Vårterminen 2020 har varit en speciell tid med många utmaningar. Det har såklart även påverkat årets Operation Dagsverke. Vi är så imponerade av alla lärare och elever som kämpat och genomfört sina insamlings­kampanjer. Ett fantastiskt exempel vi vill lyfta fram är Fribergaskolans elever i Danderyd som trots årets utmaningar lyckades samla ihop hela 94 002 kronor. Otroligt bra jobbat!

Samtidigt har vi full förståelse för er som har valt att lägga fokus på annat under den här vår­terminen. Vi på UNICEF har också blivit tvungna att göra ändringar i våra planer för genom­förandet av Operation Dagsverke. Men vi lovar att ladda om för våren 2021 och hoppas på att få träffa er då på konferenser, för att peppa och inspirera elever och skolor till att vara med och kämpa för alla barn till­sammans med oss.

Pengarna från Operation Dagsverke 2020 ger barn i Senegal en andra chans i skolan

Fattigdom, barn­arbete och barn­äktenskap är några av anledningarna till att barn som växer upp i Senegal inte går i skolan. Nästan 1,5 miljoner barn riskerar att inte få sin rätt till skol­gång till­godo­sedd. Det vill UNICEF ändra på. Men de insamlade pengarna från Operation Dagsverke kommer följande saker att göras:

• Starta catch-up classes, ett special­utformat skol­program som ger barn möjlig­het att arbeta ikapp två års missade studier på endast nio månader.
• Se till att lärare får lön och special­utbildning.
• Erbjuda special­anpassat utbildnings­material för barn och lärare.
• Lokalisera de barn som inte har börjat eller hoppat av skolan av någon anledning.
• Mobilisera och utbilda lokal­samhällen där antalet barn som hoppar av skolan är högt. Ofta är det föräldrarna som av olika anledningar beslutar att barnen ska lämna skolan. UNICEF vill att hela samhället ska förstå vikten av barnens skolgång och att föräldrarna stöttar sina barn när de ska återvända till skolan.

Igen, stort tack och bra jobbat alla ni som varit med och kämpat! Vi hoppas att ni är med oss våren 2021 och återigen kämpar för barns rättig­heter genom Operation Dagsverke. Glad sommar önskar vi på UNICEF!

Läs mer om Operation Dagsverke

– Fruktansvärda bilder har skapat stor uppmärksamhet kring barnens situation i den europeiska flyktingkrisen. Men katastrofen sträcker sig långt utanför Europas gränser, säger Afshan Khan, chef för UNICEFs katastrofprogram. Världen upplever just nu den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Miljoner familjer har tvingats fly från sina hem på grund av konflikt och förföljelse i länder som Afghanistan, Somalia, Sydsudan, Sudan och Syrien.

Sedan årets början har mer än en halv miljon människor sökt sig till Europa. Omkring en femtedel av dem är barn. Men medan situationen i Europa har väckt världens intresse fortsätter katastrofen för miljoner flyktingar runt om i världen:

• I Syrien har den brutala konflikten tvingat fyra miljoner människor att fly till flyktingläger, tillfälliga boenden och överväldigade värdsamhällen i Jordanien, Irak, Libanon och Turkiet.
• Läget i Afghanistan är den andra största källan till flyktingkrisen – här har mer än 2,6 miljoner människor tvingats lämna landet.
• I Somalia har konflikt, instabilitet och svält tvingat nära en miljon människor – varav hälften är barn – att fly från landet.
• Nära 666 000 människor är på flykt från konflikten i Sudan.
• Omkring 760 000 människor, varav två tredjedelar är barn, har flytt från Sydsudan sedan konflikten bröt ut i december 2013.

Barn i konfliktdrabbade länder utsätts dagligen för hot. De riskerar att kidnappas, skadas, rekryteras och dödas. Resan mot säkerhet är kantad av svåra risker. De tvingas bära de fysiska och psykiska bördor som kommer av krig, flykt och utsatthet, och oavsett om de flyr till havs eller på land hamnar de ofta i händerna på smugglare.

De miljoner barn som befinner sig på flykt behöver omfattande och hållbara insatser som bygger på samarbete.

Vad gör UNICEF?

UNICEF är på plats och kämpar för barnen i krigshärjade områden, i flyktinglägren och på flyktvägen:

• I Syrien ser vi till att barn får rent vatten och sanitet, att de har möjlighet att gå i skolan och vaccineras mot farliga sjukdomar.
• I Serbien, Makedonien och Kroatien har UNICEF bland annat etablerat flera barnvänliga trygga platser där barn får en chans att leka och återhämta sig. Vi stöttar också regeringar och partners i Grekland, Ungern, Slovenien och Österrike för att barnen ska få den hjälp de har rätt till.
• Vi fortsätter också arbetet med att påverka regeringarna i de länder i Europa som tar emot flyktingar, för att se till att barnens bästa prioriteras.

Mer information om våra insatser för barn på flykt och i ursprungsländerna hittar du här.

