Gå till innehållet
Laddar…

Fokus krävs på de fattigaste barnen

Miljoner av världens fattigaste barn lämnas på efterkälken när resten av världen gör stora framsteg. De riskerar att inte få gå i skola, att drabbas av kronisk undernäring och att dö innan de har fyllt fem år. Världen sviker dessa barn och nu krävs ett fokus på dem, fastslår UNICEF i en ny rapport.

Foto: © UNICEF/Volpe

Foto: © UNICEF/Volpe

Slutsatsen i rapporten Progress for Children, där UNICEF följer upp hur världens länder har uppfyllt FN:s millenniemål, är att det har gjorts betydande framsteg för många, samtidigt som de allra mest fattiga och utsatta barnen halkar efter.

– Millenniemålen har hjälpt världen att inse vilka framsteg som görs, men de har också visat oss hur många barn som vi lämnar bakom oss, säger Véronique Lönnerblad, generalsekreterare för UNICEF Sverige. Dessa barns liv och framtid spelar roll, inte bara för dem själva, utan också för deras familjer och samhällen.

Ojämlikheterna både mellan och inom länderna är fortfarande stora. Barn i de fattigaste familjerna löper dubbelt så stor risk att dö före sin femte födelsedag, och fem gånger så hög risk att inte få gå i skolan jämfört med barn i familjer som har det bättre ställt.

Om man fortsätter att misslyckas med att nå ut till de fattigaste barnen kommer det att få dramatiska följder:

  • Ytterligare 68 miljoner barn kommer att dö innan de har fyllt fem år av orsaker som kan förhindras, innan år 2030.
  • Uppskattningsvis 119 miljoner barn kommer fortfarande att vara kroniskt undernärda 2030.
  • En halv miljard människor kommer fortfarande att uträtta sina behov utomhus 2030, vilket medför en allvarlig risk för barns hälsa.

Men rapporten framhåller också de stora framsteg som har gjorts sedan 1990, då millenniemålen antogs:

  • Barnadödligheten har mer än halverats: från 90 dödsfall per 1 000 barn som föds levande, till 43 dödsfall per 1 000 barn.
  • Kronisk undernäring bland barn har minskat med 41 procent.
  • Mödradödligheten har minskat med 45 procent.

Det går också att se att gapen mellan de fattigaste och de rika minskar på många håll. I många länder ökar barns överlevnad och deras skolgång även i de allra fattigaste familjerna. Men rapporten pekar på att framstegen exempelvis inte når de nära sex miljoner barn som varje år dör innan de hunnit fylla fem, eller de 289 000 kvinnor som varje år dör när de föder barn.

Världens ledare förhandlar nu fram de nya globala utvecklingsmål som ska ersätta millenniemålen som gäller till december 2015. UNICEF slår i rapporten fast att världssamfundet måste fokusera på de fattigaste och mest utsatta när de nya målen för de kommande 15 åren antas. Länderna måste till exempel bli bättre på att samla in data och kunskap om dessa grupper för att kunna rikta rätt insatser till dem. Bättre lokal hälsovård, utbildning och sociala skyddsnät kan hjälpa barn att överleva och utvecklas. Och smarta investeringar som är skräddarsydda för de mest utsatta barnen kan skapa förbättringar både på kort och lång sikt.

Vill du vara med och kämpa för utsatta barn världen över? Bli Världsförälder idag.

Ny rapport visar att helhetsgrepp krävs för barn i socialt utanförskap

Socialstyrelsens senaste rapport ”Vård och omsorg om placerade barn" pekar på en mångfacetterade problematik – barn i socialt utanförskap missgynnas inom flera områden. Rapporten ger en alarmerande bild av de ca 26 000 barn som varje år lever i samhällsvård samt deras uppväxt, hälsa och utbildning.

Bland Sveriges två miljoner barn ser förutsättningarna att få en bra start i livet väldigt olika ut. De barn som inte får sina mest grundläggande behov och rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda riskerar ett socialt utanförskap. Rättigheter som utbildning, socialt stöd, hälso- och sjukvård, skydd mot våld och omsorgsbrister. Konsekvenserna kan bli en negativ och svårbruten utvecklingskedja, med överrisker för sociala problem, ohälsa, avbruten skolgång och fattigdom.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”Vård och omsorg om placerade barn” finns det en mångfacetterad problematik för de ca 26 000 barn som varje år lever i samhällsvård. Överriskerna för dessa barn är många: sämre fysisk och psykisk hälsa, högre dödlighet, fler som använder psykofarmaka och har vårdats för självskadebeteenden, färre som går ut grundskolan med grundläggande gymnasiebehörighet. Samhället måste bli en bättre förälder och det måste till handling på alla nivåer, uppmanar Socialstyrelsen.

Det sociala utanförskapet har många olika ansikten och orsaker. Den gemensamma nämnaren för barn i riskzonen för socialt utanförskap, är att de ofta har en komplex och sammansatt multiproblematik. De olika bakomliggande faktorerna samverkar med varandra och riskerar också att förstärka varandra.

