UNICEF Sveriges rapport Barn och samhällsvård – Vad vet vi om institutions- och familjehemsvården? visar att det finns ett stort kunskapsglapp när det gäller livssituationen för barn under själva placeringstiden. Barn i behov av samhällets skydd och stöd tvingas med andra ord nyttja en välfärdstjänst vi inte vet hur den fungerar, samtidigt som vi ser att barns psykiska ohälsa försämras.

Samhället har det yttersta ansvaret för att säkerställa att den vård barn och unga ges håller hög kvalitet och att barns grundläggande rättigheter blir tillgodosedda. Enligt barnkonventionens grundprincip om barnets bästa ska just barnets bästa beaktas i alla beslut som rör barn. Och enligt både socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska barnets bästa vara avgörande i de beslut som tas. Vet vi då om att kunskapen brister om barns villkor under placeringstiden, borde än högre krav ställas på uppföljning av insatser inom ramarna för socialtjänsten.

För drygt två år sedan färdigställdes slutbetänkandet för förslaget till ny LVU (SOU 2015:71). Slutbetänkandet genomsyrades av ett starkt barnrättsperspektiv och hade sin utgångspunkt i barnet och barnets rättigheter. Bland annat lyfte förslaget fram vikten av att vården enligt LVU ska präglas av trygghet, omtanke och respekt för den enskilda personen. Mjuka värden lyftes fram gällande vårdens uppföljning och kvalitet, och barns delaktighet och rätt till information belystes.

UNICEF Sverige var remissinstans för betänkandet och vi var positiva till många av de förslag som lyftes fram. Vad som hänt med slutbetänkandet efter remissrundan är en gåta och än idag väntar vi på att förslaget till ny LVU ska bli verklighet.

I väntan på ny lagstiftning som stärker rättigheterna för barn i samhällsvård måste högre krav ställas på bedömningar, insatser och uppföljningar inom den sociala barnavården. Det är inte acceptabelt att barn som är utelämnade till samhällets vård inte kan få kontakt med sin socialsekreterare, att orosanmälningar för barn som är placerade inte tas på allvar eller att de myndigheter som är ansvariga inte har full insyn i vårdens utförande.

Samhället kan göra mycket mer för placerade barn än vad som görs idag. För att förbättra situationen för barn som befinner sig i samhällets vård föreslår UNICEF Sverige bland annat följande åtgärder:

• Barnen måste få ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.
• Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.
• Ökade resurser på forskning som förstärker kunskaperna om effekterna av vården och livssituationen för barn i samhällsvård.

Läs vår rapport om barn och samhällsvård här.

Vårt remissvar om slutbetänkandet om förslag till ny LVU finns att läsa här.

UNICEFs rapport Report Card 13: A league table of inequality in child well-being in rich countries jämför barns levnadsvillkor inom olika livsområden. Sverige lyfts fram som ett exempel på ett av de länder som sjunkit mest vad gäller jämlikheten i levnadsvillkor för barn. Sammanlagt hamnar Sverige på plats 23 av 35 bland jämförda OECD-länder.

Inom området utbildning är siffrorna ännu dystrare. I början av 1990-talet var Sverige i topp vad gäller läsförståelse och likvärdighet, men har nu sjunkit till plats 29 av 35. Skillnaden i läsförståelse mellan genomsnittet och de barn som halkar efter mest motsvarar tre års undervisning.

I rapporten Ungas röster om socialt utanförskap i Sverige berättar barn själva om upplevelsen av sin livssituation. Barnen beskriver känslan av att sakna samma förutsättningar som sina kamrater och hur det påverkar engagemanget för skolan. De berättar hur bristen på framtidstro skapar en känsla av att det redan är kört.

Skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling 

Ur ett barnrättsperspektiv är den sjunkande likvärdigheten i den svenska skolan ett allvarligt problem. En av grundtankarna i barnkonventionen är att alla barn ska ha samma tillgång till sina rättigheter utan undantag eller diskriminering (artikel 2). I barnkonventionens 29:e artikel står det att skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling. Det betyder att alla elever, oavsett olikheter i socioekonomisk och kulturell bakgrund, funktionsnedsättningar eller förmågor av olika slag, har rätt till en utbildning som ger dem fulla möjligheter till lärande och personlig utveckling. Och att skolan ska kompensera för skillnader i förutsättningar och förmågor.

Skolan är den ansvarsbärare i samhället som ska se till att våra barn får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Ändå ser vi hur bakgrundsfaktorer som socioekonomiska förhållanden, boendeort och familjeförhållanden får en allt viktigare roll för hur barn klarar sin skolgång. Vi vet att hur skolan fungerar har väsentlig betydelse för hur vi klarar oss senare i livet. En misslyckad skolgång ökar riskerna för arbetslöshet, psykisk ohälsa, kriminalitet med mera. Och en fungerande skolgång är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för barn i social utsatthet.

