Del 2
Här kommer den andra delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn:
Nu är jag inne på andra dagen av min resa som har tagit mig till södra Kenya och till Somalia. På många sätt har jag fått följa flyktingarnas väg. Det har varit mer än omtumlande. På många sätt så mycket bättre än jag trodde, men på många sätt helt förfärligt. Det positiva från dagen är att jag verkligen kan säga att hjälpen gör skillnad. När flyktingarna får hjälp med mat, vatten och mediciner blir det snabbt bättre. Men alltför många får inte hjälp. Det mest nedslående är att se dessa tusentals flyktingar som får ett drägligt liv i lägren, samtidigt som man inte vet om de någonsin kommer att lämna det.
Vi åkte först in i Somalia. En artificiell gräns mellan Somalia och Kenya. Samma öken, samma torka. Jorden har förvandlats till tunn, torr sand som flyger omkring så fort man rör sig. Torr jord, några taggbuskar, några akaciaträd som verkar kunna överleva allt, men för övrigt ingenting. Här är ett av de områden som drabbats värst. Två länder. Två folk. Ett och samma elände.
Foto: UNICEF/Kate Holt, Kenya 2011
Flyktingarna från Somalia flyr dessutom från våld och kaos. I förhållande till det kan nog flykten till Kenya vara lockande för många.
När man som flykting anländer till gränsen får man först komma till ett så kallat ”reception camp”, där man får mat, vatten och vård innan man får flytta till ett mer permanent läger. Dhoobley i Juba-regionen är ett sådant läger. Där har jag träffat kvinnor och barn som ibland vandrat 200 kilometertill fots. 10% av barnen som kommer hit är akut undernärda. I lägret får man tre mål mat om dagen och vatten. Barnen tas väl om hand, men de allra flesta är helt utmattade. Konstigt nog upplever jag där en viss optimism och framtidstro hos dem jag träffar. Det är klart att de som kommit hit är de starkaste och för dem är lägret en första seger, ett första steg till ett bättre liv. De som anländer till ett ”reception camp” stannar där tills de har återhämtat sig och tills barnen mår bättre.
Efter cirka 5-7 dagar är det sedan dags att bege sig till ett mer permanent läger. Nu är det lägret i Dadaab som gäller. För att komma dit är det ytterligare 80 kilometer, men numera finns det viss transport så alla behöver inte gå längre. Dadaab är ett läger som vuxit till att bli Kenyas tredje största stad med sina närmare 500 000 invånare. Den öppnades 1992 för en första våg av flyktingar från Somalia. Många är fortfarande kvar och bor i den äldsta delen av lägret. De får inte lämna lägret utan ett särskilt tillstånd och de får heller inte arbeta i Kenya. Med andra ord är de fast i lägret och så blir det nog också för många nyanlända.
Alleftersom flyktingarna kommer till Dadaab får de först stanna i utkanten av lägret i ytterst provisoriska tält för att sedan flytta in. Lägret tillhör Kenya, förvaltas av UNHCR och får stöd av UNICEF och andra organisationer. UNICEF har ett särskilt huvudansvar för mat, vatten och sanitet samt utbildning. Samarbetet mellan organisationerna är otroligt och alla behövs. De gör ett fantastiskt jobb som räddar liv.
Mitt största intryck från besöket är nog från sjukhuset där man tar hand om akut undernärda barn som också har fått andra sjukdomar. Små, magra kroppar, små, magra ansikten som inte avslöjar sin ålder men som avslöjar sitt lidande. Hit kommer cirka 25 barn om dagen och de stannar i 1-2 veckor. Varje barn som dör är ett för mycket. Men ljuset i tunneln är att av de hundratals barn de tagit hand om under de två senaste månaderna, har bara tre dött. Livet består för många tack vare den hjälp de får.
/Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige
Kerstin Karlström är utbildningsspecialist och arbetar för UNICEF Kenya. För tillfället befinner hon sig i världens största flyktingläger, i Dadaab i östra Kenya. Hennes uppgift är bland annat att se till att barn som kommer som flyktingar från Somalia får gå i skolan under tiden de bor i lägren.
Igår, 19 juli, publicerade tidningen Expressen Kerstins dramatiska berättelse om hur en vanlig dag i Dadaab kan se ut. Här är ett utdrag från hennes ’dagbok’:
09.00–11.30: Möte med byäldsten. Vi försöker alltid se till att besluten vi fattar är förankrade med de äldre i byn. Alla projekt baseras på vad samhällena själva vill ha. I just den här byn önskas det undervisning närmre hemmen, för flickornas skull. Vi måste hitta resurser för att bygga klassrum, betala för lärarutbildning och lärare samt köpa läromedel.
12.30–14.30: Vi träffar några elever som går i sjuan. En flicka berättar att hon delar mattebok med nio andra tjejer. Förutom fler läroböcker önskar de sig också lampor som de kan ladda med solljus på dagen, så att de ser att läsa på kvällarna.
14.30–16.30: Jag åker till en mottagning för nyanlända med en näringsexpert. En del barn är så undernärda att de knappt kan fokusera. En ettårig pojke ser inte ut att vara mer än sex månader. Han sitter med sin pappa. Mamman är död. Pojkens kropp är jätteliten, med stort huvud och ihåliga ögon. Vi vill ta dem till närmaste sjukhus, men pappan förklarar att sonen nyss kommit ut från sjukhuset, där han fått dropp. Nu ska han äta en vällingliknande gröt.
Jag ser en liten flicka i 10-årsåldern. Hon sitter utanför mottagningsenheten med sina två år yngre bröder och en bebis. Mamman är där för att hämta deras tvåveckorsranson och när de ska gå hem får flickan bära bebisen på ryggen samtidigt som hon håller sina två bröder i var sin hand. Trots att jag och kollegorna är ganska härdade åker vi därifrån tårögda.
Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.
16.30: Nyanlända får slå läger i utkanterna, på grund av platsbrist. När vi åker förbi ett sådant läger ser vi barn som bara bott där i två veckor springer omkring och leker. Man ser lättnaden hos dem, att de äntligen kommit fram och fått hjälp.
17.00: Eskorten kör oss tillbaka till campen. Enligt säkerhetsregler måste vi vara inne vid 18. Vi stoppas på vägen av en person som vill att vi ska hjälpa en mässlingssjuk 20-åring till sjukhus. Vi kontaktar de som sköter vaccineringen i just det området för att få det bekräftat att alla nyanlända barn är vaccinerade.
22.00: Läggdags. Det blåser starkt och jag vaknar minst tre gånger varje natt av att det känns som att tältduken ska flyga i väg. Innan jag somnar tänker jag på min treåring. Jag är så glad att hon har fått möjligheten att vara barn.
Klippt ur Expressen, 19 juli 2011.