Gå till innehållet
Laddar…

Peter Brundin – årets frivillig

Idag firar vi internationella frivilligdagen med att utse årets frivillig – Peter Brundin från UNICEF-gruppen i Helsingborg.

Motivering:

”Redan som tonåring började Peter att engagera sig på sin hemort Helsingborg där Unicef-gruppen varit stark under många år. När han sedan flyttade till Luleå för att studera insåg han att det inte fanns någon Unicef-grupp där och tog då initiativet till att starta en grupp . Under årens lopp har Peter vuxit och utvecklats i sitt engagemang. Han har gått flera utbildningar och kan numera även titulera sig Barnrättsinformatör. Peters genuina intresse för barns rättigheter avspeglar sig i hans outtröttliga arbete där han år efter år föreläser på skolor, arrangerar barnläger, säljer gasballonger, ordnar ljusmanifestationer, konserter och andra typer av event ihop med sin grupp.”

Internationella frivilligdagen

Den internationella frivilligdagen instiftades 1985 för att uppmärksamma allt det arbete som människor utför på sin fritid och utan betalning.  Bara i Europa räknar man med att cirka 94 miljoner, cirka 23% av alla över 15 år, arbetar frivilligt. Sverige är ett av de länder där flest engagerar sig. Ungefär 54 procent av befolkningen gör olika typer av ideella insatser på tex skolor, sjukhus, sportklubbar, men också genom att skramla bössa, ordna konserter och föreläsa om barns rättigheter.

Årets frivillig är ett pris vi på UNICEF Sverige instiftat för att fira och uppmärksamma någon eller några som under året gjort fina insatser för Unicef lokalt. Men vi vill också ta tillfället i akt och tacka alla våra frivilliga som gett av sin tid och på olika sätt bidragit till Unicefs arbete under året. Ni betyder mycket för oss!

Vill du också bli frivillig för UNICEF, läs mer här.

Emelie hjälper de barn som behöver det mest

Funderar du på att bli frivillig? Här berättar Emelie Baiden om varför hon valde att engagera sig som frivillig för UNICEF.

Hej! Vem är du?

Emelie heter jag, är 21 år gammal och studerar på samhälls- och kulturanalysprogrammet vid Linköpings universitet. Sedan ca 1,5 år är jag med i UNICEF-gruppen i Norrköping.

Hur kommer det sig att du började engagera dig för UNICEF?

Har länge velat arbeta för barn, och då inte nödvändigtvis med barn i praktiken. Så när jag läste att UNICEF hjälper de barn som mest behöver det först, kändes det rätt att lägga engagemanget här.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

Att få kan göra så mycket med så lite för så många och så snabbt. Jag i Norrköping kan hjälpa ett barn långt bort genom att sprida ett budskap om situationen där.

Vilka tycker du är det viktigaste frågorna som rör barn?

Att alla barn oavsett förutsättning ska ha rätt till en positivt berikad barndom, en naturlig möjlighet att få vara barn i en trygg och kärleksfull miljö.

Vilka aktiviteter ni gör anser du vara värdefullast?

Värva fler Världsföräldrar, samt göra dessa medvetna om situationen ute i världen.

Vad är det bästa med att engagera sig som frivillig?

Möjligheten att få människor att öppna, inte bara sina plånböcker, utan även sina hjärtan och göra en skillnad. Att som individ göra något meningsfullt med sin fritid.

Vad skulle du säga till de som funderar på att bli frivilliga?

Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Vi kan inte vänta. Barnen må vara vår framtid, men det är nu de är barn.

Vill du också bli frivillig? Läs mer och anmäl dig här.

Farzaneh engagerar sig för barnen

Vill du engagera dig i en UNICEF-grupp? Här berättar Farzaneh Pashakhanlou om sitt engagemang.

Farzaneh Pashakhanlou är frivillig i Linköping, här på besök i Moldavien. Foto: UNICEF

Farzaneh Pashakhanlou är frivillig i Linköping, här på besök i Moldavien. Foto: UNICEF

Hej Farzaneh! Vem är du?

Jag är född och uppvuxen i Tehran i Iran och flyttade till Sverige för 18 år sedan. Jag är kognitionsvetare och arbetar på en statlig myndighet. På min fritid umgås jag med min familj och vänner, arbetar som frivillig för UNICEF samt fotograferar och pysslar i min trädgård.

Hur kommer det sig att du började engagera dig för UNICEF?

Barn- och kvinnofrågor har alltid varit viktiga för mig. Jag hade funderat på att engagera mig i en hjälporganisation i många år och när mina barn blivit stora kände jag att tiden var mogen. Jag har varit Världsförälder i flera år och det var naturligt för mig att jag skulle engagera mig i UNICEF.

Vilka tycker du är de viktigaste frågorna som rör barn?

Barnadödlighet. Jag har väldigt svårt att förstå och acceptera att det dör miljoner barn varje år på grund av avsaknad av till exempel vaccin och rent vatten. Även skolan är viktig, men första steget är att barnen ska överleva för att komma dit. Barnadödlighet är enkelt att åtgärda och förebygga, men istället läggs det miljarder kronor på krig och vapen vilket är tragiskt. Det är också ofattbart att barn utnyttjas inom sexhandel och krig. Därför krävs det högre insatser, hårdare kamp och nolltolerans för att avveckla verksamheter relaterade till trafficking och utnyttjandet av barnsoldater.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

I mars 2009 åkte jag med UNICEF till Moldavien, som räknas som Europas fattigaste land, för att besöka ett av våra projekt. Där träffade vi många barn och personal på förskolor, skolor och vårdcentraler. Jag såg hur UNICEFs insatser gör skillnad inom barnomsorgen, skolan och vården. Till exempel genom att de kan utbilda fler lärare, renovera slitna skollokaler och ge barnen bättre undervisningsmaterial. Resan blev ett minne för livet och gav mig ännu mer motivation och energi att arbeta som frivillig.

