Gå till innehållet
Laddar…

Rättssäkerheten för barn måste ges en reell innebörd

I den pågående debatten om migrationsfrågor finns flera felaktiga påståenden, sammanblandning av begrepp och insinuanta formuleringar. Det handlar om polisens metoder för att verkställa utvisningar, myndigheters oförmåga att ta ansvar för barn som försvinner och regeringens svajighet när det handlar om synen på mänskliga rättigheter för till exempel papperslösa.

Det som saknas är bland annat ett rättighetsperspektiv med utgångspunkt från internationella konventioner. Dessa kan fungera som en relevant och behövlig kompass i den snåriga åsiktsdjungeln. Det räcker till exempel inte med att ordet rättssäkerhet nämns i olika sammanhang utan det måste fyllas med adekvat innehåll för att få legitimitet.

Svenska myndigheter har ett ansvar för alla barn som vistas i Sverige. Det kan tyckas väldigt stort, svårt och till och med orimligt eller felaktigt. Men detta är något som regering och riksdag förbundit sig till genom att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter år 1990. Den har gällt sedan dess men ignoreras ständigt både av politiker och jurister i debatter och enskilda beslut. En anledning till detta är att den inte har ställning som svensk lag. Så även om vi är juridiskt bundna av bestämmelserna i konventionen räcker inte det för beslutsfattare när det handlar om att tillämpa dessa i praktiken. Enskilda domare, myndighetsföreträdare och politiker har vittnat om att det skulle göra skillnad om barnkonventionen vore svensk lag. Då skulle man vara tvungen att förstå dess innebörd, känna till innehållet och applicera detta i beslutsfattandet som rör barn direkt eller indirekt.

En grundläggande princip i konventionen är den om att alla barn har samma rättigheter och ska behandlas lika. Denna bestämmelse om skydd mot diskriminering finns just för att skydda särskilt utsatta grupper såsom gömda, papperslösa eller statslösa. Anledningen till att staten i det land där barnet befinner sig har ansvar för att tillgodose rättigheter såsom sjukvård och utbildning är att ingen annan stat bättre kan göra det just då. Utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna är att varje individ har ett unikt värde och att staten har ansvaret för att uppfylla rättigheterna. När det handlar om barn under 18 år har de dessutom särskilda rättigheter just för att de befinner sig i beroendeställning till vuxna och ofta är särskilt utsatta.

Det är därför dags att ta steget fullt ut och inkorporera barnkonventionen i svensk rätt och därmed göra den till svensk lag så att den läggs till grund för beslutsfattande i riksdagen och regeringen samt hos myndigheter och domstolar. Först då, i den faktiska tillämpningen, kommer rättssäkerheten för barn att stärkas och ges en reell innebörd.