Gå till innehållet
Laddar…

Tack alla frivilliga!

Idag på internationella frivilligdagen vill UNICEF Sverige ta tillfället i akt och tacka för alla de fina insatser våra frivilliga runtom i Sverige gör. Här möter du några av dem som hjälper oss i arbetet för att alla barns rättigheter ska tillgodoses.

Fokus för våra elva frivilliggrupper har hittills främst varit insamling till UNICEFs katastrofarbete och prioriteringar kring barn på flykt. Men vi har nyligen också påbörjat ett arbete för att mer direkt kunna möta barn som nu kommit till Sverige. Till exempel vill vi kunna erbjuda barn på asylboenden möjlighet till lek och meningsfulla fritidsaktiviteter.

Caroline Sommarbo, aktiv i Karlstadsgruppen: "För mig är detta så viktigt och jag brinner så starkt för det att jag tar den tid det behövs. Jag pusslar in det i vardagslivet och planerar. Jag försöker också att få det att gå ihop så att jag kan ta med min familj på det som går, barnen älskar att vara med! Jag har även en väldigt stöttande man som hjälper mig att få ihop livspusslet. Exempelvis så åker jag hellre till ett asylboende och leker med barnen, där även mina barn kan vara med, och har lite damm i hörnen hemma, det kan jag ta en annan dag!"

Caroline Sommarbo, aktiv i Karlstadsgruppen: ”För mig är detta så viktigt och jag brinner så starkt för det att jag tar den tid det behövs. Jag pusslar in det i vardagslivet och planerar. Jag försöker också att få det att gå ihop så att jag kan ta med min familj på det som går, barnen älskar att vara med! Jag har även en väldigt stöttande man som hjälper mig att få ihop livspusslet. Exempelvis så åker jag hellre till ett asylboende och leker med barnen, där även mina barn kan vara med, och har lite damm i hörnen hemma, det kan jag ta en annan dag!”

Caroline är aktiv i Karlstadsgruppen, en av de första frivilliggrupperna att starta upp aktiviteter för barn. 

Vad är det ni ska göra?

Vi har fått igång ett samarbete med IKEA som förser oss med material och pyssel och sedan åker vi till ett asylboende i Karlstad stadshus där vi gör aktiviteter med barnen. Vi gör upp olika “stationer” där barnen kan komma och pyssla, till exempel målarbord, spelbord, pärlplattebord, kortleksbord med mera. Sedan är det även tänkt att vi ska ta med oss utklädningskläder och instrument och vara i ett stort lekrum med barnen där vi kan klä ut oss, spela musik, dansa och ha kul, säger Caroline.

Bashir Shujai, aktiv i Kalmargruppen: "I mitt hemland var det brist på mat och rent vatten, vilket ledde till sjukdom. Jag såg UNICEF-märket och visste inte då att UNICEF finns i hela världen. Vi fick vattenreningstabletter och det fanns tält där undervisning förekom. När jag nu är i Sverige har jag fått möjlighet och vill hjälpa till, för jag har sett hur insamlade pengar kan göra nytta där de behövs."

Bashir Shujai, aktiv i Kalmargruppen: ”I mitt hemland var det brist på mat och rent vatten, vilket ledde till sjukdom. Jag såg UNICEF-märket och visste inte då att UNICEF finns i hela världen. Vi fick vattenreningstabletter och det fanns tält där undervisning förekom. När jag nu är i Sverige har jag fått möjlighet och vill hjälpa till, för jag har sett hur insamlade pengar kan göra nytta där de behövs.”

Bashir har själv erfarenhet av att komma ny till Sverige.

Vad tycker du är mest viktigt att tänka på i mötet med de barn som nu kommer hit?

– Att barnet får någonstans att bo och att börja skolan så snabbt som möjligt. Viktigt med bemötandet och att barnet får uttrycka sig på sitt eget språk med hjälp av tolk. Vilka aktiviteter vill han eller hon syssla med? Ge uppmuntran och visa respekt, säger Bashir.

Marianne Gustafsson, aktiv i Sundsvallsgruppen, är en av de frivilliga som varit med längst: "Jag var med och startade Sundsvallsgruppen 1993. Men jag har tillsammans med medlemmar sålt UNICEF-kort och presenter sedan 1983. För mig är det viktigt att vi stimulerar och stöttar varandra i gruppen. I många år bestod gruppen av damer i medelåldern och äldre, men under senare år har vi även aktiva ungdomar och en man i gruppen. Alla har något att bidra med och detta är mycket stimulerande."

Marianne Gustafsson, aktiv i Sundsvallsgruppen, är en av de frivilliga som varit med längst: ”Jag var med och startade Sundsvallsgruppen 1993. Men jag har tillsammans med medlemmar sålt UNICEF-kort och presenter sedan 1983. För mig är det viktigt att vi stimulerar och stöttar varandra i gruppen. I många år bestod gruppen av damer i medelåldern och äldre, men under senare år har vi även aktiva ungdomar och en man i gruppen. Alla har något att bidra med och detta är mycket stimulerande.”

Marianne är aktiv i Sundsvallsgruppen, en av de grupper som snabbt startade insamlingar för barn på flykt, som samlar in mycket pengar och startar lokala samarbeten.

Hur blir insamlingsaktiviteterna något som motiverar er i gruppen?

