Gå till innehållet
Laddar…

Ett stort tack från mig till er alla – Kristin Kaspersen till alla nya Världsföräldrar

STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA NYA VÄRLDSFÖRÄLDRAR. OCH ETT STORT TACK FÖR EN MAGISK KVÄLL.

Har varit så kul att skriva här om min minnesvärda resa till Kambodja och jag är så tacksam att ni har hängt med på den.

Sköt om er och TACK ÄN EN GÅNG FÖR ATT NI ÄR MED OCH KÄMPAR FÖR VARENDA UNGE!!!

KRAM Kristin

Ps. Missade du Kristins bloggposter hittar du dem alla här!

Nu är det dags! Ikväll smäller det! Humorgalan – för varenda unge på TV4 kl 20.00

Låt oss tillsammans gå ihop och bli Världsföräldrar. Låt inte fler barn som ”Kena” förlora sina föräldrar, låt inte mammor som ”soungnuet” känna skräck inför kommande förlossning.  Låt inte kvinnor och barn drabbas av infektioner för att det inte finns tillräckligt med resurser för att ge dem en trygg och säker förlossning. Hjälpen behövs varje dag, varje minut året runt. Och vi kan göra skillnad.

Hoppas ni efter kvällens program känner er berörda, behövda och stolta över att ni också har blivit Världsföräldrar.  Att ni  fylls med tårar av skratt och känslor. Vi ska göra vårt bästa för att ni ska få lite tillbaka av det ni ger.

Tack, världens alla underbara ungar behöver oss!

Hoppas vi ses ikväll!!!

/ Kristin Kaspersen

Ps. Har du missat trailern för kvällens gala, ta en titt nedan

Magra kor, lågmälda barn och ett oförlåtligt svek – Kristin Kaspersen i Kambodja del 12

Tredje dagen åkte vi till en annan by. Där träffade vi lilla ”Kena” 2 år. Mamman dog på grund av komplikationer vid förlossningen och pappan stack. Det är inte helt ovanligt att papporna drar till grannbyn  för att gifta om sig och då lämnar de barnet. Nu bor hon med sin mormor under extremt fattiga förhållanden. ”Kena” har drabbats av sjukdom på grund av undernäring. Hon var så skygg. Så fort hon såg oss skrek hon. Så hennes mormor fick sitta med henne i knät och ha en sjal ”khrem” över huvudet.

Kena och hennes mormor

Den här byn var mycket fattigare än den vi tidigare besökte. Korna var magra, barnen lågmälda och oerhört tillbakadragna. Deras hyddor var extremt enkla.

Trapporna upp hade inget räcke, rummen i husen små och alldeles för trånga för en stor familj. Det var också extremt smutsigt.

Det var med tunga steg jag gick därifrån. Kena satte oerhört djupa spår i mig. Ett oskyldigt barn förlorar sin mamma och därmed också sin pappa. Hon får inte tillräckligt med näring så hennes hud drabbas av alla dessa utslag och hennes blick visar tydligt att hon inte litar på någon.

/ Kristin

Kena

Ps. Missa inte reportaget om Kambodja i Humorgalan – för varenda unge imorgon söndag 2 maj. TV4 20.00!

Läs alla Kristins bloggposter om resan till Kambodja!

4 miljoner spädbarn dör varje år – Kristin Kaspersen i Kambodja del 11

4 miljoner spädbarn dör varje år i världens utvecklings länder… 4 miljoner spädbarn… siffran är helt obegriplig men helt sann!

När kvinnan föder hemma är risken stor att hon drabbas av allvarliga infektioner och så även barnet. Om de inte har ett rakblad att skära av navelsträngen med använder de en delad bambupinne. Den bär på en hel del bakterier och det kan leda till allvarliga infektioner som till exempel  stelkramp. Om barnet drabbas av stelkramp börjar delar av kroppen krampa sen ökar det dag för dag och till slut blir det kramp i andningen och barnet dör. Ofta innan barnet hunnit bli 30 dagar.