Vilka aktiviteter ni gör anser du vara värdefullast?

Barn har lätt för att ta på sig att allt ansvar och skuld för våld och kränkningar som de utsätts för av vuxna, därför är det mycket viktigt att de kan sina rättigheter. Vi tar kontakt med lokala skolor och föreningar för att informera både barn och vuxna om barnkonventionen. Akuta insamlingar till katastrofdrabbade områden är också en mycket viktig aktivitet.

Vad skulle du säga till de som funderar på att bli frivilliga?

Börja redan idag! Det är givande, inspirerande, utvecklande och roligt att engagera sig i UNICEF. Du har en ganska stor frihet att välja vilka frågor du och din grupp vill fokusera på och vilka aktiviteter ni vill göra.

Vill du också bli frivillig? Läs mer och anmäl dig här.

Annica engagerar sig för barns rättigheter

Undrar du hur det är att vara frivillig för UNICEF? Här berättar Annica Hillfelt Marcus om hur det är att vara med i frivilliggruppen i Uppsala.

Annica Hillfelt Marcus är frivillig i Uppsala - här på resa i Zimbabwe. Foto: UNICEF.

Annica Hillfelt Marcus är frivillig i Uppsala – här på resa i Zimbabwe. Foto: UNICEF.

Hej Annica! Vem är du?

Jag är Uppsalabo och har familj. Jag arbetar som undersköterska, med ett stort intresse för barns rättigheter och hjälp till överlevnad i världen.

Varför började du engagera dig för UNICEF?

Det var efter tsunamin, mitt samvete krävde att jag tog tag i något. UNICEF framställdes som väldigt positivt och det var därför ingen tvekan om att det var UNICEF jag ville engagera mig för. Jag bestämde mig för att vara med och starta gruppen här i Uppsala. Idag känns det som att vi lokalt står för färgen och pulsen. Jag tror att vi syns och lockar folk som är yngre.

Vad har gett störst intryck på dig under tiden som du engagerat dig för UNICEF?

Efter att vi förra året var den UNICEF-grupp som sålt flest kramdjur i vår kampanj med Ikea fick jag möjligheten att följa med UNICEF och Ikea till Ukraina. Det betydde mycket för mig och på plats fick jag se hur väl pengarna användes. Vi besökte flera förlossningskliniker och barnsjukhus, vilket var otroligt spännande för mig som arbetar på förlossningen här i Uppsala.

Vilka tycker du är de viktigaste frågorna som rör barn?

Att barn får möjlighet att födas friska. Mödravård och hiv/aids känns som områden där vi måste börja. Är barnen friska ska de sedan ges möjlighet att gå i skolan. Allt hänger samman i arbetet för att åstadkomma förändring.

Timbuktu hoppar för varenda unge!

Artisten Timbuktu är en av dem som ställt upp för att sprida hopp för varenda unge. UNICEFs aktivitet på Peace&Love är under festivalens sista dag i full gång och festivalbesökarna har nu hoppat ihop över 4000 meter. För varje meter skänker Apotek Hjärtat en vätskeersättning till barn som lider av uttorkning. Om du är på plats på festivalen, gör som Timbuktu och kom och hoppa du också!

Kom förbi budskapstorget och hjälp oss sprida hopp, varje meter räddar liv!

Hela 2,8 meter mätte hoppet!

Efter hoppet var det glada fans på plats som fick ta en gruppbild med artisten.

Jan Eliasson hoppar för varenda unge!

De har alla hoppat för varenda unge!

Jan Eliasson, toppdiplomat, är en utav dem som ställt upp och hoppat för att rädda liv. Under Peace&Loves andra dag har besökarna redan hoppat ihop över 1400 meter. Om du är på plats på Peace&Love, kom till budskapstorget och hoppa du också. Varje meter är viktig!

Hela 2,3 meter mätte hoppet

Jan valde att placera tatueringen med hoppets längd mitt på bröstet.

Även festivalens prinsessa på styltor kommer förbi och tar ett superlångt steg för varenda unge.

Uppdatering torsdag 30/6:

Green Peace-tigern hoppar för varenda unge! Foto: Maria Kopp

Hasse Aro har också hoppat! Foto: Maria Kopp

UNICEFs tretton fantastiska volontärer som håller i aktiviteten på plats.

UNICEFs tretton fantastiska volontärer som håller i aktiviterna på plats.

Budskapstorget är invigt och festivalen är igång! UNICEFs längdhoppsaktivitet med hopp för varenda unge har redan blivit mycket populär bland festivalbesökarna.  För varje hoppad meter skänker Apotek Hjärtat via oss en livsnödvändig vätskeersättning till ett barn som riskerar att dö av uttorkning.

Trots det varma vädret hoppar besökarna väldigt långt!

Efter hoppet får man en stämpel som visar längden på hoppet. Det tävlas också om fina priser från Apotek Hjärtat för dagens längsta hopp.

Efter bara två timmar under festivalens första dag hade besökarna redan hoppat ihop över 300 meter! Om du är på plats på Peace&Love, kom förbi och hoppa för varenda unge, ditt hopp räddar liv!

Frivilligresan 2011: Vietnam

För elfte året i rad åkte frivilliga från UNICEF-grupper ut på en fältresa för att se vad pengarna de samlar in används till och för att få inspiration till arbetet på hemmaplan. I år gick resan till Vietnam och med på resan var Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena Enfors från Göteborg, Agneta Hammerin från Kalmar och Peter Brundin från Luleå. Här berättar ett par av de frivilliga om upplevelserna i Vietnam.

