Ge besked om hur ni tänker rösta om barnkonventionen
Regeringen har nu fattat det historiska beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag. Propositionen har överlämnats till riksdagen som fattar det slutgiltiga beslutet genom en omröstning i juni. Vi är dock oroliga för att förslaget inte kommer att gå igenom eftersom beskeden från Centerpartiet och Moderaterna hittills har varit otydliga.
UNICEF Sverige, BRIS och Rädda Barnen är några av många remissinstanser som är mycket positiva till förslaget att göra barnkonventionen till lag. Vi har under många år arbetat för detta. Barnkonventionen behöver göras till lag för att stärka barns rättsliga ställning och för att förtydliga att barnkonventionen måste beaktas och tillämpas vid alla beslut som rör barn.
Förslaget har dock varit kontroversiellt. Det är framför allt domstolarna och de rättsvårdande myndigheterna, inte minst Lagrådet, som är skeptiska och motsätter sig förslaget. Regeringen har därför gjort en del förtydliganden och nu presenterat ett mer genomarbetat förslag som hanterar de svårigheter och utmaningar kritikerna lyft fram.
Det finns även skeptiker bland riksdagspartierna och några partier har fortfarande inte tagit klar ställning till beslutet. Förutom regeringspartierna har Kristdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet ställt sig bakom förslaget, medan övriga partier inte gett något tydligt besked.
Både Centerpartiet och Moderaterna har dock gjort en rad utspel där de tydligt tagit ställning för att förstärka situationen för utsatta barn. Moderaterna har till exempel presenterat ett reformpaket för att både förebygga och stödja redan utsatta barn med satsningar på skolan, socialtjänsten och ungdomspsykiatrin. Centerpartiet vill också lägga fokus på barn och unga som på olika sätt far illa och på att samhället ska fånga upp alla de barn som behöver stöd. Därför vore det rimligt att dessa båda partier nu klargör hur de avser att rösta när det gäller barnkonventionens ställning.
Vi anser att det är nödvändigt att göra barnkonventionen till svensk lag om vi på allvar ska kunna stärka barns rättigheter i Sverige. Detta borde därmed vara en självklar väg att gå för partierna. Särskilt barn i utsatta situationer – så som barn i vårdnadstvister, barn i brottmålsprocessen, samt barn som är omhändertagna av socialtjänsten eller befinner sig i migrationsprocessen – kommer att få ett starkare rättsligt skydd när barnkonventionen blir lag. Om barnkonventionen blir svensk lag skulle det innebära att det enskilda barnets rättssäkerhet stärks och att barnets bästa kommer i främsta rummet på ett tydligare sätt än idag.
De vanligaste argumenten hos dem som är skeptiska till att göra barnkonventionen till lag är att många bestämmelser i konventionen är svårtolkade. Dessutom att ingen internationell domstol finns kopplad till konventionen, som kan skapa praxis och vägledning. Vi anser dock, i likhet med regeringen, att utmaningarna är hanterbara och att det finns konkreta lösningar i propositionen.
Det förberedande arbetet med att göra barnkonventionen till lag har pågått under många år och bland annat lett fram till en gedigen statlig utredning (SOU 2016:19). Barnombudsmannen har dessutom fått ett uppdrag att genomföra ett kunskapslyft, för att förbereda och utbilda berörda statliga myndigheter och kommuner, i frågor som rör tillämpningen av barnkonventionen.
Det är nu hög tid att flytta fram positionerna för barns rättigheter och stärka barnkonventionens ställning. Vi uppmanar därför riksdagen att noga gå igenom propositionen och rösta för en inkorporering av barnkonventionen.
Barn är rättighetsbärare. Och det tydligaste beviset på att vi menar allvar med det är att göra barnkonventionen till lag.
Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige
Magnus Jägerskog, generalsekreterare BRIS
Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen
Sexuella övergrepp på nätet måste stoppas
Igår hade UNICEF Sverige, Ecpat och Bris ett gemensamt seminarium i Almedalen på temat att stoppa sexuella övergrepp på nätet. Panelen diskuterade bland annat en studie från Filippinerna där tiotusentals barn är utsatta för så kallad ”webcam sex tourism”.
