Gå till innehållet
Laddar…

Nyår I Khartoum – Sista nyåret före omröstningen, en historisk tid, möjligtvis sista nyåret som ett helt och enat Sudan

Del 6

Nyår i Khartoum

Det känns som om jag borde ha någon spännande, symbolisk historia om nyåret i Khartoum. Sista nyåret före omröstningen, en historisk tid, möjligtvis sista nyåret som ett helt och enat Sudan. Men sanningen är att jag har varit lite frånvarande den senaste veckan, och nyårsafton kommer jag knappt ihåg. Jag spenderade sista dagen av 2010 under narkos och första dagen av 2011 med postoperativa smärstillanden som inte var starka nog för smärtan men tillräckligt starka för att lämna väldigt diffusa minnen av dagen. Nu är jag hemma, en blindtarm fattigare och ett sjukhusminne rikare. Inte riktigt som förväntat.

Oavsett vad mitt minne kommer ihåg, så har tiden i alla fall gått förbi, och folkomröstningen är nästan här. Det känns lite konstigt, som om det borde finnas mer att säga om det, om hur det känns, men här i Khartoum är det mesta som det brukar vara- på ytan. Det är kanske inte så konstigt, delvis för att jag har spenderat den mesta av min tid de senaste dagarna i min säng, och delvis för att det sällan är Khartoum som drabbas direkt av alla oroligheter. Men visst händer det saker även om jag inte känner av det inom mina murar. Från mitt rum hör jag sirener minst en gång i timmen de senaste dagarna, men jag har inte lyckats ta reda på vad det beror på… Inbillar jag mig att det är mycket mer än vanligt?

Jag hör berättelser om bebisar som föds på busstationen, mitt i folkmängden som vill ta sig till södra Sudan. Många från söder är rädda och vill lämna norr innan valet. En vakt bad om lån för att sända familjen (som består av ett flertal fruar och många fler barn) till söder. Många har sålt alla sina ägodelar och begett sig till busstationen, men bussarna räcker inte till och istället blir de kvar precis där de är, utan någonstans att återvända till. Några familijer splittras, när barn hamnar på bussar själva. Några kommer fram till söder, men det är inte mycket som väntar dem där.

Det känns som om jag är här, men ändå inte. Jag lever i ett land av kontraster, där det på något sätt kan finnas fred och krig samtidigt, där några får ta del av rikedomen som de fattiga betalar dyrt för. Splitternya BMW syns på gatorna i Khartoum och stora skinande byggnader reser upp från marken. Bomber faller i Darfur och arméer gör strategier. Jag är en del av den privilegierade minoriteten. Jag åker runt i en stor bil, jag blir opererad på ett privatsjukhus och vilar upp mig i min säng. Jag hör sirenerna från mitt rum. Tänk om det var det största problemet. Tänk om min sjukhusvistelse var ens en liten sticka i höstacken. Tänk om det här inte var så smärtsamt representativt av världen. Tänk om jag kunde sluta vara del av problemet, och bara vara en del av lösningen. Tänk om…

/Anneli Kastberg