Den enskilt viktigaste faktorn för att bryta socialt utanförskap är en fullföljd skolgång enligt forskning. Samtidigt visar forskning att placerade barn ofta inte får sina behov tillgodosedda när det gäller bland annat utbildning. Skapliga betyg i årskurs 9 minskar risken för tidig död, ohälsa och psykosociala problem som missbruk, självskadehandlingar, kriminalitet och försörjningsproblem. Placerade barn får inte rätt sorts stöd för att klara av skolarbetet, menar Socialstyrelsen. Men det finns goda exempel där placerade barn med rätt sorts stöd har fått rätten till utbildning tillgodosedd, exempelvis projektet SkolFam som arbetar utifrån en helhetssyn på barnet.

Diskussioner, insatser och satsningar på barn och unga fokuserar inte sällan på ett av deras livsområden. Detta har varit tydligt inte minst under den pågående barnfattigdomsdebatten, mycket har handlat om siffror och statistik, kronor och ören. Samtidigt har barn och unga själva pratat om ekonomisk och social utsatthet utifrån hur det påverkar hela deras liv: svårigheter att klara av skolarbetet, negativa effekter på hälsan, svårigheter att upprätthålla kamratrelationer, depression, sämre självbild och självkänsla, känslor som sorg, aggressivitet, ilska och ångest, bristande framtidstro etc. (läs mer i vår rapport ”Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige” samt Rädda Barnens ”På marginalen”)

Barn behöver många saker för att utvecklas bra, och det är tydligt att barn som halkar efter ofta gör det på fler än ett sätt. Det är dags att se och erkänna barn utifrån denna helhetsbild och göra dem mer delaktiga. Regeringen behöver ta fram en helhetsstrategi för de barn som halkar efter mest och lever i socialt utanförskap i Sverige.

Läs mer om vilka förändringar UNICEF Sverige arbetar för kring barn i socialt utanförskap.

Strategi saknas för att bryta barns utanförskap

Idag publicerades Rädda Barnens tionde årsrapport om barnfattigdom i Sverige. Enligt rapporten är barnfattigdomen i Sverige på fortsatt höga nivåer.

Rapporten från Rädda barnen visar att 242 000 barn levde i ekonomisk utsatthet under 2010. Den uppmärksammar också att skillnaderna är fortsatt stora beroende på var i landet ett barn bor eller vilka föräldrar det har.

UNICEF släppte i våras rapporten Report Card 10 – Measuring child poverty där barnfattigdom har undersökts I 35 rika länder. Rapporten visar att Sverige ligger dåligt till när man mäter barnfattigdomsgapet, det vill säga hur djupt barn faller under fattigdomsgränsen. Barn i Sverige tillåts barn falla 21 procent under fattigdomsgränsen, vilket ger en överraskande dålig placering på 22:a plats bland de jämförda länderna. Följderna för barnen innebär förutom ett ekonomisk och socialt utanförskap, även sämre hälsa, sämre självkänsla, svårigheter att klara av skolarbetet, risk för fortsatt ekonomisk utsatthet etc. Barnen hamnar i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Det fattigdomsgap som framkommer i rapporten visar att dagens insatser inte räcker till för de barn i Sverige som har det allra sämst ställt. Därför behöver regeringen ta fram en ny strategi som upptäcker och fångar upp de barn som halkar efter och hamnar i utanförskap. I en sådan strategi spelar skolan en nyckelroll. Skolan är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller att bryta ett socialt utanförskap och ta sig ur fattigdom. Oavsett bakgrund eller boendekommun måste alla barn i Sverige få den kvalitativa utbildning de har rätt till enligt barnkonventionen.

Barnens egna röster kring ekonomisk utsatthet och socialt utanförskap återges i vår rapport Jag är bara femton år men ibland känns det redan som att det är kört, som var en del av vår kampanj #utanför – om barn i socialt utanförskap. Barnen berättar om känslor av underlägsenhet i förhållande till andra barn, oro över familjens situation, sänkta förväntningar på framtiden, svårigheter att hänga med i skolarbetet på grund av att det saknas datorer eller en lugn plats i hemmet att göra läxor på och om kriminalitet eller destruktiva handlingar som enda vägen ut ur en svår livssituation. Barnen efterlyser bland annat gratis läxhjälp, tillgång till datorer, fler ungdomsgårdar, fler engagerade lärare och vuxna förebilder som visar att det går att bryta det sociala utanförskapet.

UNICEF Sverige ser även att följande förändringar behövs för barn som lever i socialt utanförskap i Sverige:

  • att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
  • att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
  • att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
  • att barnkonventionen blir svensk lag
  • att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras

”Det är ju så, det är aldrig man ser någon här som har lyckats få ett välavlönat jobb…”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten "Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört", i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på framtiden.

Foto: Frank Aschberg

Barnen vi har pratat med ger i rapporten uttryck för en grundläggande uppfattning om att de kan bli vad de vill så länge de kämpar tillräckligt hårt. De ser inte på sig själva som offer, utan hävdar tvärtom att de kan forma sin egen framtid med hjälp av egna ansträngningar. Men vissa av dem är medvetna om att det krävs att de anstränger sig mer än andra barn.

”Om du verkligen vill, då kan du bli vad du vill, man kan inte skylla på någon annan. Man måste kämpa mycket, känna rätt människor. Om jag verkligen vill så kan mina barn leva bättre än vad jag har levt. Men det känns som att man verkligen måste överanstränga sig.”