För barnen på flykt i Europa planerar UNICEF att göra följande de kommande 12 månaderna:

• Sätta upp fler barnvänliga trygga platser och andra tjänster vid mottagningscenter för flyktingar.
• Ge stöd inom hälsa och näring till barn och familjer.
• Stötta program för utbildning.
• Erbjuda teknisk support och stöd till regeringar och andra partners inom barns rättigheter och skydd av barn, psykosocialt stöd, förebyggande arbete och hantering av våld, skydd mot människohandel och stöd för ensamma barn som kommit ifrån sina familjer.

Men mer resurser behövs nu för att kunna hjälpa alla barn som behöver de här insatserna.

30 miljoner barn befinner sig nu just nu på flykt i Europa och övriga världen. UNICEF kommer att kämpa för barnen så länge som de behöver oss. Men behoven är enorma. Din hjälp behövs nu, ge en gåva till barn på flykt.

Den 9 juli 2011 blir Republiken Sydsudan självständigt. Här nedanför kommenterar UNICEFs chef Anthony Lake bildandet av den nya nationen.

”Imorgon är en historisk dag för folket i Sydsudan. Efter många år av konflikter skapas ett nytt land, med hopp om en fredlig och rik framtid för alla medborgare. Imorgon kommer barn som hittills bara har upplevt krig att få en chans att leva i fred.

Fyra miljoner barn – vilka utgör 50 procent av den totala befolkningen – kommer att bo i denna nya nation. Vi måste göra vår del för att hjälpa ”självständighetsgenerationen” att få ett bra liv. Utmaningarna är många.

Ett av nio barn i Sydsudan dör innan sin 5-årsdag. Hundratusentals är berövade sina rättigheter till grundläggande saker, som skolgång, hälso- och sjukvård. Dessutom är många fortfarande flyktingar. Deras familjer bor i läger och vågar inte återvända till sina hem på grund av fortsatta konflikter.

Det är till alla dessa barn vi måste rikta vår förnyade uppmärksamhet och våra insatser. UNICEF kommer att göra allt för att stödja Sydsudans regering i dess ansträngningar för att förbättra barns liv och skydda deras rättigheter. Vi får inte svika barnen i den nya nationen.”

Anthony Lake, New York, 8 juli 2011

Läs mer om bildandet av Sydsudan här.

Se Nils Kastberg och Eva Röse i ett samtal om barns situation i världen, sitt engagemang, UNICEFs arbete och Humorgalan 2011.

Det tog tre månader men till slut hittade jag stället där jag kan äta äkta Sudanesisk mat och öva på min arabiska. Vid det här läget har Tahanis hem blivit mitt favoritställe och den bästa delen av min arbetsdag. Ett plåttak över det som en gång varit ett garage skyddar ett stort matbord från solen. Maten serveras i skålar som alla delar på, med bröd, kisra eller gurraza (varnar för grov felstavning), och ännu har jag inte sett ett enda bestick. Här är det händerna som gäller. Av någon anledning avslutar jag alltid måltiden något saktare och kletigare än mitt sällskap, men det blir lite lättare för varje dag.

Några meter bort hos Ehlam går det att få Sudanesiskt te och kaffe av olika slag som förbereds med hjälp av plåtburkar och tekannor över varmt kol. ’Te/Kaffestationer’ som denna finns över hela Khartoum, kvinnor som sitter på trottoaren med sina lådor och kolspisar och serverar kaffe eller te till de som jobbar i närheten eller råkar vandra förbi. Kvinnorna är experter på det de gör, och hädanefter kommer jag nog ha ännu svårare att betala dyra pengar för det jämförbart slaskiga kaffet som jag kan få från moderna kaffemaskiner på kaféer runtom i världen.

Det som är bäst hos Tahani och Ehlam är omgivningen. Känslan av gemenskap saknas aldrig och konversationen blir aldrig torr. Inte för att jag kan förstå det mesta som sägs, för det är sällan att någon engelska pratas. Snarare, så verkar det vara oerhört sällsynt att icke-arabisk-talande kommer förbi. Jag står, precis som vanligt, i stor kontrast till resten av sällskapet. Människorna stirrar och skrattar när de ser mig komma och gå, men jag är alltid välkommen och jag tror att de tar ett visst nöje i att lära mig några nya ord. Tahani och Ehlam har till och med lovat att lära mig att laga mat och kaffe på Sudanesiskt vis.

Jag undrar varför jag inte ser fler utländska, åtminstonde enstaka, komma förbi. Tahanis hem är ca 20 meter från kontoret och serverar utsökt mat till ett billigt pris. Istället äter många dyra maträtter från restauranger som kan leverera till kontoret när de inte har med sig mat själva (det faktum att det inte finns mikrovågsugnar försvårar lite det att ta med sig matlådor). Det är få som kan hantera arabiskan trots långa tider i landet, och många kan knappt några enstaka ord. Det är så oerhört lätt att helt enkelt vandra från ett engelsk-talande arena till ett annat, att låta andra handla mat, att förvänta att sällskapet pratar engelska. Jag har förståelse för detta, men jag tycker att det är oerhört synd att så många missar det som för mig är det finaste med att bo i ett land som Sudan. Nöjet av att sätta mig ner och försöka kommunicera på ett okänt språk med de bästa lärarna, upptäcka landets kulinära specialiteter, dela en skål mat och dricka en varm kaffe med mina medmänniskor… det är oslagbart, och utan tvekan den bästa delen av min dag.