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

2011 års fältresa gick till Vietnam och de frivilliga besökte bland annat barnhem. Foto: UNICEF

”Barn föds fortfarande med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget”

I maj 2011 fick jag, tillsammans med tre andra frivilliga från UNICEF Sverige, möjligheten att åka till Vietnam för att se hur UNICEF jobbar praktiskt för att förbättra barns villkor och förutsättningar i ett land där det är långt ifrån självklart.

Vi besökte en rad olika projekt och initiativ som organiserats eller koordinerats med hjälp av UNICEF. Jag tänker nu berätta om besöket på ett dagcenter i Da Nang, som drivs av VAVA (Victims of Agent Orange/Dioxin). Dagcentret välkomnar barn med funktionshinder orsakade av kemikalien Dioxin som användes under Vietnamkriget och förorenade grundvattnet.
Vi välkomnas av barnen som ivrigt sträcker fram händerna, vill hälsa och som skrattandes säger “-Hello”. Vi slår oss ned och Madame Hien, som vigt sitt liv till att kämpa för dessa barns villkor och eldsjälen bakom dagcentret, hälsar oss välkomna. Hon är så tacksam för UNICEFs stöd, både till verksamheten och för det opinionsbildande arbetet på myndighetsnivå, att tårarna rinner medan hon står och talar. Jag känner direkt hennes genuina engagemang för dessa barn och blir lika rörd.

Barnen har föreberett en show för oss med sång, dans och modevisning. Det uppträds med en sådan glädje och ett sådant engagemang så man riktigt känner hur stolta och glada barnen är, både över sig själva men också över gemenskapen dem emellan. Medans några barn står på scenen och sjunger står de andra vid sidan av, klappar händerna och sjunger med.

När showen var slut sprang en liten tjej fram till mig och drog med mig till scenen för att dansa. Det slutade med att alla barnen och vi besökare var uppe på scenen och dansade loss till musiken en bra stund. Alla var med! När en kille började dansa breakdance var flickan jag dansade med inte sen att visa upp sina färdigheter så hon slängde sig självsäkert ner på golvet och började snurra runt i äkta breakdance anda. Så härligt att se hennes självförtroende! Att det är viktigt för barn att få leka och skoja för att kunna utvecklas blir tydligt när man möter dessa barn.

Det är fruktansvärt att se vilka djupa spår kriget för 40-50 år sedan har förorsakat landet och dess befolkning. Barn föds fortfarande, flera generationer senare, med funktionshinder och missbildningar till följd av kriget. Det känns hårt att veta att dessa barn inte självfallet inkluderas i samhället eller får det stöd och hjälp de behöver för sin överlevnad och utveckling.

Samtidigt, var det mycket upplyftande att träffa barnen och att se den hängivna insats som Madame Hien uträttar vid dagcentret. Barnen får stimulans i form av att de får lära sig saker som att sy och göra smycken. Barnen känner sig bekräftade, får gemenskap och samtidigt möjligheten att bara vara barn. De har haft en svår start i livet men genom dagcentret och VAVA förbättras deras fortsatta utveckling. Att se dessa barn så glada och stolta över sig själva och att få visa vad de kan när deras samhälle tidigare inte trott på dem; det ger mig hopp!

Besöket vid dagcentret är ett av de starkaste minnena från resan. Jag känner mig oerhört stolt över UNICEFs arbete. De samarbetar med myndigheter och koordinerar olika projekt så att resurser styrs dit de behövs. Genom Madame Hien och UNICEFs opinionsbildande arbete har regeringen i Vietnam nu beslutat att integrera barn med funktionshinder och ge dessa barn och deras familjer stöd. Det innebär att Vietnam är ett steg närmre att faktiskt kämpa för varenda unge, såsom barnkonventionen förespråkar.

Tack vare UNICEF får dessa barn hjälp; rätt till överlevnad, rätt till utveckling och rätt till barns rättigheter.

Helena Enfors
Frivillig i UNICEF-gruppen Göteborg

”Vi besökte en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar”

Jag är otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att få följa med på årets fältresa och känner att den kommer att ha stor betydelse för mitt fortsatta engagemang inom UNICEF. Även om vi hade ett fullspäckat schema fanns det gott om tid för reflektion. Vi fick träffa utsatta barn, som i många fall levde utan socialt skyddsnät. I min roll som barnrättsinformatör känner jag mig nu ivrig att få sätta igång och övertyga så många som möjligt att barn är i behov av speciella rättigheter. Det var jobbigt att lämna Vietnam efter en vecka, eftersom jag skulle vilja göra så otroligt mycket mera för dessa barn.

Resan till Vietnam var väldigt intressant men också otroligt gripande. Något som slog mig var vilka enorma klyftor som rådde mellan rika och fattiga, inne i centrala Ho Chi Minh fanns exklusiva affärer, hotell och restauranger medan livet i utkanten av staden var helt annorlunda.

Redan första dagen fick jag vara med om ett hembesök, som jag aldrig kommer att glömma. Vi besökte bland annat en familj som bestod av en pojke på sju år och hans morfar. Pojken hade förlorat sin mamma i aids och var själv smittad. Det var fruktansvärt gripande att se in i hans ögon medan man fick höra honom berätta om sitt liv. Han berättade även för oss att han ville bli läkare när han blev stor, det var härligt att höra att han hade framtidsdrömmar.

Resan har gett mig en djupare förståelse för hur UNICEF arbetar på alla nivåer i samhället. I Ho Chi Minh City lever omkring 2 500 barn på gatan. Ett av de första besöken vi fick göra var på ett dagcenter för gatubarn. På centret arbetade bl.a. tio ”street educators”, vars arbetsuppgift bl.a. bestod av att söka upp barnen och få dem att komma till centret.