Det framgår ändå att barnens tro naggas i kanten av att många människor i deras omgivning har svårt att hitta en sysselsättning.

”Det är ju så… Och det är aldrig man ser någon här som har lyckats få ett välavlönat jobb.”

Det kan därför i vissa fall vara svårt att ge barnen hopp om att de har samma möjligheter som andra barn. Ett barn säger att det enda sättet att hitta arbete går via personliga kontakter, något flertalet av barnen i omgivningen saknar.

”Det känns hemskt när man sökt sommarjobb efter sommarjobb och verkligen har försökt men ingen vill ha en.”

Barnen har en stark längtan efter vad de kallar ett vanligt liv, såsom exempelvis att gå i skolan, arbeta eller skaffa familj, men för flera av dem framstår det som en svår balansakt och något som kräver betydande ansträngningar:

”Men jag hoppas, hoppas verkligen att jag kommer in på gymnasiet. Men till och med det vet jag är svårt för mig. För jag har så mycket stress i mitt liv.”

”Jag har missat mycket i skolan och nu känns det som att det är kört. Det känns som att det är uppbyggt så, att de som redan har det bra får det bättre, medan dom som har det sämre får det sämre.”

En del av barnen upplever att det inte går att komma igen om de i ung ålder hamnat på en riskfylld väg. De menar att några enstaka snedsteg riskerar att ödelägga deras framtid. Det här styrks av att äldre ungdomar i deras omgivning som levt under liknande omständigheter, har betydande svårigheter att få fotfäste i samhället. Det gör att barnen lever en barndom där utrymmet är litet för att göra fel, framförallt eftersom få av dem har resurser i hemmiljön som kan kompensera för detta. En del av barnens berättelser visar att de mer eller mindre dragit sig undan vuxnas stöd, vilket riskerar att göra dem ännu mer utsatta. Barnen efterfrågar konkreta erfarenheter av människor i deras omgivning som har lyckats skaffa arbete eller utbildning. Enligt barnen är det nödvändigt för att de på djupet ska kunna känna att de har samma chanser som andra barn.

Maria Larsson är ansvarig politiker. Den 8 november tågar vi till riksdagen och överlämnar en telefon full av underskrifter och meddelanden till henne. Prata in ett meddelande på 08-555 137 27 eller SMSa UTANFÖR följt av ditt meddelande till 72 401 (kostar som ett vanligt SMS). Tack!

Röster om socialt utanförskap

UNICEF accepterar inte att barn tillåts hamna i socialt utanförskap. Därför har vi just nu en kampanj där du kan skriva under på att inga barn får hamna utanför. Vi har fått in flera personliga och väldigt gripande berättelser till vår mail. Vi vill dela med oss av dem för vi tycker det är viktigt att så många som möjligt hör dem. Därför publicerar vi idag några av dem på vår blogg.

”Jag har alltid varit utanför men mitt i allt samtidigt.
Jag har burit en mask för att passa in, för att inte väcka frågor.
Ibland har någon sett ärren på min arm.

Jag missbrukade droger, skar mej och levde ett otroligt kaosigt liv.
Var alltid utanför även om jag hade ‘min plats’ i alla olika ‘grupper’ i skolan och utanför.
Mina diagnoser har varit en anledning till mitt utanförskap.”

————————————————————————————————————–

”I ett modernt samhälle 2012 faller dessa barn utanför ramarna, Barn med NPF diagnoser såsom asperger, adhd, dyslexi mfl.

Skolor bryter mot skollagen för det finns inga pengar till extra resurser, vissa föräldrar känner till att man kan anmäla till skolinspektionen ANDRA INTE..vad gör då dem? I bästa fall får skolan kritik ,sen händer inte mer…med hur har barnen mått.Här kan jag berätta av egen erfarenhet har en son på 14 år som har asperger diagnos, vi har fått stånga oss blodiga för att han ska få stöd..Hösten 2011 mådde vår son så fruktansvärt dåligt av att tvingas jobba inkluderat, magkatarr, yrsel, ångest insomnings svårigheter. Han bara satt av tiden när han var i skolan, Våren 2012 var han hemmasittare..sjukskriven utbränd av skolsituationen, vi anmälde till skolinspektionen skolan fick kritik juni 2012..alla år han mått dåligt alla förlorade skolår och nu går han i årskurs 9 hur i friden ska han hinna i kapp allt han missat.”

————————————————————————————————————–

”Hej, har själv levt i ett till synes fläckfritt familjeliv utifrån sett. Hade en pappa som söp på semestrar och helger men var en fantastiskt duktig och skötsam människa till vardags. han ville mitt bästa men kunde aldrig vara den närvarande pappan som ett barn behöver. Jag kom till världen för att inte min mamma skulle lämna honom och väldigt tidigt blev min uppgift (att finnas till för andra) att gå i mellan dem och skydda henne från att bli påhoppad och slagen vid de tillfällena han var berusad./…/Utanförskapet blir stort då man inte hänger med på samma nivå som sina jämnåriga kamrater eftersom ens egna behov inte fått utrymme och referenser uteblivit, dvs att få lära sig vad riktig kärlek och vänskap är (att förhålla sig till olika relationer) för att sedan kunna klara sig på egen hand ute i den stora världen. Att hitta på själv vad kärlek och vänskap (relationer till andra) skulle kunna vara på egen hand är en tuff uppgift (de problem som det medför) samtidigt som skola och jobb ska skötas sedan i det vuxna livet.”