Förstärker känslan av hopplöshet 

Under de år jag arbetade som utredare inom socialtjänsten träffade jag barn i olika livssituationer, med olika former av utsatthet. Nästan alla de barn jag var i kontakt med bekräftar skolans svårigheter att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Att skolan misslyckats med att vara den viktiga skyddsfaktor den borde vara. Bilden blir snarare den motsatta. Misslyckanden i skolan läggs till listan av andra former av utsatthet och förstärker snarare känslan av hopplöshet för barnen. Insatser de här barnen behöver tidigt kommer ofta först längre upp i åldrarna, om ens då. Och då har problemen ofta blivit alltför omfattande.

Plats 29 av 35 jämförda länder är långt ifrån godkänt. Sverige är ett av världens rikaste länder och borde ha alla förutsättningar att ligga i topp när det gäller att tillgodose alla barns rätt till en jämlik och likvärdig skola.

UNICEF Sverige anser att följande punkter måste uppfyllas för att bryta den negativa utvecklingen:

• Att kunskapen om och tillämpningen av barns rättigheter stärks bland både vuxna och barn i skolan.
• Att samverkan mellan aktörer som socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis förbättras för att minska den sociala utsattheten.
• Att barn får information och erbjuds delaktighet i frågor som rör dem.

Vill du få information om UNICEFs arbete för barn världen över? Prenumerera på vårt e-nyhetsbrev.

Report Card 13, Fairness for Children: A league table of inequality in child well-being in rich countries har undersökt hur stora klyftorna tillåts bli mellan de tio procent av barnen som är mest utsatta i samhället, och de barn som utgör genomsnittet. Rapporten har studerat barns situation inom fyra områden: inkomst, utbildning, hälsa och välbefinnande.

När resultaten från dessa områden slås samman till en övergripande jämförelse hamnar Sverige långt ner på listan – på 23:e plats av 35 länder. Det är strax ovanför den sämsta gruppen av länder, och långt bakom Danmark, Finland och Norge som intar topplaceringarna. Israel och Turkiet är de länder som ligger längst ner i bottenskiktet.

– Det är mycket allvarligt att klyftorna i Sverige ökar, och att många barn halkar efter och hamnar i ett socialt utanförskap där de riskerar att fastna, säger Christina Heilborn, programchef vid UNICEF Sverige.

Rapporten visar att klyftorna mellan barn har ökat i många av de undersökta länderna. Sverige tillhör de länder som har fallit mest, efter att tidigare ha placerat sig bland toppländerna inom flera områden.

När det gäller inkomst har rapporten undersökt de relativa inkomstskillnaderna, det vill säga hur långt man låter de mest utsatta barnen halka efter de barn som lever i familjer med en medianinkomst. Här hamnar Sverige i mittenskiktet (plats 16 av 41 jämförda länder), medan övriga nordiska länder ligger i topp.

Det relativa inkomstgapet i Sverige har ökat genom att medianinkomsten har ökat. Många andra länder uppvisar tvärtom minskade inkomstklyftor. I exempelvis Finland har den mest utsatta gruppen fått ökade inkomster i snabbare takt än medianinkomsttagarna.

Rapporten visar även hur många barn som tillåts falla under genomsnittselevens nivå när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap vid 15 års ålder. Sverige ligger under medel bland OECD-länderna (plats 29 av 37), och intar tillsammans med Finland en särställning eftersom kunskapsklyftorna ökar samtidigt som genomsnittsresultaten faller i båda länderna.

Ojämlikheten när det gäller barns hälsa ökar i de flesta länder, enligt rapporten som har undersökt hur barn i åldrarna 11-15 år själva upplever att de mår. I Sverige uppger nästan vart femte barn att de har dagliga psykosomatiska hälsoproblem som huvudvärk och illamående, vilket är den högsta siffran i Skandinavien. Skillnaderna är stora mellan könen – i samtliga länder mår flickor överlag sämre än pojkar.

En ljuspunkt är att ojämlikheten när det gäller ohälsosam kost och fysiska aktiviteter har minskat på många håll. Den mest utsatta gruppen barn i Sverige äter lite mer frukt och grönt än tidigare, vilket är det enda område som har förbättrats jämfört med tidigare undersökningar.

När det gäller barns välbefinnande ligger Sverige lägst bland de skandinaviska länderna (plats 17 av 35).

– De barn som är mest utsatta i samhället drabbas på så många olika sätt av att inte få tillgång till sina rättigheter. Följderna för barnet kan bli avbruten skolgång, missbruk, kriminalitet och arbetslöshet, och det är därför viktigt att politiker och beslutsfattare tar till sig de här oroväckande resultaten, säger Christina Heilborn.

För att bryta det sociala utanförskapet bland barn föreslår UNICEF Sverige följande:

• Tidiga och riktade insatser till de barn som är mest utsatta.
• Ökad samverkan mellan myndigheter som skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård för att minska den sociala utsattheten.
• Att alla barn ska få en likvärdig, kvalitativ utbildning, oavsett social bakgrund.
• Att barn som berörs själva får vara delaktiga i insatser som rör dem.

Läs hela rapporten här.