Medverkande i seminariet var Lotta Sylwander, chef för UNICEF Filippinerna, Magnus Jägerskog, generalsekreterare Bris och Anders Pettersson, generalsekreterare Ecpat. Moderator var Caroline Engvall, journalist, författare och föreläsare.
Med nätet och sociala mediers intåg i vår vardag har en ny typ av övergrepp mot barn vuxit fram. Inför studien Perils and Possibilities: Growing up online (2016) tillfrågade UNICEF 10 000 18-åringar i 25 länder om riskerna de upplever med nätet. Åtta av tio svarade att de ansåg sig vara i fara för sexuella övergrepp eller utnyttjande online.
UNICEF Filippinerna genomför nu en stor studie om sexuella övergrepp mot barn på nätet i landet. Landet har blivit en global knutpunkt och tiotusentals utsatta är barn. En vanlig företeelse här är en typ av ”show” som streamas live, där en vuxen får barn att utföra sexlekar med varandra eller med vuxna framför en webkamera. Barnen är oftast runt 8-10 år, men de kan vara så unga som två år. För detta får de runt 150 pesos (25 kronor) i ersättning.
Personer utomlands kopplar upp sig och ser showen mot betalning. Det har kommit att kallas ”webcam sex tourism”. Hög fattigdom driver den här lukrativa verksamheten. I många fall är föräldrarna medvetna om vad som sker, eller möjliggör till och med själva att deras barn deltar.
På gårdagens seminarium i Almedalen berättade Lotta Sylwander, chef för UNICEF i Filippinerna, om hur de arbetar för att stoppa övergreppen:
– Vi driver påverkansarbete för att stärka lagstiftningen. Dels måste lagarna anpassas till den nya tekniken. Och dels måste åldern för samtycke till sex höjas. Idag är den åldern i landet endast tolv år.
Andra viktiga aktörer för att stoppa övergreppen är både internetoperatör och de företag som sköter betalningarna för bilderna och filmerna på nätet. De har en viktig roll i att identifiera förövare och för att förhindra att materialet köps och sprids vidare.
– Det är redan två stora internetoperatörer i Filippinerna som har stoppat tillgången till de pornografiska sidor som ligger på det öppna internet. Flera av betalningarna på nätet har också stoppats. De här företagen har nu ett bättre samarbete med polisen så att förövarna kan spåras och lagföras. Vi har också gett stöd till polisen att köpa in program för så kallat photo dna för att kunna identifiera och hitta de utsatta barnen, sade Lotta Sylwander.
Ett problem är att mycket av övergreppsmaterialet som involverar barn endast finns på det så kallade ”dark web” – en dold del av internet för kriminell verksamhet och som kräver kryptering. Där är materialet och användarna svårare att stoppa.
En annan sak som UNICEF i Filippinerna gör är att driva en kampanj för att öka människors kunskap om dessa frågor:
– De här övergreppen kan fortgå endast om alla personer runt det utsatta barnet är tysta. Nu finns det en attityd hos många att barnen själva ville och ställde upp på övergreppen. Vi har alla ett ansvar att prata om detta, inte minst med våra barn, sade Lotta Sylwander.
Samlade insatser krävs för barn som lever utanför
Genom åren har vi, Bris och Rädda barnen var för sig lyft fram utsatthet bland barn och unga, presenterat rapporter och ställt politiska krav kring socialt och ekonomiskt utanförskap. I dag ställer vi oss sida vid sida i en debattartikel på Aftonbladet.
Förorten brinner. Det är en långsam glödeld. Ibland blossar den upp och då är samhället där och släcker. Under ytan finns hettan kvar. Från unga människor hör vi berättelser om utanförskap och stigmatisering, om trångboddhet, om ilska över att inte ha samma förutsättningar som andra. Många av de barn och ungdomar som vi möter och pratar med lever i ett marginaliserat samhälle och upplevelsen av utanförskap är genomgående stor.
Genom åren har Bris, Rädda barnen och Unicef Sverige var för sig lyft fram utsatthet bland barn och unga, presenterat rapporter och ställt politiska krav kring socialt och ekonomiskt utanförskap. I dag ställer vi oss sida vid sida. Vi vill se att politiker, näringsliv och myndigheter gör samma sak. Vi behöver tydligt samlade och varaktiga insatser som kan leda till verklig förändring för barn.