– Vi har etablerat kontakt med fotbollslaget GIF Sundsvall och fick vara med på en hemmamatch med stor publik vilket gav mycket pengar. UNICEF Sundsvall har blivit synliga för människor som ej tidigare visste att vi fanns. Engagemanget med matchen och flyktingkatastrofen har gjort att skolor och människor har hört av sig och skänkt mycket pengar. Vi har även inlett ett samarbete med teater Soja vilket är mycket lovande. Som det ser ut så har det varit lyckat att blanda kultur- och sportengagemang.

Vi vill rikta ett stort varmt tack till alla fantastiska frivilliga runt om i landet! Ert engagemang är ovärderligt i kampen för barns rättigheter. Är du också intresserad av att bli frivillig? Läs mer och anmäl ditt intresse, eller kontakta Cecilia Åhl, frivilligsamordnare.

Fyra av tio vill själva göra jobbet

Nej, han har inte ens volontärjobbat, den alldeles vanliga killen i vår nya film, han som möter tre av världens mest goda personligheter för att prata om allt som uträttats och vad vi kan göra för att rädda barns liv. Jesus, Gandhi och Moder Teresa – ingen ifrågasätter deras stora påverkan på mänskligheten. Men hur kan vi helt vanliga människor också vara med och göra något som bidrar till världens utveckling och barns rättigheter?

I en undersökning som UNICEF gjorde i november svarade 42 procent av svenskarna att de kan tänka sig att ge pengar till en hjälporganisation i stället för att ge bort en julklapp. Men undersökningen bekräftar också en annan trend; att svenskar i allt högre grad vill se den de hjälper i ögonen. 31 procent av svenskarna anser till och med att det mest effektiva sättet att bidra är att bidra fysiskt på plats. Delvis beror det nog på viss misstro mot etablerade organisationer. Kanske har vi hittills varit bättre på att visa på problemen än på att visa på de positiva resultat som uppnåtts.

Fyra av tio drömmer alltså om att själva resa iväg och jobba som volontärer utomlands och de yngsta är särskilt angelägna att dra iväg. Visst är allt detta engagemang positivt, men det är ett misstag att tro att volontärarbete skulle ge större effekt än att stödja via etablerade organisationer som har lång erfarenhet och god lokalkännedom. Ibland kan en välmenande insats till och med få motsatt effekt och vara till skada för barnen.

I Sveriges radios program Kaliber lyfte man tidigare i höstas problemet med barnhemmen i Kambodja som växer upp längs turiststråken. Många av dessa barnhem tar också emot volontärer, alltifrån för några dagar till längre tidsperioder. Min kollega Rana Flowers, som är chef för UNICEF i Kambodja, är starkt kritisk till detta fenomen. Enligt en undersökning som UNICEF gjorde för något år sedan blir antalet barnhem i Kambodja fler samtidigt som antalet föräldralösa barn minskar och 75 procent av barnhemsbarnen i Kambodja är enligt UNICEF inte föräldralösa. Det är helt klart något som inte stämmer. Det handlar om en industri där fattiga familjer lämnar bort sina barn, så att de kan sjunga för turister och ge betalande volontärer arbetsuppgifter. I vissa fall handlar det om barnarbete. Jag tycker att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man ger sig iväg på ett sådant uppdrag. Det gäller att ta stöd av barnkonventionen, flytta fokus och tänka sig in i barnets perspektiv.

Jag måste betona att det naturligtvis finns bra och seriösa barnhem och att de kan behövas som en sista utväg för barn som är föräldralösa och som inte kan få komma till en fosterfamilj. Jag vill också hylla alla de tusentals människor som lägger ner sin själ i att jobba frivilligt för något de tror på. En sådan frivillighet är en viktig grund i varje samhälle. Vi har våra frivilligt engagerade i de lokala UNICEF-grupperna runt om i landet som hjälper oss sprida kunskap om barns rättigheter och samla in, vi har våra UNICEF-ambassadörer som ställer upp helt utan ersättning för att hjälpa oss nå ut med vårt budskap och i fält spelar lokala ideella organisationer en viktig roll som samarbetspartners till UNICEF, allt för att vi ska nå ända ut till barnen i de mest avlägsna byarna.

Både arbetskraft och kompetens finns i stor utsträckning i de länder där UNICEF arbetar, det som saknas är ekonomiska medel för att UNICEF ska kunna göra mer för barns rättigheter. Det finns många sätt att stödja UNICEFs långsikta arbete. Men just nu inför julen vill jag gärna tipsa om vår gåvoshop där hjälpen bara är några knapptryck bort. Livräddande produkter som exempelvis vaccin, näringskräm och malariatabletter skickas till de barn som bäst behöver det. Till exempel till flyktinglägret Za ’atari utanför Amman, som jag besökte för en vecka sedan, och där jag kunde se hur UNICEF når fram med hjälpen till de tusentals barn som flytt från striderna i Syrien.

Peter Brundin – årets frivillig

Idag firar vi internationella frivilligdagen med att utse årets frivillig – Peter Brundin från UNICEF-gruppen i Helsingborg.