Utredningen är tydlig med att skyddslagstiftningen (socialtjänstlagen och lagen för vård av unga, LVU) gäller för alla barn som vistas i Sverige, även utsatta EU-medborgare. Det medför ett tydligt ansvar för socialtjänsten att söka upp de barn som befinner sig i kommunen och ge det stöd och skydd de och deras föräldrar kan behöva utifrån barnets bästa.

Vad gäller barns rätt till utbildning har dock samordnaren inte samma förhållningssätt utan nekar generellt dessa barn rätt till utbildning i Sverige. Man föreslår att det i undantagsfall kan ges en möjlighet till utbildning för barnen men utan tydliga grunder för denna bedömning och helt utan rättighetsperspektiv.

Vad gäller hälso- och sjukvård lämnar rapporten inga tydliga svar på hur barnen ska få sina rättigheter tillgodosedda i Sverige, utan lämnar det till landstigen att tolka de tvetydiga och snåriga lagrum som finns tillgängliga idag.

UNICEF har under ett flertal tillfällen under hösten påtalat att barn som är utsatta EU-medborgare befinner sig i ett rättsligt vakuum då de befinner sig i Sverige. De är till exempel den enda grupp barn i Sverige som saknar rätt till utbildning. Hälso- och sjukvårdsfrågan är heller inte tydlig och lämnar det upp till landstinget att tolka otydliga lagar själva. Då blir det ofta restriktivt och inte till barnets fördel.

Detta blev bekräftat i den rättsliga undersökning som vi låtit göra tillsammans med ett antal forskare i offentlig rätt vid Barnrättscentrum, som tittade på barns rättigheter enligt internationell rätt, EU-rätt samt svensk lagstiftning.

UNICEF står fast vid att barnkonventionen måste få en starkare ställning i det svenska samhället och påminner om att den gäller för samtliga barn som befinner sig i Sverige. Staten måste ge riktlinjer och vägledning till kommuner och myndigheter kring hur de ska tolka lagar och bestämmelser för att undvika godtyckliga tolkningar.

Barnkonventionen är tydlig vad gäller alla barns lika rätt och FN:s barnrättskommitté har tydliga så kallade allmänna kommentarer och förklaringar på hur rättigheterna i barnkonventionen ska tolkas och tillämpas. Det bör vara en utgångspunkt och ett stöd till Sverige kring hur det rättsliga läget för barn kan tydliggöras.

Vi ser positivt på utredningens förslag om ett nationellt ansvar och stöd till kommunerna vad gäller handläggning av barnärenden, och erkännandet att det är komplexa frågor. Det verkar dock oklart vilka underlag de ska utgå ifrån när rättsläget är otydligt. Rådgivningsfunktionen måste ha ett tydligt rättighetsperspektiv som utgångspunkt för att kunna ge stöd till kommuner utifrån gällande lagstiftning och rättsprinciper.

Samordnaren säger uttryckligen att alla människor är lika inför lagen och att detta är en viktig princip att hålla fast vid. Det är därför beklagligt att se hur lite utredningen stödjer sig på grundläggande mänskliga rättigheter och inte minst barnkonventionen i sina rekommendationer till regeringen. Detta förhållningssätt blir mycket svårt för regeringen att tillämpa när vi nu förbereder för att barnkonventionen ska bli lag i Sverige.

Läs samordnarens slutrapport till regeringen här.

Vår rapport om barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige finns att läsa här.

Igår träffade UNICEF Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad och vår programchef Christina Heilborn barnminister Åsa Regnér för att överlämna de samlade underskrifterna från alla som ställt sig bakom vårt krav att regeringen måste införa klagorätt för barn. Sammanlagt hade då 8 880 personer skrivit under, ett fantastiskt resultat!

Kampanjen ”Röster från bänken” är nu avslutad men vi fortsätter vårt arbete med att påverka regeringen så att inget barn hamnar utanför – på bänken. Vi kämpar för att varje barn som har kontakt med myndigheter ska få göra sin röst hörd och vara delaktig i besluten. Om ett barns rättigheter kränks måste ett system finnas för att få upprättelse och därför är det viktigt att införa individuell klagorätt. Regeringen måste därför starta processen med att skriva på tillägget till barnkonventionen som handlar just om detta.

Igen – ett stort tack till alla som engagerat sig, lyssnat på barnen i vår poddserie och skrivit under vårt krav. Tillsammans kan vi skapa förändring för barn i socialt utanförskap!

Under de senaste två veckorna har vi särskilt riktat ljuset mot att barn i Sverige regelbundet får sitta på bänken och se på när vuxna fattar beslut om deras liv. I vår poddserie ”Röster från bänken” har fem barn själva fått komma till tals, och berättat om hur de har blivit svikna i mötet med vuxenvärlden.

Tusentals har engagerat sig för barnens rätt att göra sina röster hörda. Däribland fem ministrar och kända profiler som exempelvis Michael Nyqvist, Morgan Alling, Saga Becker, Kristoffer Triumf och Vanna Rosenberg.