————————————————————————————————————–

”Är glad över att någon äntligen gör något för alla barn som hamnar på undantag i detta välfärdens Sverige.

Min son är nu 8,5 år. Sedan 3 års ålder har han problematiserats av dagis fröknar, lärare, socialsekreterare, rektorer, jämnåriga och andra vuxna runtomkring. Jag har varit ensam med honom sedan han var 10 månader, haft ensam vårdnad sedan han var 3 år.

Den 28 juni i år fick han sin ADHD diagnos. Den diagnos som jag hört elevassistent, socialsekreterare och terapeuter säga att han inte har, utan att det är mitt fel att han har den problematik han har. Han har bytt dagis och skola otaliga gånger p.g.a. okunskap och rädsla från vuxen världen. Han har blivit bortstött av både vuxna och barn och fått stämpel på sig att vara bråkig och ouppfostrad.”

————————————————————————————————————–

Jag är lärare. Några av mina elever som sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn är utvisade sedan fem dagar. De är eftersökta av en regim då deras pappa engagerat sig politiskt. Föräldrarna är försvunna. Just nu befinner de sig i ett EU-land där de tvingas leva på gatan. Nu försöker vi få dem att överleva dag för dag på gatan i en storstad utan klara svar på vad som händer härnäst… De är utanför i alla aspekter!

 ————————————————————————————————————–

”Jag som skriver är mamma till Simon, 6 år.
min son har ont i magen om kvällarna
han vill inte gå till skolan
‘jag HATAR rasterna’ säger han med eftertryck
han vill så gärna vara med andra barn och leka
men han vågar inte längre gå fram och fråga om han får vara med
han har fått höra att han är
för dum för att leka
för ful för att leka
för tjock för att leka
så nu går han mest lessen för sig själv
jag har ett barn med en obestämd diagnos
något är det men svårt att sätta fingret på vad, står det i hans utredning
men är det hos barnen man ska leta efter orsaker och fel?
är det inte vi vuxna som måste öppna ögonen ordentligt och lära oss tolka sådant som vi ser
de vuxna pedagoger som arbetar med och runt min son ser inte detta
de tycker han är sååå duktig och alltid glad
men sen väljer han ju ofta att vara själv
hur många 6-åringar tror ni ”väljer” att vara själv?
som förälder når man inte fram
de ser ju inte det jag som förälder beskriver, och det man inte ser det finns inte
för det finns vuxna som väljer att blunda med både öron och ögon
brist på kunskap
brist på förmåga
brist på pengar
verkar vara de huvudsakliga orsakerna
till att mitt barn ligger likblek, kallsvettig och vettskrämd på kvällen
vid tanken på skolan kommande dag”
(Simon i texten heter i verkligheten någonting annat)

Har du något att berätta? Maila oss på utanfor@unicef.se och dela med dig av din berättelse. Tack.

”Jag har mer problem att tänka på än skolan”

UNICEF har i samarbete med Socialhögskolan tagit fram rapporten "Jag är bara femton år, men ibland känns det redan som att det är kört", i vilken ungas röster om socialt utanförskap lyfts fram. Idag publicerar vi ett kort utdrag ur rapporten, kopplat till barnens syn på skolan och fritiden.

Foto: Frank Aschberg

Många av barnen i rapporten lever under villkor som gör att de måste mobilisera mer kraft än sina klasskamrater för att klara av skolan. De upplever att förutsättningarna skiljer sig väsentligt mellan dem och klasskamraterna, något skolan inte förmår ta hänsyn till. Barnen uttrycker en oro över att inte kunna slutföra skolan, att stå utan utbildning och arbete och att hänvisas till ett liv i kriminalitet.

”För jag lever i en situation som dom inte lever i, jag har ständiga problem. Ibland har jag mer problem att tänka på från socialen och hemma, så jag har inte orken till allt…”

Flera barn vittnar om att deras skolor avfolkas på högpresterande elever och att de och många av deras vänner har underkänt i flera ämnen. Några av dem tycker att skolan intar en alltför passiv roll. De bär på upplevelsen av att skolan har gett upp ambitionen att hjälpa elever som riskerar underkänt, vilket de tror beror på att det helt enkelt är en alltför stor andel elever med ofullständiga betyg.

”På vår skola är säkert över 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte… Om dom skulle bry sig så skulle majoriteten få gå till socialen, det skulle bli för många…”

En del av barnen får redan tidigt tänka på ”vuxengrejer”, som till exempel oro över familjens ekonomi. Enligt dem själva gör det att de ges mindre möjligheter att helhjärtat gå in för skolan, eftersom de menar att skolan i viss mån är utformad efter att barn kan få stöd i hemmet.

”Vissa har föräldrar som kan hjälpa till med läxor, så är det inte för mig.”