I går den 24 januari publicerade Svenska Dagbladet artikeln,  Unga flickor offer för sexhandeln i Sudan, där UNICEF i slutet av artikeln i ett citat omnämndes som en organisation som visserligen finns på plats, men inte handgripligen jobbar för att rädda utsatta barn. Eftersom vi fått en del frågor på detta så vill vi gärna berätta vad UNICEF gör i södra Sudan. Såhär skriver vår informationschef Ingeborg Ekblom:

”Jag läste själv artikeln i går morse och blev verkligen upprörd över den grymma verklighet som drabbar dessa utsatta barn och imponerad över det arbete som utförs av organisationen Confident Children out of Conflict, CCC.  Jag skickade genast iväg ett mail till mina kollegor i Sudan för att få veta vad UNICEF gör på plats. Chef för kontoret i Sudan är svensken Nils Kastberg, en person med stor erfarenhet som jag har stort förtroende för.

Jag fick också snabbt svar från UNICEF i Juba, via Nils. Där fick jag information om att UNICEF arbetar med flera organisationer i södra Sudan. Man har faktiskt även gett stöd till organisationen CCC som nämns i artikeln.

UNICEF arbetar hårt mot alla former av exploatering av barn.  Som FN-organ har UNICEF en unik roll när det gäller att påverka politiker och myndigheter, så att barns rättigheter verkligen tas på allvar. Men UNICEF ger också direkt stöd till flera olika lokala organisationer. UNICEF väljer ut de organisationer som bäst når ut till barnen och ger dem ekonomiskt och annat viktigt stöd till verksamheten. Däremot arbetar vår personal inte direkt med de utsatta barnen, det har Cathy, den fantastiska eldsjälen från CCC rätt i. Vi plockar inte upp de enskilda barnen, vi lagar inte maten och utbildar inte i hantverk, utan stöder alltså lokala organisationer som utför detta arbete. Att använda sig av den kompetens och det engagemang som finns i lokala gräsrotsorganisationer det är UNICEFs effektiva och medvetna strategi. På så sätt får vi ut maximalt av våra resurser. Organisationer som CCC är enormt viktiga om UNICEF ska kunna hjälpa barnen på plats.  Detta kombinerat med aktivt påverkansarbete på regeringsnivå gör att vi kan hoppas på att verkligen kunna åstadkomma en förändring som är långsiktigt hållbar.”

/ Ingeborg Ekblom, informationschef, UNICEF

Vill ni veta med om hur UNICEF jobbar, kika in på vår sajt!

Del 6

Nyår i Khartoum

Det känns som om jag borde ha någon spännande, symbolisk historia om nyåret i Khartoum. Sista nyåret före omröstningen, en historisk tid, möjligtvis sista nyåret som ett helt och enat Sudan. Men sanningen är att jag har varit lite frånvarande den senaste veckan, och nyårsafton kommer jag knappt ihåg. Jag spenderade sista dagen av 2010 under narkos och första dagen av 2011 med postoperativa smärstillanden som inte var starka nog för smärtan men tillräckligt starka för att lämna väldigt diffusa minnen av dagen. Nu är jag hemma, en blindtarm fattigare och ett sjukhusminne rikare. Inte riktigt som förväntat.

Oavsett vad mitt minne kommer ihåg, så har tiden i alla fall gått förbi, och folkomröstningen är nästan här. Det känns lite konstigt, som om det borde finnas mer att säga om det, om hur det känns, men här i Khartoum är det mesta som det brukar vara- på ytan. Det är kanske inte så konstigt, delvis för att jag har spenderat den mesta av min tid de senaste dagarna i min säng, och delvis för att det sällan är Khartoum som drabbas direkt av alla oroligheter. Men visst händer det saker även om jag inte känner av det inom mina murar. Från mitt rum hör jag sirener minst en gång i timmen de senaste dagarna, men jag har inte lyckats ta reda på vad det beror på… Inbillar jag mig att det är mycket mer än vanligt?

Jag hör berättelser om bebisar som föds på busstationen, mitt i folkmängden som vill ta sig till södra Sudan. Många från söder är rädda och vill lämna norr innan valet. En vakt bad om lån för att sända familjen (som består av ett flertal fruar och många fler barn) till söder. Många har sålt alla sina ägodelar och begett sig till busstationen, men bussarna räcker inte till och istället blir de kvar precis där de är, utan någonstans att återvända till. Några familijer splittras, när barn hamnar på bussar själva. Några kommer fram till söder, men det är inte mycket som väntar dem där.