– Rösterna griper tag, de som rymmer tusen och en sorger. Man inser vilket enormt svek de utsatts för och hur många barn som dagligen utsätts. Barn som drunknar i det system som ska fånga upp dem och rädda dem, skriver Vanna Rosenberg om ”Röster från bänken”. Kampen för att omforma detta system, skapa ett effektivt sammanlänkande mellan myndigheter och andra instanser, kampen för att barn aldrig ska behöva bli kränkta, sårade och rädda för framtiden är så livsviktig! Inte ett barn till på den symboliska bänken, den tiden måste vara förbi!

Ställ dig bakom vårt krav

I början av november kommer vi att lämna över underskrifterna från alla som skrivit under vårt krav, att regeringen måste införa klagorätt för barn, till barnminister Åsa Regnér. Skriv under du också så vi blir ännu fler! Med gemensamma krafter kan vi skapa förändring. Inga fler barn på bänken!

Nedan kan du lyssna på alla avsnitt av ”Röster från bänken”:

Inför lanseringen av UNICEFs poddserie Röster från bänken skickade vi varje avsnitt till en minister som berörs av ämnet i poddarna med barnen. Alla ministrar har fått samma frågor och dessa berör ej de enskilda fallen.

Tycker du att barn idag får komma till tals i tillräcklig utsträckning i beslut som berör deras liv och/eller inom det politikområde som du ansvarar för? Om inte hur tror du att detta kan förbättras?

– För mig som utbildningsminister är det jätteviktigt att alla barn och elever ska ha möjlighet att göra sin röst hörd. I skollagen står att elever har rätt till demokratiskt inflytande, vilket blir verklighet genom elevkårer eller elevråd.

– Alla barn ska få komma till tals, men det finns barn vars behov inte blir tillräckligt uppmärksammade i skolan. Regeringen satsar därför pengar för fler lärare på lågstadiet, så att eleverna ska få mer tid med sina lärare. Regeringen ska också tillsätta en utredning om elever som stannar hemma från skolan under långa perioder, om hur man kan förebygga och komma tillrätta med problematisk frånvaro, säger Gustav Fridolin.

Vad kan du som politiker göra konkret för att barn ska få större möjlighet att påverka beslut som berör dem?

– Regeringen har påbörjat ett arbete med att göra barnkonventionen till lag. Det kommer få stor betydelse för barn inom många områden. Men redan idag har vi tydliga regler som ska ge barn möjlighet att påverka de beslut som rör barn.

– Att se till att det finns fler vuxna i skolan som kan se och ta tillvara barnens åsikter är viktigt. Regeringen satsar därför stora resurser på att anställa fler i lågstadiet. Vi gör också stora satsningar för att höja lärarlönerna så att fler ska vilja bli lärare och stanna kvar i yrket. Elevhälsan gör ett bra arbete på många skolor med att skapa en trygg skolmiljö. Regeringen investerar bland annat därför i stärkt elevhälsa.

Delar du UNICEF Sveriges uppfattning om att barnrättsperspektivet ska genomsyra inom alla politikområden, det vill säga att barnfrågorna inte enbart bör hanteras som ett eget isolerat politikområde utan inbegripas i alla berörda politikområden? Kan du ge ett exempel på hur det bättre kan genomsyra ditt politiska ansvarsområde, eller ge ett exempel på hur detta görs redan idag?

– En av regeringens målsättningar är att Sverige ska vara ett av världens bästa länder att växa upp i. Beslutet om att barnkonventionen ska bli lag är en viktig del av arbetet för att förverkliga det. Det är viktigt så att man alltid tänker på hur barn påverkas och att barn får komma till tals innan ett beslut ska fattas.

– Barnrättsperspektivet är centralt i den svenska förskolan och skolan. Det är tydligt både i lagar som styr verksamheterna och i läroplanerna. Skolan ska ta hänsyn till att barn och elever har olika behov. Barn och elever ska få stöd att utvecklas så långt de kan och elever kan också få extra stöd eftersom barn är olika och har olika bakgrund. Förutom redan nämna satsningar investerar regeringen i fler speciallärare och specialpedagoger.

Kan du skriva under på UNICEF Sveriges krav om att införa en klagorätt för barn? Så att barn får rätt att klaga i de fall barnet/barnen upplever att deras rättigheter kränks och att de inte blivit lyssnade på?

– Denna fråga bereds inom regeringskansliet och jag kan inte föregå det. Däremot är det viktigt att barn som är utsatta för kränkningar eller inte blir tagna på allvar kan anmäla och få hjälp. Därför finns Skolinspektionen och Barn- och elevombudet (BEO). Det går att göra anmälan på Skolinspektionens hemsida, avslutar utbildningsministern.

UNICEF Sveriges barnrättsjurist, Karin Ödquist Drackner, kommenterar svaren från utbildningsminister Gustav Fridolin:

– Att barn har möjlighet att anmäla kränkning i skolan till BEO är bra men tyvärr inte heltäckande. Många barn faller mellan stolarna vid en anmälan eftersom BEOs mandat inte täcker alla rättighetsområden och kränkningar som ett barn kan uppleva. Att införa klagorätt för barn skulle vara ett sätt att lösa detta problem så att barn kan få upprättelse när alla deras rättigheter kränks.

