutin att dokumentera allt barnen förmedlar till makthavarna, och efter fem år av återkommande hearingar sammanställs allt och skickas till FN:s barnrättskommitté. De använder det i sin tur som underlag när de sedermera granskar och ställer krav på den svenska regeringens agerande för att tillgodose barns rättigheter och delaktighet. Vi på UNICEF Sverige använder precis som andra organisationer även barnens information som grund för vårt eget påverkansarbete för barns rättigheter. Det kan – som sagt – tyckas självklart. Att lyssna på, och ta intryck av, barn måste vara punkt nummer ett på dagordningen om man jobbar för att stärka barns rättigheter.