Jo det är sant 4 miljoner spädbarn … närmare hälften av Sveriges befolkning… varje år!

Bli världsförälder du med!

/ Kristin

I mörkret innan soluppgång, eller inte alls – Kristin Kaspersen i Kambodja del 10

Två flickor som springer på åkern

Ni fick ta del av min skrattattack ute på åkern i min bloggpost: ”Ståuppan” som blev en skrattatack. Ja, så kan det gå, men som jag nämnde var det samtidigt en befrielse mitt i allvaret.

En sak som vi var noga med var att gå på toaletten innan vi åkte ut i byarna. Toaletter finns verkligen INTE! Något som känns som ett lyxproblem. Efter ett par dagar var jag tvungen att fråga var de gör sina behov. Kissar gör de i buskarna men ”nr2”? Vart kan kan de smita undan för att få vara för sig själva? Gräver de små gropar eller täcker de bara över allt  med löv… Nej det skulle ju stinka.

Strax efter det att vi lämnat åkern och jag hade lugnat ner mig efter mitt skrattanfall, fick jag veta svaret. Det kändes sådär. På samma åker som jag nyss stått, går invånarna ut i mörkret innan soluppgången och gör sina behov. Och kan man inte då så har man missat sin chans för den dagen. Jag tänkte genast på de gravida kvinnorna och vad svårt det måste vara för dem att hålla en god hygien.

Vi började att bege oss mot hotellet. Vi var alltid tvungen att åka tillbaka runt fem på eftermiddagen, innan det hann bli mörkt. Då mörkret faller blir det nämligen farligt att köra på grund av alla stora och små djur som vandrar längs vägarna.

Guppiga vägar tog oss tillbaka till hotellet…

/ Kristin

Reportaget om Kristins resa till Kambodja ser ni i Humorgalan 2 maj i TV4. Så missa inte slå på TVn, kl 20.00!

Och har ni missat några av Kristins andra bloggposter så hittar ni dem här!

Förlossningssalen var bland det smutsigaste jag sett och det vände sig i magen – Kristin Kaspersen i Kambodja del 9

Unicef stödjer verksamheten för de Health Center som finns runt om i Kambodja. Det är här kunskapen finns och det är en enorm trygghet för kvinnorna på landsbygden. Det andra Health Center vi besökte var något större än det första. Det ska serva 10 byar där det bor totalt 11 000 människor. På Health Centret fanns ett förlossningsrum och ett besöksrum.

Två tjejer anländer till Health Center med ett litet barn

När jag satt utanför och väntade på att vi skulle börja filma kom två unga tjejer på moped för att undersöka en liten flicka. Tillsammans med dem klampade en ko in på området. Det kändes inte så hygieniskt men korna gick överallt så även vi vande oss efter någon dag.

Sänggavel i förlossningssalen

När jag fick en rundvisning av en barnmorska fick jag en smärre chock och blev alldeles tårögd. Jag bad om att få vara kvar ensam en stund i förlossningsrummet. Jag satte mig ner på den hårda järnsängen som stod längs väggen. En trasig plastmatta täckte de hårda plankorna som det är meningen att den gravida kvinnan ska kunna vila på. Förlossningsstolen var alldeles ranglig och intill den fanns en diskho. Det var bland det smutsigaste jag sett och det vände sig i magen.

– Är det möjligt att det kan vara så här?

Diskho i förlossningssalen

Kunskapen finns och de gravida får hjälp men det var bara sååå smutsigt… Jag kände mig kluven – tacksam för att kvinnorna får hjälp, men ledsen över att det här det bästa de kan få. Det behövs så mycket hjälp för att dessa kvinnor ska få en säkrare och tryggare förlossning.

50 % av de kvinnorna som dör i samband med förlossning förblöder.

/ Kristin

Missade du Kristins tidigare poster från resan i Kambodja? Du hittar dem alla här!

Missa inte att titta på hela reportaget i Humorgalan 2 maj, 20.0 i TV4!