Med utgångspunkt i barnens egna ord finns det saker som samhället kan göra för att hjälpa dem, såsom exempelvis avgiftsfri läxhjälp. Det kan finnas flera skäl bakom behovet av läxhjälp – det kan handla om föräldrar som på grund av en påfrestande livssituation har svårt att bistå med läxläsning, dels om föräldrar med knapp skolgång bakom sig eller begränsade kunskaper i svenska. Barnen hävdar att det är många elever i deras skolor som upplever liknande svårigheter i skolarbetet och att de inte ges tillräckligt stöd för att lyfta sina betyg. Det kan delvis förstås som att barn i behov av stöd i allt högre utsträckning ses som individer ansvariga för sina egna och sina familjers situationer. Den handfallenhet några barn upplever att skolan har kan möjligtvis sättas i samband med en segregerad skola där likvärdigheten är på nedgång och där skolor måste tillföras resurser för att hantera en ansamling problem.

Vill du läsa rapporten i sin helhet hittar du den här. Vill du hjälpa till? Skriv under mot att barn hamnar i utanförskap på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!

Inga barn får hamna utanför

Att inte få vara med. Att stå bredvid och se på. Att inte hänga med. Att inte synas. Att hela tiden jobba i uppförsbacke. Att alltid kämpa. Att ingen lyssnar. Att bära andras problem. Att inte tro på sig själv. Att sakna hopp om framtiden. Inga barn ska behöva känna så här.

I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför skola, barnhälsovård, fritidsaktiviteter och andra skyddsnät. Som hamnar i socialt utanförskap.

Med start i dag och tre veckor framåt samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem i ett försök att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

I rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört” / Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar de intervjuade barnen bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. I filmen Mitt liv som barn – en dokumentärfilm om barn i socialt utanförskap får vi möta Lilly, Imre, Rasmus, Christian, Alba, Damir, Alexandro, Yousef och Ernesta. De vittnar alla om att de på ett eller annat sätt hamnat utanför, i ett socialt utanförskap där deras rättigheter inte blivit tillgodosedda.

Vi behöver din hjälp

För att barn ska veta att vi bryr oss, för att säga högt och tydligt att det här är inte okej så behöver vi vara många. Skriv under vårt upprop nu. Eller SMS:a barnminister Maria Larsson på 72 401. Se filmen och sprid den på facebook, twitter och i mail. Och följ hela kampanjen på UNICEF Sveriges facebook, på vår twitter (#utanför) på unicef.se/utanfor.

Tack!

Mer stöd i skolan en väg ut ur socialt utanförskap

Avgiftsfri läxhjälp, kontaktpersoner, ungdomsgårdar och möjlighet att låna datorer för att göra läxor. Det är vad barn som lever i socialt utanförskap i Sverige själva lyfter fram som exempel på insatser som kan hjälpa dem. Det visar en ny studie från Unicef där barnen själva kommer till tals om sin livssituation.

Rapporten ”Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att det är kört”/ Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige har tagits fram i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm. De intervjuade barnen berättar bland annat om hur de känner sig osynliga, mindre värda, hur de oroar sig för familjens ekonomi och har svårt att hänga med i skolan. ”Jag har ständiga problem. Jag har mer problem att tänka på än skolan”, säger ett barn.

Socialt utanförskap kan till exempel bottna i ekonomisk utsatthet och arbetslöshet, men har även andra orsaker som brister i hälsa, boende, utbildning, sociala relationer, funktionshinder och utsatthet för våld. Barn i Sverige är socialt utanför om de inte har tillgång till sådant som betraktas som normalt och acceptabelt i vårt samhälle – till exempel utbildning, hälso-och sjukvård, fritidsaktiviteter och internetuppkoppling.

De tio barn, i åldrarna 15-16 år, som har djupintervjuats i rapporten kommer från tre olika bostadsområden i Stockholmsområdet. De berättar om hur hela deras vardag präglas av det utanförskap som de befinner sig i. Det kan handla om att ringa sig sjuk i samband med skolutflykter, eftersom man inte har råd med avgifterna, eller att inte kunna ägna sig åt fritidsaktiviteter som kostar pengar. ”Jag skäms för att fråga min mamma om pengar, för jag vet att hon inte har några”, uppger ett barn.

Det kan också handla om att skolarbetet blir lidande eftersom man saknar dator, inte har någon lugn plats att göra sina läxor på, eller någon som kan hjälpa till med läxorna. ”Vissa har föräldrar som kan hjälpa med läxor, så är det inte för mig.

Barnen berättar hur de själva och många av deras vänner har underkänt i många ämnen, men att skolan intar en alltför passiv roll. ”På vår skola är säkert 50 procent utan betyg, men skolan bryr sig inte.”

Flera av barnen pekar på den avgiftsfria läxhjälpen som helt avgörande för att de ska klara av skolan. De berättar att de sällan umgås med vänner hemma, vilket gör den lokala ungdomsgården väldigt viktig. Där finns datorer som barnen kan använda när de gör läxor eller för att upprätthålla sociala kontakter.

Andra betydelsefulla faktorer i omgivningen som barnen nämner är stödjande tjejgrupper och kontaktpersoner med förståelse för deras problem. Men barnen uppger också att socialtjänsten ibland har gått in med missriktade insatser och ingripit med familjehemsplaceringar, när det istället har handlat om behov av stöd för att klara av skolan, och stöd till föräldrar att klara av sin föräldraroll.

Barnens berättelser visar att många av dem känner ett underläge i förhållande till andra barn i samhället. De upplever att det satsas mer på andra barn, familjer och områden.
De vittnar om hur de tidigt kommer i kontakt med kriminalitet och hur de måste förhålla sig till det i vardagen. Äldre personer i deras omgivning pressar barn som inte är straffmyndiga att utföra illegala tjänster åt dem.

