Gå till innehållet
Laddar…

Mod att förändra saknas i för­slag om barnets bästa när vård enligt LVU upphör

Idag lämnar UNICEF Sverige över sitt remissvar gällande utred­ningen om hur barnets bästa kan stärkas i sam­band med när vård enligt LVU upphör. Besviket konstaterar vi att barnets rättig­heter åter­igen får stå tillbaka för föräldra­rättens starka position i svensk lag­stiftning.

Våren 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare, med syfte att se över hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om tvångsvård enligt LVU ska upphöra. Regeringen ansåg att tryggheten för barn, som placeras i tidig ålder eller under lång tid, behövde stärkas.

Den tillsatta utredningen var en reaktion på den tragiska händelse då treåriga Esmeralda hittades död hos sina biologiska föräldrar, som hon återförenats med ett år tidigare.

I uppdraget till utredaren ingick att se över ett antal bestämmelser i lagstiftningen, och även överväga om barnets bästa som självständigt rekvisit* bör införas för att stärka barnets rättigheter vid upphörande av vård enligt LVU. 

UNICEF Sverige är positiva till den politiska vilja som visats när det gäller att skapa förändringar och stärka rättigheterna för barn som är placerade. Och några av utredningens förslag är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka barns rättigheter i samband med placeringar och återföreningar. 

Men, vi hade hoppats få se en utredning som vågat gå steget längre och komma med skarpa förslag. Förslag som var väl förankrade i analyser med utgångspunkt i barnrättsperspektivet.

Barnets bästa som självständigt rekvisit

Utredningens slutsats och tonsättande bedömning, som både färgar vårt remissvar och har stor betydelse för övriga förslag i utredningen, är den att barnets bästa inte bör utgöra ett självständigt rekvisit vid bedömning av om vård enligt LVU ska upphöra. 

*Barnets bästa som självständigt rekvisit skulle innebära att bedömningar av om vård enligt LVU ska upphöra skulle utgå från vad som bedöms vara det bästa för barnet i varje enskild situation, snarare än att bara utgå från det vårdbehov som fanns när vården inleddes. 

Men som argument för sin slutsats uppger utredaren bland annat att begreppet barnets bästa är alltför allmänt hållet och därmed skulle innebära tolkningssvårigheter, rättsosäkerhet och därmed en risk för godtyckliga bedömningar.

Trots att vi förstår och håller med utredaren om vikten av att lagstiftning är tydlig och tolkningsbar anser vi inte att begreppet barnets bästa, per automatik, behöver innebära tolkningsproblem. Redan idag tillämpas principen om barnets bästa i domstolar, men det måste göras på ett mer systematiskt sätt. 

Foto: © Frank Aschberg

När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid. 

Vägledning finns, nu handlar det om utbildning

Det finns redan idag tydlig vägledning i hur en prövning av barnets bästa ska gå till, med stöd i barnrättskommitténs allmänna kommentarer, Barnombudsmannens verktyg för prövningar av barnets bästa, och domar från både HD och Migrationsöverdomstolen. Vi ser det som en fråga om utbildning, metodstöd och kompetensutveckling för dem som ska tillämpa lagen. Sedan är det upp till domstolarna att utveckla praxis.

Prövningen av barnets bästa handlar förenklat om att utvärdera och väga allt som behövs för att fatta beslut i den specifika situation barnet befinner sig i. Hänsyn måste tas till olika former av utsatthet för varje enskilt barn, eftersom varje barn är unikt och varje situation måste bedömas utifrån det.

Det är viktigt att komma ihåg att det bästa för ett barn i en viss utsatt situation inte per automatik kommer vara samma som det bästa för andra barn i samma slags situation, vilket understryker vikten av att göra prövningar av barnets bästa i varje enskilt fall.

UNICEF Sveriges inställning

UNICEF Sverige anser att införandet av barnets bästa som självständigt rekvisit är en förutsättning för att i grunden stärka barns ställning som rättighetsbärare och göra helheten av den aktuella utredningens förslag mer rättssäkra ur ett barnrättsperspektiv. 

När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid. 

Att enbart utgå från vårdbehovet vid inledningen av placeringen ger en endimensionell bild av barnets behov och ställer barnets rättigheter i skymundan.

Det är viktigt att komma ihåg att barnets liv inte sätts på paus i och med en placering, vilket blir extra viktigt att ta hänsyn till vid långa placeringar och placeringar från tidig ålder. 