Några av barnen på centret berättade lite om sig själva och om sin vardag för oss. Jag hade svårt att förstå hur de orkade hålla modet uppe med tanke på allt de hade varit med om.
Föreståndaren för centret hette Madame Tong och hon berättade att man på lokal nivå arbetade med att i den mån det går återförena barnen med deras familjer. Utöver detta arbetar UNICEF tillsammans med beslutsfattare för att skapa hållbara lagar, som ska skydda utsatta barn. Detta är för mig ett konkret exempel på hur UNICEF på alla nivåer arbetar för barnets bästa.

Vi besökte även två center för barn med olika funktionshinder. Många var funktionshindrade på grund av ”Agent Orange”, som användes av amerikanarna under Vietnamkriget. Det som slår mig är vilka oerhört fruktansvärda konsekvenser som ett krig skapar och att oskyldiga barn drabbas långt efter att kriget är slut.

Ett av de två dagcenter som vi besökte hade bara varit igång någon vecka och var helt nybyggt. Vi fick även möjlighet att besöka en familj, vars dotter var 18 år och hon hade nyligen fått komma till detta dagcenter. Tidigare hade hon alltid tillbringat dagarna hemma utan att få träffa och umgås med andra jämnåriga. Det var verkligen rörande att få se denna otroligt glada tjej, så sprudlande och full av energi. Hon var verkligen överlycklig över att ha fått komma till detta dagcenter. På centret kunde barnen med hjälp av enkla redskap arbeta med rehabilitering, men de kunde även på prova på olika sysslor.

Det som jag kommer att minnas från resan är alla de fantastiska människorna som gör och har gjort en otrolig insats för barnen i Vietnam. Det är ett land med en ung befolkning och därför anser jag det vara viktigt att de får utbildning, omsorg, trygghet och kärlek. Att UNICEFs arbete är långsiktigt visste jag redan men nu har jag verkligen fått ett bevis på hur det kan se ut i praktiken. Alla de barn vi fick träffa har var och en med sin ”unika” historia skapat en plats i mitt minne.

Peter Brundin
Frivillig i UNICEF Luleå

”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig.”

För en månad sedan kom jag tillbaka från UNICEFs fältresa för frivilliga. I år gick resan till Vietnam och vi var fyra frivilligarbetare som fick möjlighet att göra denna omtumlande resa. Mina medresenärers reflektioner från vår resa ger väldigt bra inblick i våra möten med barn och personal i de fantastiska projekt och utvecklingsarbeten som vi fick ta del av. Jag tänker därför komplettera deras reflektioner med att berätta lite om det förebyggande och strategiska arbetet.

Det har varit oerhört intressant att se hur UNICEF med barnkonventionen som grund bedriver förändringsarbete för alla barn. När vi pratade med barn, personal och UNICEF Vietnam i de lokala projekt och utvecklingsarbeten som vi besökte blev det så oerhört påtagligt hur abstrakta begrepp som till exempel barnkonventionen plötsligt får liv och ansikten.

Ett exempel är från en barngrupp, riktad till de barn som lever i en utsatt situation. Ett fyrtiotal barn träffas ett par gånger i veckan. Man kan säga att det var en grupp som hade till syfte att stärka barnens självförtroende och hjälpa dem att utveckla handlingsstrategier för hur de kan agera i olika situationer. Dessa grupper leds av volontärer utbildade av UNICEF och man kan se det som ett långsiktigt förebyggande förändringsarbete. Här gavs barnkonventionen ett fyrtiotal ansikten.

När vi träffade barnen ritade och berättade de om barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Men, de gjorde det utifrån sina egna erfarenheter av att till exempel vara fattig, att känna sig utanför, få stryk, att inte vara lyssnad på och att känna vanmakt över att inte kunna påverka. Här ges barnen möjlighet att sätta ord på sina upplevelser samtidigt som de diskuterar strategier för hur de kan hantera olika situationer. Det var oerhört starkt att höra barnen säga:
”Det gör ont när man inte får vara med”,  ”Jag är inte mindre värd för att jag är fattig”, ”Pappa blir arg och slår”. Samtidigt tänker jag att vi har alla samma grundläggande behov av trygghet, att bli sedda och bekräftade, och att detta hade kunnat vara citat från barn i vilken skola som helst i Sverige. Vi är i grunden lika, det är resurserna och omständigheterna runt omkring som skiljer.

Vi fick också följa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att minska andelen barn med kronisk undernäring. Mer är en tredjedel av barnen under fem år är undernärda. Detta är en av de stora utmaningarna i landet. Volontärer utbildas för uppsökande arbete bland gravida och nyblivna mammor, och för att hålla i ”mammagrupper” där man diskuterar kost och hygien.

Trots att tillgången på rent vatten och kunskapen om sambandet mellan hygien och infektioner har det i Vietnam bedrivits kampanjer för modersmjölksersättning. Därför har man nu som mål att få mammor att amma, då man vet att det är den absolut bästa grunden och skyddet för barnen. För att tidigt upptäcka barn med risk för undernäring har UNICEF nu i ett nationellt handlingsprogram beslutat att barnens vikt och längd regelbundet ska följas upp. Också detta känner vi igen från våra barnavårdscentraler. Vi besökte en ”vårdcentral” i ett av de landsbygdsområden som UNICEF utifrån ett antal kriterier anser behöver särskilt stöd. Här vägs och mäts alla barn, antingen att mammorna kommer till vårdcentralen eller att de utbildade volontärerna söker upp dem och har med ”mätsticka”.