Flera av barnen är desillusionerade och har redan sänkt förväntningarna på vad livet har att erbjuda. De oroar sig mycket för framtiden och saknar förebilder i sin omgivning. ”Men jag hoppas, hoppas verkligen jag kommer att komma in på gymnasium, få utbildning. Men till och med det vet jag är svårt för mig. För jag har så mycket stress i mitt liv. Fatta att jag tycker att det känns typ omöjligt att bli målare…”

Samtidigt visar studien att de flesta av barnen i grund och botten har tilltro till sina egna förmågor. Rapporten understryker vikten av att samhället tar till vara det, och att det finns starka skäl för att aktivt investera i  barnen och de verksamheter där de befinner sig.

— Görs inte det, riskerar man att barnens utanförskap permanentas, vilket kan leda till arbetslöshet, kriminalitet och missbruk. Så länge som barn hamnar utanför och tillåts halka efter, tar inte politikerna sitt ansvar enligt barnkonventionen, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid Unicef.

Unicef Sverige föreslår:
– att regeringen tar fram en strategi med åtgärder för att bryta socialt utanförskap bland barn
– att samverkan blir bättre mellan myndigheter som skola, socialtjänst och BUP
– att alla barn ska ha rätt till bra utbildning oavsett bakgrund eller boendekommun
– att barnkonventionen blir svensk lag
– att barn som lever i socialt utanförskap får komma till tals och vara delaktiga när det handlar om att hitta lösningar i deras liv

Något är fel

Måndag är en viktig dag. Med start måndag samlar vi berättelser om socialt utanförskap. Vi samlar dem för att visa att något inte stämmer. För att öppna ögonen på de som måste se.

Det finns ungefär två miljoner barn i Sverige. Bland dessa ser förutsättningarna att få en bra start i livet väldigt olika ut. De barn som inte har tillgång till rättigheter som exempelvis utbildning, god hälsa och bra levnadsstandard har inte möjligheter att delta fullt ut i samhället utan riskerar att hamna i socialt utanförskap.

Begreppet socialt utanförskap riktar fokus mot olika aspekter av barns förhållanden, inte enbart fattigdom. Något förenklat kan socialt utanförskap beskrivas som ett utvidgat fattigdomsbegrepp där hänsyn tas till bristande resurser inom en rad livsområden.

Socialt utanförskap har tidigare framför allt varit anpassat efter vuxnas livssituationer. I de situationer barn har betecknats som socialt utanför har det ofta varit med hänvisning till deras föräldrar. Men när vi nu lyfter frågan gör vi det med fokus på barnen. Tecken på socialt utanförskap i barndomen kan exempelvis vara resursbrister i hemmiljön, knappa konsumtionsmöjligheter, svaga skolprestationer, avbruten skolgång, tonårsgraviditeter, kriminalitet, missbruk och dålig fysisk och psykisk hälsa.

Vad säger barnkonventionen?

Det är en grundtanke i barnkonventionen att barn har fullt och lika människovärde. Idén om jämställdhet gäller också mellan barn: alla barn har lika värde. Alla rättigheter ska gälla alla barn utan undantag eller diskriminering.

I Sverige arbetar UNICEF för att barnkonventionen ska bli lag och att grundprinciperna i barnkonventionen ska få genomslag i alla sammanhang där barn lever och verkar, oavsett deras sociala, ekonomiska och kulturella bakgrund.

Inga barn får hamna utanför. Hjälp oss lyfta frågan. Skriv under, sprid filmen, blogga, facebooka, twittra. All info finns från måndag på unicef.se/utanfor.

Kampanjen uppmärksammas idag i Dagens Media.

Vad är barnfattigdom i Sverige?

Debatten om barnfattigdom i Sverige är förhoppningsvis här för att stanna. Vi får inte blunda för att det finns barn som är fattiga och lever i ett socialt utanförskap även i vårt land. Vi får inte glömma att de har rätt till utbildning, hälsa, en god levnadsstandard och delaktighet.

I dagens SvD svarar UNICEF på ett debattinlägg om barnfattigdom i Sverige. Läs Anders W Jonssons debattinlägg under UNICEFs replik här nedanför.

UNICEFs replik på Brännpunkt, SvD, 2 augusti 2012:

”Anders W Jonsson glömmer barnets perspektiv

Unicef delar Anders W Jonssons uppfattning (29/7) att sifferexercis inte får stjäla fokus från de mest utsatta barnen i Sverige. Det är just den fattigaste gruppen vi vill lyfta fram med rapporten Measuring Child Poverty. Jonsson förespråkar att barnfattigdom endast ska mätas med absoluta mått, inte i relation till välståndet i det övriga samhället. Han glömmer därmed både barnets perspektiv och hur komplext det är med fattigdom.

Sett ur barnets perspektiv och i enlighet med barnkonventionen, så har barn alltid rätt att ses utifrån den kontext och det samhälle de lever i. Unicef anser att det är avgörande att inte enbart mäta barnfattigdom i antal, utan att även granska varaktighet, djup och omfattning av fattigdomen. Det här har stor betydelse eftersom konsekvenserna för det enskilda barnet blir större ju tidigare ett barn hamnar i fattigdom och ju längre den varar. Det är därför det är allvarligt att Sverige hamnar på plats 22 av de 35 undersökta länderna, när det handlar om hur djupt vissa barn tillåts falla under den relativa fattigdomsgränsen.