En prövning av barnets bästa skulle i högre utsträckning ta hänsyn till flera faktorer i barnets tillvaro och livssituation, och skulle dessutom stärka barnets rätt till delaktighet och inflytande. Det skulle också innebära att barnets ställning stärks i beslut som rör barnets framtid och liv. 

Om vi vill stärka barnrättsperspektivet på riktigt, kan vi inte nöja oss med argument som att “det är för svårt” och därför anpassa lagstiftningen till rådande praxis. Vi kan heller inte godta att den ena statliga utredningen efter den andra presenteras utan att man överhuvudtaget involverat barn och unga i själva utredningsförfarandet. 

För att få verklig förändring krävs modet att ta steget längre och öppna upp möjligheten för en lagstiftning som på riktigt sätter barnets rättigheter, behov och situation i första rummet.

Läs hela remissvaret

Andra frågor som tas upp i remissvaret

  • Flyttförbud när vård enligt LVU inte längre anses nödvändigt men barnet inte kan flytta hem
  • Socialnämndens skyldighet att överväga överflyttning av vårdnaden 
  • Möjligheten för socialnämnden att besluta att vårdnadshavare eller förälder ska uppvisa resultat av drogtest, inför umgänge och i samband med vårdens upphörande.
  • Skyldighet för socialnämnden att följa upp barns situation efter det att en placering har upphört.
  • Möjligheten för socialnämnden att prata med barnet utan vårdnadshavares medgivande eller närvaro under uppföljningstiden.

Politikerna måste agera nu för sam­hällets mest utsatta barn

Idag sker en debatt i riks­dagen om placerade barn och unga. Det är bra att det finns ett starkt politiskt engage­mang från våra riksdags­partier för att förbättra barnens situationen. Men nu måste fokus ligga på barnets bästa och synen på barn som rättig­hets­bärare.

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestäm­melser för vård av barn och unga, LVU, måste för­tyd­ligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lag­stift­ningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättig­hets­perspektiv. 

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring sam­hällets mest utsatta barn. Men reak­tionen måste följas av verklig hand­ling. Vi har hört till­räckligt många vittnes­mål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Det ska inte behövas fler utredningar kring att mer behöver göras för placerade barn. Det är nu hög tid att de barn som blivit utsatta för kränkningar får upprättelse.

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer håll­bar social­tjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestäm­melser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att över­brygga glappet mellan frivillig­het och tvång i lag­stift­ningen, samt tydlig­göra barnets rättig­heter i särskilt utsatta livs­situationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upp­lever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård. 

Foto: © Frank Aschberg

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med samman­brott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdoms­placering och var sjätte placering av yngre barn slutar i samman­brott inom en fem­års­period.

Anled­ningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vård­miljöer kan det tolkas som ett uttryck för miss­nöje med placeringen. 

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre upp­följning och utvär­dering när det gäller placeringar av barn, både fri­villiga och med tvång.

Ett absolut minimi­krav på sam­hället är att säker­ställa att barn som placeras i sam­hällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Vi vill påminna våra förtroendevalda om att många placerade barn är tonåringar som behöver stöd och hjälp men också mycket kärlek och vård.

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barn­konven­tionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatt­het och som av olika anled­ningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränk­ningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att till­försäkra dem stöd och skydd. 

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

  • Det måste säker­ställas att barn får ökat inflytande och delaktig­het i vårdens utform­ning och sin livs­situation i allmänhet.
  • Det är hög tid att utveckla individu­ella klago­system som är anpassade för barn och där barns vittnes­mål tas på allvar.
  • Det behöver införas specialist­utbildning för social­sekre­terare som arbetar med barna­vårds­utred­ningar. 
  • Samverkan mellan myndig­heter såsom social­tjänst, skola, hälso- och sjuk­vård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättig­heter i fokus.
  • Vid upphörande av LVU-vård ska bedöm­ningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familje­hemmet, inte enbart utifrån anled­ningen till placeringen.  
  • Alla former av umgängen med föräldrar och när­stående ska moti­veras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller gene­rella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remis­svar om utred­ningen av en ny social­tjänst­lag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige 

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Rättigheterna måste stärkas för barn i samhällsvård

Media har under hösten rapporterat om ökande psykisk ohälsa och självmord bland barn i samhällets vård. Mot bakgrund av höstens händelser måste vi påminna oss om samhällets särskilda ansvar för placerade barn, skriver Marie Hugander Juhlin, barnrättsrådgivare på UNICEF Sverige.