Motivering:

”Redan som tonåring började Peter att engagera sig på sin hemort Helsingborg där Unicef-gruppen varit stark under många år. När han sedan flyttade till Luleå för att studera insåg han att det inte fanns någon Unicef-grupp där och tog då initiativet till att starta en grupp . Under årens lopp har Peter vuxit och utvecklats i sitt engagemang. Han har gått flera utbildningar och kan numera även titulera sig Barnrättsinformatör. Peters genuina intresse för barns rättigheter avspeglar sig i hans outtröttliga arbete där han år efter år föreläser på skolor, arrangerar barnläger, säljer gasballonger, ordnar ljusmanifestationer, konserter och andra typer av event ihop med sin grupp.”

Internationella frivilligdagen

Den internationella frivilligdagen instiftades 1985 för att uppmärksamma allt det arbete som människor utför på sin fritid och utan betalning.  Bara i Europa räknar man med att cirka 94 miljoner, cirka 23% av alla över 15 år, arbetar frivilligt. Sverige är ett av de länder där flest engagerar sig. Ungefär 54 procent av befolkningen gör olika typer av ideella insatser på tex skolor, sjukhus, sportklubbar, men också genom att skramla bössa, ordna konserter och föreläsa om barns rättigheter.

Årets frivillig är ett pris vi på UNICEF Sverige instiftat för att fira och uppmärksamma någon eller några som under året gjort fina insatser för Unicef lokalt. Men vi vill också ta tillfället i akt och tacka alla våra frivilliga som gett av sin tid och på olika sätt bidragit till Unicefs arbete under året. Ni betyder mycket för oss!

Vill du också bli frivillig för UNICEF, läs mer här.

Vill du bli frivillig hos UNICEF?

Frivilliga på Peace & Love 2011

Det finns en rad studier som visar att den som engagerar sig ideellt främjar sin egen hälsa. Visst är det en trevlig bonus när man gör insatser för barns rättigheter?

Just nu letar vi lite extra efter dig som vill bli frivillig och bor i  Örebro, Uppsala, Karlstad, Södertälje, Norrköping eller Skellefteå. Givetvis välkomnar vi fler även i våra övriga grupper. Här hittar du alla grupper och kan anmäla ditt intresse!

Som frivillig fungerar du som UNICEFs förlängda arm och vårt ansikte utåt lokalt där du bor. Din uppgift är att inspirera och väcka engagemang för barns rättigheter, delta i kampanjer och insamlingar och informera om UNICEFs arbete i olika sammanhang. Givetvis får du också ta egna initiativ inom ramen för uppdraget.

Du bestämmer själv hur mycket tid du vill bidra med och kan alltid säga nej till aktiviteter.

Läs om aktiviteter som frivilliga deltagit i, frivilligresan, årets frivillig och intervjuer med frivilliga, här.

Och anmäl dig som frivillig här.

Dela gärna denna post!

Emelie hjälper de barn som behöver det mest

Funderar du på att bli frivillig? Här berättar Emelie Baiden om varför hon valde att engagera sig som frivillig för UNICEF.

Hej! Vem är du?

Emelie heter jag, är 21 år gammal och studerar på samhälls- och kulturanalysprogrammet vid Linköpings universitet. Sedan ca 1,5 år är jag med i UNICEF-gruppen i Norrköping.

Hur kommer det sig att du började engagera dig för UNICEF?

Har länge velat arbeta för barn, och då inte nödvändigtvis med barn i praktiken. Så när jag läste att UNICEF hjälper de barn som mest behöver det först, kändes det rätt att lägga engagemanget här.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

Att få kan göra så mycket med så lite för så många och så snabbt. Jag i Norrköping kan hjälpa ett barn långt bort genom att sprida ett budskap om situationen där.

Vilka tycker du är det viktigaste frågorna som rör barn?

Att alla barn oavsett förutsättning ska ha rätt till en positivt berikad barndom, en naturlig möjlighet att få vara barn i en trygg och kärleksfull miljö.

Vilka aktiviteter ni gör anser du vara värdefullast?

Värva fler Världsföräldrar, samt göra dessa medvetna om situationen ute i världen.

Vad är det bästa med att engagera sig som frivillig?

Möjligheten att få människor att öppna, inte bara sina plånböcker, utan även sina hjärtan och göra en skillnad. Att som individ göra något meningsfullt med sin fritid.

Vad skulle du säga till de som funderar på att bli frivilliga?

Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Vi kan inte vänta. Barnen må vara vår framtid, men det är nu de är barn.

Vill du också bli frivillig? Läs mer och anmäl dig här.

Farzaneh engagerar sig för barnen

Vill du engagera dig i en UNICEF-grupp? Här berättar Farzaneh Pashakhanlou om sitt engagemang.

Farzaneh Pashakhanlou är frivillig i Linköping, här på besök i Moldavien. Foto: UNICEF

Farzaneh Pashakhanlou är frivillig i Linköping, här på besök i Moldavien. Foto: UNICEF

Hej Farzaneh! Vem är du?

Jag är född och uppvuxen i Tehran i Iran och flyttade till Sverige för 18 år sedan. Jag är kognitionsvetare och arbetar på en statlig myndighet. På min fritid umgås jag med min familj och vänner, arbetar som frivillig för UNICEF samt fotograferar och pysslar i min trädgård.

Hur kommer det sig att du började engagera dig för UNICEF?