– Bra att utredning har tillsatts som tar upp långvarig frånvaro i skolan. Vi hoppas att den ger konkreta förslag och riktlinjer med ett tydligt barnrättsperspektiv med barnets bästa och barns delaktighet i fokus samt att tillräckliga resurser tillsätts för att kunna genomföra förändringar, säger Karin Ödquist Drackner.

Här kan du lyssna på podden som UNICEF skickade till Gustav Fridolin:

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Inför lanseringen av UNICEFs poddserie Röster från bänken skickade vi varje avsnitt till en minister som berörs av ämnet i poddarna med barnen. Alla ministrar har fått samma frågor och dessa berör ej de enskilda fallen.

Tycker du att barn idag får komma till tals i tillräcklig utsträckning i beslut som berör deras liv och/eller inom det politikområde som du ansvarar för? Om inte hur tror du att detta kan förbättras?

– Barn har på flera sätt möjlighet att komma till tals inom hälso- och sjukvården men vi måste alltid sträva efter att bli bättre och hitta fler vägar för att barn ska kunna göra sina röster hörda.

– Den nya patientlagen har också gjort det tydligare att barn ska ha inflytande över sin vård. Så långt som det är möjligt ska man till exempel ta reda på barnets inställning till aktuell vård och behandling. Men vi måste fortsätta arbeta med de här frågorna. I det stora hela behöver vi skapa en mer patientcentrerad vård, oavsett om patienten är barn eller vuxen, säger Gabriel Wikström.

Vad kan du som politiker göra konkret för att barn ska få större möjlighet att påverka beslut som berör dem?

– Jag tror att vi hela tiden behöver ha barnperspektivet närvarande, att vi behöver lyssna. Man brukar säga att barn och unga är framtiden, men jag tycker att det där är en förenkling. Barn och unga är också en viktig del av nutiden, av det samhälle vi lever i här och nu. Och då ska givetvis också deras perspektiv tillvaratas i beslutsfattandet.

– Men det handlar också om att våga satsa. I årets budget tillför vi till exempel 280 miljoner extra på området psykisk hälsa för barn och unga. Därutöver satsar vi också 200 miljoner per år på att förbättra elevhälsan. Båda dessa satsningar är viktiga för att skapa bättre förutsättningar för barn och unga i stort.

Delar du UNICEF Sveriges uppfattning om att barnrättsperspektivet ska genomsyra inom alla politikområden, det vill säga att barnfrågorna inte enbart bör hanteras som ett eget isolerat politikområde utan inbegripas i alla berörda politikområden? Kan du ge ett exempel på hur det bättre kan genomsyra ditt politiska ansvarsområde, eller ge ett exempel på hur detta görs redan idag?

– Jag tycker det är självklart att barnrättsperspektivet ska genomsyra alla politikområden. Vi gör barnkonventionen till lag, det är ett tydligt ställningstagande i denna fråga. Det är också viktigt att barnrättspolitiken har utrymme inom sitt eget politikområde för att driva på och utveckla rättighetsperspektivet ytterligare. Sverige är bra idag, men vi måste alltid sträva efter att bli ännu bättre.

Kan du skriva under på UNICEF Sveriges krav om att införa en klagorätt för barn? Så att barn får rätt att klaga i de fall barnet/barnen upplever att deras rättigheter kränks och att de inte blivit lyssnade på?

– Vi som är vuxna måste inse att barn är experter på sina egna liv. Just nu har vi fullt fokus på att göra barnkonventionen till lag. Förhoppningen är att vi kommer att kunna fatta beslut så att lagen träder i kraft någon gång under 2017. Det ser jag fram mot. Att införa en klagorätt för barn är en fråga som det förs fortsatt samtal om. Men barn ska alltid kunna komma till tals och bli lyssnade på, inte minst när de upplever att deras rättigheter kränks. Det är viktigt, avslutar folkhälsoministern.

UNICEF Sveriges barnrättsjurist, Karin Ödquist Drackner, kommenterar svaren från folkhälsominister Gabriel Wikström:

– Bra att satsningar görs i budgeten på både elevhälsan och psykisk ohälsa för barn och unga. Vi vill dock se att satsningarna tydligt inkluderar barns möjlighet att komma till tals och att barns röster och åsikter sätts i centrum. Viktigt att pengarna investeras i hållbara strukturer och att omfattande resurser avsätts till samtal och möten med barn och deras möjlighet till inflytande över sina liv och deras rättigheter.

– Ministern säger att barns rätt att komma till tals och bli lyssnade på när deras rättigheter kränks är viktigt. Vi hoppas att denna åsikt delas av fler inom regeringen så att vi kan få till stånd en utredning om barns möjlighet till egen klagorätt i Sverige så snart som möjligt, säger Karin Ödquist Drackner.