Det känns som om jag är här, men ändå inte. Jag lever i ett land av kontraster, där det på något sätt kan finnas fred och krig samtidigt, där några får ta del av rikedomen som de fattiga betalar dyrt för. Splitternya BMW syns på gatorna i Khartoum och stora skinande byggnader reser upp från marken. Bomber faller i Darfur och arméer gör strategier. Jag är en del av den privilegierade minoriteten. Jag åker runt i en stor bil, jag blir opererad på ett privatsjukhus och vilar upp mig i min säng. Jag hör sirenerna från mitt rum. Tänk om det var det största problemet. Tänk om min sjukhusvistelse var ens en liten sticka i höstacken. Tänk om det här inte var så smärtsamt representativt av världen. Tänk om jag kunde sluta vara del av problemet, och bara vara en del av lösningen. Tänk om…

/Anneli Kastberg

Peace Ambassador Poster

Del 5

Efter mycket om och men så är det första informationsmaterialet för Fredsambassadörsprogrammet klart! Det var inte problemfritt, vare sig innehållet eller produktionen. Men lärorikt var det, av flera skäl.

Med informationsmaterialet ville vi bland annat uppmana människor att delta i Fredsambassadörsprogrammet genom att anmäla sig som ”Peace Supporters”. Men snabbt kom vi på att det var lättare sagt än gjort. I Sverige hade det troligtvis räckt med en hemsida. De flesta människor i Sverige har på något sätt tillgång till internet.

Det finns många hinder för att nå ut

I Sudan, kan vi inte utgå ifrån att människorna vi vill nå varken har dator eller telefon. Egentligen kan vi inte ens utgå ifrån att människorna har möjligheten att läsa eller förstå vårat budskap (trots att allt material trycks både på engelska och arabiska) – antingen på grund av att de inte kan läsa eller på grund av att de talar ett annat språk. Vi kan inte heller utgå ifrån att de ska kunna ta sig till närmaste UNICEF-kontor eller annan plats.

Många av de ställen som informationsmaterialet kommer att delas ut på är milt sagt avlägsna och resor på annat än åsnor eller till fots är oftast sällsynta. Med tanke på att informationsmaterialet skall kunna användas i hela landet så skulle det ändå vara en omöjlighet att skriva alla relevanta adresser. Med andra ord, så kom vi på många svårigheter i strukturen av programmet. Vi kan nå ut, men hur kan vi göra så att människorna som vill delta ska kunna nå tillbaka till oss?  Om någon av er har några tankar så kommentera gärna, alla förslag är välkomna!

Som vanligt var tiden knapp och trots att vi upptäckte många brister i våra strategier så behövde vi få klart informationsmaterialet för denna omgång. Vi fick helt enkelt nöja oss med att referera till Fredsambassadörer (som är de människor som ska ge ut materialet), och en preliminär hemsida för att få mer information. Vi bestämde oss för att bara trycka det som behövdes i det närmsta skedet, så att vi kan ändra på materialet till nästa omgång. Då var det bara att skicka till tryck (efter alla administrativa processer som systemet kräver)…

Peace Supporter Poster

Tryckeriet skickar, före allt sätter igång, prov på det som ska tryckas. Till min lycka såg allting bra ut, så jag tog det till den som har auktoritet att godkänna materialet för tryck. Men min lycka var kortvarig.

Två små men viktiga detaljer

En utav loggarna som var på materialet (till en samarbetspartner), var fel! Då kanske du undrar, hur kan man göra en sådan miss?

Jo, det är så att den nya loggan nästan är helt identisk. Förutom två väldigt små men erhört viktiga detaljer. Loggan är en bild på kartan av Sudan och den gamla loggan hade inte rätt karta. Längst upp i norra Sudan finns det två områden som är under dispyt med Egypten. På bilden visar de sig som två ytterst små utbuktningar i den annars i princip helt raka gränsen mellan Sudan och Egypten. Och kartor som inte visar dessa territorier kommer inte in i Sudan.

De flesta tryckerier utför själva trycket utomlands, vilket betyder att materialet måste förbi gränsen innan det kommer till oss. En gång i tiden, fick UNICEF anställa arbetare som målade på dessa två territorier på några tusen t-shirts som tryckts med den felaktiga loggan, detta för att kunna få in tröjorna i Sudan. Därefter ändrades loggan till att visa den rätta kartan. I hela processen med informationsmaterialet, hade ingen märkt att loggan inte var den rätta (inte ens själva samarbetspartnern). Jag hade förstås ingen aning heller. Hon som skulle godkänna materialet, däremot, hade varit med i denna tidigare historia med t-shirtarna som blev stoppade vid gränsen och minnet var starkt.

Det var inget annat att göra än att göra om informationsmaterialet, byta ut loggan, och få ett nytt prov. Något som inte hade varit så stressande om vi hade haft mer än två dagar på oss att få det färdiga informationsmaterialet. Men allting gott som slutar gott. Materialet kom i tid, och jag fick lära mig något nytt. Och jag är rätt så säker på att jag aldrig kommer att vara nära att göra samma misstag igen!

/ Anneli

Har du missat del 1-4 hittar du dem alla här!

