Kerstin Karlström är utbildningsspecialist och arbetar för UNICEF Kenya. För tillfället befinner hon sig i världens största flyktingläger, i Dadaab i östra Kenya. Hennes uppgift är bland annat att se till att barn som kommer som flyktingar från Somalia får gå i skolan under tiden de bor i lägren.

Igår, 19 juli, publicerade tidningen Expressen Kerstins dramatiska berättelse om hur en vanlig dag i Dadaab kan se ut. Här är ett utdrag från hennes ‘dagbok’:

09.00–11.30: Möte med byäldsten. Vi försöker alltid se till att besluten vi fattar är förankrade med de äldre i byn. Alla projekt baseras på vad samhällena själva vill ha. I just den här byn önskas det undervisning närmre hemmen, för flickornas skull. Vi måste hitta resurser för att bygga klassrum, betala för lärarutbildning och lärare samt köpa läromedel.

12.30–14.30: Vi träffar några elever som går i sjuan. En flicka berättar att hon delar mattebok med nio andra tjejer. Förutom fler läroböcker önskar de sig också lampor som de kan ladda med solljus på dagen, så att de ser att läsa på kvällarna.

14.30–16.30: Jag åker till en mottagning för nyanlända med en näringsexpert. En del barn är så undernärda att de knappt kan fokusera. En ettårig pojke ser inte ut att vara mer än sex månader. Han sitter med sin pappa. Mamman är död. Pojkens kropp är jätteliten, med stort huvud och ihåliga ögon. Vi vill ta dem till närmaste sjukhus, men pappan förklarar att sonen nyss kommit ut från sjukhuset, där han fått dropp. Nu ska han äta en vällingliknande gröt.

Jag ser en liten flicka i 10-årsåldern. Hon sitter utanför mottagningsenheten med sina två år yngre bröder och en bebis. Mamman är där för att hämta deras tvåveckorsranson och när de ska gå hem får flickan bära bebisen på ryggen samtidigt som hon håller sina två bröder i var sin hand. Trots att jag och kollegorna är ganska härdade åker vi därifrån tårögda.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

16.30: Nyanlända får slå läger i utkanterna, på grund av platsbrist. När vi åker förbi ett sådant läger ser vi barn som bara bott där i två veckor springer omkring och leker. Man ser lättnaden hos dem, att de äntligen kommit fram och fått hjälp.

17.00: Eskorten kör oss tillbaka till campen. Enligt säkerhetsregler måste vi vara inne vid 18. Vi stoppas på vägen av en person som vill att vi ska hjälpa en mässlingssjuk 20-åring till sjukhus. Vi kontaktar de som sköter vaccineringen i just det området för att få det bekräftat att alla nyanlända barn är vaccinerade.

22.00: Läggdags. Det blåser starkt och jag vaknar minst tre gånger varje natt av att det känns som att tältduken ska flyga i väg. Innan jag somnar tänker jag på min treåring. Jag är så glad att hon har fått möjligheten att vara barn.

Klippt ur Expressen, 19 juli 2011.

Läs mer om UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.

Lämna ett bidrag till UNICEFs katastrofarbete i Östafrika.