Det mycket innehållsrika programmet för veckan var upplagt på ett sådant sätt att det verkligen gick att följa UNICEFs grundtankar. Efter några dagar blev betydelsen av att förändringsarbetet bedrivs långsiktigt och strategiskt alltmer tydlig. Det vill säga att Unicef verkligen riktar sina insatser till flera nivåer, från att stödja lokalt arbete på individnivå till att påverka beslutsfattare på kommun- region- och regeringsnivå.

Just detta att fältresan på ett så konkret sätt visade hur UNICEFs grundläggande tankar omsätts till praktisk handling kommer verkligen att vara användbart för mig som frivilligarbetare.
Det har varit en alldeles fantastisk resa, ett engagerande program, oerhört informativ och reflexionerna är väldigt många. Det var också bara såååå bra att det var så många från UNICEF Vietnam som var med under hela veckan. Deras kunskap, öppna och generösa sätt gjorde att vi hela tiden kunde ställa frågor som innebar att vi förstod bättre och fick en djupare kunskap. Det jag har varit med om känns som en oerhörd förmån. Alltså, det var en helt fantastisk vecka.

Agnetha Hammerin
Frivillig i UNICEF Kalmar

Cong visar glatt upp sin tröja med UNICEF-logga på

Barnrättshjältarna på denna resa har varit många. En av dem är Madame Hien, ansvarig för VAVA (Victims of Agent Oragne/Dioxin and Disadvantaged Children), som bland annat driver tre dagcenter i Da Nang. Tack vare henne och UNICEFs arbete får hundratals barn med olika funktionshinder möjlighet att tillbringa dagarna på centret. Där får de känna gemenskap, stimulans, blir sedda och samtidigt utvecklas genom att testa på till exempel sömnad och andra enklare sysslor.

Hai kommer till centret varje dag och lär sig här att sy med symaskin

En stor del av barnen är funktionshindrade på grund av agent orange – dioxin, som användes och lagrades i regionen under Vietnamkriget (eller amerikakriget som man säger här). Fortfarande finns dioxin i grundvattnet och spåren av kriget är tydliga. Siffrorna över hur många barn som drabbats är svårt att få grepp om. Vissa siffror pekar på att dioxin är orsaken till att 14 000 barn och unga i Da Nang-provinsen är funktionshindrade än idag, av totalt 16 000 funktionshindrade totalt i provinsen. Mörkertalen är stora samtidigt som skammen och stigmatiseringen kring funktionshindrade barn vilar tungt.

Mötet med barnen var mycket gripande. Verkligen för dem är ibland brutal. Än idag 2011 föds det barn med funktionshinder pga genetiska skador som uppkom för flera decennier sedan. Det känns helt ofattbart.

På samma gång var det en fantastisk känsla att träffa dessa barn och se den enorma glädje de känner när de får vara på hemmet. Det gick det verkligen inte att ta miste på.

Lieve, jobbar för UNICEF som specialist på barn med funktionshinder och Hang.

Doan och Linh på centret

De första familjerna vi besökte samma dag hade två funktionshindrade pojkar, varav den ena var gravt funktionshindrad. Att se hans tunna och bräckliga mamma bära honom upp för den branta backen till deras hus var gripande.

Hung och hans kusin Tam samt mamma Ngiep

Livsvillkoren blev påtagliga. Engagemanget och värmen som både Madame Hien från centret visade och Lieve, specialist på barn med funktionshinder från UNICEF, var enormt rörande att ta del av.

Frågan är hur de två små pojkarna i familjerna mådde som inte var funktionshindrade? Hann föräldrarna med dem? Eller fick de sköta sig själva? Att vara syskon till ett svårt funktionshindrat barn är säkert också vara väldigt svårt.

Nha och Tam, kusinerna i de två familjerna, som inte hade några funktionshinder.

”Innan hon fick komma till centret gillade Trang helgerna. Men nu längtar hon till måndagarna”, säger Luru, mamma till Trang, 18 år, när vi besöker hennes familj i deras hus. Trang har bara varit på centret i två veckor. Hennes spontana glädjereaktion när vi kom hem till henne tillsammans med Madame Hien säger mer än ord.

Trang, Lotta ,chef UNICEF i Vietnam och Madame Hien, chef för VAVA.

Trots tragiska livsöden och en brutal verklighet går utvecklingen långsamt framåt i landet. Tack vare människor som Madam Hien och UNICEFs intensiva påverkansarbete har den Vietnamesiska regeringen äntligen infört en ny lag som säger att funktionshindrade inkl. barn och unga har rätt till stöd. Nu fortsätter UNICEF att delta i arbetet med att implementera lagen och se över vilka konsekvenser den kommer att få i praktiken, t ex hur stödet kommer att utformas.

Det här är vårt sista blogginlägg från denna resa. Ses hemma i Sverige i kampen för varenda unge! / Peter, Helena, Agneta, Malin och Petra

Ps. Se även posten Vietnam: Arvet från ett krig – en fotoserie om krigets oändliga lidande

Trung, 5 år, pysslar med löv på förskolan vi besökte.

Idag har vi verkligen fått vara med om mycket: möten med politiker, besökt olika hälso-, vatten- och sanitetsprojekt samt en skola och en förskola som UNICEF stödjer på olika sätt.

Vi vaknade upp på ett guesthouse i staden Cao Lanh City, som ligger i provinsen Dong Thap i Mekongdeltat. Dagen inleddes med ett kort möte hos ”People’s Committee”, där vi fick träffa den ansvariga för provinsens ”Planerings- och utvecklingsdepartement”. Det är tydligen vanligt att man besöker olika ”People’s Committees” här när man besöker en ny provins eller kommun.

Därefter besökte vi en ”Hälsoklinik”, som framförallt riktar sig till blivande och nuvarande mammor och deras barn. På kliniken hjälper utbildad personal till med allt ifrån förlossningar till hälso- och näringskontroller på mammor och barn. Vi fick bland annat kika in i ett förlossningsrum. Det man verkligen skulle önska är att kvinnorna kunde erbjudas någon form av smärtlindring, men det finns tyvärr inte idag.

