Gå till innehållet
Laddar…

”Det lät som om bomberna föll över vårt hus”

Här berättar UNICEFs medarbetare Razan Rashidi från Syrien om situationen i Damaskus och om hur vanliga människor har blivit oumbärliga volontärer under kriget.

”Den senaste tiden har varit väldigt svår för alla här. Tusentals människor i Damaskus har lämnat sina hem för att söka skydd i säkrare områden, de flesta i skolor och moskéer. I veckan har minst 15 skolor i stadskärnan och ytterligare 18 skolor i utkanten av huvudstaden fungerat som tillfälliga flyktingboenden.

Lokala volontärer och syriska Röda halvmånen arbetar dag och natt för att ge stöd till alla utsatta. De har gjort ett helt fantastiskt jobb. UNICEF och andra internationella organisationer stödjer i sin tur Röda halvmånen och deras lokala samarbetspartners.

Vanliga människor har också varit snabba att organisera sig som volontärer för att kunna hjälpa flyktingar där de har sökt skydd. Många ungdomar har engagerat sig helhjärtat i hjälparbetet. Jag har träffat några som trotsat våldet på gatorna genom att gå runt och leta efter människor som inte hittat någonstans att bo, för att sedan visa dem vägen till skolor och moskéer som tar emot flyktingar.

I en skola träffade jag Oum Mustafa. Hon bor där tillfälligt med sina fyra barn och sin svägerskas familj. Oum berättade att de fick sova i en park första natten efter att de flytt hemmet. Dagen efter träffade de några ungdomar som hjälpte till att eskortera dem till en skola. En annan kvinna som befinner sig i samma skola sitter intill sin 9-åriga dotter som sover på en tunn madrass på golvet.

– Jag är så glad att hon sover nu. Du vet, vi har inte sovit på tre nätter. Det var extremt höga ljud utanför huset. Det lät som om bomberna föll över vårt hus och helikoptrarna flög tätt intill.

Några av de skolor som nu skyddar internflyktingar är sådana som har fått stöd från UNICEF under de senaste åren. De tillhör ett nätverk av barnvänliga skolor, där barns rättigheter är integrerade i undervisningen. Alla de skolorna har karaktäristiska pedagogiska målningar på väggarna.

En del familjer huserar andra familjer på flykt. En kvinna jag känner tog hand om släktingar från Homs under tre månader. Men häromnatten tvingades allihopa att fly från huset när kvarteret blev beskjutet. Nu bor de också i en skola.

Många butiker i Damaskus är stängda. Det är knappt så att lokalbefolkningen hittar tillräckligt med mat och förnödenheter. När folk inte ens har nog till sig själva är det svårt att vara generös mot tillfälliga inneboende.

Det är inte lätt att bo i skolorna heller. I en skola jag besökte samsades runt 600 personer om sju små toaletter. De gör sitt bästa för att hålla skolan ren. När så många människor trängs på en liten yta är det viktigt att hygienen är god, för att hålla sjukdomar borta.

UNICEF har distribuerat paket med tvättmedel, schampo, dambindor, tvål, handdukar och andra personliga hygienartiklar, för att underlätta för människor i skolor och moskéer.

Många ungdomar hjälper som sagt till på olika sätt. Jag träffade Naya, 14 år. Hennes familj hade redan tvingats flytta två gånger. Nu bor de i en skola och Naya kallar sig ”hygienexpert”. Volontärerna var så imponerade av hennes kunskaper att de beslutade att Naya skulle ansvara för att informera skolbarnen om hygien.

– De yngre barnen lyssnar på mig, men jag är inte lika säker på att de vuxna gör det, säger Naya och skrattar.

Hon har lovat att tillbringa sin lediga tid med att gå runt och berätta för andra elever hur viktigt det är att städa efter sig och spola efter de använt toaletten.

Ett annat sätt att hjälpa är att hålla barnen i skolorna och moskéerna sysselsatta. UNICEF distribuerar leksaker och sportartiklar, genom Röda halvmånen och lokala samarbetspartners, för att barnen ska ha något meningsfullt att göra och hålla uppe humöret.”

Razan Rashidi, informatör för UNICEF i Damaskus, Syrien.

Läs mer om UNICEFs insatser i Syrien och hjälp till syriska flyktingbarn i Jordanien.

Svenska Unicef-medarbetaren skriver dagbok från Dadaab

Kerstin Karlström är utbildningsspecialist och arbetar för UNICEF Kenya. För tillfället befinner hon sig i världens största flyktingläger, i Dadaab i östra Kenya. Hennes uppgift är bland annat att se till att barn som kommer som flyktingar från Somalia får gå i skolan under tiden de bor i lägren.

Igår, 19 juli, publicerade tidningen Expressen Kerstins dramatiska berättelse om hur en vanlig dag i Dadaab kan se ut. Här är ett utdrag från hennes ‘dagbok’:

09.00–11.30: Möte med byäldsten. Vi försöker alltid se till att besluten vi fattar är förankrade med de äldre i byn. Alla projekt baseras på vad samhällena själva vill ha. I just den här byn önskas det undervisning närmre hemmen, för flickornas skull. Vi måste hitta resurser för att bygga klassrum, betala för lärarutbildning och lärare samt köpa läromedel.

12.30–14.30: Vi träffar några elever som går i sjuan. En flicka berättar att hon delar mattebok med nio andra tjejer. Förutom fler läroböcker önskar de sig också lampor som de kan ladda med solljus på dagen, så att de ser att läsa på kvällarna.

14.30–16.30: Jag åker till en mottagning för nyanlända med en näringsexpert. En del barn är så undernärda att de knappt kan fokusera. En ettårig pojke ser inte ut att vara mer än sex månader. Han sitter med sin pappa. Mamman är död. Pojkens kropp är jätteliten, med stort huvud och ihåliga ögon. Vi vill ta dem till närmaste sjukhus, men pappan förklarar att sonen nyss kommit ut från sjukhuset, där han fått dropp. Nu ska han äta en vällingliknande gröt.

Jag ser en liten flicka i 10-årsåldern. Hon sitter utanför mottagningsenheten med sina två år yngre bröder och en bebis. Mamman är där för att hämta deras tvåveckorsranson och när de ska gå hem får flickan bära bebisen på ryggen samtidigt som hon håller sina två bröder i var sin hand. Trots att jag och kollegorna är ganska härdade åker vi därifrån tårögda.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

16.30: Nyanlända får slå läger i utkanterna, på grund av platsbrist. När vi åker förbi ett sådant läger ser vi barn som bara bott där i två veckor springer omkring och leker. Man ser lättnaden hos dem, att de äntligen kommit fram och fått hjälp.

17.00: Eskorten kör oss tillbaka till campen. Enligt säkerhetsregler måste vi vara inne vid 18. Vi stoppas på vägen av en person som vill att vi ska hjälpa en mässlingssjuk 20-åring till sjukhus. Vi kontaktar de som sköter vaccineringen i just det området för att få det bekräftat att alla nyanlända barn är vaccinerade.

22.00: Läggdags. Det blåser starkt och jag vaknar minst tre gånger varje natt av att det känns som att tältduken ska flyga i väg. Innan jag somnar tänker jag på min treåring. Jag är så glad att hon har fått möjligheten att vara barn.

Klippt ur Expressen, 19 juli 2011.

Läs mer om UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.