Barn- och kvinnofrågor har alltid varit viktiga för mig. Jag hade funderat på att engagera mig i en hjälporganisation i många år och när mina barn blivit stora kände jag att tiden var mogen. Jag har varit Världsförälder i flera år och det var naturligt för mig att jag skulle engagera mig i UNICEF.

Vilka tycker du är de viktigaste frågorna som rör barn?

Barnadödlighet. Jag har väldigt svårt att förstå och acceptera att det dör miljoner barn varje år på grund av avsaknad av till exempel vaccin och rent vatten. Även skolan är viktig, men första steget är att barnen ska överleva för att komma dit. Barnadödlighet är enkelt att åtgärda och förebygga, men istället läggs det miljarder kronor på krig och vapen vilket är tragiskt. Det är också ofattbart att barn utnyttjas inom sexhandel och krig. Därför krävs det högre insatser, hårdare kamp och nolltolerans för att avveckla verksamheter relaterade till trafficking och utnyttjandet av barnsoldater.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

I mars 2009 åkte jag med UNICEF till Moldavien, som räknas som Europas fattigaste land, för att besöka ett av våra projekt. Där träffade vi många barn och personal på förskolor, skolor och vårdcentraler. Jag såg hur UNICEFs insatser gör skillnad inom barnomsorgen, skolan och vården. Till exempel genom att de kan utbilda fler lärare, renovera slitna skollokaler och ge barnen bättre undervisningsmaterial. Resan blev ett minne för livet och gav mig ännu mer motivation och energi att arbeta som frivillig.

Vilka aktiviteter ni gör anser du vara värdefullast?

Barn har lätt för att ta på sig att allt ansvar och skuld för våld och kränkningar som de utsätts för av vuxna, därför är det mycket viktigt att de kan sina rättigheter. Vi tar kontakt med lokala skolor och föreningar för att informera både barn och vuxna om barnkonventionen. Akuta insamlingar till katastrofdrabbade områden är också en mycket viktig aktivitet.

Vad skulle du säga till de som funderar på att bli frivilliga?

Börja redan idag! Det är givande, inspirerande, utvecklande och roligt att engagera sig i UNICEF. Du har en ganska stor frihet att välja vilka frågor du och din grupp vill fokusera på och vilka aktiviteter ni vill göra.

Vill du också bli frivillig? Läs mer och anmäl dig här.

Annica engagerar sig för barns rättigheter

Undrar du hur det är att vara frivillig för UNICEF? Här berättar Annica Hillfelt Marcus om hur det är att vara med i frivilliggruppen i Uppsala.

Annica Hillfelt Marcus är frivillig i Uppsala - här på resa i Zimbabwe. Foto: UNICEF.

Annica Hillfelt Marcus är frivillig i Uppsala – här på resa i Zimbabwe. Foto: UNICEF.

Hej Annica! Vem är du?

Jag är Uppsalabo och har familj. Jag arbetar som undersköterska, med ett stort intresse för barns rättigheter och hjälp till överlevnad i världen.

Varför började du engagera dig för UNICEF?

Det var efter tsunamin, mitt samvete krävde att jag tog tag i något. UNICEF framställdes som väldigt positivt och det var därför ingen tvekan om att det var UNICEF jag ville engagera mig för. Jag bestämde mig för att vara med och starta gruppen här i Uppsala. Idag känns det som att vi lokalt står för färgen och pulsen. Jag tror att vi syns och lockar folk som är yngre.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

Efter att vi förra året var den UNICEF-grupp som sålt flest kramdjur i vår kampanj med Ikea fick jag möjligheten att följa med UNICEF och Ikea till Ukraina. Det betydde mycket för mig och på plats fick jag se hur väl pengarna användes. Vi besökte flera förlossningskliniker och barnsjukhus, vilket var otroligt spännande för mig som arbetar på förlossningen här i Uppsala.

Vilka tycker du är de viktigaste frågorna som rör barn?

Att barn får möjlighet att födas friska. Mödravård och hiv/aids känns som områden där vi måste börja. Är barnen friska ska de sedan ges möjlighet att gå i skolan. Allt hänger samman i arbetet för att åstadkomma förändring.

Frivilligresan 2011: Vietnam

För elfte året i rad åkte frivilliga från UNICEF-grupper ut på en fältresa för att se vad pengarna de samlar in används till och för att få inspiration till arbetet på hemmaplan. I år gick resan till Vietnam och med på resan var Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena Enfors från Göteborg, Agneta Hammerin från Kalmar och Peter Brundin från Luleå. Här berättar ett par av de frivilliga om upplevelserna i Vietnam.

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

”Barn föds fortfarande med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget”

I maj 2011 fick jag, tillsammans med tre andra frivilliga från UNICEF Sverige, möjligheten att åka till Vietnam för att se hur UNICEF jobbar praktiskt för att förbättra barns villkor och förutsättningar i ett land där det är långt ifrån självklart.

Vi besökte en rad olika projekt och initiativ som organiserats eller koordinerats med hjälp av UNICEF. Jag tänker nu berätta om besöket på ett dagcenter i Da Nang, som drivs av VAVA (Victims of Agent Orange/Dioxin). Dagcentret välkomnar barn med funktionshinder orsakade av kemikalien Dioxin som användes under Vietnamkriget och förorenade grundvattnet.
Vi välkomnas av barnen som ivrigt sträcker fram händerna, vill hälsa och som skrattandes säger “-Hello”. Vi slår oss ned och Madame Hien, som vigt sitt liv till att kämpa för dessa barns villkor och eldsjälen bakom dagcentret, hälsar oss välkomna. Hon är så tacksam för UNICEFs stöd, både till verksamheten och för det opinionsbildande arbetet på myndighetsnivå, att tårarna rinner medan hon står och talar. Jag känner direkt hennes genuina engagemang för dessa barn och blir lika rörd.