Del 4

Klockan 11 på kvällen den 9 November var det sista materialet för den första workshopen för Fredsambassadörer färdigtryckt. Nästa morgon satte workshopen igång. Deltagarna i denna första runda var lärare, hälsoarbetare, UNICEF-personal och representanter från både utbildnings- och hälsoministeriet.

Alla deltagare har tagit på sig ansvaret att integrera fredsfrågor i sitt dagliga arbete, att arbeta fredsfrämjande, att uppmuntra och att underlätta för ungas deltagande i fredsarbete. Under två dagar diskuterades fred, krig, ungas engagemang och betydelse för fredsarbete, och hur man kan främja fred i samhället.

Ett oväntat besked

Under kafferasten på första dagen, kom ett besked från hotellet där vi höll till. Workshopen måste avslutas omedelbart. Tydligen ska särskilt tillstånd sökas från myndigheterna om man vill hålla i en workshop på en allmän plats. Tillståndet ska sökas flera dagar i förväg, något som missats i förberedelserna.

Om hotellet tillåter oss att fortsätta kan det bli riktigt stora problem. Innehållet, materialet och programmet för workshopen ska skickas. Deltagarna blir ombedda att stanna i närheten och återvända till lunch, för att se om det går att fortsätta. Till allas lättnad, kommer beskedet att tillståndet är fixat några timmar senare, och workshopen kan fortsätta efter lunch, med två nya deltagare från enheten som gav tillståndet.

Engagemanget för fred var starkt

Allting fortsatte smidigt, diskussionerna var många och engagemanget för fred var starkt hos alla deltagare. Men avbräcket första dagen blev en tankeväckare för mig. Jag har varit så omringad av människor som talar fred och alla ministrar som jag har träffat har varit helt för fredsarbetet, att jag har glömt att fred faktiskt kan vara ett känsligt ämne här i Sudan.

Jag har glömt att det inte finns en full frihet att säga vad som helst, att göra vad som helst, hur oskyldigt och bra det än verkar. Saker som jag tar för givet- som att jag kan uttrycka mina (ofta starka) åsikter- är inte längre en självklarhet. Detta var ett ämne som uppstod även under workshopen, när vi pratade om att sprida fredsbudskap i samhället.

I Sudan är varje kontrovers en stor risk

Några deltagare tog upp det faktum att vissa budskap kan skapa kontrovers. Detta faktum kanske inte är så oroväckande i andra sammanhang (snarare ett önskemål för att väcka tankar och diskussioner), men här i Sudan är varje kontrovers en stor risk, i vissa fall för livet.

Ämnet kom upp igen några dagar efter workshopen, när jag fick frågan om vilken risk vi utsätter ungdomar för genom att ge dem uppdraget som Fredsambassadörer. Kan det leda till fara för ungdomarna? Kanske är inte risken väldigt stor, men den finns definitivt och den måste övervägas.

Jag har stark tro på att man ska stå för det man tror på och aldrig hålla tyst om det som är rätt, oavsett konsekvenserna. Jag tycker att man bör anstränga sig för att kommunicera budskap på ett bra sätt, men att man ska kunna säga som man tycker oavsett vad reaktionen kan bli. Jag har märkt att min attityd är väldigt lätt att ha i de länder som jag har bott i, som Sverige där yttranderätten är starkt skyddad, men rätt så orealistisk här.

Med det menar jag inte att man inte ska eller kan säga som man tycker, men i ett sammanhang som detta, så ska man vara väldigt medveten om hur man väljer att uttrycka sig och vilka strider som är värda att ta. En UNICEF-arbetares uttalanden för någon vecka sedan skapade mycket kontrovers i media vilket ledde till att samarbetet mellan UNICEF och den omtalade myndigheten hotades att avslutas.

Fredsarbetet är en ständig balansgång

Frispråkighet kan innebära hårda straff, och för en utlänning utvisning från landet, och då gör det inget hur mycket bra idéer man har och hur värdefullt ens arbete skulle kunna vara. Det är en ständig balansgång, mellan att belysa problem, tala om viktiga sanningar, utan att orsaka irreversibla konsekvenser.  För min del, så ser jag allt detta som en dyrbar lärdom i vikten av kommunikation.

Del 3

Sudan. Ett främmande land på alla sätt för mig. Snart har tre veckor har gått, och jag är inte mycket klokare. Eller snarare, så kanske det helt enkelt är sant att ju mer man vet, ju mer inser man att man inte vet.

Jag har vandrat runt i Khartoum och funnit stolthet över att ta mig fram till mina målpunkter. I bokaffären finns högar med böcker, några utvalda på engelska, men inte de jag söker. Jag vandrar på sandiga gator, förbi hus som ser ut att komma från ett annat sekel (vilket de kanske gör), eller kanske en fantasivärld. De står i kontrast till moderna skyskrapor som speglar sig i solljuset. Trots att allt för mycket står förfallet, så är det fantastiskt vackert. Jag känner mig lite som prinsessan Jasmin ur Aladdin när hon tar sig ut från hennes höga murar och in den verkliga världen, en av förundran. Etnografiska museet förstärker denna känsla- en inblick i en kultur som är så rik att jag inte förstår varför mänskligheten har vandrat så långt ifrån den. Människor tittar och ler, eller snarare skrattar högt av min åsyn. Jag måste se rätt så fantasilik ut själv i deras ögon, med eller utan slöjan som jag ibland använder i ett försök av att smälta in. Jag går förbi universitetet, stort och ståtligt, och pratar hackig engelsk-arabiska med några nyfikna studenter. Människorna jag möter är väldigt trevliga, men jag kan inte undvika att känna mig något som en vandrande utställning.

