Gå till innehållet
Laddar…

Bebisskriken i Malawi är fler än någonsin

Den här veckan delar vi med oss av några goda nyheter från 2016. Idag kan du läsa om Sara, som tack vare UNICEF kunde föda sin son tryggt och säkert på ett sjukhus i Malawi.

Sara är en av de som fått hjälp och kunde föda sin son tryggt och säkert på ett sjukhus. Foto: © UNICEF/ Chikondi

– Det var ingen lätt upplevelse, men jag är så lycklig, säger Sara som födde sin son på Bwaila sjukhus i huvudstaden Lilongwe i mars. Sonen var frisk när han föddes och allting fungerade utan problem, trots att pojken kom för tidigt.

I Malawi sker ett stort antal för tidiga födslar. Cirka 120 000 barn föds för tidigt varje år och många vårdcentraler i landet är inte tillräckligt utrustade för att klara av komplikationer vid en sådan förlossning. Därför samarbetar UNICEF med landets myndigheter för att förbättra sjukvården för både mammor och barn.

Redan i mammans mage finns vi på plats med hjälpinsatser. I länder som Malawi där det råder brist på utbildad vårdpersonal finansierar vi utbildningar för sjuksköterskor och barnmorskor. Vi förser sjukhus och vårdcentraler med bland annat medicinsk utrustning och läkemedel. Och tillsammans med regeringar och andra organisationer arbetar vi även för att sprida kunskap om vård i hemmet. Tack vare insatserna hörs nu fler bebisskrik i sjukhuskorridorerna runt om i Malawi än någonsin tidigare.

Vill du vara med och kämpa för fler goda nyheter och framsteg för barn runt om i världen? Bli Världsförälder idag!  

Rätten till en säker förlossning

Lilla Evangelie föddes den 23 november 2012 i byn Gopetar långt upp i bergen i östra Nepal. Hon kom till världen genom en ganska enkel förlossning. Detta mycket tack vare en nationell plan som UNICEF varit med och tagit fram för att motverka bland annat att kvinnor dör i barnsäng. Idag, på internationella kvinnodagen kan vi dock konstatera att tiotusentals kvinnor fortfarande riskerar sina liv varje dag i samband med barnafödande, vilket förstås är en skam för världen.

DSC01093_2

När Evangelie var nyfödd hade hon precis den rödflammiga och mosiga hy som man ska ha under sin första timme i livet. Hade hon fötts för 5 år sedan hade dock både Evangelie och hennes mamma varit i fara då hon troligtvis hade fötts hemma utan stöd av utbildad personal. Nu föddes Evangelie istället på ett så kallat birthing center (enkel förlossningsklinik) med hjälp av en sjuksköterska och två andra sköterskor som fått enkel utbildning inom förlossningsvård, ett slags barfota barnmorskor.

Kliniken ger vård till ca 5500 personer i närområdet och tar emot ungefär 9 förlossningar i månaden, dygnet runt. Här föder nästan inga kvinnor barn hemma längre. Gravida kvinnor får ett litet ekonomiskt bidrag om de kommer in på graviditetskontroller och sedan föder sitt barn på kliniken. Kliniken har också köpt in en ambulans med vilken de kan hämta födande kvinnor i hemmet. Vid komplicerade förlossningar körs kvinnan till det större sjukhuset i Phiddim som ligger tre timmar bort på smala bergvägar.

Förutom förlossningsvården fungerar även kliniken som en barnavårdcentral. Man ger vård till nyfödda, erbjuder ett vaccinationsprogram, följer barnens tillväxt och behandlar enkla sjukdomar som malaria, lunginflammation och diarré. Man utbildar föräldrarna om näring, amning och barnsjukdomar och erbjuder preventivmedel. Mycket av denna grundläggande vård utförs av så kallade female health care volunteers som arbetar på kliniken på volontärbasis. De fungerar även som länken ut till kvinnorna i lokalsamhället och gör hembesök hos både blivande och nyblivna mammor. Det finns ungefär 52 000 sådana här viktiga volontärer runt om i Nepal.
Denna satsning har gjort att inte en enda kvinna i området har dött i barnsäng under de senaste 10 åren! Mycket få små barn har dött och då har det varit svåra sjukdomsfall. Tidigare dog ett antal kvinnor varje år och många små barn av enkla åkommor.

Utvecklingen i Gopetar är ett fantastiskt exempel på samarbete och engagemang i lokalsamhället. De knappa resurserna från den nationella hälsobudgeten kompletteras med pengar som samlas in på distriktsnivå.