Barnen har föreberett en show för oss med sång, dans och modevisning. Det uppträds med en sådan glädje och ett sådant engagemang så man riktigt känner hur stolta och glada barnen är, både över sig själva men också över gemenskapen dem emellan. Medans några barn står på scenen och sjunger står de andra vid sidan av, klappar händerna och sjunger med.

När showen var slut sprang en liten tjej fram till mig och drog med mig till scenen för att dansa. Det slutade med att alla barnen och vi besökare var uppe på scenen och dansade loss till musiken en bra stund. Alla var med! När en kille började dansa breakdance var flickan jag dansade med inte sen att visa upp sina färdigheter så hon slängde sig självsäkert ner på golvet och började snurra runt i äkta breakdance anda. Så härligt att se hennes självförtroende! Att det är viktigt för barn att få leka och skoja för att kunna utvecklas blir tydligt när man möter dessa barn.

Det är fruktansvärt att se vilka djupa spår kriget för 40-50 år sedan har förorsakat landet och dess befolkning. Barn föds fortfarande, flera generationer senare, med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget. Det känns hårt att veta att dessa barn inte självfallet inkluderas i samhället eller får det stöd och hjälp de behöver för sin överlevnad och utveckling.

Samtidigt, var det mycket upplyftande att träffa barnen och att se den hängivna insats som Madame Hien uträttar vid dagcentret. Barnen får stimulans i form av att de får lära sig saker som att sy och göra smycken. Barnen känner sig bekräftade, får gemenskap och samtidigt möjligheten att bara vara barn. De har haft en svår start i livet men genom dagcentret och VAVA förbättras deras fortsatta utveckling. Att se dessa barn så glada och stolta över sig själva och att få visa vad de kan när deras samhälle tidigare inte trott på dem; det ger mig hopp!

Besöket vid dagcentret är ett av de starkaste minnena från resan. Jag känner mig oerhört stolt över UNICEFs arbete. De samarbetar med myndigheter och koordinerar olika projekt så att resurser styrs dit de behövs. Genom Madame Hien och UNICEFs opinionsbildande arbete har regeringen i Vietnam nu beslutat att integrera barn med funktionshinder och ge dessa barn och deras familjer stöd. Det innebär att Vietnam är ett steg närmre att faktiskt kämpa för varenda unge, såsom barnkonventionen förespråkar.

Tack vare UNICEF får dessa barn hjälp; rätt till överlevnad, rätt till utveckling och rätt till barns rättigheter.

Helena Enfors
Frivillig i UNICEF-gruppen Göteborg

”Vi besökte en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar”

Jag är otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att få följa med på årets fältresa och känner att den kommer att ha stor betydelse för mitt fortsatta engagemang inom UNICEF. Även om vi hade ett fullspäckat schema fanns det gott om tid för reflektion. Vi fick träffa utsatta barn, som i många fall levde utan socialt skyddsnät. I min roll som barnrättsinformatör känner jag mig nu ivrig att få sätta igång och övertyga så många som möjligt att barn är i behov av speciella rättigheter. Det var jobbigt att lämna Vietnam efter en vecka, eftersom jag skulle vilja göra så otroligt mycket mera för dessa barn.

Resan till Vietnam var väldigt intressant men också otroligt gripande. Något som slog mig var vilka enorma klyftor som rådde mellan rika och fattiga, inne i centrala Ho Chi Minh fanns exklusiva affärer, hotell och restauranger medan livet i utkanten av staden var helt annorlunda.

Redan första dagen fick jag vara med om ett hembesök, som jag aldrig kommer att glömma. Vi besökte bland annat en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar. Pojken hade förlorat sin mamma i aids och var själv smittad. Det var fruktansvärt gripande att se in i hans ögon medan man fick höra honom berätta om sitt liv. Han berättade även för oss att han ville bli läkare när han blev stor, det var härligt att höra att han hade framtidsdrömmar.

Resan har gett mig en djupare förståelse för hur UNICEF arbetar på alla nivåer i samhället. I Ho Chi Minh City lever omkring 2 500 barn på gatan. Ett av de första besöken vi fick göra var på ett dagcenter för gatubarn. På centret arbetade bl.a. tio ”street educators”, vars arbetsuppgift bl.a. bestod av att söka upp barnen och få dem att komma till centret.

Några av barnen på centret berättade lite om sig själva och om sin vardag för oss. Jag hade svårt att förstå hur de orkade hålla modet uppe med tanke på allt de hade varit med om.
Föreståndaren för centret hette Madame Tong och hon berättade att man på lokal nivå arbetade med att i den mån det går återförena barnen med deras familjer. Utöver detta arbetar UNICEF tillsammans med beslutsfattare för att skapa hållbara lagar, som ska skydda utsatta barn. Detta är för mig ett konkret exempel på hur UNICEF på alla nivåer arbetar för barnets bästa.