Arbetet på kontoret är i full gång. Timmarna räcker inte till, och vi försöker hinna med mycket mer än vad borde vara rimligt inom den tiden som finns. Men det finns inte tid att vänta. Januari ligger som en mörk skugga över allting, en otalad deadline för så många saker, för ingen vet vad som kommer att hända sedan*. Vi håller fortfarande på med att lägga upp den slutgiltiga strukturen på Fredsambassadörs-programmet. Både vuxna och unga kommer att bli Fredsambassadörer- människor som aktivt väljer att delta i och främja Sudan:s fredsarbete- även om programmet till största del syftar till att engagera unga i fredsarbete. Här finns det inte utrymme för att vara selektiv, vi behöver allas engagemang. Sjukvårdspersonal, UNICEF-personal, representanter från ministerier, skollärare- alla har i uppdrag att främja fred, och att stödja ungas fredsengagemang. Alla måste förstå ungdomarnas roll i att bygga en framtid i fred. Unga kommer att vara kärnan i programmet, som samlar sig i Fredsambassadörsklubbar, där de får välja på vilket sätt de vill engagera sig för fred. Strukturen känns klart i mitt huvud, men det är svårt att få ner hela sammanhanget på papper med alla olika aktörer som är inblandade. Men snart ska allting vara klart.

Några verkar redan ha ställt in sig på ett delat Sudan. Viljan att göra en gemensam satsning vacklar hos dessa- what’s the point- om vi ändå blir olika land med olika mål? Men hos de andra finns ett brinnande engagemang, insikten att det är helt oumbärligt att göra en gemensam satsning på fred- oavsett utkomsten av folkomröstningen. Jag undrar hur allt detta kommer att gå. Hur ska vi kunna förmedla fred när det finns resistens redan från början, från de som ska sätta exemplet? En utmaning utan tvekan… jag håller er uppdaterade!

/ Anneli

* Omröstningen om söderns framtid som del (eller inte) av Sudan som sker den andra veckan i Januari.

Del 2

Uppskattade läsare

En vecka har gått på UNICEF:s kontor i Khartoum, Sudan, och jag har så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska börja.

Värmen tar på krafterna och vatten är min bästa vän. Men energin jag får av arbetet som jag tar del av ger mig dubbelt så mycket tillbaka. Tidspunkten för min ankomst kunde inte ha varit bättre. Jag har gett mig rakt in i planeringsarbetet för fredskampanjen som kommer att nå ut till tusentals ungdomar och erbjuda dem möjligheter att engagera sig för fred i denna kritiska tid för Sudans utveckling.

I januari röstar Södra Sudan om de fortsätter som del av Sudan eller blir självständiga, och denna historiska händelse ligger i förgrund för allt arbete. Fredstänket är mer angeläget än någonsin, och jag måste säga att jag är djupt imponerad över övertygelsen om att prioritera fredsarbete hos alla som jag möter, från UNICEF:s personal till ministrar.

På ministermöte i urtvättad fredströja

Med mina sandaler, jeans och urtvättade fredströja kliver jag in i socialministerns kontor- som om mina dreadlocks inte är nog för att väcka uppmärksamhet. Mötet var oplanerat och till min förskräckelse kommer en kameraman in i mitten av mötet för att filma oss. Visserligen är jag inte någon som lägger större vikt på utseende och klädsel, men sanningen är att jag hade gjort ett annat klädval om jag hade vetat om mötet i förväg. Speciellt då jag är medveten om den vikt klädseln kan ha för andra, inte minst i dessa sammanhang. Men jag blev positivt överraskad, och blev bemött med ödmjukhet och respekt.

Jag var bättre förberedd för mötet med hälsoministern och utbildningsministern, och blev bemött med samma respekt även där. På enstaka timmar bestäms samarbeten kring barn med funktionsnedsättningar, nationella hälsoundersökningar, ungdomar (barnsoldater) i risk av dödsstraff, program för återförening av familjer, och implementeringen av fredstänket och fredskampanjen för unga i sociala sektorn, utbildning- och hälsosystemet och samtliga ministerier (bara för att nämna några punkter).