Foto: Frank Aschberg.

Foto: Frank Aschberg.

UNICEF Sveriges rapport Barn och samhällsvård – Vad vet vi om institutions- och familjehemsvården? visar att det finns ett stort kunskapsglapp när det gäller livssituationen för barn under själva placeringstiden. Barn i behov av samhällets skydd och stöd tvingas med andra ord nyttja en välfärdstjänst vi inte vet hur den fungerar, samtidigt som vi ser att barns psykiska ohälsa försämras.

Samhället har det yttersta ansvaret för att säkerställa att den vård barn och unga ges håller hög kvalitet och att barns grundläggande rättigheter blir tillgodosedda. Enligt barnkonventionens grundprincip om barnets bästa ska just barnets bästa beaktas i alla beslut som rör barn. Och enligt både socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska barnets bästa vara avgörande i de beslut som tas. Vet vi då om att kunskapen brister om barns villkor under placeringstiden, borde än högre krav ställas på uppföljning av insatser inom ramarna för socialtjänsten.

För drygt två år sedan färdigställdes slutbetänkandet för förslaget till ny LVU (SOU 2015:71). Slutbetänkandet genomsyrades av ett starkt barnrättsperspektiv och hade sin utgångspunkt i barnet och barnets rättigheter. Bland annat lyfte förslaget fram vikten av att vården enligt LVU ska präglas av trygghet, omtanke och respekt för den enskilda personen. Mjuka värden lyftes fram gällande vårdens uppföljning och kvalitet, och barns delaktighet och rätt till information belystes.

UNICEF Sverige var remissinstans för betänkandet och vi var positiva till många av de förslag som lyftes fram. Vad som hänt med slutbetänkandet efter remissrundan är en gåta och än idag väntar vi på att förslaget till ny LVU ska bli verklighet.

I väntan på ny lagstiftning som stärker rättigheterna för barn i samhällsvård måste högre krav ställas på bedömningar, insatser och uppföljningar inom den sociala barnavården. Det är inte acceptabelt att barn som är utelämnade till samhällets vård inte kan få kontakt med sin socialsekreterare, att orosanmälningar för barn som är placerade inte tas på allvar eller att de myndigheter som är ansvariga inte har full insyn i vårdens utförande.

Samhället kan göra mycket mer för placerade barn än vad som görs idag. För att förbättra situationen för barn som befinner sig i samhällets vård föreslår UNICEF Sverige bland annat följande åtgärder:

  • Barnen måste få ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.
  • Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.
  • Ökade resurser på forskning som förstärker kunskaperna om effekterna av vården och livssituationen för barn i samhällsvård.

Läs vår rapport om barn och samhällsvård här.

Vårt remissvar om slutbetänkandet om förslag till ny LVU finns att läsa här.

SVT och Aftonbladet lyfter just nu ett fall gällande tre syskon som är placerade i familjehem och ska utvisas tillsammans med sina biologiska föräldrar. Svenska myndigheter har bedömt att barnen utsätts för risker när de är i föräldrarnas vård, barnen har därför varit omhändertagna och placerade i familjehem sedan 2009. Plötsligt gäller inte det skyddet längre. Migrationsverkets beslut att utvisa familjen står enligt lagen över socialtjänstens bedömning att barnen behöver skydd från föräldrarna.

Vi har sedan 2011 lyft fram flera fall som visar på samma problematik till bl.a. barnminister Maria Larsson, migrationsminister Tobias Billström och riksdagens tvärpolitiska barngrupp. Läs tidigare inlägg ”Vi kräver lagändring för att skydda barn som söker uppehållstillstånd” och ”Utsatta barn drabbas när samverkan brister”. Vår krav är att:
– Lagen om vård av unga (LVU) måste ges företräde framför Utlänningslagen – inget barn ska kunna utvisas under pågående LVU-vård.

– Det måste framgå av lagen att Migrationsverket och migrationsdomstolarna i sina bedömningar av barns ärenden ska ta hänsyn till socialtjänstens underlag, läkarintyg och andra utlåtanden.

– Det måste bli en bättre och tydligare tillämpning av barnets bästa inom migrationsprocessen.

– Barnkonventionen måste bli svensk lag så att barnets rättigheter stärks. För att kunna göra en helhetsbedömning av barnets behov och bästa är det nödvändigt att barnets alla rättigheter enligt barnkonventionen får verkligt utrymme i beslutsprocesser.