Det finns alltför stora skillnader, mellan kommuner och inom kommuner, i barnets tillgång till sina mest grundläggande mänskliga rättigheter: skola och utbildning, social trygghet, skälig levnadsstandard och hälsa. Allra tydligast märks skillnaderna för familjer som lever i socioekonomisk utsatthet. I hälften av de kommuner som Skolinspektionen granskade år 2012 riktas kritik mot bristande likvärdighet. Skolinspektionen säger att det ofta är skolor i utsatta områden som har svårast att möta elevernas behov, med låga kunskapsresultat som följd. Utmaningarna möts i dag i bästa fall med mer resurser till särskilt utsatta skolor. Men det räcker inte. Det krävs insatser från samhället utifrån ett helhetsperspektiv, där man ser till barnets samlade situation. Det innebär att till exempel skolan, vården och socialtjänsten måste samverka.
Bland de yngre barnen ser vi också en ökad utsatthet i socialt och ekonomiskt utsatta områden. I stadsdelen Rinkeby-Kista i Stockholm är anmälningsfrekvensen till socialtjänsten fem gånger högre än länsgenomsnittet. Föräldrar i området deltar i mindre utsträckning i föräldrastödjande insatser och misstänksamheten mot myndigheter är stor. Vi möter föräldrar som hyser stor misstro och rent av rädsla för samhällsservicen, föreställningar som att socialtjänsten omhändertar barn på oklara grunder, rädsla att inte duga som förälder och så vidare. Detta kan leda till att barn inte får adekvat stöd. Resurser måste läggas på att utveckla samordningen hos politiker och hos myndigheter. Det handlar också om att bygga upp tillit och att skapa en känsla av trygghet för samhället.
En förutsättning för att bryta misstro och utanförskap är att föra en öppen dialog med barn och unga. Konkret handlingskraft och synbara resultat är nödvändigt för att visa att man förstått vad man har hört.
Som barnrättsorganisationer inom civilsamhället kan vi erbjuda olika typer av generella, exempelvis föräldrastödjande, insatser och stötta barn utifrån deras behov så att de kan se möjlighet till en positiv förändring. Därigenom kan vi bidra till att skapa tilltro för myndigheters samhällsservice. Men socialtjänsten, hälso- och sjukvården och skolan måste svara med tillräckliga resurser och samordning. De behöver också ha kunskap om utanförskapets olika ansikten – och konsekvenserna av att leva i utanförskap – för att barn och föräldrar ska få ett effektivt och adekvat stöd. Ökad kunskap hos framförallt skolpersonal är något som barnen själva efterfrågar.
Många kommuner gör viktiga insatser, som till exempel driver starka familjecentraler eller kvalificerade barnahus för våldsutsatta barn. Upplevelser från unga och föräldrar som vi pratar med är dessvärre att ambitionerna går i motsatt riktning; samhällets resurser är otillräckliga och lämnar närområdet. Barn, unga och föräldrar är med om att kommunal förvaltning, social service, skolor och näringsliv försvinner från vissa särskilt utsatta områden. Den enda samhällsresurs som nästan alltid stannar kvar är polisen. Detta är en signal som allvarligt hotar den grundläggande tilliten till samhället.
Varje samhälle måste ta sitt ansvar och varje samhälle är skyldigt att tillgodose barnets universella rättigheter som rätt till lika värde, liv, utveckling, att få komma till tals och att vuxna utgår från barnets bästa i alla beslut som rör barnet.
Vi ska möta utmaningarna här och nu och vi ska möta dem tillsammans. Politiker måste hitta långsiktiga lösningar. Det kräver en resultatinriktad dialog över blockgränser, i kommuner och i riksdagen. Vi vill delta i en sådan dialog. Då kan vi skapa förutsättningar för samverkan för en varaktig och positiv samhällsutveckling. Vi uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en dialog, där även barn själva blir delaktiga.
Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF
Kattis Ahlström, generalsekreterare BRIS
Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda barnen