Förlossningsrummet

Doktor Tri visar medicinrummet

Något som är väldigt positivt är att man börjat följa upp barnens vikt och längd, enligt WHOs (Världshälsoorganisationen) standardtabeller. Här kunde vi se vissa likheter med det svenska systemet. Många vietnamesiska barn är kortväxta pga av en alltför ensidig kost eller för lite näring under de första fem åren, något som man hoppas komma till rätta med genom att t ex detta hälsocenter noga följer barnets utveckling.

Barnmorskan mäter blodsockerhalten på den blivande mamman

Ett annat besök var på en ”Children’s Club”. På klubben deltar barn med olika bakgrund, de flesta är mycket fattiga och alla är utsatta på olika sätt: övergivna av sina förändrar, utsatta för trafficking, tvingade att arbeta, slagna eller utsatta för andra typer av övergrepp. Här får barnen information och kunskap om olika situationer samt möjlighet att dela sina erfarenheter.

Under vårt besök var temat barnkonventionen. Genom ett grupparbete fick de med hjälp av bilder illustrera olika situationer de befann sig i. Vi förstod ganska snabbt att bilderna speglade barnens tuffa vardag. Bilderna var väldigt rörande och gripande. En bild vi minns speciellt är en som föreställer en flicka som blir slagen av sin mamma eller pappa och inte får gå till skolan. Deras vardag blev väldigt påtaglig. Vi ser också likheter med hur barn i Vietnam och Sverige hanterar kriser och utsatthet. En del satt väldigt tysta, andra hade svårt att koncentrera sig medan vissa vågade berätta om sina upplevelser. Children’s Clubs leds av volontärer som besöker fattiga familjer för identifiera utsatta barn. De försöker sedan motivera dem att komma till klubben.

Grupparbete på klubben

Senare under dagen fick vi ta del av en fenomenal uppfinning som Mr Quang, specialist på sanitetsfrågor, från UNICEF i Vietnam uppfunnit: en så kallad talande toalett. På skolan vi besökte hade UNICEF inte bara bidragit med det mesta inkl. installerat nya toaletter utan också inspelade budskap om att alltid tvätta händerna efter varje toalettbesök. Lysande! Vi fick veta att genom att tvätta händerna minskar risken drastiskt att drabbas av sjukdomar, t ex diarré.

Mr Quang, framför den talande toaletten

Vi avslutade dagen med en båttur på floden. Vi fick då en inblick i hur människorna bor längs med floden. Det blev väldigt tydligt hur sårbart livet kan vara med tanke på hur deras hus är byggda. Vi reflekterade samtidigt över hur stora klyftorna fortfarande är mellan olika delar av Vietnam.

Typiskt hus längs med floden

Ngoc kom till centret efter att hennes föräldrar tvingat henne att arbeta hårt på gatan.

Idag besökte vi Thao Dan, ett center som arbetar med gatubarn, som UNICEF stödjer. Centret tar emot upp till 250 barn och fungerar som både förskola, läxhjälp, förberedande studier till den allmänna skolan, stöd, skydd, information och utbildning i barnkonventionen. Vi fick alla en ny bild och bättre kunskap om olika livsvillkor för gatubarn i Vietnam. Vissa var föräldralösa, andra bodde på gatan tillsammans med sina föräldrar eller en släkting, andra var immigrantbarn (internflyktingar) där föräldrarna bodde på annan ort.

Många av barnen är på centret på dagarna men sover på gatan ensamma eller med föräldrar eller släktingar på nätterna. Andra höll ihop i gäng. På centret jobbade tio så kallade ”street educators” och 40 frivilliga. ”Street educators” söker även upp barnen på gatan och undervisar dem på plats. Det gör man för att motivera och inspirera barnen att komma till centret. En annan anledning är att bilda sig en uppfattning om barnets familjesituation och hurvida en förälder, syskon eller annan släkting finns i barnets närhet.

Nghia, 7 år, övergavs av sina föräldrar och lämnades till ett pagoda (buddistiskt tempel).

Quy, 15 år

Nig, Nyoc (11 år), Han, Vang (10 år), Den (15). ”Det roligaste med att vara här är att få leka med andra barn”, berättar Den.

Vi fick intrycket av att detta är en trygg och säker plats för barnen, där de inte bara får utbildning utan också får leka och bara vara barn. Engagemanget bland barn och vuxna är stort.

”Tidigare jobbade jag med min mormor med att sälja lotter på gatan. Tack vare centret har jag fått möjlighet att gå i skolan och känna mig trygg”, säger Quy, 15 år.

UNICEF jobbar tillsammans med centret på lokal nivå men också på nationell nivå för att påverka politiker och beslutsfattare att införa bättre trygghetssystem för de utsatta barnen, framförallt för de som hamnar på gatan och t ex råkar ut för trafficking. ”Det handlar om att synliggöra barnen och få fram bra statistik och fakta om deras situation”, säger Madame Tong, ansvarig för centret.

”Största utmaningen med mitt jobb är att få barnen att stanna kvar på hemmet och att få föräldrarna att förstå hur viktigt det är med utbildning”, avslutar Madame Tong. / Peter, Helena, Agneta och Malin

Thai (11 år), Lap (11 år) och Mah (13 år) bor alla på centret. Tack vare stödet de får har de nu klarat sitt skolår med godkända betyg, något som de var väldigt glada för

Madame Tong

Två pojkar som vi träffade på barnhemmet

Vi inledde dagen med en kort introduktion på UNICEF-kontoret om barns situation i Vietnam och hur UNICEF jobbar. Vår skicklige kommunikationsansvariga, Huong, hade också ordnat en videohälsning från UNICEFs chef Lotta Sylvander, som befinner sig i Hanoi. Imponerande hur proffsiga UNICEF är med allt de jobbar med här.