”Ståuppan” som blev ett skrattanfall – Se Kristin Kaspersen skratta i en risåker – Kambodja del 8

På resor som den här möter vi livsöden som både är skrämmande och tragiska. Vissa timmar på dygnet känns det oerhört tungt. Det gör så ont att möta människor som har det svårt. Människor som inte kan njuta av livet utan varje minut och sekund  behöver kämpa för sin existens.

Som jag nämnt i en tidigare bloggpost är det viktigt att resa med ett bra team. Ett team som är proffsigt,  jobbar snabbt, fokuserat och har en oerhörd respekt för de människor vars liv vi ”klampar” in i.

Ibland när tröttheten kommer smygande är det dock inte alltid lätt att vara fokuserad. Då händer det att man, jag kan säga JAG, får frispel och det går över gränsen. Men när man har nära till tårar är det skönt att också få skratta. Och det var precis det som hände en eftermiddag då vi befann oss ute på en risåker för att filma.  Jag skulle göra en så kallad  ”ståuppa” – att stå rätt upp och ner och prata in i kameran. Men det där med uttal funkade helt enkelt inte och stackars ”Bona”, vår allt i allo, försökte hjälpa mig samtidigt som han höll  i mickbommen.

De som känner mig vet att om jag börjar skratta när jag är trött så har jag svårt att sluta. Men jag ser det som positivt att skrattet ligger nära till hands. Och  jag vill att alla barn, alla människor över hela världen ska få skratta… Därför bjuder jag på den här skrattstunden.

Ha en härlig dag!

Kram Kristin

Har du missat Kristins tidigare bloggposter om resan till Kambodja? Starta med dag 1 – Gravid, med fara för livet!

Eller se alla Kristins bloggposter!

Ps. Glöm inte titta på hela reportaget i Humorgalan 2 maj

På Outreach får mammorna medicin, stöd och kunskap. Kristin Kaspersen i Kambodja del 7


En sköterska på Outreach

Idag började vi morgonen med att åka till ett Outreach. Det är en mötesplats dit sköterskor kommer med vaccination och medicinering. Det är oerhört viktigt för de gravida kvinnorna att få tillskott och kunna bygga upp styrka inför förlossningen. De lever under så fattiga förhållanden att de annars lätt blir svaga under graviditeten.


På Outreach kan mammorna byta erfarenheter och stötta varandra

Outreachen springer barnen omkring och busar med varandra. Kvinnorna står på led med sina yngsta  barn på armen. Ett par timmar umgås de, utbyter erfarenheter och  stöttar varandra.

Det var fantastiskt att fotografera på Outreachen. Färgerna var vackra, människornas uttryck speglade så många olika känslor och barnen var fulla av liv. Så vackert … mitt i fattigdomen och jag vet inte om det är ok att tycka att det är vackert. Samtidigt så verkar många av barnen så glada när de springer runt mammornas oroliga ansiktsuttryck. Jag bestämmer mig för att det är ok att tycka det, för här finns liv och det är precis det vi ska kämpa för… för varenda unge

/ K


En mamma med sitt lilla barn

Har du missat Kristins tidigare poster? Gå till post ett Gravid, med fara för livet!

Se alla Kristins poster!

Förhoppningsvis har de en moped den dagen det sätter igång – Kristin Kaspersen i Kambodja del 6

Vi åkte vidare in i byn för att möta några gravida mammor. Grisar, kor och höns gick överallt. Barnen sprang omkring på de gångar som leder mellan husen och lekte och skrattade. Männen klättrade i palmträd för att skära ner palmblad och tömma dem på sockersaft.

Det är ett samhälle där de yngre hjälper de äldre och barnen finner lika gärna leken när de plockar ved som när de lånar den enda cykeln som finns i byn.

Runt den lilla byn låg de stora bruna risfälten med djupa sprickor i jorden. Det är inte säsong nu utan den varmaste tid på året, 35 grader i skuggan.

Vi träffar två kvinnor som ska föda vilken dag som helst. En vill föda hemma, den andra kvinnan är rädd, hennes kompis råkade illa ut. Hon fick komplikationer och hamnade akut på sjukhus där hon avled av komplikationerna kring förlossningen. Därför är rädslan stor och hon vågar inte föda hemma.