Barn som lever i fattigdom och socialt utanförskap löper högre risk än andra individer att drabbas av ohälsa, sociala problem, läs- och skrivsvårigheter, våld, mobbning, ungdomskriminalitet, arbetslöshet och diskriminering. Att ta sig ur en situation med djup fattigdom och bryta detta sociala arv är väldigt svårt för en individ. För ett barn, som varken får stöd från föräldrar eller från samhället, är det i princip omöjligt.

Hur väl barns rättigheter tillgodoses handlar i slutändan om politiska prioriteringar. För att bekämpa barnfattigdomen i Sverige måste regeringen anta en strategi som fokuserar på den grupp som har det allra sämst ställt och som lever i socialt utanförskap. För att bryta socialt utanförskap är skolan den enskilt viktigaste faktorn. Ett av Unicefs krav är därför att alla barn i Sverige får den kvalitativa utbildning som de har rätt till, oavsett boendekommun eller bakgrund.

Véronique Lönnerblad,

Generalsekreterare Unicef Sverige”

 

Anders W Jonssons (C) debattinlägg på Brännpunkt, SvD, 29 juli 2012:

”Mät barnfattigdom med rätt mått

Problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen, skriver Anders W Jonsson (C), ledamot i socialutskottet.

Under våren har det kommit en uppsjö av rapporter på temat ökad barnfattigdom. Att det lever barn i utsatthet i Sverige är ett problem som är ytterst angeläget. Men många av barnfattigdomsrapporterna använder sig av metoder som inte är relevanta – något som riskerar att ta fokus från de verkliga problemen.

Även om barnfattigdomen har halverats sedan slutet av 90- talet, lever fortfarande många barn i familjer med mycket knappa ekonomiska marginaler. Ökade inkomstklyftor är en utveckling som pågått sedan 80-talet och har delvis gått hand i hand med den goda ekonomiska utvecklingen. När tillväxten har ökat har också lönerna stigit för samtliga. Förbättringarna är dock inte lika tydliga för alla grupper, till exempel ensamstående föräldrar. Det är detta som kallas relativ fattigdom – ett begrepp som ibland är lite vanskligt.

Den relativa fattigdomen säger nämligen inte särskilt mycket om de generella levnadsvillkoren i ett land. Nordkorea påstås ibland ha världens lägsta relativa fattigdom – alla är lika fattiga = inga klyftor. I samband med publiceringen av en rapport från Unicef, framställdes i medierna bilden av Sverige som ett av de sämsta länderna för fattiga barn. Men för den som läste noggrant framkom en helt annan bild.

Unicef undersökte hur många barn som saknar två eller flera av 14 kriterier som anses normala och nödvändiga för barn i ett rikt land. Det kan röra sig om tre mål mat om dagen, två par skor, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. Resultatet visade att 1,3 procent av barnen i Sverige saknade två eller fler av dessa kriterier, vilket ger en topplacering.

Men vad som lyfts fram ur Unicef-rapporten är den del där man tittat på medianinkomsten i landet och sedan mätt golvet i procent av medianinkomsten. I Sverige är golvet i de flesta fall socialbidragsnormen. Eftersom Sverige har en mycket god ekonomi och lönerna stigit kraftigt de senaste tio åren har medianinkomsten ökat. Socialbidragsnormen justeras dock bara upp med hur konsumentpriserna har ökat. Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i Unicef-mätningen. Hade lönerna i stället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen.

Samma sak gällde i en undersökning som Ekot gjorde nyligen, där man tittade på den relativa barnfattigdomen kommun för kommun. Den relativa fattigdomen ökar i exempelvis Norrbotten när fler kommer i arbete och lönerna stiger. Om däremot arbetslösheten och lönerna ligger stilla, håller sig även barnfattigdomen stabil.

Det är också viktigt att poängtera att merparten av barn som klassas som fattiga är barn vars föräldrar kommit till Sverige som flyktingar. Om hundra barn flyr från miserabla förhållanden i krigets Somalia och får en trygg hamn i Sverige innebär det rent krasst att den svenska barnfattigdomen ökar. Att barnen inte har tillgång till exempelvis internetuppkoppling eller två par skor från dag ett gör att de automatiskt klassas som fattiga. Det betyder inte att vi ska sluta med den generösa flyktingpolitik som förs i Sverige och som jag är stolt över. Däremot betyder det att samhället måste anstränga sig lite extra för att föräldrarna till barnen snabbt ska komma i arbete.

Det allvarliga problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen. Det handlar om de barn som lever i absolut fattigdom, vilket måste vara det väsentliga måttet på fattigdom och som Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport använder sig av.

För denna grupp finns mycket att göra. Nästan alltid handlar det om barn till en eller två arbetslösa föräldrar, varför ännu fler åtgärder mot arbetslöshet är angelägna.