Efter en fantastisk vietnamesisk lunch, där vi fick smaka vårrullar av alla dess slag, fick vi besöka ett buddistiskt projekt som UNICEF stöttar. BLA (Buddist Leadership Initiative), drivs genom sju olika projekt i Hoh Chi Minh med omnejd. Projektet handlar om att munkar genom sitt pagoda (buddistiskt tempel), driver ett barnhem för föräldralösa barn. En del av barnen var drabbade av hiv/aids och vissa var funktionshindrade. Munkarna gav också stöd direkt till hiv/aids-drabbade familjer i området. En stor del av arbetet går ut på att munkarna själva stöttar och hjälper de drabbade barnen att bearbeta situationen de befinner sig i.

Det kändes väldigt inspirerande att ta del av munkarnas kunskap och erfarenheter. Vietnam håller nu på att bygga upp bättre sociala strukturer och bland annat utbilda socialarbetare – något som tidigare inte funnits som yrke. På regeringsnivå har man nu beslutat att införa liknande projekt i samarbete med munkar i ytterligare 40 provinser. UNICEF har haft en stor del i detta arbete. En annan reflektion vi gjorde var förhållningssättet mellan barn och vuxna, där man lätt kunde känna av det harmoniska förhållandet som rådde mellan dem.

Huong, kommunikationsansvarig UNICEF Vietnam

Agneta och en av nunnorna i templet

Barn på förskolan

I anslutning till barnhemmet fanns även en förskola för barn i åldern 3-6 år. Vissa av barnen kom från barnhemmet, andra från var immigranters barn (som oftast kommer från andra delar av landet) som behövde någon som tog hand om barnen när de arbetade.

Efter besöket på barnhemmet och pagodan, fick vi besöka familjer som på olika sätt drabbats av hiv/aids och fick stöd av UNICEF genom BLA (Buddist leadership initiative). Vi fick bland annat träffa en sjuårig pojke som var sjuk. Det var oerhört gripande att titta in i hans ögon samtidigt som hans morfar förklarade att hans mamma var död. Samtidigt inser man att detta är hans vardag och hans verklighet. Hans morfar var en fantastisk man som tog hand om den sjuke sonen och hans syskon, körde dem till skolan varje dag för att sedan arbete som ”mopedtaxichaufför”.¨

Morfar

Barn på barnhemmet

Stigmatisering av hiv/aids-sjuka är fortfarande vanligt i Vietnam. För att förbättra situationen för den sjuårige pojken, hade familjen valt att placera honom i en skola där ingen kände till hans sjukdom. Han måste med andra ord exkluderas för att inkluderas för att få utbildning. Här kan man ju faktiskt se att det finns likheter med Sverige när det gäller mobbing och utanförskap.

”Jag vill bli läkare när jag blir stor så jag kan hjälpa och bota min morfar och andra som blir sjuka genom att ge dem medicin”, säger den sjuåriga pojken. ”Att gå i skolan är det roligaste jag vet och att lära mig det vietnamesiska språket”, fortsätter han.

Trots att fattigdomen minskar i Vietnam, så växer klyftorna bland fattiga och rika. Det märks framförallt bland minoriteter och barn på landsbygden. Behovet av hjälp är stort. Det vi alla slogs av var att UNICEFs arbete gör skillnad.  UNICEFs engagemang i de projekt vi idag fick se har uppenbarligen lett till förändring, eftersom regeringen gått vidare med projekten på andra ställen i landet. Här har UNICEF verkligen jobbat på alla nivåer: nationellt, provinsiellt, lokalt och på individnivå.

/ Helena, Agneta, Peter, Malin och Petra

Två barn i en UNICEF-stödd skola i provinsen Lao Cai. Foto: UNICEF/Josh Estey

För elfte året i rad åker UNICEFs frivilliga ut på en fältresa för att se hur UNICEF arbetar, vad pengarna de samlar in används till och för att fylla på med inspiration till arbetet på hemmaplan. I år går resan till Vietnam och med sig har de frivilliga, Malin Tellberg Westermark från Sundsvall, Helena från Göteborg, Agneta från Kalmar och Peter från Luleå, UNICEFs informationschef Petra. De har lovat att blogga om resan och den första texten publicerar vi i denna post. Men först lite info om Vietnam:

Vietnam

Vietnam ligger i Sydostasien och har gått igenom en enorm utveckling sedan kriget med amerikanerna på 1970-talet. Men trots stora framsteg är fortfarande stora delar av befolkningen fattig och nästan hälften av barnen är korta i växten på grund av undernäring.

Här finns många svårigheter. Handel med barn är ett växande problem. Många har fortfarande inte tillgång till rent vatten och toaletter. Barn som tillhör minoritetsgrupper, cirka 15 procent av befolkningen, har oftare dålig utbildning och sämre hälsa. UNICEF i Vietnam arbetar med dessa frågor tillsammans med regeringen, andra FN-organ och frivilligorganisationer. Målet är att alla barn ska ha samma tillgång till utbildning, hälsa och rättigheter.

På plats i Saigon

”Äntligen framme! Vi börjar resan i Hoh Chi Minh, även kallad Saigon. Det är varmt, fuktigt och galet mycket mopeder och vespor. Att korsa gatan här är inget för den velige. Imorgon skall vi besöka ett projekt som jobbar med gatubarn och ett annat där munkar engagerat sig i kampen mot hiv och aids hos barn.” / Petra, informationschef UNICEF Sverige

Håll utkik efter fler poster från Vietnam här!