De här fallen handlar om barn som inte har föräldrar som kan sörja för deras behov och rättigheter. Då måste samhället och myndigheterna ta ett stort ansvar och agera. De krav på lagändringar vi har ställt måste bli verklighet nu så att de här barnen får det skydd och stöd de har rätt till enligt barnkonventionen.

Foto: CC/ Ulrica (@ullies)

I maj 2011 uppmärksammade vi frågan om barn som söker uppehållstillstånd och samtidigt är eller har varit placerade i familjehem på grund av våld, övergrepp eller omsorgsbrister i hemmet. I samband med det krävde vi, i ett brev till regeringen, en lagändring för att stärka skyddet för de här barnen. Regeringens respons på brevet var att nuvarande lagstiftning var tillfredsställande. Frågan har nu blivit aktuell igen genom ett uppmärksammat fall i media, som bland annat Göteborgs-Posten uppmärksammat. Två små barn, två och fyra år gamla, har utvisats tillsammans med föräldrar som har misshandlat dem. Läs mer om fallet i artiklarna: ”Cyniskt hur barnen behandlats” och Misshandlade barn utvisades på gp.se. Barnen var sedan ett år tillbaka placerade i familjehem för skydd och vård.

Fallet har också fått socialarbetare att själva protestera mot utvisningen. På vår Facebook-sida protesterade 1593 personer på en och samma eftermiddag (26 september) mot utvisningen.

Vi vänder oss nu till riksdagens tvärpolitiska barngrupp där Fredrik Lundh Sammeli (S) är ordförande och Socialförsäkringsutskottet för att, i ett nytt brev, tydliggöra våra krav på skydd för dessa barn:

–          LVU måste ges företräde framför utlänningslagen – inget barn ska kunna utvisas eller avvisas under pågående LVU- vård.

–          Det måste framgå av lagen att Migrationsverket och migrationsdomstolarna i sina bedömningar ska ta hänsyn till socialtjänstens underlag och yttranden i dessa frågor.

De här barnen, som oftast redan bär med sig erfarenheter av extrem utsatthet, kränks och fråntas sina rättigheter. De har rätt till skydd mot övergrepp och rätt att få bli behandlade som övriga svenska barn – d.v.s. rätt till samhällets vård så länge behovet finns. Det är oacceptabelt att svenska myndigheter ser, erkänner och agerar utifrån barnens utsatthet, för att i nästa sekund bara släppa taget om dem. Det är ett uppenbart svek att inte erbjuda dessa barn – alla barn – ett skydd som räcker hela vägen.

/Emma von Corswant, barnrättsjurist UNICEF Sverige

Var med och stötta vårt krav på lagändring genom att ”gilla”, twittra eller dela bloggposten!

Obs. Bilden har inget med fallet att göra Foto: CC/Double Image Photography

Det krävs en lagändring för att skydda barn som söker uppehållstillstånd och samtidigt riskerar att fara illa i sina familjer.

Två små barn, födda och uppväxta i Sverige, ska utvisas med sin psykiskt sjuka mamma till Uzbekistan. Barnen ska samtidigt skiljas från sin pappa som ska utvisas till Azerbajdzjan. Barnen har tidigare varit omhändertagna för samhällsvård för att föräldrarna bland annat har bedömts vara otillräckliga i sin omsorg om barnen.

Det här är ett av många fall i Sverige där barn som söker uppehållstillstånd utsätts för en tydlig diskriminering. Svenska barn som riskerar att fara illa i sina familjer, får samhällets skydd enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Samhället tar över ansvaret för barnet och tanken är att barnet får flytta hem igen först när situationen är säker.

Barn som söker uppehållstillstånd har samma rätt till skydd och stöd enligt LVU, med det mycket viktiga undantaget att skyddet upphör om Migrationsverket beslutar att barnet ska utvisas. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att denna redan så utsatta grupp barn inte ska ha samma rätt till skydd som övriga barn i Sverige. Det är också helt uppenbart att en sådan diskriminering strider mot barnkonventionen.

Alla barn i Sverige ska vid behov ha samma rätt till vård enligt LVU utan avbrott.

Hör vår barnrättsjurist Christina Heilborn uttala sig om fallet i Ekot, P1. Och läs vårt brev, med krav på lagändring, till Tobias Billström och Maria Larsson.

/ Emma von Corswant, UNICEF

Brev till regeringen om lagändring