Debatten kring barnfattigdom är viktig. Därför är det beklagligt att diskussionerna så ofta förvillas av olika sifferexerciser i stället för att ta tag i det verkliga problemet. Att försöka plocka politiska poäng genom statistiskt trixande gagnar möjligen medierna och oppositionen. Men de barn och ungdomar som växer upp under kärva förhållanden förtjänar att vi tar deras situation på allvar.

Anders W Jonsson

riksdagsledamot (C),

ledamot i socialutskottet”

 

Läs vad barnkonventionen säger om socialt utanförskap och hur vi jobbar med denna fråga i Sverige.

För dig som vill vet mer: Här finns nyheten Stort fattigdomsgap för barn i Sverige (29/5 2012) och blogginlägget Det handlar om de barn som halkar efter mest 31/5 2012).

Det handlar om de barn som halkar efter mest

UNICEF undersöker i en serie rapporter barnfattigdom och socialt utanförskap i ett antal rika länder i Europa. Hur väl skyddar Sverige barn från barnfattigdom och socialt utanförskap? Hur väl tillgodoser Sverige barns rättigheter när det kommer till utbildning, hälsa och levnadsstandard?

I den senaste rapporten Report Card 10, Measuring Child Poverty har vi undersökt barnfattigdom och socialt utanförskap i 35 rika länder, något som också fått stor uppmärksamhet i media, bl a i SR Ekot, SR Studio ett, DN, SVT Rapport och TV4 nyheterna. Sverige framställs i rapporten på många sätt som ett föregångsland. Jämfört med andra länder har vi en till antalet sett låg andel barn som lever i relativ fattigdom i Sverige: 7,3 % av barnen lever under fattigdomsgränsen, som här definieras som lägre än 50 procent av medianinkomsten. Men rapporten betonar vikten av att inte enbart mäta barnfattigdom i antal, utan att även se till varaktighet, djup och omfattning. Ju tidigare ett barn hamnar i fattigdom och ju längre den varar, desto större konsekvenser får det för det enskilda barnet. Barnet riskerar att hamna i en negativ och svårbruten utvecklingskedja som leder till socialt utanförskap. Barn som lever i fattigdom och socialt utanförskap löper risk att drabbas av konsekvenser som bl.a. ohälsa, sociala problem, läs- och skrivsvårigheter, våld, mobbning, ungdomskriminalitet, samhällsvård, arbetslöshet och diskriminering. Det är därför oroväckande att Sverige hamnar så långt ner som på plats 22 av de 35 undersökta länderna, när det kommer till att mäta djupet av det relativa fattigdomsgapet, d.v.s. hur djupt barn tillåts falla under den relativa fattigdomsgränsen. Barn i Sverige faller i genomsnitt 21 procent under den relativa fattigdomsgränsen.

I en tidigare rapport Report Card 9: the children left behind har vi undersökt läget för de allra fattigaste barnen i 24 rika länder när det gäller utbildning hälsa och levnadsstandard. Hur stora gap tillåts uppstå i ett land mellan den fattigaste tiondelen barn och de barn som ligger på en genomsnittlig nivå? Rapporten visar att det här finns ett stort glapp mellan den allra fattigaste tiondelen barn och de barn som ligger på en genomsnittlig nivå. Sverige hör inte till toppskiktet när det gäller att jämna ut skillnader i barns välfärd. Enligt rapporten hamnar Sverige på en nionde plats när det gäller barns levnadsstandard, utbildning innebär en sjunde plats och hälsa ger den sämsta noteringen, en fjortonde plats bland de 24 länderna.

Mycket har skrivits och sagts om huruvida det ens är relevant att jämföra Sverige med andra länder och om fattigdom kan sägas existera i Sverige överhuvudtaget, t ex ledarredaktionerna på DN, Newsmill, Aftonbladet och GP. Att jämföra Sverige med andra rika länder är relevant ur den aspekten att det säger något om den politiska viljan att prioritera barns rättigheter i respektive land. Två länder med likartade ekonomiska förutsättningar kan göra olika bra ifrån sig när det kommer till att ta tillvara barns rättigheter och fånga upp de barn som halkar efter. Hur väl barns rättigheter tillgodoses inom varje land, är alltså i slutändan endast en fråga om politiska prioriteringar. Sett ur barnens perspektiv och i enlighet med barnkonventionen, så har barn alltid rätt att ses utifrån den kontext och det samhälle de lever i. Vad har barn normalt sett tillgång till i ett nutida samhälle, i det samhälle de lever i? Barn som inte har tillgång till de fördelar och tjänster, såsom exempelvis bibliotek, kultur och fritidsaktiviteter, som övriga jämnåriga kamrater har löper stor risk att hamna utanför i samhället. Det är varje barns rättighet att få bli erkänd utifrån ett synsätt som speglar just den verklighet och det sammanhang barnet lever i.

Sammantaget får man säga att Sverige är ett bra land att leva i för de allra flesta barn. Men det är oroväckande att den grupp barn som halkar efter mest i samhället tillåts halka efter ordentligt – vare sig det gäller fattigdom och socialt utanförskap, kvalitativ utbildning eller god hälsa. Hur långt efter ska dessa barn få hamna innan de blir sedda i det utanförskap de lever i?

Läs mer om UNICEF Sveriges arbete kring socialt utanförskap.

/Christina Heilborn, barnrättsjurist och chef opinion & påverkan,  UNICEF Sverige