Vikten av lokalt ägarskap
På landsbygden i Niger saknar ungefär 40 procent av befolkningen tillgång till rent vatten. Med stöd av UNICEF har myndigheterna tagit fram en ny strategi och borrat djupa brunnar, utvecklat nya metoder för att borra och byggt toaletter och avlopp.
– De lokala vattenråden spelar en viktig roll i att diskutera och visa hur vi kan göra saker bättre i byn. Byborna som ingår i rådet är ofta väl respekterade och ger råd som de andra byborna lyssnar på.
Orden kommer från Saidou Mato som är chef över vatten- och sanitetsfrågor i Zinderregionen i södra Niger. Han förklarar vikten av att byborna genom vattenrådet själva ansvarar för vattenfrågor i byn. Byn väljer fem till sju bybor till rådet, ett uppdrag som utförs på frivillig basis. I rådet har alla olika roller- bland annat en ordförande, en kassör, en sekreterare, en hygienist och en reparatör.
– Det är jätteviktigt att både kvinnor och män ingår i rådet, eftersom det är kvinnor och barn som till stor del har ansvar för vattenhanteringen i byn. Bättre tillgång till vatten frigör tid för kvinnor att till exempel små affärsverksamheter som ger inkomster, säger Saidou.
På landsbygden i Niger saknar ungefär 40 procent av befolkningen tillgång till rent vatten. Vattnet är inte heller lättillgängligt- i vissa områden måste man borra 900 meter ned för att nå grundvattnet. Detta kräver avancerad borrningsteknik, vilket inte byarna själva har resurser till. I dessa fall går myndigheterna med stöd av UNICEF in och borrar djupa brunnar som drivs med handdrivna pumpar. På de ställen grundvattnet ligger ytligare, har man utvecklat en metod för att borra brunnar på ett enklare sätt. Detta kan byborna själva göra på några dagar.
UNICEF ger också stöd till nationella myndigheter att bygga toaletter och avlopp i skolor. Allt enligt den nationella strategin som regeringen i Niger tagit fram.
När brunnar, pumpar och toaletter väl är på plats tar det lokala vattenrådet över ansvaret. De håller koll på att pumparna fungerar, testar regelbundet vattenkvalitén och utbildar byborna i hur vattnet bör hanteras. Till exempel att vattnet bör täckas när det transporteras och förvaras och att alla bör använda hinkar vid brunnen för att inte röra vattnet med händerna. Går pumpen sönder, finns en reparatör i rådet som kan laga den.
Ett annat problem i Niger är bristen på toaletter. I landsbygdsområdena saknar 84 procent av hushållen en toalett och utför sina behov i det fria- ofta i närheten av byn. Vilket så klart bidrar till att förorena vattnet så att sjukdomar sprids. Genom väl beprövade ”community-led sanitation programmes” engageras byarna i hur man bygger latriner, hanterar avfall och förbättrar hygienen genom till exempel handtvätt med tvål. Byborna själva tar ledarskapet för att förbättra livet i sin by. Många familjer bygger egna latriner efter att ha varit med i programmet. Barnen får också lära sig om dessa frågor i skolan, vilket ytterligare stärker familjerna att få nya rutiner.
Detta exempel visar på vikten av att trycka på och ge stöd utan att ta över myndigheternas ansvar att uppfylla sina medborgares rättigheter. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till hälsa, vilket innebär att alla ska ha tillgång till rent vatten som man inte blir sjuk av. Och att det är bara genom att bygga lokalt ägarskap och ansvarstagande som man skapar lösningar som håller i längden.
Hur klarade barnen en hel skoldag utan vatten?
Det är stekande sol och över 35 grader varmt. Vi är på en skola i Moçambique långt ut på landsbygden ungefär tre timmar från huvudstaden Maputo. På skolgården leker barn överallt – gungar, hoppar hopprep och spelar fotboll. Jag och min svenska kollega dricker ideligen av vårt rena, medhavda mineralvatten. Skolan vi besöker har, som en del av stödet från UNICEF, nyligen fått ett reningssystem för regnvatten installerat på en av de nya skolbyggnaderna.
Det nya reningssystemet fungerar så att regnvattnet samlas in på taket och rinner via stuprännor ner i en enorm brunn. Denna brunn fylls på under regnsäsongen och räcker för att ge de 400 skoleleverna rent vatten att dricka och tvätta händerna efter toalettbesök.
Jag kan inte låta bli att undra hur de hade det förut. Hur kunde dessa barn gå en hel skoldag i denna otroliga hetta utan att dricka vatten? Många av eleverna i detta fattiga område har dessutom ganska lång väg att gå till skolan och får bara en knapphändig frukost på morgonen. Själv känner jag mig ofta svimfärdig av hunger innan lunch en vanlig dag på kontoret…
Det är enkla och billiga lösningar som detta regnvattensystem som har gjort att andelen människor i världen med tillgång till rent vatten stadigt ökar. Redan år 1966 genomförde UNICEF sitt första vattenprojekt. Då borrade vi en brunn i norra Indien där det rådde svår torka. Idag anlitas vi som vattenexperter över hela världen. Vi arbetar långsiktigt med regeringar och lokala organisationer för att förbättra gamla vattensystem och utveckla nya. Vi hittar smarta tekniska lösningar och billiga metoder som familjer i fattiga länder har råd med och som är enkla att använda och underhålla.
Antalet barn som dör i sjukdomar de får genom smutsigt vatten minskar därför också i god takt och det är mycket positivt. Men vi har ingen anledning att slå oss till ro – fortfarande dör flera tusen barn varje dag av smutsigt vatten och dålig hygien. Tänk om fler än 100 bussar med förskolebarn kraschade utan överlevande varje dag – kan ni se rubrikerna framför er?
Och detta är inte bara ett problem i de allra fattigaste länderna – av de ca 780 miljoner människor som fortfarande saknar tillgång till rent vatten bor över en fjärdedel i Indien och Kina. Det finns resurser, teknik och lösningar. Det gäller att prioritera och satsa på de som brukar glömmas bort. De fattigaste längst ut på landsbygden och barnen i städernas slumområden. De grupper av befolkningarna som aldrig hamnar högst upp på dagordningen.
Idag är det Världsvattendagen. Det är hög tid att se till att rätten till liv, vatten och hälsa gäller för alla barn i hela världen. Var med i kampen för att varenda unge ska få dricka rent vatten.