Det är strategiska satsningar som dessa som har gjort att Nepal lyckats minska mödradödligheten med 80 % under de senaste 20 åren. Detta innebär att de redan har uppnått millenniemålet. Men nivån är ändå fortfarande för hög. UNICEF är med och stödjer den nationella National Safe Motherhood Plan. Det är framför allt utbyggnaden av mödra- och barnhälsovården på distriktsnivå som är en viktig del av denna plan. Denna service måste nå ut till där människor bor, även i områden långt från de stora städerna. Kliniken i Gopetar är ett exempel på där man hittat lösningar till de tre viktigaste orsakerna till att mammor och barn dör i barnsäng:

  1. Den blivande mamman söker inte vård i tid.
  2. Hon har svårt att ta sig till ett sjukhus med förlossningsvård.
  3. Vårdcentralen saknar utbildad personal och rätt utrustning.

Allt detta visar att det är relativt enkelt att göra det säkrare för kvinnor att föda barn. Visst, det kostar och det kräver medvetna satsningar och prioriteringar. Och rätten till liv och hälsa är grundläggande rättigheter som både Evangelie och hennes mamma har. Det är dags att vi nu satsar på kvinnorna!

En kall brits. ”Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta.” – Cecilia Engdahl i Nepal

I en av förlossningssalarna

Nepal – ett kontrasternas land bjuder på en mångfald jag sällans skådat, med dess enormt höga berg som delas av vilda floder. Det storslagna landskapet med milstäckande risfält varvat med snöklädda 8000-meterstoppar är landets styrka såväl som dess förfall. Det tillsammans med fattigdom och låg utbildningsnivå bidrar till ett uråldrigt levnadsmönster ute i byarna. Det märks inte minst i sjukvården.

Tagna av gårdagens berättelse och med Pujas osäkra framtid i tankarna reser vi vidare till Rajbiraj där jag besöker det sjukhus Puja remitterats till.  Sedan 18 månader är förlossning kostnadsfri och UNICEF driver tillsammans med regeringen en landsomfattande kampanj för att få fler att föda på de vårdplatser som finns. Trots att kampanjen hittills fallit väl ut finns mycket kvar att göra. Många kommer för sent, det råder brist på personal och inte minst brist på kunskap och kompetens.

Den kalla britsen

Jag står ensam i en förlossningssal och vill gråta. En aluminiumklädd brits med en smutsig hink vid fotändan, rostiga sänggavlar, flugor, solkigt vatten, återanvända engångshandskar. Det luktar blod och desinfektion. Det är kallt, trots värmen. Sjukhuset liknar en krigszon, apparaturen är sliten och bristen på rent vatten försvårar. Vårdplatserna är fullbelagda och i en bastuvarm sjukhussal med fläktar i taket ligger blivande mödrar tillsammans med nyförlösta och opererade.

Ett par beundrar sin nyfödda flicka. Barnet har förlösts med kejsarsnitt liksom hennes äldre syster. Efter en turbulent första förlossning med akutsnitt har paret denna gång noggrant gått på kontroller och fått tid för planerat kejsarsnitt.
– Det är ofta svärmor som har bestämmanderätt kring en förlossning, det är henne man måste övertyga, säger kvinnan med ett allvarsamt leende.

En av de många nyfödda på sjukhuset

Det hon säger är en kärnfråga och en ny era i Nepal. Mödrar uppmanar sina döttrar och svärdöttrar att föda på sjukhus, att ta del av den vård och trygghet som finns. Något som i traditionernas Nepal är svårgenomträngligt. Ramba som ligger i en säng längre bort, har fött sitt första barn genom kejsarsnitt till följd av sätesbjudning och hennes mamma håller stolt upp sitt barnbarn. Hon har själv fött sina fem barn i hemmet, men medger att tiderna förändras och att traditionerna måste stå tillbaks för att komma till rätta med riskerna för både mödrar och barn.
– När jag var ung fanns inga alternativ, berättar hon.

Här lyser hoppet ikapp med ett starkt sjukvårdsteam som inte bara ser det som fortfarande saknas, utan även de framsteg som görs dagligen. Framstegen är imponerande, viljan att förändra tillsammans med hjälpinsatser gör att landet från liggande sakta tar sig upp på huk och siktar mot en stående plattform med friska barn, utbildning och avsked till bakåtsträvande traditioner. Den största utmaningen är att hjälpa de som bor långt från sjukhusen.

/Cecilia Engdahl

I den bastuvarma sjukhussalen ligger blivande och förlösta kvinnor

Missade du Cecilias första post då hittar du den här!