Efter att vi har besökt några gravida kvinnor kommer vi fram till huset där Sounget bor. Hon ska föda om cirka fem dagar är det sagt. Hon är förstföderska och känner stark oro men har beslutat att föda på Health Center. Frågan är om hon hinner dit. Det är några kilometer och hon vet inte om hon klarar av att gå dit. Förhoppningsvis har de en moped den dagen det sätter igång.

Sounget bor tillsammans med sin man, hennes mamma,  pappa och resten av syskonen. Sammanlagt är de åtta personer i ett rum. Det finns inga sängar utan madrasser rullas ut direkt på golvet.

Vi pratar en stund men bestämmer oss för att filma nästa dag då solen är på väg ner. Vi får inte köra bil när det blir mörkt, det är för stor fara med alla djur som går lösa så vi beger oss till hotellet.

När dagen går mot sitt slut sitter vi och äter middag runt poolen på hotellet. Sen jag gick upp för att göra Nyhetsmorgon har det gått 38 timmar. Varenda sekund undrar jag vad vi kan göra för att hjälpa. För jag vet att under vår första dag i Kambodja har ytterligare fem kvinnor dött i samband med graviditet eller förlossning…

/ K

Läs även Kristins tidigare bloggposter med start Dag 1 – Gravid, med fara för livet!

Gå vidare till del 7 – På Outreach får mammorna medicin stöd och kunskap!

Teamet – ett fyllt snickarbälte, ett stort hjärta och ett extremt tålamod – Kristin Kaspersen i Kambodja del 5

Innan jag berättar mer om upplevelserna kring min resa i Kambodja vill jag presentera teamet lite närmare. Första dagen fick ni veta vad de heter och vad de gör. Men kanske inte hur viktiga de faktiskt är. På sådana här resor är det rätt tufft. Tidsomställning, svårt att få tag på mat, extremt varmt (35 grader), långa inspelningsdagar, få sovtimmar. Men framförallt träffar vi människor som på olika sätt lever ett tufft liv. De flesta lever extremt fattigt och många drabbas av sjukdomar, ofta som en konsekvens av näringsbrist.

För att orka krävs det fokusering, tålamod, respekt, ödmjukhet och humor. För oj vad viktigt det är att få skratta när allt runt omkring oss är en misär. Man behöver få lite distans och endorfiner för att orka.

Teamet riggar för en reportageinspelning

Anders är en lugn, varm och ödmjuk producent som tidigare gjort mycket dokumentärer. Det märktes. Han var mycket tydlig gentemot människor han mötte i fråga om vad vi behövde för att berätta en historia.  Och han hade ett extremt tålamod med en programledare som efter en låååång dag inte längre hörde vad hon sa och fick göra galet många omtagningar… Ja det är mig själv jag pratar om.  Det är i dessa situationer det är skönt med ett team med humor.

Det var många som ville vara med i reportagen

Henrik, vår eminenta fotograf såg till att ingen gick hungrig eller törstig. Även då han fyllde sitt snickarbälte med kex och nötter till sig själv, som han konstant gick och knaprade på, så var det han som räddade oss när sockerfallet var ett faktum och energin var som bortblåst. I Henriks kameraväska fanns bananer, vattenflaskor, medicinväska, vätskeersättning… och så några kameraobjektiv.

Maria från Unicef hade det stora hjärtat och var enormt kunnig med orden. Jag är slarvig med svenskan ibland, norska som jag är, men Maria hade stenkoll. Dessutom fick hon oss alltid på gott humör hur jobbigt det än var.

Maria från UNICEF höll allas humör uppe

Johanna, ”Bona” och Parin från UNICEF Kambodja vägledde oss och gjorde oss förstådda med befolkningen. Ett gott gäng som fick många barn att le ute i landsbygden, en halvtimme från Kampong Tom.

/ K

Ps. Missa inte att titta på det färdiga reportaget under Humorgalan i TV 4 2 maj, 20.00!

