Nadile, 4 år och Gill, 14 månader, krossade mitt hjärta i dag. Nadile såg på mig på ett sätt som var mycket svårt att värja sig mot. En öppen, klar, oförställd blick som liksom bar på en fråga. Som om hon ville veta om jag hade svaret på varför hon var helt inlindad i bandage och variga kompresser. Det kändes som om hennes blick bad mig se till att de kameror vi hade med oss och riktade mot henne och de andra barnen skulle göra nytta. Att de skulle förändra. Jag ville håla om henne men skadorna hon fått i branden efter jordbävningen gjorde att hon inte kan hållas om av någon på ett bra tag.
Jag gick vidare in i ett nutritionstält. Mödrar, barn och läkare i ett dovt myller. Inga gälla barnskrik, mera suckande utandningar, försiktiga vädjanden. Näring, näring, snälla vi dör annars.
Jag sitter på knä vid Gill, hon är 14 månader och väger som en svensk fyramånaders baby. Hon greppar min hand ömsom hårt vädjande, ömsom lätt som en fjäril. Hon ser mig i ögonen och ler. Andra barn ligger helt apatiska och vaggar med huvudena, halvvägs in i dimman. Ingen mamma ser oss i ögonen. I morgon åker vi hem. Jag och Allan och Anders. Barnen är kvar, kaoset likaså. Och regnet som är på väg. Gud hjälpe dem.
Jag kan inte se att det finns något viktigare arbete än det som alla dessa människor i alla dessa hjälporganisationer just här och nu utför. Varje dag. Dygnet runt. År efter år. Tills det förhoppningsvis någon gång i framtiden inte behövs längre.
/ Mikael
Åska och regn, febriga drömmar. Det droppade av kondens från taket i containern. Vi sov alla oroligt. Magsjukan firar triumfer.
Vi vaknade till en dag i oerhörd aktivitet. Kaos i trafiken. Poliser. Soldater. Överallt människor på väg. Och de som bara sitter. Skoputsare. Matstånd. Dieselrök. Köttos. Folk som tvättar sig, dricker vatten och gör affärer. Tusentals köande med dubbla medborgarskap utanför USA´s ambassad. Sirener. Vapen. Åsnor, getter, hundar. Mitt i detta kaos kan jag ändå urskilja febrila försök tillordning. Barn på väg till skolan. Trafiken som leds om. Matutdelning. UNICEF´s vattenplatser. Det här är så det ser uti recovery-fasen mitt i ett katastrofområde.
/ Mikael
Ligger och lyssnar bara. På gryningen. Vaknade 04.00 av tuppar, cikador, dieselgeneratorer och mina 17 rumskamrater i det tält vi blev tilldelade i går kväll. Det är svalare nu, men kläderna är fortfarande fuktiga.
Tänker på mina barn. Känner kärlek och en oerhörd tacksamhet. Tänker på mig själv som barn, bilder av ett 60-tal, rena isande, klara färger. Tall och betong. En babyblå Opel. En doft av framtid. Hopp och civilisation.
Barnen här, och det helvete som de befinner sig i blir en sådan kontrast. Vart tog deras drömmar vägen? Deras framtid? Vågar de någonsin tro på framtiden igen? Vågar de drömma? Måste gå ut och fråga dem, senare i dag.
/ Mikael