Vi besökte även två center för barn med olika funktionshinder. Många var funktionshindrade på grund av ”Agent Orange”, som användes av amerikanarna under Vietnamkriget. Det som slår mig är vilka oerhört fruktansvärda konsekvenser som ett krig skapar och att oskyldiga barn drabbas långt efter att kriget är slut.

Ett av de två dagcenter som vi besökte hade bara varit igång någon vecka och var helt nybyggt. Vi fick även möjlighet att besöka en familj, vars dotter var 18 år och hon hade nyligen fått komma till detta dagcenter. Tidigare hade hon alltid tillbringat dagarna hemma utan att få träffa och umgås med andra jämnåriga. Det var verkligen rörande att få se denna otroligt glada tjej, så sprudlande och full av energi. Hon var verkligen överlycklig över att ha fått komma till detta dagcenter. På centret kunde barnen med hjälp av enkla redskap arbeta med rehabilitering, men de kunde även på prova på olika sysslor.

Det som jag kommer att minnas från resan är alla de fantastiska människorna som gör och har gjort en otrolig insats för barnen i Vietnam. Det är ett land med en ung befolkning och därför anser jag det vara viktigt att de får utbildning, omsorg, trygghet och kärlek. Att UNICEFs arbete är långsiktigt visste jag redan men nu har jag verkligen fått ett bevis på hur det kan se ut i praktiken. Alla de barn vi fick träffa har var och en med sin ”unika” historia skapat en plats i mitt minne.

Peter Brundin
Frivillig i UNICEF Luleå

”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig.”

För en månad sedan kom jag tillbaka från UNICEFs fältresa för frivilliga. I år gick resan till Vietnam och vi var fyra frivilligarbetare som fick möjlighet att göra denna omtumlande resa. Mina medresenärers reflektioner från vår resa ger väldigt bra inblick i våra möten med barn och personal i de fantastiska projekt och utvecklingsarbeten som vi fick ta del av. Jag tänker därför komplettera deras reflektioner med att berätta lite om det förebyggande och strategiska arbetet.

Det har varit oerhört intressant att se hur UNICEF med barnkonventionen som grund bedriver förändringsarbete för alla barn. När vi pratade med barn, personal och UNICEF Vietnam i de lokala projekt och utvecklingsarbeten som vi besökte blev det så oerhört påtagligt hur abstrakta begrepp som till exempel barnkonventionen plötsligt får liv och ansikten.

Ett exempel är från en barngrupp, riktad till de barn som lever i en utsatt situation. Ett fyrtiotal barn träffas ett par gånger i veckan. Man kan säga att det var en grupp som hade till syfte att stärka barnens självförtroende och hjälpa dem att utveckla handlingsstrategier för hur de kan agera i olika situationer. Dessa grupper leds av volontärer utbildade av UNICEF och man kan se det som ett långsiktigt förebyggande förändringsarbete. Här gavs barnkonventionen ett fyrtiotal ansikten.

När vi träffade barnen ritade och berättade de om barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Men, de gjorde det utifrån sina egna erfarenheter av att till exempel vara fattig, att känna sig utanför, få stryk, att inte vara lyssnad på och att känna vanmakt över att inte kunna påverka. Här ges barnen möjlighet att sätta ord på sina upplevelser samtidigt som de diskuterar strategier för hur de kan hantera olika situationer. Det var oerhört starkt att höra barnen säga:
”Det gör ont när man inte får vara med”,  ”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig”, ”Pappa blir arg och slår”. Samtidigt tänker jag att vi har alla samma grundläggande behov av trygghet, att bli sedda och bekräftade, och att detta hade kunnat vara citat från barn i vilken skola som helst i Sverige. Vi är i grunden lika, det är resurserna och omständigheterna runt omkring som skiljer.

Vi fick också följa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att minska andelen barn med kronisk undernäring. Mer är en tredjedel av barnen under fem år är undernärda. Detta är en av de stora utmaningarna i landet. Volontärer utbildas för uppsökande arbete bland gravida och nyblivna mammor, och för att hålla i ”mammagrupper” där man diskuterar kost och hygien.

Trots att tillgången på rent vatten och kunskapen om sambandet mellan hygien och infektioner har det i Vietnam bedrivits kampanjer för modersmjölksersättning. Därför har man nu som mål att få mammor att amma, då man vet att det är den absolut bästa grunden och skyddet för barnen. För att tidigt upptäcka barn med risk för undernäring har UNICEF nu i ett nationellt handlingsprogram beslutat att barnens vikt och längd regelbundet ska följas upp. Också detta känner vi igen från våra barnavårdscentraler. Vi besökte en ”vårdcentral” i ett av de landsbygdsområden som UNICEF utifrån ett antal kriterier anser behöver särskilt stöd. Här vägs och mäts alla barn, antingen att mammorna kommer till vårdcentralen eller att de utbildade volontärerna söker upp dem och har med ”mätsticka”.

Det mycket innehållsrika programmet för veckan var upplagt på ett sådant sätt att det verkligen gick att följa UNICEFs grundtankar. Efter några dagar blev betydelsen av att förändringsarbetet bedrivs långsiktigt och strategiskt alltmer tydlig. Det vill säga att Unicef verkligen riktar sina insatser till flera nivåer, från att stödja lokalt arbete på individnivå till att påverka beslutsfattare på kommun- region- och regeringsnivå.