Läs även Kristins poster dag 1-4

Gå vidare till del 6 – Förhoppningsvis har de en moped den dagen det sätter igång!

Gömda problem och fem dödsfall om dagen – Kristin Kaspersen i Kambodja del 4

Väl framme i byn ”Tnut Chum Tir Pi” sprang barnen barfota runt på den torra grusvägen. Då vi närmade oss sprang de och gömde sig. När den röda röken från bilarna lagt sig tittade barnen försiktigt fram bakom de små rangliga skjulen längs vägen där några kvinnor staplat upp frukt för att sälja.

Vårt team är på plats på Health Center

Vi stannade utanför ett UNICEF-stött Health Center och vi fick träffa sköterskor och barnmorskor. Vårt team tillsammans med Johanna från UNICEF i Kambodja, som var med alla dagarna och hjälpte oss med kontakter, frågade personalen på Health Centret var vi kunde hitta gravida kvinnor att intervjua.

En liten pojke närmar sig nyfiket

Så fort vi satt oss ner närmade det sig barn. Vi hade hört att invånarna var blyga och det märktes väl men de var också sååå nyfikna, iallafall barnen. De smög sig fram närmare och närmare… och till slut hängde de över axeln på vårt team då vi gick igenom den handskissade kartan över de hyddor där det  bodde gravida kvinnor.

Barnen älskade att bli fotograferade, framförallt när de fick se sig själva i kameran. De verkade tycka att det var hur kul som helst.

Det var roligt att bli fotograferad

Snart bar det av igen, in i bilen och iväg för att prata med några gravida mammor. Hur ska vi kunna förmedla problematiken som råder här? Barnen är glada, människor vänliga…vi ser inte sorgen, vi ser inte smärtan som så många av alla dessa kvinnor upplever. Det gör den här resan svårare än vad jag trodde. Gömda problem är svåra att visa, och desto svårare att lösa. Men vi kan inte blunda för dem …

Varje dag dör det fem kvinnor i Kambodja på grund av komplikationer kring graviditet och förlossning.

/ K

Har du missat Kristins tidigare bloggposter?

Dag 1 – Gravid med fara för livet

Dag 2 – Rostad tarantella och skrämmande siffror

Dag 3 – Att färdas med värkar på en ”gropig jordåker”

Gå vidare till del 5 : Teamet – ett fyllt snickarbälte, ett stort hjärta och ett extremt tålamod

Att färdas med värkar på en ”gropig jordåker” – Kristin Kaspersen i Kambodja del 3

Iväg i bilarna igen och mot målet. Först skall vi till ett Health Center i en liten by ute på landsbygden och träffa några gravida mammor som bor i området.

Jag lyckades slumra till en stund men sen åkte vi ut på de riktiga landsvägarna och det var som att åka på en uttorkad, gropig jordåker. Guppigare vägar har jag aldrig åkt, vi flög omkring i i bilen. (Otur var att jag vid det här tillfället var i extremt stort behov av att göra ett toalettbesök). Just då säger tolken:

– Det är på sådana här vägar som de gravida flickorna ska ta sig fram, på små mopeder, för att föda på Health Center. Men i det här området finns det i alla fall vägar, ännu längre ut på landsbygden, dit vi inte kommer att ta oss, har de gravida kvinnorna inget val. De måste föda hemma för de kan inte ta sig någonstans, avslutar han och skakar på huvudet.

En av de hyddor vi passerar

Dammröken från de torra vägarna virvlar utanför bilfönstret och tanken på att sitta med värkar på en cykel eller kanske förhoppningsvis en moped får mig att glömma mina behov och se livet som utspelar sig utanför fönstret. Men vilket liv väntar på de som lever här i de små hyddorna längs vägen…?

/ K

Vilken framtid har dessa barn?

Missade du Kristins bloggposter dag 1 – Gravid med fara för livet och dag 2 – Rostad tarantella och skrämmande siffror

gå vidare till del 4 – Gömda problem och fem dödsfall om dagen!