Frivillig-gruppen i Göteborg ställde till med stor fest i Nordstan, april 2010

Den 5 december är det Internationella frivilligdagen. Och vi vill passa på att uppmärksamma alla UNICEFs fantastiska frivilliga som gjort en stor insats för barnen under året som gått.

Konserter, loppmarknader och evenemang i köpcentrum är bara några av de aktiviteter som våra 32 lokala UNICEF-grupper runt om i landet, från Luleå i norr till Ystad i söder, arrangerat under 2010.

Internationella frivilligdagen instiftades av FN:s generalförsamling 1985. Sedan dess har regeringar, FN-systemet och organisationer varje år förenats med frivilliga runt hela jorden för att fira den 5 december. Syftet med Internationella frivilligdagen är att lyfta fram och hylla allt det ideella arbete som människor gör lokalt, nationellt och internationellt för att uppnå FN:s millenniemål.

Läs mer om UNICEFs frivilliga och om vad de hittat på under det senaste året!


Frivilligresan 2010: Zimbabwe

I maj 2010 reste Nikoletta Charalambousi från UNICEF-gruppen i Södertälje, Annica Hillfelt Marcus från UNICEF-gruppen i Uppsala och Claire Peacock från UNICEF-gruppen i Lund till Zimbabwe. Under en veckas tid fick gruppen se hur UNICEF arbetar för barns rättigheter i Zimbabwe. Här berättar Claire och Annica om sina upplevelser.

Barn på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Foto: UNICEF

Barn på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Foto: UNICEF

”Nu när människor frågar mig om deras pengar faktiskt hjälper utsatta människor så kan jag svara med ett definitivt ja.”

Långt fram ser vi en urblekt skylt som nästan försvinner mot landskapet av röd jord, torrt gräs och få träd. Solen skiner och det börjar närma sig 40 grader här på Hatcliffe Extension utanför Zimbabwes huvudstad, Harare. Här lever människor som har blivit förflyttad av Mugabes bostadspolitik vars syftade var att riva ner de sämsta kvarteren i Harare utan att först förse invånarna med ett alternativt boende.

Vi märker att invånarna har använt plast, skräp och träd för att bygga tak över huvudet. Vi anländer i UNICEF bilar och barnen uppmärksammar direkt att dagen kommer att bli annorlunda. Alla vill hälsa på oss och visa upp sina leksaker. Här läser fler än 300 unga elever, oftast med 40 elever eller mer per klass i ett rum mindre än sex kvadratmeter stort. Lärarna är där frivilligt, många av dem saknar själv utbildning. På grund av brist på papper och pennor så använder lärarna dans, drama, sång och musik som verktyg i sina klassrum.

På Hatcliffe Extension stödjer UNICEF ett projekt som heter Young People We Care vilket syftar till att utbilda arbetslösa ungdomar till samhällsledare som planerar aktiviteter för barnen och lär dem om HIV och dess konsekvenser samt lär dem hantera jordbruk och tillhandahåller läxhjälp m.m. YPWC utbildar också barn om sina rättigheter enligt barnkonventionen. Ungdomarna i YPWC är välrespekterade på Hatcliffe och gör ett vitalt arbete.

Vi lärde oss att ett stort antal av barnen, både på Hatcliffe och i hela Zimbabwe, bor med sina far- eller morföräldrar på grund av HIV. Fattigdomen i samhället är omfattande och även de som har arbetsåldern inne ofta är utan jobb på grund av den dåliga post-inflationsekonomi som råder i landet.

UNICEF är otroligt viktigt i länder som Zimbabwe där staten inte har resurserna att förse sina invånare med grundläggande behov som sjukvård, tillgång till rent vatten, primärutbildning, och infrastuktur. UNICEF Zimbabwe hjälper människor att kunna försörja sig själva. De ger inte enbart ut pengar, utan jobbar även med den lokala befolkningen för att visa dem hur de tillsamman kan bygga exempelvis en ny skola med hjälp av lokala insatser eller hur de kan utbilda sina barn om sanitet.

Arbetet vi gör som frivilliga för UNICEF Sverige genom insamlingar och informationskampanjer gör skillnad. Nu när människor frågar mig om sina pengar faktiskt hjälper utsatta människor så kan jag svara med ett definitivt ja. Jag har träffat människor som har dragit stor nytta av UNICEF:s arbete, människor som nu kan ge sina barn rent vatten och en utbildning, människor som kanske inte skulle ha chansen att överleva utan de vaccineringarna som UNICEF försett.

Claire Peacock
UNICEF-gruppen i Lund

”Övertygelse att vi jobbar för rätt sak och hjälpen når fram”

UNICEF Zimbabwe bjöd oss på en vecka med upplevelser och möten som framkallade alla sorters känslor. Mest av allt en övertygelse att vi jobbar för rätt sak och att hjälpen faktiskt når fram. På plats träffade vi fantastiskt engagerade, professionella och varma människor som gör allt dom kan med våra insamlade medel från västvärlden.

Barnen i den lilla skolan Shirichena, ca 50 km utanför Harare, var först blyga och försiktiga. Men våra kameror, där vi kunde visa bilder av dem, blev snabbt en isbrytare. Alla ville peka och berätta vad dom och kompisen hette. Här, som på många andra besök, möttes vi av sång och dans av både barn och vuxna. Skolan har fått stöd av UNICEF till att bygga och möblera ett par klassrum, bygga toaletter, fixa en lekpark, skaffa skolböcker och skrivpapper och restaurerat brunnen.

Mycket mer står på agendan för 2010, bland annat att rusta lärarbostäderna, måla skolan och förstora skolans trädgård.

Tack Zimbabwe och UNICEF för en otrolig resa.

Annica Hillfelt Marcus
UNICEF-gruppen i Uppsala