Här kan du lyssna på podden som UNICEF skickade till Gabriel Wikström:

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Som åttaåring fick Erik en ADHD-diagnos. Sedan dess har det varit medicinering, möten med skolan, socialen och polisen – och en kamp för Erik att hitta sin plats i samhället.

– Jag tänkte nog och undrade vad det var för fel, jag såg inte vad jag gjorde för fel. Alla säger att det är fel på mig och att jag bara är problem. När jag fick ADHD på papperet så förstod jag att det är det som ligger bakom. Men sen efter det fick jag bara höra att det är ingen ursäkt att jag har ADHD, att jag inte kan skylla på det, berättar Erik.

Studier visar att ungdomar med ADHD löper en högre risk att hamna i drogmissbruk än unga utan diagnos. När diagnosen är fastställd får Erik mediciner, men han börjar också som 12-åring att använda droger och leva ett kriminellt liv.

– När jag var i skolan hade jag ett eget klassrum med assistent, men de försvinner alltid. En dag är de bara borta. Utan att säga nånting. Där kände jag att jag skiter i det här. Jag pratade med socialen och då fixade de en vaktmästare, men han hade ju sitt på sidan och mig samtidigt. Jag ville gå i en vanlig klass, jag ville vara som alla andra, säger Erik.

Som 14-åring är Erik inskriven för sitt missbruk men kan ändå fortsätta att ta droger. Trots att han har varit i kontakt med myndigheterna sedan han var åtta år har de inte kunnat hjälpa honom att bryta hans kriminella beteende eller drogmissbruk. Idag är Erik 17 år och sitter inlåst sedan nästan ett år tillbaka, dömd till sluten ungdomsvård.

Lyssna till hela berättelsen i poddavsnittet nedan:

Christina Heilborn, programchef för UNICEF Sverige, kommenterar Eriks berättelse:

– Det är för lite stöd och hjälp som ges socialt utsatta barn tidigt i skolan. Myndigheterna samordnar inte sina insatser och kunskapen är ganska låg när det handlar om vilken typ av insatser som behövs. Det viktigaste är att barn får möjlighet att komma till tals och bli hörda, att få vara med och påverka beslut och ge förslag på lösningar. Det fungerar inte alls idag.

– Om barnen får särskilt stöd utifrån sina behov så kan de fungera väldigt väl i skolan och den viktigaste skyddsfaktorn för att ta sig ur ett socialt utanförskap som till exempel ett drogmissbruk är just skolan. Trots det så är det många av de här barnen som hamnar utanför skolan och inte heller får hjälp att komma tillbaka dit, säger Christina Heilborn.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Mojtaba är 16 år när han kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige 2014. Tre år tidigare lämnade hans äldre bror Afghanistan men Mojtaba vet inte var han befinner sig. I Malmö väntar Mojtaba på placering när han får veta att även hans bror Reza finns i Sverige. Bröderna är glada, nu ska de äntligen få vara tillsammans. Men i stället placeras Mojtaba i ett HVB-hem mot sin vilja.

Trots att både Petra och Reza argumenterar för att bröderna ska få bo tillsammans blir Mojtaba kvar i boendet. Kommunen har ett generellt beslut om att alla ensamkommande flyktingbarn ska placeras på HVB-hem och inte i familj. Det blir en strid som tar mycket kraft och nästan ett år i anspråk av Mojtabas första tid i det nya landet Sverige.

– Varför kan jag inte sova hos min brorsa? Jag sa till personalen, det är min bror, vi är riktiga bröder. Alltså jag blir galen. Jag fattar ingenting, vem bestämmer? säger Mojtaba.

Han börjar tillbringa mycket tid hos Petra och träffar sin bror, men kommunens representanter tycker att han ska vara mer i HVB-hemmet. En dag får Petra ett samtal:

– En socialsekreterare ringde och förklarade att han aldrig någonsin skulle få flytta till en familj och absolut inte till oss. De ville att jag skulle ta ifrån Mojtaba nyckeln och att han inte skulle få vara hemma hos oss. Jag tänkte: det här kan inte vara i Sverige, de här människorna är galna, säger Petra. De tänker inte på bröderna över huvud taget.

Lyssna till hela berättelsen i poddavsnittet nedan:

Christina Heilborn, programchef för UNICEF Sverige, kommenterar Mojtabas berättelse:

– Det är väldigt viktigt att socialnämnden utreder de hem som tar emot ett barn, även släktingar, så man är säker på att det är ett lämpligt boende. Men att kunna bo tillsammans med ett syskon är en rättighet enligt barnkonventionen, att kunna leva tillsammans med sin familj. Vi känner till många situationer där beslut har fattats över barns huvuden eller där de inte har fått information om vad som gäller och varför.