Det är för stort för att förstå

Jag tackar innerligt för mitt år som ordförande i Peace Works, för annars hade jag inte klarat hänga med i svängarna. Men jag hänger inte bara med, jag har någonting att tillföra också! Utbildningsministern frågar om min åsikt angående fredskampanjen för unga, och jag har hennes fulla uppmärksamhet när jag pratar med entusiasm om min erfarenhet av ungas fredsarbete. Jag berättar om hur möjligheten att engagera mig för fred har öppnat dörrarna för mig, hur jag har sett ungdomar växa och ögorna lysa i upptäckten av att allting är möjligt, att de har möjligheten att förverkliga alla sina drömmar. Mitt engagemang började i en liten lokalförening i Örebro, och aldrig hade jag tänkt mig att det skulle leda mig till där jag är idag, i möte med Sudans utbildningsminister för att övertala henne att satsa på ungas fredsengagemang. Det är för stort för att förstå.

Alla behövs och alla kan vi göra skillnad

Det handlar inte bara om ministrar, utan först och främst om alla ungdomar som kommer att få förutsättningarna och möjligheten att påverka, att delta i landets utveckling och forma sin framtid. Det handlar om att skapa fredsambassadörer, människor som aktivt väljer att ta ställning för fred, där ungdomar och barn ligger i fokus. Det verkar inte finnas någon tvekan om att det inte bara är våran rätt, utan en självklar del av ett samhälle i fred. Så från botten av mitt hjärta, kära läsare, jag uppmanar er- ge inte upp! Det är väl värt mödan, ditt engagemang går inte förtappat. Alla behövs och alla kan vi göra skillnad, hur långt bort det än kan kännas i de mörkaste stunderna av våra liv. Vandra på vägen till fred med mig och alla fredsarbetare runtom i världen. Satsa stort, håll huvudet högt och kom ihåg att det finns kraft att få från dina medmänniskor. Våga tro på din insats och din betydelse i det globala sammanhanget. Våga tro våran gemensamma möjlighet att skapa en hållbar värld i fred!

/ Anneli Kastberg

24-åriga Anneli Kastberg från PeaceWorks har åkt till Sudan för att jobba för freden – med UNICEF:s fredskampanj för unga – och kommer att blogga om sina upplevelser på plats. Med start idag kommer du att kunna ta del av hennes berättelse här på bloggen:

Del 1

”Efter tre år i Sverige, en sjuksköterskeutbildning och ett par intensiva år med ungas fredsarbete på PeaceWorks är jag redo att ge mig vidare ut i världen. Sudan blir land nummer tio på listan (konsekvensen av att vara ett FN-barn). Den här gången är det UNICEF:s fredskampanj för unga som drar mig iväg.

Allting började med PeaceWorks, en ideell fredsorganisation av och för unga som har öppnat dörren för mig till de oändliga möjligheter som finns att arbeta för fred. Där fick mina idéer utvecklas, mina drömmar ta form och idag känns drömmarna inte längre så långt bort. Jag har fått verktyg att arbeta för fred som jag nu tar med mig för att använda och utveckla vidare i Sudan, i samarbete med UNICEF.

Fredsarbetet är inte av liten betydelse i Sudan, ett land som har stått ut med orimligt många konflikter och utmaningar under åren. Men fred kan ha många definitioner beroende på vem man talar med, precis som de strategier som kan väljas för att arbeta för fred. I Sudan finns FN:s största fredsbevarande styrkor någonsin, i budget och trupper. År 2009 hade FN:s fredsbevarande (beväpnade) styrkor i Sudan en kombinerad budget på hela 2,6 miljarder USD. Samma tid, hade UNICEF i Sudan en budget på 192 miljoner USD att fördela på landets barn, unga och mödrar, tack vare donationer och insamling. Den här bilden är inte ovanlig, utan snarare en reflektion av ett världsligt fenomen: år 2008 uppgick världens samlade militärutgifter till tio gånger mer än det samlade civila biståndet. I mina ögon, visar detta på en grov felprioritering.

Jag tror inte att fred kan skapas med militära lösningar, och min tro blir starkare ju mer jag får erfara i mitt liv och arbete. Min tro ligger på fredsfrämjande arbete snarare än fredsbevarande, en för mig mycket mer långsiktig strategi för en hållbar värld i fred. Jag undrar hur säkerhetsrådet motiverar investering i militärernas vapen, hus, mat och vatten när den lokala befolkningen kan sakna samtliga? Hur är denna investering annorlunda än Sudanesernas egna investering i militärinsatser? Vem har ansvar för att lägga ner vapen först, vem ska leda med exempel? När ska vi börja fokusera på och lyfta fram Sudans fredsarbete istället för de grupper som krigar?

UNICEF i Sudan verkar ha insett denna problematik, och ber nu Sudans befolkning och myndigheter att reflektera över priset av krig. Något som säkerhetsrådet och alla FN:s medlemsstater bör funder över. Är det inte värt att hellre betala priset för fred? Ambulanser före militärtankar, skolor och sjukhus före militärläger. Utbildning, hälsa, utveckling, mat, LIV – grundläggande förutsättningar för fred. Ungas rättigheter, möjligheter, aktiva samhällsmedborgarskap och deltagande. Det är dags att världens unga ska få forma sin egen framtid och jag hoppas att denna insats kan leda med exempel. Det är dags att satsa på Sudans unga istället för militärer. Det är dags att satsa på fred- nu.

