Gå till innehållet
Laddar…

Sundarpur – en asfaltsblomma. Cecilia möter framtidens Nepal

Det är i Sundarpur jag möts av framtidens Nepal, med unga familjer, nya traditioner och ett nytänkande där familjen håller ihop, där mödrar ställer krav på sin tillvaro och som mot alla odds får information och hjälp för bättre hälsa både för sig själva och för sina barn.

Benita Basnet är 24 år och har en 18 månaders son. Hon bor med sin man och sina svärföräldrar i ett vackert hus mitt i byn. Hon är utbildad och uppvaktades av sin man under åren på college men fick honom att vänta på henne tills hon gått klart sin utbildning.
– Jag älskar mitt jobb och min självständighet. Jag har en uppgift och det har alltid känts viktigt för mig att göra det jag vill med mitt liv, säger hon stolt. Allt fler tänker som jag, tillägger hon.
Familjen hjälps åt med barnpassning för att hon ska kunna arbeta på hälsocentret för handikappade. Hennes man, som tidigare arbetade i Quatar återvände hem för att vara nära familjen och driver nu hönsfarm på gården. Sonen föddes under ordnade förhållanden och paret pratar öppet om preventivmedel och familjeplanering. Hoppfull och med lätt hjärta lämnar jag familjen.

På väg genom byn möts jag av återigen av verkligheten och förstår hur lång vägen till förändring är. Människor bär enorma lass av strån och vass på ryggen eller på huvudet genom snår och regn för att tillverka korgar och hustak. Mat lagas över öppen eld och veden huggs med små yxor. Repen binds av jute som först skördas, skalas och sedan torkas i solen. Ris plockas strå för strå och de flesta familjer är självförsörjande. Alla måste hjälpa till och ett barn i skolan eller en gravid fru innebär förlorad arbetskraft. Men det går och de familjer som lyckats fungerar som uppmuntrande exempel för andra. I grannhuset möter jag ännu ett hoppfullt exempel.

Kunti Chowdhary, 22 och hennes man Pradeep, 22 hjälps åt med familjens försörjning. Deras välmående dotter skuttar skrattande från famn till famn. Trots fattigdom så finns här en gemenskap mellan makarna. De planerar sin tillvaro tillsammans, de får båda komma till tals och de följer endast de traditioner som fungerar för deras familj och framtid.  De vill vänta i minst två år på nästa barn och till skillnad från många andra spelar det ingen roll om det blir en pojke eller en flicka. Att Kunti skulle avlastas under graviditeten, arbeta mindre, gå på regelbundna kontroller och slutligen föda på sjukhus var en självklarhet för båda.