– Barn kan idag inte klaga någonstans till någon instans som har ansvar i barnrättsfrågor. Från UNICEFs sida vill vi att det ska införas möjlighet för barn att klaga och kunna ta upp enskilda fall på nationell nivå. Det finns ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen som handlar om precis det här, men som regeringen har valt att inte skriva på, säger Christina Heilborn.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

I det andra avsnittet av vår poddserie Röster från bänken berättar Ewelina, snart 17 år, om vad som hände när hon för några år sedan började må alltmer psykiskt dåligt. Trots att hon ber om hjälp och skolkuratorn skickar tre remisser till BUP försvinner remisserna och Ewelina får ingen vårdkontakt. Det går så långt att hon tillslut försöker ta sitt liv. Då placeras hon på vuxenpsykiatrin, när hon precis fyllt 14 år:

– Jag var rädd och hade ingen att prata med. Jag satt ensam och grät i en timme, men det fanns ingen personal ledig. Jag hann bli så mycket sämre, kanske hade det inte behövt gå så långt. Jag är inte den som ber om hjälp. När de slarvar bort tre remisser så tänkte jag att det var inte menat att jag skulle få hjälp, säger Ewelina.

Efter att Ewelina lagts in blir hennes skolsituation allt mer komplicerad. Hon får inte den hjälp hon skulle ha behövt och missar allt mer av utbildningen. En period blir hon avstängd från skolan:

– Jag fick som ett straff för att jag mådde dåligt, att jag inte fick komma tillbaka till skolan. Det kändes som att de trodde att jag var en mördare eller något, som att de var rädda för mig, berättar hon.

Lyssna på hela Ewelinas berättelse i poddavsnittet nedan:

Christina Heilborn, programchef för UNICEF Sverige, kommenterar Ewelinas berättelse:

– Forskning visar att många barn med psykisk ohälsa inte klarar att gå klart skolan, samtidigt som den viktigaste skyddsfaktorn för att ta sig ur ett socialt utanförskap är just en fullföljd skolgång. Alla barn har rätt till utbildning och staten ansvarar för att barn ska ha den möjligheten.

– Barn far illa och det kostar pengar för samhället när insatser sätts in senare i stället för tidigt. Myndigheterna agerar på olika håll. För att det ska fungera krävs en mycket bättre samordning där man pratar med varandra och har barnet i centrum, säger Christina Heilborn.

Ewelina har nu börjat på gymnasiet, och hon känner hopp för framtiden. Men besvikelsen över bemötandet i högstadiet finns kvar:

– Jag tror att det kommer gå bra. Jag har lätt för mig i skolan och lär mig lätt. Men det är mer måendet som förstör. Det är så tråkigt att det har blivit som det blivit. Det hade kunnat gå bättre om skolan hade samarbetat. Jag kan ju inte vara den första som mår dåligt, men ingen i skolan frågade vad jag behövde.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Många barn i Sverige får inte göra sin röst hörd när beslut fattas som berör deras liv. Vi lyfter nu ett antal krav för att barn måste få större inflytande i beslut som berör deras liv. Vårt huvudkrav är att klagorätt för barn bör införas.

För en del kanske klagorätt kan leda tankarna till barn som klagar och gnäller när de inte får som de vill. Vårt krav handlar om något mycket mer allvarligt och angeläget – det handlar om att barn måste få upprättelse och komma till tals när deras rättigheter inte blir uppfyllda. Barn har inte rätt att bestämma, men de har rätt att vara delaktiga och ha inflytande i beslut som berör dem.

Enligt barnkonventionen ska varje stat göra det möjligt för barn att kunna vända sig till en instans (till exempel myndighet eller domstol) och få sin sak prövad när deras rättigheter kränks. Att få sin sak prövad av en oberoende och opartisk instans är en grundläggande mänsklig rättighet. Så klart gäller det också barn.

Barn ska ses som egna individer

Trots att barn idag har egna rättigheter har de inte möjlighet att lämna in klagomål själva, utan måste ha sin vårdnadshavares godkännande. Om vårdnadshavaren själv är den som kränker barnet blir det näst intill omöjligt för barnet att klaga och få upprättelse.

Barnombudsmannen är den enda ombudsman i Sverige som inte kan ta emot och driva enskilda klagomål från sin målgrupp. Barn- och elevombudet omfattar bara kränkningar i skolan, diskrimineringsombudsmannen omfattar bara diskriminering enligt diskrimineringslagens grunder och så vidare. Domstolar är inte heller tillgängliga för barn och har väldigt begränsade metoder och system för att involvera barn så att de kan få upprättelse.

Vi anser att barn ska ses som egna individer med egna rättigheter snarare än föräldrars bihang. Vid myndighetsbeslut beaktas ofta vuxnas intressen framför barn och barnets bästa.

Barn måste själva ges möjlighet att klaga för att deras röst ska få betydelse vid myndighetsbeslut. Att införa klagorätt för barn ser vi på UNICEF som en av många lösningar för att lyfta barn som lever i social utsatthet. Vi måste skapa förutsättningar för att de ska kunna göra sina röster hörda.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

I första avsnittet av vår nya poddserie Röster från bänken möter vi två systrar, 14 och 12 år gamla. Systrarna berättar om sina erfarenheter av en vårdnadstvist där de upplever att de blivit svikna i mötet med samhällets vuxna.