Gravid, med fara för livet – Kristin Kaspersen i Kambodja del 1

Kristin Kaspersen som är en av värdarna i Humorgalan – för varenda unge, har rest med UNICEF till Kambodja som hör till de länder i Sydostasien och Stillahavsområdet som har högst mödradödlighet. Med start i dag kommer Kristin med egna ord skildra det hon upplevde under resan. Häng med till Kambodja och till en tillvaro där barnafödande och död alldeles för ofta går hand i hand.

16 mars 2010

Sitter på planet mellan Stockholm och Bangkok för att sen åka vidare till Phnom Pen i Kambodja.  Därefter väntar en bilresa på 3 timmar till Kampong Tom. Det är jag, en fantastiskt duktig dokumentärproducent Anders Lidén, en hungrig och proffsig fotograf Henrik Nordin och underbara Maria Dalayman från UNICEF. Just sådana här resor känns det oerhört viktigt att man är ett gott team för alla är lika viktiga och det kan bli tufft. Jag är oerhört glad att just det här gänget var med på den här resan.

Mödradödlighet

Jag har fått informationsblad från UNICEF på hur situationen ser ut i världens utvecklingsländer och störst är problemet i Niger. Indien och Nigeria står för en tredje del och i regionen Sydostasien och Stillahavsområdet är problemet störst i Kambodja. Jag är snart där.

Men det är först när jag läser siffrorna som jag får läsa det flera gånger. 70 000 unga flickor mellan 15-19 år dör varje år i samband med förlossning eller graviditet… 70 000… Varje dag dör 1500 kvinnor av samma orsak. Varje dag.

Hur är det möjligt i den värld vi lever i idag? Vi har kunskap, vi har material och mediciner, men pengarna räcker inte.

Några rader längre ner på informationsbladet stannar jag på en siffra som för mig inte stämmer. 4 miljoner barn dör under de 28 första dagarna av sitt liv varje år. 4 miljoner barn. Närmare hälften av Sveriges befolkning, varje år.

När jag födde min första son Filip var det en tuff förlossning. På mödravårdscentralen hade de mätt honom i min mage till 5 kg. Jag var lite lätt orolig när jag åkte in på förlossningen den 27 mars för 13 år sedan. Och det blev jobbigt, framförallt för honom. Han fastnade och vi kämpade länge och när jag krystat i 1 timme och 45 min kom han tillslut ut efter att en sköterska legat på min mage och den andra drog i hans huvud allt vad hon kunde, för som hon sa:
– Det är bråttom, han måste ut.

Så fort han kom ut sprang de iväg med honom och försvann. Jag låg kvar i tystnaden i en tid som verkade vara en oändlighet. När de kom tillbaka med honom fick han ligga en kort stund på min mage. De hämtade en större kuvös då han var för stor för den första. Han andades så tungt. De hade tömt hans lungor på vätska och sa att han var helt slut då han kämpat så hårt.  Han fick hjälp med syrgas så att han skulle återhämta sig snabbare.

Min lilla stora kille, som visade sig väga 4,7 kg låg i kuvös med slangar överallt i ett dygn. Men han återhämtade sig snabbt. Dagen efter kom de upp med honom till mig och han åt på sin hand.
– Du har en hungrig och pigg kille som vill vara hos dig, sa de.

Filip föddes på Uppsalas Akademiska sjukhuset. Jag kan inte låta bli att tänka på vad hade hänt om vi varit i Kampong Thom, en by 3 timmars bilväg från Phnom Pen i Kambodja.

I Kambodja dör en mamma var femte timme i samband med graviditet eller förlossning.

Ett långt inlägg idag men jag det kändes viktigt att komma igång och det är så mycket jag vill berätta. Hoppas ni vill fortsätta följa min blogg fram till Humorgalan den 2 maj i TV4. Vi alla måste kämpa för ”varenda unge”

Vi hörs imorgon igen…

Kram K

Läs  även dag 2, Rostad tarantell och skrämmande siffror

Läs mer om Kambodja, Kristins resa  och vad UNICEF gör i landet här!