Vill du engagera dig för fred? Res som volontär, driv ditt eget fredsprojekt eller utbilda dig! Besök PeaceWorks hemsida och läs mer om hur du kan engagera dig. Skapa din väg till fred!”

/ Anneli Kastberg

Sudan är Afrikas, till arealen, största land och för många av oss associerat med Darfurområdet. Ett område sedan länge härjat av inre stridigheter. Inbördeskriget har fördrivit miljontals människor på flykt och har flera gånger kallats för 2000-talets största folkmord. Landet är sönderkrigat och många i befolkningen har tappat hoppet om framtiden.

För ett tag sedan var Nils-Arne Kastberg, chef för UNICEF-kontoret i Sudan, på besök i Sverige. Han kom till oss på kansliet över en frukost för att berätta om sitt arbete i Sudan. Nils-Arne beskrev hur UNICEF kämpar för barns rättigheter i ett land med krig, könsstympning och analfabetism.

Skolgången är viktig för landets framtid

Det  finns 9 miljoner barn i Sudan varav 3 miljoner inte går i skolan. I dagsläget är inte ens 40% av landets alla flickor läskunniga och utbildningsnivån sjunker, det är förskräckliga siffror.
– Barnen måste få utbildning så att de kan förändra samhället genom kunskap, attityd och fredstänk, menar Nils-Arne.

UNICEF arbetar på plats bland annat med att utbilda ungdomar till ”fredsambassadörer” som kan stötta de yngre barnen i att tänka fred.

– För var börjar freden? Jo, den börjar hos dig själv. Om inte individen tänker fred kan vi aldrig få bukt med problemen, fortsätter Nils-Arne.
– Jag behöver tänka fred, min familj behöver tänka fred, mina grannar och min by behöver tänka fred och till slut kan vi nå ett stadie där hela landet tänker fred. Men det är lång väg att vandra.

Könsstympning får allvarliga konsekvenser

25-26 000 kvinnor dör varje år av olika komplikationer till följd av könsstympning, graviditet och förlossning. Flickor som könsstympas, får svårt att föda. Många barn drabbas av Cerebral Pares på grund av att de inte kommer ut tillräckligt snabbt och man tvingas ofta ”klippa upp” kvinnorna vid förlossningen.

Och ett skadat barn är inget önskvärt barn. I huvudstaden Khartoum hittas varje månad över 100 döda spädbarn. Samtidigt påträffas ungefär lika många spädbarn ute på gatorna som fortfarande är vid liv. Men alla barn som överges är inte skadade, i en del fall är det våldtäkt eller incest som gjort kvinnorna gravida. Oäkta barn bringar även vanära över familjen, vilket innebär att kvinnorna ofta tvingas att lämna sina barn åt sitt öde.  En del barn räddas av lokala barnhem och då händer det att de biologiska mammorna söker sig dit för att i hemlighet amma det barn som de lämnat ifrån sig.

Sudans regering bedriver idag program som uppmuntrar samhällen att överge kvinnlig könsstympning och andra sociala normer som diskriminerar flickor och kvinnor.

Bristen på barnmorskor är ett stort problem

Bristen på barnmorskor i södra Sudan är stor och mödradödligheten är bland den högsta i världen. UNICEF och andra organisationer arbetar med att utbilda barnmorskor i Uganda och Kenya som sedan kan börja jobba i Sudan.

– För så länge det är brist på barnmorskor kommer mödradödligheten att vara fortsatt mycket hög, säger Nils-Arne.

Även barnadödligheten är mycket hög, runt 305 000 barn mellan 0-5 år dör varje år i Sudan. De dör av malaria, diarré, luftrörsinfektioner och mässlingen, sjukdomar som är enkla att förhindra genom vaccin och impregnerade myggnät. UNICEF jobbar med att minska diarré och vattenburna sjukdomar genom att se till att fler får tillgång till rent vatten.
– Med, för oss, enkla hjälpmedel skulle de gå att minska barnadödligheten med en tredjedel, menar Nils-Arne.

Poliovaccinering och att arbeta med det som ingen tror är möjligt

Just nu är UNICEF även i startgroparna för en massiv polio-vaccinering där man genom 40 000 volontärer ska vaccinera barnen i Sudan. Genom vaccineringen av barnen når man även mammorna. Kampanjen syftar därigenom även till att generera kunskapsspridning i andra frågor. Nils-Arne pratar mycket om vikten av att sprida livskunskap – för att förebygga sjukdomar, men också ett fredstänk.

– Det är vår uppgift att leverera ett nytt tänk, säger han. Det är vår uppgift att arbeta med det som ingen tror är möjligt.

– Genom att stärka kvinnors position i landet hoppas vi kunna driva på ett förändringsarbetet. Eftersom analfabetismen är så utbredd i Sudan använder vi oss mycket av bildspråk i kommunikationen.

Nils-Arne visar upp en del material som de använder sig av och visar en del bilder från Sudan. Innan han avslutat med:

– Det är alltid barnen som drabbas värst i konflikter och UNICEF finns där för barnen i Sudan.

/ Sara Blomqvist för UNICEF