Just detta att fältresan på ett så konkret sätt visade hur UNICEFs grundläggande tankar omsätts till praktisk handling kommer verkligen att vara användbart för mig som frivilligarbetare.
Det har varit en alldeles fantastisk resa, ett engagerande program, oerhört informativ och reflexionerna är väldigt många. Det var också bara såååå bra att det var så många från UNICEF Vietnam som var med under hela veckan. Deras kunskap, öppna och generösa sätt gjorde att vi hela tiden kunde ställa frågor som innebar att vi förstod bättre och fick en djupare kunskap. Det jag har varit med om känns som en oerhörd förmån. Alltså, det var en helt fantastisk vecka.

Agnetha Hammerin
Frivillig i UNICEF Kalmar

Frivilligresan 2010: Zimbabwe

I maj 2010 reste Nikoletta Charalambousi från UNICEF-gruppen i Södertälje, Annica Hillfelt Marcus från UNICEF-gruppen i Uppsala och Claire Peacock från UNICEF-gruppen i Lund till Zimbabwe. Under en veckas tid fick gruppen se hur UNICEF arbetar för barns rättigheter i Zimbabwe. Här berättar Claire och Annica om sina upplevelser.

Barn på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Foto: UNICEF

Barn på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Foto: UNICEF

”Nu när människor frågar mig om deras pengar faktiskt hjälper utsatta människor så kan jag svara med ett definitivt ja.”

Långt fram ser vi en urblekt skylt som nästan försvinner mot landskapet av röd jord, torrt gräs och få träd. Solen skiner och det börjar närma sig 40 grader här på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Här lever människor som har blivit förflyttad av Mugabes bostadspolitik vars syftade var att riva ner de sämsta kvarteren i Harare utan att först förse invånarna med ett alternativt boende.

Vi märker att invånarna har använt plast, skräp och träd för att bygga tak över huvudet. Vi anländer i UNICEF bilar och barnen uppmärksammar direkt att dagen kommer att bli annorlunda. Alla vill hälsa på oss och visa upp sina leksaker. Här läser fler än 300 unga elever, oftast med 40 elever eller mer per klass i ett rum mindre än sex kvadratmeter stort. Lärarna är där frivilligt, många av dem saknar själv utbildning. På grund av brist på papper och pennor så använder lärarna dans, drama, sång och musik som verktyg i sina klassrum.

På Hatcliffe Extension stödjer UNICEF ett projekt som heter Young People We Care vilket syftar till att utbilda arbetslösa ungdomar till samhällsledare som planerar aktiviteter för barnen och lär dem om HIV och dess konsekvenser samt lär dem hantera jordbruk och tillhandahåller läxhjälp m.m. YPWC utbildar också barn om sina rättigheter enligt barnkonventionen. Ungdomarna i YPWC är välrespekterade på Hatcliffe och gör ett vitalt arbete.

Vi lärde oss att ett stort antal av barnen, både på Hatcliffe och i hela Zimbabwe, bor med sina far- eller morföräldrar på grund av HIV. Fattigdomen i samhället är omfattande och även de som har arbetsåldern inne ofta är utan jobb på grund av den dåliga post-inflationsekonomi som råder i landet.

UNICEF är otroligt viktigt i länder som Zimbabwe där staten inte har resurserna att förse sina invånare med grundläggande behov som sjukvård, tillgång till rent vatten, primärutbildning, och infrastuktur. UNICEF Zimbabwe hjälper människor att kunna försörja sig själva. De ger inte enbart ut pengar, utan jobbar även med den lokala befolkningen för att visa dem hur de tillsamman kan bygga exempelvis en ny skola med hjälp av lokala insatser eller hur de kan utbilda sina barn om sanitet.

Arbetet vi gör som frivilliga för UNICEF Sverige genom insamlingar och informationskampanjer gör skillnad. Nu när människor frågar mig om sina pengar faktiskt hjälper utsatta människor så kan jag svara med ett definitivt ja. Jag har träffat människor som har dragit stor nytta av UNICEF:s arbete, människor som nu kan ge sina barn rent vatten och en utbildning, människor som kanske inte skulle ha chansen att överleva utan de vaccineringarna som UNICEF försett.

Claire Peacock
UNICEF-gruppen i Lund

”Övertygelse att vi jobbar för rätt sak och hjälpen når fram”

UNICEF Zimbabwe bjöd oss på en vecka med upplevelser och möten som framkallade alla sorters känslor. Mest av allt en övertygelse att vi jobbar för rätt sak och att hjälpen faktiskt når fram. På plats träffade vi fantastiskt engagerade, professionella och varma människor som gör allt dom kan med våra insamlade medel från västvärlden.

Barnen i den lilla skolan Shirichena, ca 50 km utanför Harare, var först blyga och försiktiga. Men våra kameror, där vi kunde visa bilder av dem, blev snabbt en isbrytare. Alla ville peka och berätta vad dom och kompisen hette. Här, som på många andra besök, möttes vi av sång och dans av både barn och vuxna. Skolan har fått stöd av UNICEF till att bygga och möblera ett par klassrum, bygga toaletter, fixa en lekpark, skaffa skolböcker och skrivpapper och restaurerat brunnen.