Storasyster berättar om mötena med familjerätten:

– De förminskade våra rädslor och lyssnade inte alls. Våra rädslor var inte befogade, skrevs det i papperen. Våra ord betydde egentligen ingenting, hon hade kunna skriva papperen utan att vi var där. Hade hon bara lyssnat lite till hade det blivit en så stor skillnad. Vi ville inte träffa honom, vi ville att mamma skulle ha enskild vårdnad.

Systrarna upplever att de tvingas till umgänge och gång på gång måste de upprepa sin historia – för lärare, kurator, socialtjänst och BUP – och återuppleva det jobbiga de har varit med om:

– Det är inte vårt bästa att gå dit sju gånger, och berätta samma sak sju gånger, säger lillasyster.

Hör hela berättelsen i poddavsnittet nedan:

Christina Heilborn, programchef för UNICEF Sverige, kommenterar systrarnas berättelse:

– Barnkonventionen är tydlig när det gäller rätten att bli hörd och ha inflytande i frågor som rör en själv. Vuxna fattar ett beslut, men innan man gör det måste barnet som berörs få säga sin åsikt. Det måste finnas en bra process och metod för att höra ett barn. Ofta kommer barn inte till tals i frågor som direkt berör dem. Det måste bli ett skifte. Det finns ett systemfel då det är alldeles för lite fokus på barnet. Man tar andra hänsyn än att se till just det berörda barnets bästa.

– Det är såklart också väldigt olyckligt när barn måste prata med flera olika personer. Den höga belastningen inom socialtjänsten drabbar ju barnen. Det måste finnas en huvudansvarig, så man inte måste upprepa allt som är jobbigt och svårt. Det upplevs som ett svek, säger Christina Heilborn.

Pappan till systrarna har nu överklagat domen där mamman fått enskild vårdnad och det innebär nya vändor hos familjerätten:

– Jag vill inte att det ska bli så igen, att vi inte blir lyssnade på, säger storasyster.

Inga fler barn ska behöva hamna på bänken och bli åskådare i sina egna liv. Lyssna på barnen och skriv under vårt krav till regeringen om att barn måste få rätt att klaga när deras rättigheter kränks.

Bakgrunden till seminariet var fallet med åttaåriga Yara som dog efter att ha utsatts för våld i hemmet. De brister som framkommit i Yaras fall är inte några enskilda misstag, utan bekräftar bilden av ett bristande skyddsnät för barn.

De närvarande var så gott som eniga om problematiken: nedtyngda socialsekreterare som ofta saknar tillräcklig kunskap och verktyg för att hantera barnens behov på rätt sätt, dokumentations- och administrationsproblem, samt dåligt fungerande samverkan mellan myndigheter.

Sabina Wikgren Orstam, chef för avdelningen öst på IVO, påpekade också skillnader mellan stora och små kommuners förmåga att leva upp till sina skyldigheter mot barnen. Fredrik Lundh Sammeli (S), ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, höll med:

– Barn har samma rättigheter till skydd och omsorg överallt, men det är stor skillnad mellan till exempel Arvidsjaur och Stockholm med miljonbefolkning att leva upp till sina skyldigheter.

Han fick medhåll av Anna König Jerlmyr (M), oppositionsborgarråd i Stockholm, som berättade om hur framgångsrikt initiativet med barnahus i Stockholm varit:

– Här samlas flera myndigheter, polis och social omsorg under samma tak och kan ta emot orosanmälningar dygnet runt.

Viktigast att lyssna på barnen

Cecila Grefve, nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, påpekade seminariets kanske mest avgörande faktum – att det viktigaste inslaget för att lösa krisen är att inrätta system för att lyssna på barnen själva, att inkludera dem och ge dem möjlighet att få inflytande över sin egen situation.

Christina Heilborn, programchef UNICEF Sverige, menade att förutom brister i samverkan mellan myndigheter är en tydlig förklaring att man inte låtit principen om barnets bästa få vara ledande:

– För att verkligen sätta barnets bästa i centrum är det viktigt att även förändra vilka ord vi använder i omsorgen om utsatta barn; ”familjerätten” behöver bli ”barnrätten”, en ”barntjänst” i stället för socialtjänst, och så vidare.

Anna König Jerlmyr menade att synen på socialtjänsten kan vara ett hinder:

– Vi behöver förändra bilden av socialtjänsten, idag finns en bild av att socialtjänsten innebär något negativt och att om man gör en orosanmälan kommer socialtjänsten ta barnet från föräldrarna. Vi ska jobba öppet med föräldrastöd och förändra synen på socialtjänstens möjligheter att ge stöd.

Utsatta barn kan inte vänta

Avslutningsvis fick seminariedeltagarna göra var sitt medskick till Cecilia Grefve, vars utredning ska vara klar i början av 2017.

– Den här problematiken är inget nytt, och vi förstår alla problemen. Vi måste växla upp arbetet på området och inte sitta och vänta på en utredning, sade Sabina Wikgren Orstam.

Christina Heilborn konstaterade att det kommit många bra förslag och goda intentioner. Men utsatta barn kan inte vänta. Nu krävs handling.