Mycket mer står på agendan för 2010, bland annat att rusta lärarbostäderna, måla skolan och förstora skolans trädgård.

Tack Zimbabwe och UNICEF för en otrolig resa.

Annica Hillfelt Marcus
UNICEF-gruppen i Uppsala

Josefine ordnade konserter för Haiti

Josefine Andersson, en 18-årig frivilligmedarbetare i Hässleholm, tillika initiativtagare till den lokala Unicef-gruppen i Hässleholm har som avslutning på sitt projektarbete anordnat konserter till förmån för Haiti. Förra lördagen hade hon två utsålda konserter  som totalt gav ca 27 000 kr till UNICEF. En riktig superinsats! Utan er frivilliga vore UNICEF inte vara där vi är idag, tipsa gärna om alla fantastiska insatser ni gör landet runt så att jag kan skriva om er på bloggen!  // Johanna, j.celion(at)unicef.se

Frivilligresa 2009: Zambia

I maj 2009 reste Sandra Öhman från UNICEF-gruppen i Lulea, Elin Eriksson från UNICEF-gruppen i Norrköping och Anjelica Ulezalka från UNICEF-gruppen Ystad till Zambia. Under en veckas tid fick gruppen se hur UNICEF arbetar. Läs deras reflektioner från resan.

”Det finns en glädje som är svår att beskriva”

Resan till Zambia har givit mig en förståelse hur viktigt det verkligen är med oss frivilliga och våra fasta bidragsgivare, men även de som lägger en slant UNICEF-bössor på stan. Många som jag mött har tyckt att det vi gör verkar så lite och att de måste finnas så mycket mer vi kan göra i dessa länder än bara samla in pengar åt dem. Men det är just dessa pengar som gör skillnad, eftersom de i förlängningen möjliggör den verksamhet UNICEF bedriver på plats i ett litet samhälle som heter Sekute. Människorna jag träffade i ett lägret är människor som varit tvungna att fly p.g.a. översvämning. De lever under enormt tuffa levnadsförhållanden, och även om det känns jobbigt att se det jag sett så inspirerar dessa människor mig så otroligt mycket.

Mitt starkaste minne är då vi träffade två lärare i lägret och de jobbar som volontärer, vilket innebär att de är där på ideell basis. Istället för lön får de boende och mat, exempelvis i form av ris. Klasserna är inte strukturerade efter årskull, så lärarna har elever i vitt spridda åldrar och ursprung i samma klass. Med de ringa resurser som de har försöker de göra det bästa av sin situation. Vilket för mig var så otroligt inspirerande då jag själv vill bli lärare. Det finns en glädje som är svår att beskriva och tacksamheten som finns för att få chansen att gå skola och de leenden som jag delat med dessa människor är svåra att koppla samman med allvaret i situationen. Jag har så mycket att vara tacksam för!

Barnkonventionen för mig är så otroligt viktigt just för att den ger barn och ungdomar möjligheten att utvecklas. Bakom svåra skilsmässor, missbruk och misslyckad integration växer tusentals (om inte miljontals) barn upp under otrygga förhållanden. Barnkonventionen står för barnens rätt att växa upp i trygghet för att i sin tur kunna bli trygga vuxna och bra föräldrar åt sina barn. Det är detta jag vill att barn i Sverige och resten av världen ska veta, att de har rättigheter som miljoner och åter miljoner står upp för att försvara – rättigheter som tillhör dem.

Sandra Öhman
UNICEF-gruppen i Luleå

Vid ett besök på en skola hade gruppen med sig presenter: bland annat ett hopprep och en fotboll. Flera av barnen började leka direkt. Mammorna hängde på. Foto: UNICEF.

Vid ett besök på en skola hade gruppen med sig presenter: bland annat ett hopprep och en fotboll. Flera av barnen började leka direkt. Mammorna hängde på. Foto: UNICEF.

”Mammorna började också leka”

En dag besökte vi Sekute Community School som ligger 17 km från staden Livingstone. Det tog två timmar skumpig bildfärd att ta sig dit.

När vi kom fram till Sekute Community School hade eleverna fortfarande lektioner. I skolan går 124 elever i årskurs 1-6 och deras klassrum består av två tält. I varje klassrum samsas barnen från tre olika årskurser. Vi tittade in på deras lektion och fick på rasten en chans att prata med eleverna. De var lite blyga och försiktiga. De undrade säkert vad vi var för några och vad vi gjorde där.

Den här dagen kom även många bybor kom till skolan. Högsta chefen i byn kom också till skolan. Vi hade en kort sammankomst där vi presenterades. De fick också vet lite om vad som kommer att hända i deras by framöver. Unicef Zambia hade med sig en School-in-a-box, något som de blev så glada över att vi fick sen en liten glädjedans. Sedan plockade vi fram våra gåvor som bestod av bl.a. ett hopprep och en fotboll, ett tack för att vi fick komma dit. Vilken glädje det blev när vi plockade fram dessa två saker. Det dröjde inte länge förrän flera av barnen var igång och lekte. Det som var så kul och oväntat att se var att även mammorna började leka. De hoppade rep och tog fotbollen och spelade basket mot sina döttrar. Det är en bild som jag alltid kommer ha med mig, den glädjen.”

Elin Eriksson
UNICEF-gruppen i Norrköping